På Aftonbladets ledarsida skrev Karin Pettersson i förra veckan om de ökande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna och såg framför sig en återgång till ett klassamhälle. Texten pekade helt riktigt på ett antal tydliga trender som finns både internationellt och i Sverige med avseende på toppinkomstandelar. Den tog också upp den nya forskning som på senare år kommit att fokusera på balansen mellan kapital och arbetsinkomster och i förlängningen vilken påverkan den har på relationen mellan arvsflöden och inkomster. Några saker förtjänar dock att förtydligas och några andra att understrykas lite extra.
Till att börja med är det viktigt att (återigen) understryka dels att data i World Top Income Database är inkomstandelar före skatt och transfereringar med fokus på toppandelar, dels att det i jämförelser mellan länder är viktigt att skilja på procentuella förändringar och absoluta nivåer (se tidigare inlägg om detta här). Det är riktigt att ökningen av inkomstskillnaderna (i procent) varit stora i Sverige men det har skett från en, jämfört med andra länder, mycket låg nivå. Figuren visar topprocentens inkomst andel i ett antal länder över 1900-talet och visst är det tydligt att uppgången i Sverige sedan 1980 är dramatisk. Men det är också tydligt att det fortsatt är stor skillnad på Sverige och USA.
Detta betyder dock inte att ökningen i inkomstskillnader försvinner om man ser till inkomster efter skatt, eller bredare mått som Gini. Figuren nedan illustrerar topprocentens inkomstandel (individer, alla vuxna) före skatt och i disponibel inkomst, samt Gini (för familjeenheter respektive kosthushåll) i disponibla inkomster, över perioden 1975-2011 i Sverige. Uppgången är tydlig oavsett vilka mått som används.
Vad gäller jämförelserna med andra länder så är det som sagt tydligt att inkomstskillnaderna i Sverige ökat mer än i andra länder i OECD men det är fortsatt sant att Sverige tillhör länderna med den jämnaste inkomstfördelningen. Bilden nedan visar Gini utvecklingen (OECDs definition) i de skandinaviska länderna, Tyskland och Frankrike, samt Storbritannien och USA.
Sammantaget; ja, toppinkomstandelen har ökat mycket i Sverige; nej, denna trend i ökade inkomstskillnader försvinner inte om man ser till disponibla inkomster eller väljer alternativa mått; nej, ökningen är inte så stor att Sverige är i närheten av USA eller Storbritannien (men väl bra mycket närmare resten av Europa än tidigare).
Ytterligare en viktig detalj gäller hur vi ska se på kapital och kapitalvinster och i vilken mån de är relaterade till arbete. Jag har diskuterat de realiserade kapitalvinsternas betydelse utförligt i ett tidigare inlägg här men det förtjänar att upprepas att vi inte vet i vilken utsträckning dessa inkomster kommer ifrån arbete eller från “passivt” kapital. Detta har stor betydelse för hur vi tolkar det faktum att så mycket av ökningen i inkomstskillnader i Sverige kan hänföras till ökade kapitalinkomster och realiserade kapitalvinster.
Även om ovanstående är viktigt så är det åtminstone för de insatta “old news”. Därför är det intressant att Karin Petterssons ledare även refererar till en i stor utsträckning pågående forskning om relationen mellan förmögenheter och inkomster (eller kapital och inkomster om man så vill), samt det nära relaterade området hur arvsflöden förhåller sig till inkomster. Relationen mellan förmögenheter och inkomster är temat för Thomas Pikettys mycket uppmärksammade bok (som figurerade bland lästipsen i förra veckan, och som kommenterats i FT, Economist och NYT). Delar av bokens forskningsinnehåll finns publicerade i följande artikel och hans presentations-slides finns här.
Ett huvudresultat är att relationen mellan kapital och inkomster inte är konstant på långsikt och att denna kvot ökat markant de senaste 30-40 åren. Kapital har alltså blivit viktigare i relation till inkomster. På lång sikt styrs denna relation av avkastningen på kapital och tillväxttakten i ekonomin. Denna dynamik påverkar också inkomstfördelningen. Om kapitalägandet är mera koncentrerat än arbetsinkomsterna (vilket det är) och avkastningen på kapital långvarigt är högre än tillväxten i ekonomin, så ökar också inkomstskillnaderna.
