Missledande debattinlägg av Jansson och Skingsley

[English translation.]

I en debattartikel i DN den 16 mars, ”Felsyn att Riksbanken bara fokuserar på bostadsbubbla”, upprepar direktionsledamöterna Per Jansson och Cecilia Skingsley påståendet att Riksbanken inte åsidosätter sitt mandat. Detta trots att den för en politik som med högre styrränta resulterat i en inflation långt under målet och en arbetslöshet högt över en rimligt långsiktigt hållbar nivå. De hävdar att den högre styrräntan, genom att bromsa bostadspriser och skuldsättning hos hushållen, skulle minska den långsiktiga risken för en framtida kris och åtföljande sämre makroekonomiska utveckling. Men de är märkligt nog tysta om att Riksbankens egen skattning visar att styrräntan inte har någon långsiktigt effekt på skuldsättningen. Därmed faller deras resonemang, och slutsatsen att Riksbanken åsidosätter sitt mandat kvarstår. 

I sitt debattinlägg skriver Jansson och Skingsley följande (min fetstil):

Riksbanken [har] i räntebesluten vägt in att bostadspriserna och skuldsättningen hos hushållen ökat på ett sätt som bedömts innebära risker på sikt. För att försöka hindra att utvecklingen skenar i väg och det uppstår problem längre fram har Riksbanken hållit räntan något högre än vad som annars hade varit fallet

Vad det handlar om är alltså att försöka väga de mer konkreta och näraliggande nackdelarna med en lite större avvikelse från inflationsmålet och en något svagare ekonomi på kort sikt, mot den mer abstrakta och osäkra, men potentiellt betydligt större kostnaden för en riktigt dålig utveckling längre fram.

Man kan inom parentes notera ett något förledande ordval: ”en lite större avvikelse från inflationsmålet” är en KPI-inflation på noll istället för 2 procent, och ”en något svagare ekonomi” är kanske 60 000 fler arbetslösa, se detta inlägg.

Men viktigare är att Jansson och Skingsley märkligt nog undviker den helt avgörande punkten i Riksbankens resonemang, nämligen om verkligen styrräntan har några långsiktiga effekter på hushållens skuldsättning. Om styrräntan inte har några långsiktiga effekter på hushållens skuldsättning, så kan ju inte gärna styrräntan på sikt påverka några risker förenade med hushållens skuldsättning.

Att Jansson och Skingsley är tysta på denna punkt ter sig som ännu märkligare, mot bakgrund av att Riksbanken i en fördjupning nyligen presenterade en skattning enligt vilken styrräntan inte har någon långsiktig effekt på hushållens skuldkvot. Diagram A22 nedan visar denna skattning, effekten av 1 procentenhet lägre styrränta under 4 kvartal. Som jag påtalat tidigare är styrräntans effekt enligt denna skattning så liten att den varken är ekonomiskt eller statistiskt signifikant.[1]  Vi ser också att styrräntan inte har några långsiktiga effekter på skuldkvoten. Effekten är nära noll redan efter 6-7 år (24-28 kvartal).[2]

Diagram-A20-sve

Enligt Riksbankens egen skattning har således den förda politiken inte haft några intäkter i form av minskade risker på lång sikt. Däremot har den lett till stora kostnader, i form av en inflation långt under målet och en arbetslöshet långt över en långsiktigt hållbar nivå.[3]

Janssons och Skingsleys missledande debattinlägg ändrar således inte slutsatsen att Riksbanken har åsidosatt både prisstabilitetsmålet och den ekonomiska politikens främsta mål, full sysselsättning.


[1] Ökningen med 1,4 procentenheter efter 4 kvartal motsvarar med 173 procents skuldkvot en ökning av skuldkvoten med 0,8 procent. Det är självklart att en sådan obetydlig ökning av skuldkvoten av en så pass stor sänkning av styrräntan (1 procentenhet under 4 kvartal) inte kan märkbart påverka några risker förenade med skuldkvoten. Därför är den inte ekonomiskt signifikant. Dessutom ligger det 90-procentiga osäkerhetsintervallet inte över noll-linjen, så hypotesen att effekten är noll eller negativ kan inte förkastas på standardnivån 5 procent. Därför är den inte statistiskt signifikant. Oavsett detta så klingar effekten under alla omständigheter ut efter några år.

I inlägget diskuteras också varför Riksbankens ekonometriska modell är problematisk och av allt att döma felspecificerad.

[2] Enligt Riksbankens skattning har en högre styrränta en liten negativ effekt på skuldkvoten under några års sikt. Om en kris inträffar under denna tid skulle den lägre skuldkvoten kunna minska den uppgång i arbetslösheten som normalt åtföljer en kris. Som visas i detta inlägg är dock minskningen i skuldkvoten så liten och sambandet mellan skuldsättning och uppgång i arbetslösheten vid en kris så svagt, att kostnaden i form av högre arbetslöshet de närmaste åren blir minst 10 och snarast minst 50 gånger intäkten i form av lägre förväntad uppgång i arbetslösheten vid en kris.

Om en kris inträffar på längre sikt blir det ingen intäkt alls, utan bara kostnader, eftersom styrräntan inte har någon effekt på lång sikt på skulderna.

[3] Eftersom inflationen de senaste två åren blivit noll, medan hushållens inflationsförväntningar legat på 2 procent eller högre, har hushållens reala skulder ökat med 4 procent, jämfört med om inflationen hade legat på målet och varit 2 procent. Med hänsyn till denna effekt av oväntat låg prisnivå har Riksbankens politik således ökat hushållens skuldbörda och förvärrat, istället för att förbättra, deras situation. Därmed har Riksbanken om något ökat eventuella risker förenade med skuldsättningen.

