Hur betydelsefullt är ärvt kapital i Sverige?

En central del i Thomas Pikettys bok Capital in the 21st Century och hans analyser av det privata kapitalets betydelse gäller hur viktigt ärvt kapital är i förhållande till egenhändigt intjänat kapital. Hans egna undersökning av situationen i Frankrike visar att arvsflödet motsvarade en femtedel av nationalinkomsten under 1800-talet, att dess betydelse sjönk kraftigt under 1900-talet men att det sedan 1970-talet återigen vuxit i omfattning. Men hur generella är dessa mönster för resten av västvärlden? Gäller de även i små länder som Sverige där industrialiseringen kom sent och välfärdsstatens utbredning varit unikt stor? En ny studie av arvens betydelse i Sverige ger svaren.

Man kan bli rik på i princip två sätt: antingen tjänar man in sina pengar själv eller så ärver man dem av någon annan. Vilken av dessa som är viktigast i ett land säger mycket, bland annat om samhällets belöningssystem, skatters inverkan, den upplevda rättfärdigheten i dessa utfall. Även om forskare tidigare studerat arvens storlek har Pikettys analyser satt in dessa frågor i ett större, inte minst historiskt, sammanhang. (Läs mer om detta här, här, här).

I en alldeles ny studie beräknar Henry Ohlsson (Uppsala universitet), Jesper Roine (SITE) och jag själv för första gången serier över arvsflödenas storlek och betydelse i Sverige under de senaste tvåhundra åren (1810—2010), alltså från tiden före industrialiseringen fram till dagens postindustriella välfärdssamhälle.

En av studiens huvudserier är arvsflödets storlek i förhållande till nationalinkomsten. Denna beräknas genom att utnyttja den relation som säger att arvsflödet styrs av hur mycket kapital som folk äger (mätt genom förmögenhet-inkomstkvoten), hur många som dör i befolkningen (dvs mortaliteten) och hur stor del av kapitalet som ägs av de som dör (kvoten mellan genomsnittsförmögenheten hos de som dör och de som lever). Serien visar att arvsflödet i Sverige idag motsvarar sex-sju procent av nationalinkomsten, dvs ca 200 mdr kr årligen. För hundra år sedan var dock arvsflödet var dubbelt så stort idag. Det finns nu en hel del osäkerhet i flera historiska datamaterial, men huvuddragen som de visas ovan står sig även efter en rad robusthetsanalyser. Vi dekomponerar detta arvsflöde och visar att det framför allt drivs av förändringar i den privata förmögenhetsstockens betydelse.

image

Hur ter sig då de svenska serierna jämfört med andra länder? Bilden nedan visar arvsflödet som andel av nationalinkomsten i Sverige, Frankrike och Storbritannien. Trenden över tid ser relativt likartad ut: en hög nivå under 1800-talet, ett fall under 1900-talet fram till 1980-talet då en viss uppgång framträder (mycket tydligt i Frankrike, knappt alls i Sverige). Däremot skiljer sig nivån dramatiskt åt under 1800-talet där arven i Sverige är endast höften så stora som i Frankrike, och Storbritannien. På 1900-talet är nivån likartad, men sedan 1980 ligger Sverige återigen kraftigt lägre än Frankrike.

image

Hur kan vi förstå och förklara likheterna och skillnaderna mellan dessa länder och dessutom över olika tidsepoker? Vår studie ger här inga slutgiltiga svar, utan endast skisser till förklaringar. En enkel dekomponeringsanalys ger vid handen att det framför allt är förmögenhetsstockens betydelse som har effekt. Den följer en mycket likartad utveckling över tid som den vi såg för arvsflödena; Sverige ligger klart under fram till åren kring första världskriget, därefter faller nivåerna fram till ca 1950 och sedan 1980 vänder de upp igen, dock återigen på en lägre nivå i Sverige.

image

Men om skillnader i förmögenhetens betydelse styr skillnader i arvsflödets utveckling, vad styr då skillnaderna i förmögenhetens betydelse mellan länderna? Detta är ytterligare en stor och svår fråga, men vi anser att det på 1800-talet i huvudsak handlade om ett mycket lågt svenskt sparande (ca 2-4 procent jämfört med drygt 10 procent i de stora länderna) då man var så fattig att man konsumerade upp nästan hela sin inkomst. Detta innebar att när de nya teknologierna slog igenom tvangs Sverige istället importera kapital från utlandet, vilket därigenom finansierade vår egen industrialisering. På 1900-talet blir vi rikare och sparar mer i nivå med de övriga länderna. Trots det är den svenska förmögenhetsnivån relativt låg. Vi tror att detta kan förklaras av välfärdsstatens framväxt; i takt med utbyggnaden av skattefinansierade socialförsäkringssystem behövde inte folk spara ihop en egen buffert för att klara utgifter för sjukdom, barnens utbildning eller pension.