Enligt Piketty framstår 1900-talet som en exceptionell period där en kombination av kapitalförstörelse, inflation och nationalisering av tillgångar under första halvan, följt av höga marginalskatter och hög tillväxt under perioden 1950-1980, skapade en period då tillväxt dominerade kapitalavkastning (se figuren nedan). Detta skapade också en period då inkomstskillnaderna sjönk.
Nära relaterat är forskningen om relationen mellan arv och inkomster (som Jonas skrivit om tidigare här) där huvudresultatet är att det inte finns något “naturligt” som minskar arvens betydelse i relation till vad vi producerar i takt med att ekonomin utvecklas. Som en spegling av kapitalets ökade roll de senaste decennierna har också arvens betydelse, åtminstone i Frankrike, ökat de senaste decennierna (se artikeln här). Det finns ett antal implikationer för olika policyområden av dessa resultat, framförallt vad gäller optimal beskattning, där den optimala skatten på arv beror på hur stora dessa flöden är i relation till inkomsterna i ekonomin. För de nivåer på arvsflöden Piketty ser i Frankrike hamnar en optimal arvsskatt på runt 50-60 procent. Se till exempel denna artikel i Econometrica av Emmanuel Saez och Thomas Piketty.
I relation till frågan om “klasssamhällets återkomst” tycks det onekligen som om det finns anledning att fundera på utvecklingen. Samtidigt så är inte min läsning av Piketty att dessa processer är naturlagar som inte skulle gå att påverka. Tvärtom. Lika tydligt som han (tillsammans med många andra) tidigare avfärdat att det skulle finnas en naturlig Kuznetskurva som automatiskt utjämnar inkomster när utvecklingen når tillräckligt långt, lika tydligt är det att dessa processer kan påverkas av policy. Frågan vilken policy som är bäst är viktig och Pikettys bok och den nya forskningen på detta område har onekligen en del nya inputs till den diskussionen.
Ekonomistas 
Mycket intressant och tänkvärt. Två spontana saker som ingen av dem rör nutid.
1. Hur kommer det sig att avkastningen på kapital var ~5% i 2000 år med en tillväxt på under 1%? Över så långa tidsperioder måste det väl innebära att precis alla tillgångar hamnar hos kapitalägarna, och så illa var det ju inte (även om det var bedrövligt, med moderna mått mätt).
2. Varför skulle vi framöver gå tillbaka till denna fördelning där kapitalavkastning så vida överstiger total tillväxt? Jag ser inte hur det följer resonemanget i övrigt. Det är ett ganska extremt påstående att de senaste 100 åren är en anomali och att århundradena dessförinnan var “normala” för någonting som förändras så snabbt som vår ekonomi.
En anledning till ökade kapitalinkomster är ju skattelagstiftning. Googlegrundarna har blivit rika på “kapital”, inte på “arbete”, i juridisk mening, men inte i praktisk mening. Det måste man väl rimligen ta hänsyn till och justera för?
Jag kan inte direkt svara på vad resonemanget bakom skillnaden i avkastning historiskt baserar sig på. Helt klart är att det baserar sig på antaganden som kan diskuteras. En viktig sak att ta med i beräkningen när du tänker på hur skev fördelningen kan ha varit historiskt är att det fram till en bit in på 1900-talet inte var möjligt för koncentrationen att gå mot 1 (även om den underliggande dynamiken skulle vara sådan) därför att stora delar av befolkningen då inte skulle överlevt. Det är en fråga som tidigt diskuterades (av Pareto och andra) om rätt sätt att tänka på fördelningen var som att den var trunkerad vid ett exsistensminimum. Koncentrationen var helt enkel sådan att alla tillgångar var kapitalägarnas med restriktionen att de som inte ägde något tjänade precis existensminimum. En sådan beskrivning är kanske inte lika långsökt…
Se t ex Branko Milanovic’s papper om detta här
Click to access WPS6449.pdf
Vad gäller den andra frågan är svaret förstås att det är riktigt att han gör en rad antaganden och att dessa kan ifrågasättas
Slutligen håller jag helt med om att distinktionen mellan kapitalinkomster och kapitalinkomster är mycket viktigt för hur vi konceptuellt ska tänka på vad vi observerar. Detta är precis poängen jag gör i mitten av inlägget. Skattelagstiftning ger i många länder anledning att redovisa ersättning för arbete som inkomst av kapital viljet man bör hålla i minnet.