Comments

  1. Bör inte detta inlägg publiceras i Dagens Nyheter?

    • Jag har skickat det till DN, men DN har tackat nej med hänvisning till att det redan publicerats på Ekonomistas 🙂

      • Olof Johansson-Stenman says:

        Du kan väl skicka en modifierad då, en sådan måste de ju rimligen ta in tycker jag.

  2. tapper nek-student says:

    Tråkigt att de i artikeln inte bemötte den kritik som riktats mot dem, utan endast talade runt den.

    Ja, detta har jag undrat över. Den realränta som uppstår I en makroekonomisk jämvikt kan man ju enligt teorin inte påverka med penningpolitiken. Och då således väl inte heller den skuldkvot som ges av en sådan.

    Det har talats om att skuldkvoten inte får bli högre än 1,8, men om dess långsiktiga trendnivå väljer att stiga ovan denna ”magiska gräns” på grund av förändringar av fundamenta kommer det ju inte finnas så mycket att göra åt det.

    • vad menar du med att man inte kan påverka realräntan i jämvikt med hjälp av penningpolitik?

    • På lång sikt kan man normalt inte påverka realräntan med penningpolitik (förutsatt att inflationsförväntningarna på lång sikt anpassar sig till faktisk inflation). På kort sikt kan centralbanken påverka realräntan, på grund av av inflationsförväntningarna är trögrörliga.

      Om inflationsförväntningarna anpassas till faktisk inflation kan penningpolitiken inte på lång sikt påverka reala skulder och real disponibel inkomst. Då kan inte heller penningpolitiken påverka skuldkvoten på lång sikt.

      Det röskelvärdet på 180 procent för skuldkvoten som du nömner, det kommer från Stefan Ingves, men det är gripet helt ur luften och saknar stöd i vetenskap och praktisk erfarenhet. Riksbanken har inte presenterat någon utredning av vad som är en hållbar skuldkvot, inte ens vad kriterierna är på en hållbar skuldkvot. Reala förhållanden kan mycket väl motiver en högre hållbar skuldkvot än 180 procent. I Schweiz och Norge är skuldkvoten högre än i Sverige, och det betyder inte att den skulle vara på en ohållbar nivå i dessa länder.

      Beträffande statsskuldens andel av BNP har 90 procent nämnts om ett tröskelvärde, över vilket tillväxten skulle påverkas negativt. Vid närmare undersökningen visade det sig att det inte fanns någon substans bakom detta. Det finns inget som tyder på något bestämt tröskelvärde. En högre andel av BNP för statsskulden innebär bara en gradvis ökande belastning på de offentliga finanserna, såvida inte offentliga tillgångar och avkastningen från dessa ökar i samma takt som statsskulden.

      • tapper nek-student says:

        Ja, det är precis vad jag ville säga. Det finns ingen naturlag som gör att, för Sveriges del, avgrunden väntar bortom en skuldkvot om 1,8.

        Därtill, som jag menar är det ju inte säkert att det kommer att gå att förhindra att skuldkvoten stiger ovan 1,8 hur mycket man än försöker. Detta om ökningen drivs av förändringar av fundamenta (eller vad det heter), alltså att det är trendnivån som ändras. Det man riskerar göra är ju då att bara strypa den ekonomin – helt i onödan.

        Och mycket tyder väl på, i alla fall av vad som framgått här i bloggen, att det fram till nu är förändringen av skuldkvotens trendnivå som förklarar den större delen av (om inte hela) dess ökning?

  3. P Claesson says:

    Den stora fiktionen här Lars EO Svensson är din tes om att vi hade haft 60.000 fler jobb om räntan varit lägre. Vår ekonomi är påverkad av ett internationellt skeende och den svenska styrräntan kan enbart marginellt påverka detta. Speciellt som vi haft mycket små avvikelser mot ECB:s styrränta. En fråga för dig att besvara är om du överhuvudtaget ser att det finns en risk för felallokering av investeringar p.g.a en ränta som är 0%

  4. Dicken says:

    Av Per Jansson hade jag inte förväntat mig något, har inte haft stor koll på honom förutom viss läsning av Riksbanks-protokollen under senare år, men jag hade förväntat mig mer av Cecilia Skingsley som jag uppfattat som intellektuellt hederlig tidigare. Det som de gör här är ju att förvränga kritiken på så sätt att den blir närmast orimlig och sedan bemöter de denna orimliga kritik. Man hade ju hoppats på att de på ett seriöst sätt kunde bemöta den seriösa kritik som finns. Formuleringar som:

    ”Det är alltså inte så att man enbart fokuserar på riskerna med hushållens skulder och bostadspriserna och helt struntar i utvecklingen på kort sikt, eller vice versa”

    är ju närmast ett skämt att det tillstår vice riksbankschefer att använda på DN debatt, det är det väl ingen seriös debattör som menar att det har skett heller.

    Ett annat fluffigt och opreciserat påstående är:

    ”Att ta hänsyn till finansiella obalanser framstår inte heller som särskilt märkligt utifrån den internationella debatt som i ljuset av finanskrisen nu förs bland akademiker och experter”.

    Jag skulle vilja veta vilken nivå skuldsättningen och huspriserna ska ligga på för att de inte ska anses utgöra en finansiell obalans… Riksbanken säger gång på gång att detta är en svår fråga, men om man som Per och Cecilia anser att detta faktiskt i nuläget är en obalans så måste man väl i så fall kunna definiera vad som är balans i detta sammanhang…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s