image

Vår uppsats innehåller även en uppskattning av hur stor andel av den privata förmögenheten vid en given tidpunkt som består av ärvt kapital, och hur stor andel som är egenhändigt intjänad, och hur dessa andelar utvecklats över tid. Frågan rönte stor uppmärksamhet i USA på 1980-talet då nationalekonomerna Laurence Kotlikoff och Franco Modigliani debatterade detta. Idag vet vi tack vare Piketty att de båda inte riktigt träffade helt rätt, och andelen ärvt kapital i den totala förmögenhetsstocken kan beräknas mer precist. Bilden nedan visar andelen i Sverige och Frankrike sedan 1850. Återigen ser vi en hög nivå i båda länderna under 1800-talet då ca 80 procent av alla förmögenheter var ärvda. Andelen sjunker till runt hälften fram till 1950, och därefter har den ökat i Frankrike med varit stabil i Sverige. Orsaken till denna diskrepans är inte klarlagd.

image

Uppsatsen avslutas med en diskussion av hur dessa resultat påverkar vår syn på Europa och USA och vilken roll egna framgångar spelar i förhållande till ärvda pengar. Dessa frågor restes redan av den amerikaintresserade fransosen Alexis de Toqueville och har diskuterats ymnigt bland alla med intresse i välfärdsstatens skilda utseende i olika delar av västvärlden. Vi hoppas att våra nya serier kan bidra till den diskussionen.

Comments

  1. Du kanske täcker detta (jag såg det dock inte efter en snabb sökning), men när jag ser kurvorna tänker jag genast på övergången mellan jordbrukssamhälle och industrialismen.
    Fram till 1900 levde kring 80 procent av jordbruk och binäringar. Från minnet (kort idag men den exakta siffran är inte viktig för resonemanget) var kring 30% av befolkningen självägande bönder vid 1800-talets mitt. Denna andel hade kraftigt gått ner pga ”freden, vaccinet och potäterna” som ledde till att en mycket större andel egendomslösa
    1) föddes, och
    2) överlevde utan att själva äga ett jordbruk.

    Jag gissar därför att arvsflödets andel var ännu större före 1800. Drottning Kristinas försök att skänka bort landet och skapa en rik adelsmakt, och den efterföljande reduktionen fram till början av 1700-talet torde ställa till det för den statistiska analysen.

    Men det förefaller mig som om kurvans nedgång mellan 1900 och 1950-70 beror på att jordbruken, som gick i arv, som andel av nationalförmögenheten, kraftigt minskade i betydelse.

    Av liknande skäl tycker jag du överskattar skillnaden mellan USA och Sverige på 1800-talet. USA såldes hektar för hektar till självägande bönder. På en oerhört kort tid styckades hela landet upp i egnahem.

    Citat av Tocqueville ger alltid upphov till en del reflektioner. I engelsk översättning börjar del 1 av Demokratin i Amerika:

    AMONG the novel objects that attracted my attention during my stay in the United States, nothing struck me more forcibly than the general equality of condition among the people.

    Detta citat illustrerar hur långt vi kommit. Nu förtiden verkar de flesta missförstå ”equality of condition”. Även om det finns en liten gnutta tvetydighet här, så menar Tocqueville i stort sett inte alls ”lika ekonomiska villkor” annat än att han noterar hur mycket rikare de amerikanska bönderna är.

    ”equality of conditions” är istället den väsenskillnad som tidigare rådde i Europa mellan t ex en adelsman, en bonde och en köpman. Borgaren kunde vara hur rik som helst. Adelsmannen var ändå en ärans man, med ett svärd, som bestämde. ”Uppkomling” och andra nedsättande ord för nyrika illustrerar detta väl.

    Tocqueville var djupt oroad över den risk för ”majoritetens förtryck av minoriteter” som demokratin innebar. Välfärdsstaten (A och B tvingar C ge till D) är ett praktexempel på detta.

    Vad om oroade honom också, relaterat till majoritetens förtryck av minoriteter, var aristokratins försvinnande. Inte så mycket bördsaristokrati utan existensen av individer som inte står i beroendeställning till någon, i synnerhet inte till staten.

    T ex på 1800-talet vägrade The Royal Society ta emot pengar från den brittiska staten för att inte vetenskapen skulle råka i beroendeställning.

  2. Anders Persson says:

    Om Pikettys resultat är riktiga (r>g), så bör pensionssystemet i Sverige vara felkonstruerat. Då borde den enskilde spara för sina egna kommande behov över livet och låta avkastningen från investeringen hjälpa till i stället för att låta tillväxten sköta det.

    Ovanstående kurvor är mycket intressanta utifrån perspektivet att det inte startas tillräckligt många nya företag idag genom att ”ingen” vill investera. Är det en möjlig lösning att öka arvsflödena, där dessa sedan skulle medverka till att skapa avkastning även om den rimligen blir lägre genom att mängden kapital ökar?

