Innebär finanskrisen början på slutet för de senaste årens utbredning av bonussystem i näringslivet? Allt mer talar för det. I USA kräver nu regeringen Barack Obama att ett bonustak införs i alla företag som får statlig hjälp i krisens spår. Igår signalerade Anders Borg liknande krav gällande svenska banker.
Skepsisen mot bonussystem växer även inom den akademiska världen. Flera välkända nationalekonomer, bl a Harvards Michael Jensen och Lucian Bebchuk liksom Bruno Frey i Zürich, har länge kritiserat användandet av rörliga ersättningssystem (vilket jag skrivit om här). Princetonprofessorn Alan Blinder hävdade nyligen rentav att felaktiga ersättningssystem kan ha varit en av de viktigaste orsakerna till finanskrisen, där aktörer uppmuntrades göra för mycket av fel saker (se Ekonomistas om detta).
Fast trots kritiken kvarstår problemet att rent konkret förmå företagen att ändra sina chefers lönekontrakt. Bristen på transparens är utbredd, och ytterst få känner till detaljerna i VD:s avtalade optioner, fallskärmar, pensioner och övriga bonusar. Det finns forskning som antyder att ökad transparens om VD-ersättningar är förknippad med lägre ersättningsnivåer, även om detta samband inte är lika självklart i ett längre historiskt perspektiv där både transparens och ersättningsnivåer ökat. Vissa hävdar att dock För att ökad transparens ska ha någon effekt bör den dock kompletteras med förbättrad ägarstyrning.
Ett slående exempel på att transparensen om bonusavtal brister är hur överraskade (och upprörda) många blev när finansbolagen på Wall Street nyligen betalade ut 18,4 miljarder dollar i bonus till sina anställda för 2008 (drygt 112.000 USD per anställd), trots rekordförluster och statliga stödpaket.
(Källa: N.Y.S. Comptroller)
Apropå bristande transparens: hur stora 2008 års chefsbonusar blir i Sverige vet nog ingen (här listas någras bonusar för 2007). Och i avsaknad av forskare eller myndigheter som systematiskt samlar in data över ersättningssystemen till näringslivets chefer kommer vi heller inte att få reda på det.
Ekonomistas 
Enligt min läsning verkar forskningen tyda på att ökad transparens vad gäller ersättningsnivåer leder till en ökad användning av incitamentslöner (se här, här , här). Att ökad transparens verkar leda till mer incitamentslöner tyder på att de problem denna typ av löner försöker hantera är större än de problem de orsakar. Åtminstone verkar de som betalar ut lönerna anse det. Det är inte självklart så att dessa personer har rätt, men det kan vara en indikation.
Jonas:
“Att ökad transparens verkar leda till mer incitamentslöner tyder på att de problem denna typ av löner försöker hantera är större än de problem de orsakar.”
Problemen är att maktgalna eller giriga män söker sig till konkurrenten som betalar ut mer? De problem utbetalningarna kanske medverkar till, ja… finanskrisen är faktiskt rätt spännande?!
Jag tror det är en indikation på att de som betalar ut lönerna har rätt. Hur trist hade det inte varit med en stabil världsekonomi. (eller så tänker de kvartalskapitalistiskt, till sin egen långsiktiga nackdel)
Nu tror jag inte på individuella förklaringar utan att det är systemrelaterat. Är kvinnor generellt lika maktgalna och giriga? Det verkar inte så, eller så är det där flummet med könsmaktsordning inte så flummigt i alla fall…
http://www.femalesinfront.eu/default.asp?view=front<=gb&lang=gb
Det här är intressanta frågor. När det gäller transparansen, visst är det väl ändå så att affärspressen listar topplöner? I personreportage brukar det även stå ålder, utbildning, nätverk, inkomst, familj… i en liten ruta.
Stickprovet är litet, men nog kan man funderar på att SHB klarat sig bra i kriserna och inte har bonus för cheferna. Däremot vinstdelning till pensionsstiftelse.
En enkel hypotes är väl att ökad tranparans om ersättningar i dagens läge verkar återhållande, men tvärtemot i en uppgång. Den bakomliggande tanken med transparansen är väl att det sociala trycket skall ha effekt. I högkonjunktur kanske ersättningen ger status medan man skruvar lite mer på sig om man sänkt landets ekonomi mer än vad terroristerna gjorde den 11 september. Men den närmaste omgivningens normer borde styra mer än de allmänna. Kan man spekulera.
Eftersom ni kommenterat aktuella händelser med haikus, noveller etc. vågar jag mig på att länka till
Bolagsstämma eller Ett strå vassare än Hellström och NIfvert men bara ett strå.
Daniels tes var att ökad transparens kommer att minska användandet av incitamentslöner. Min invändning är att det beror på vad marknaden anser om dylika lönekontrakt. Om marknaden gillar dem (av någon anledning) kan ökad transparens att leda till mer användning av incitamentslöner. En anledning till att marknaden skulle gilla dessa system skulle kunna vara att de belönar risktagande vilket är lönsamt när allt går upp, och investerarna vet att staten kommer att rycka in om det går åt skogen. Vilket staten också gör. Så, ur investerarnas perspektiv, kan det vara så att incitamentslöner löser fler problem än de skapar. Huruvida detta även är fallet för samhället i stort beror på den bredare incitamentsstruktur investerarna möter. Om den samhälleliga och den privata avkastningen på risktagande skiljer sig åt mycket finns det ingen anledning att tro att ökad transparens skulle leda till bättre (ur samhällelig synvinkel) lönesättning.
Jonas: Ja, din invändning verkar vettig!
Jag tror det är med bonusar precis som med chokladbollar, sex och arbete – lagom är bäst! Tyvärr har marknaden ofta i samtliga ovanstående fall väldigt svårt att finna lagom-nivån. (sett utifrån ett paternalistiskt, beteendeekonomiskt tidsinkonsistensproblematiserande synsätt givetvis)