Återkomst? Sverige är och har alltid varit ett klassamhälle där en liten grupp har haft hela den ekonomiska och ofta även en stor del av den politiska makten. Skillnaderna minskade länge, främst tack vare en stark fackföreningsrörelse lierad med socialdemokratin. Men sedan en tid växer klyftorna åter.
Vill vi ha det så? Jag kan se en hel del goda argument till att människor som arbetar mycket och framgångsrikt och tillför samhället stora värden också personligen får en del av dessa värden och tjänar mer än dem som arbetar mindre eller inte alls. Men jag kan inte se några rimliga argument till varför deras makt och pengar ska gå i arv till deras barn. På vilket sätt har barnen gjort sig förtjänta av detta?
Det behövs väsentligen inget argument till varför makt och pengar ska gå i arv till barnen i viss utsträckning. Det är helt enkelt nästintill omöjligt att undvika om inte staten ska konfiskera barnen vid födseln.
Om man så skulle förbjuda arv så skulle det uppstå hundratals sätt att komma runt detta faktum.
Friedman försvarade arvet med att det är en förälders starkaste drivkraft, att bli rik (och tidvattnet lyfter alla båtar etc.). Men även alla konservativa, förvirrade libertarianer vet egentligen att den familjära aspekten av rättvisa är helt upp åt väggarna. Ej förtjänta föräldrar och uppväxtförhållanden är i princip allt.
Under nästan hela mänsklighetens historia sedan jordbruket infördes gick även positioner, tjänster och yrken i arv. Så är inte fallet längre (med undantag för kungafamiljen…), och inte uppstod det “hundratals sätt att komma runt detta faktum” heller, även om det förstås fortfarande är så att föräldrars kontakter kan gynna barnen senare i livet.
Ger man upp utan att ens ha försökt förbättra framtiden för våra barn kommer man såklart att misslyckas.
Jodå, det har uppstått hundratals sätt att komma runt detta faktum. Visserligen ärver barn inte sina föräldrars arbeten per se längre. Men de ärver definitivt sina föräldrars sociala status i stor utsträckning.
Att processen för hur detta arv går till blivit betydligt mycket mer komplicerad betyder inte att den i nämnvärd utsträckning förändrats.
Nej, precis. Barn ärver inte sina föräldrars arbeten längre, och i de flesta fall fortsätter barnen inte ens i sina föräldrars yrkesfotspår. Att föräldrarnas sociala ställning i viss mån går i arv förnekar jag inte, men dagens samhälle är inte alls lika trögflytande som t.ex. feodalsamhället eller slavsamhället.
Så om denna förbättring gick att uppnå, varför skulle inte ytterligare förbättringar gå att uppnå?
Vänd på det: varför kan inte barn till föräldrar som inte ger dem en rimligt bra start i livet ställa sina föräldrar till svars? Vore mycket bättre att utkräva ansvar av “slarvrarna” än att straffa de som gjort något bra.
Hur skulle detta ansvarsutkrävande gå till i praktiken, menar du?
Som vanligt, dvs via stämning. Man kan naturligtvis tänka sig en förenklad processgång men i princip.
Micke: Även om antagandet om 5 % årlig avkastning i 2000 år skulle stämma så följer inte av detta, att alla tillgångar hamnar hos kapitalägarna. Om t.ex all avkastning konsumeras så växer inte kapitalägarnas tillgångar alls.
Sen har knappast avkastningen på kapital varit 5 % i 2000 år. Vi behöver bara ett ofärdsår med en avkastning på – 95 % för att det skall ta över 60 år med 5 % avkastning före kapitalet är återställt.
Förklaras inte utvecklingen till stor del av de förändringar som de senaste 20-30 åren gjort det möjligt för kapital att flöda från i-länder till u-länder? Marginalnyttan av kapital är större i ett underkapitaliserat land än ett kapitalmättat land. Därmed ökar kapitalägarnas vinster. Investeringarna i de uländer som öppnat upp sina ekonomier har där lett till exempellös tillväxt och högre löner. I västvärlden blir dock investeringarna lägre och därmed också tillväxten och löneutvecklingen. Undantaget är kapitalägarnas inkomster som baseras till en ökande del från investeringarna i uländerna. Om denna hypotes stämmer så borde kapitalinkomsternas tillväxt minska när u-länderna konvergerat i tillräckligt hög grad mot iländerna och därmed också ojämlikheten.
Intressant tanke!
Ingen dum tanke!
Ibland använder folk actual individual consumption istället för BNP eftersom de menar att det ger en mer adekvat bild av ett lands rikedom. Jag antar att man även kunde skapa ett fördelningsmått som är konsumtionsbaserat (finns det?). Gör det isf att ojämlikheten blir mindre?
En relaterad fråga är om graferna ovan räknar in kosumtion av subventionerade offentliga tjänster. Gör man det borde ju ojämlikheten sjunka.
Ytterligare en fråga är hur man ska se på konsumtionen av andra gratistjänster (som den här bloggen). Sådan konsumtion höjer ju inte BNP men intuitivt har den ett värde (något vissa använder för att kritisera BNP-måttet). Om man räknar med den borde ojämlikheten sjunka mer.
Bra kommentarer Stefan. Alla dessa saker är viktiga och illustrerar bara början av hur viktigt det är att tänka på vad det är man mäter och varför. Typiskt sett är olika mått olika lämpliga beroende på vad man är intresserad av. I figurerna ovan är WTID data totalinkomster (från arbete, kapital, egenföretagande, etc.) före skatt medan de två andra är disponibla inkomster (både toppandelar och Gini). Disponibla inkomster mäter konsumtionsutrymmet (vad man har över att antingen konumera eller spara) och är i den bemärkelsen nära ett mått på konsumtion. Disponibel inkomst (i reala termer) tar dock typiskt sett inte hänsyn till prisförändringar och detta är något som debatterats en del. Om man t ex justerar för att vissa priser gått ned (mycket tack vare billig import från t ex Kina) medan viss lyxkonsumtion har gått upp i relativa termer så får man en större utväxling för en konsumtionskorg för ett låginkomsttagare jämfört med en höginkomsttagare. Med denna typ av justering kan man få fram att konsumtionsojämlikhet inte ökat så mycket (eller kanske inte alls)
se t ex
http://harrisschool.uchicago.edu/research/working-papers-series/papers/five-decades-consumption-and-income-poverty
Även frågan om offentliga tjänster är viktig. Daniel bloggade om detta i förra veckan
Tack för svar och intressanta länkar! Jag tycker det är bra att båda länkarna fokuserar på *relativ* ojämlikhet snarare än *absolut*. Att ett visst lands ojämlikhet är så och så mycket enligt det och det måttet säger inte så mycket. Istället bör man, som de gör, och som du gör ovan, fokusera på hur ojämlikheten förändrats över tid, och hur den ser olika ut i olika länder, enligt olika mått.
Sen tycker jag också diverse sociologiska eller “norm”-aspekter är viktiga. Kring förra sekelskiftet räknades rika människor på ett mycket öppet och tydligt sätt som mer värda än andra. Ta t ex alla hembiträden mm som behandlades på ett sätt som vi aldrig skulle acceptera idag. Detta är en viktig del av vad det innebär att vara ett klassamhälle i en intuitiv mening (inte minst betonades dessa aspekter av den tidens motståndare till klassamhället). Jag ser inte att vi är på väg tillbaka till ett sådant samhälle (snarare tvärtom).
För ett intressant resonemang om den moderna världens höga grad av egalitarianism, se Ernest Gellners “The Social Roots of Egalitarianism”:
“There is an enormous difference between a full-time and a parttime servile role. Service roles which are circumscribed in time and specific in function, such as waiting in a restaurant, are not felt to be demeaning, and professions of that kind do not seem to have any difficulty in recruiting personnel. By contrast, so to speak “real” servants, living-in as unequal members of a household are notoriously difficult to obtain. Au pair girls in the West, though performing some of the functions of a maid — easing the wife’s work load, baby-minding, providing sexual temptation for male members of the household — have to be treated as equals, and this is of the essence of the situation.
Gracious living, which is conditional on personal service and dependence, survives only in a very restricted and make-believe measure, and is available to ordinary members of even the prosperous middle and professional classes only if their succeed in joining certain Consumer
Co-operatives for Gracious Living, such as Oxbridge College or West End Clubs. Here, by sharing the expense involved, it is possible to recreate the illusion of hierarchy and dependence. It is, however, largely an illusion: just as the consumers in these places do not generally enjoy the services full time but only intermittently (returning for the rest of the time to their suburban houses and helping the wife with the washing-up), so similarly the “servants” take turns in assuming
this servile status, and shed it when off duty, to adopt in their leisure time a life style not differing from non-servile members of the working class or indeed differing all that much f r om those of
their “masters”. Certain ritual symbolisms are still observed: West End Clubs are one of the few places left where it is still possible tohave one’s status confirmed by having one’s shoes polished by humanlabour. Elsewhere it has become impossible, as I realised when I left my shoes outside the door of a New York hotel in the 1960s, and the hotel staff, quite misinterpreting my intention, simply threw the shoes away. Hotels nowadays provide shoe-polishing machines as their own
distinctive contribution to the equalisation of conditions.”
Click to access dialecticshumanism_1979_0006_0004_0027_0043.pdf
Klassförtrycket skärps det också.
Det är inte bara de ekonomiska skillnaderna som växer. Även sådant som tidigare räknats som självklara rättigheter för de arbetande som att förhandla och sluta kollektivavtal om lön och övriga villkor – något som för övrigt står med i FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna, har i dag upphävts för dem som hamnar i det så kallade Fas 3. Workfare som det heter i föregångsländerna. Sådana verksamheter strider även mot FN deklarationens “lika lön för lika arbete” och FN-organet ILO har påpekat att workfare strider mot ett antal konventioner. Se tex. http://www.ilo.org/public/english/protection/ses/info/publ/workfare.htm
Fredrik, har du tittat på hur svenska industriarbetares reallöner har utvecklats under det nyliberala klassförtrycket 1995-2013 och jämfört med hur de utvecklades under socialismens och solidaritetens era 1975-1991?
Till att börja med är FAS systemet inte någon typisk arbetarklass, utan en övergång till de slavliknande förhållanden som tidigare enbart förekom i kolonierna. Sedan är det frågan vad man menar med reallöner. I fall vi tittar på hur de svenska industriarbetarnas lönekvot utvecklats, är siffran avsevärt mycket sämre än 1990 och dessförinnan. se http://clarte.nu/clartebloggen/bloggartiklarna/8428-fred-torssander-ar-det-fortfarande
Och detta speciellt som det är arbetarklassens familjer som i allt högre grad får ta över försörjningen av de utanförställda.
Hur har du valt dina år Mats? Perioden 1976 – 1982 styrdes Sverige av en borgerlig regering. Dessutom påverkades den svenska ekonomin av oljekrisen. Under 80-talet hade Sverige en Socialdemokratisk regering, som dock genomförde en mängd nyliberala avregleringar, vilka kulminerade i 90-talskrisen (den borgerliga regeringen 1991 – 1994 har du av någon anledning valt att utelämna, kanske för att reallöneutvecklingen inte skulle se så kul ut om man la till även dessa år till det “nyliberala klassförtryckets” period?). Under perioden 1994 – 2006 så ökade ojämlikheten förvisso, men det var i alla fall en Socialdemokratisk regering (som delvis förde en ekonomisk högerpolitik).
Annars vore det väl rimligare att jämföra med den svenska Socialdemokratin och jämlikhetens guldålder, dvs det längsta socialdemokratiska regeringsinnehav som Sverige haft: 1936 – 1976. Hur såg reallöneutvecklingen ut då?
Här är för övrigt en graf som visar på att det framförallt var under 80-talet och början av 90-talet som reallönerna slutade växa. När det ställs i jämförelse med BNP-utvecklingen framgår också tydligt att den ökning av reallönerna som skett efter 1995 framförallt varit ett svagt ikappspringande av det man gått miste om sedan 1980-talet. Jämfört med BNP ligger reallönerna fortfarande under vad de var under 60- och 70-talen.
http://www.internationalen.se/2010/07/slaget-om-sverige/
Nyliberala avregleringar? Skattetrycket höjdes under 80-talet till uppemot 55%. S-regeringarna på 80-talet genomförde en del liberaliseringar men liberalisering ≠ nyliberalism. Eller har Kuba genomfört nyliberala avregleringar sedan Raul Castro tillträdde?