  3. Intressant, men tyvärr mycket svårläst. Jag gav upp när jag kom till ”För hundra år sedan var dock våra resultat visar även att arvsflödet var dubbelt så stort för hundra år sedan.” Okej, jag förstår nog vad det ska stå, men det känns lite vanskligt att behöva göra sådana antaganden hela tiden. Och som sagt, svårläst blir det!

  4. Thomas says:

    Har avskaffandet av arvs- och gåvoskatten påverkat möjligheterna att bedriva er forskning? Fanns det statistik kopplat till insamlingen av den skatten som har varit av betydelse för ert arbete.

    • Thomas, vi använder arvsskattedata som finns tillgängliga från den period fram till 2004 som skatten fanns. Just i denna studie spelar dessa data inte någon huvudroll, dels för att de inte finns sammanställda helt på det sätt vi helst skulle vilja för långa perioder (vi har arvsskatteintäkter men sällan arvsflöden), dels för att arvsskatten inte gällde all privat förmögenhet.

      Det finns dock en rad andra frågeställningar som kräver specifika mikrodata över arv, exempelvis hur fördelningen av arven ser ut (minskar eller ökar förmögenhetsojämlikheten?) eller hur skatten påverkar viljan att bygga upp en privat förmögenhet.

  5. Martin says:

    Är det rimligt att Sverige har hälften så stort arvsflöde som i Europa 1800? Samtliga länder är i princip jordbrukssamhällen där det huvudsakliga kapitalet är land. Land måste ju ägas av någon (institutionellt ägande var nog snarare mindre vanligt i Sverige), hur kan det då vara så stora skillnader?

    • Martin, detta är en bra fråga. Vi har också förundrats över den stora skillnaden mellan Frankrike och Sverige. Nu hävdar vi att skillnaden härrör huvudsakligen från förmögenhetsskillnader, och här handlar det om att förstå varför förmögenheterna är så mycket mindre värda i Sverige i förhållande till inkomsten än i Frankrike. VI menar att detta framför allt handlar om att svenskarna inte sparade lika mycket, vilket medför att man inte ackumulerade lika mycket privat kapital som fransmännen. Med sparade medel kan man bygga upp ett eget kapital i form av byggnader (bostäder, industrier), finansiella tillgångar men man kan även investera i landförbättringar.

      När det specifikt gäller jordens värde menar vi att en annan bidragande faktor till varför Sverige under 1800-talet inte hade så stor förmögenhet var att jorden inte var lika värdefull som på kontinenten. Här har vi dessvärre mindre data, men det är ett faktum att det i Sverige fanns mycket land som inte brukades, och den del som brukades var sannolikt inte lika bördig som längre söderut. Det handlar här alltså både om lägre kvantitet och lägre värde, men data är osäkra på särskilt värdeskillnaden medan allting tyder på att jordens sammantagna värde var relativt lågt.

      Detta är emellertid nya frågor där forskningen fortfarande inte har alla svaren. Vi hoppas att framtida agrarhistorisk forskning kan visa bättre hur jordvärden och landpriser utvecklades i (och inom) Sverige i jämförelse med andra länder.

      • Frankrike har de senaste 1000 åren (snarare kanske 3000 åren) haft mellan 9 och 20 gånger så stor befolkning som Sverige på en yta som är endast något större. Kring 1800 hade Sverige 2,3 miljoner invånare:
        http://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_historiska_befolkning

        Frankrike hade kring 29 miljoner 1801.

        Man har byggt katedraler, palats, bostadshus i sten. I Sverige gällde timrat. Paris hade 200 000 invånare och 5-10 000 studenter på 1200-talet.

        Förutom efter farsoter som digerdöden har nog både Sverige och Frankrike varit ganska fulla av folk. Man visste helt enkelt inte hur man skulle leva på många områden. Norrlandskusten befolkades fram till 1600-talet. Detta tog otroligt hårt arbete. Inre Norrland tålde ingen större befolkning innan potatisen kom.

        Om man följer Eli Hecksher (och jag har svårt att se varför man inte borde göra det) bör gränsen mellan ”den gamla regimen” och den nya i Sverige dras 1870. I Frankrike några decennier tidigare och i Holland och ett par sekel tidigare, i alla fall till viss del. Sverige avskaffade skråtvånget 1846. Men fram till att näringsfriheten infördes 1862-3 var det förbjudet att bedriva handel utanför en stad inom ett avstånd om 3 mil.

      • Martin says:

        Ekonomhistoriker borde ju verkligen ha data på både jordvärde, produktiviteten för brukad jord, samt marknadspriset på grödor för inblandade länder. Då skulle man ju kunna se om jorden av någon anledning var högre värderad (vilket det mycket möjligt var) på kontinenten på grund av faktorer som alternativ marktillgång, bättre fungerande marknader och en konkurrerande arbetsmarknad till jordbruk.

        Att sparkvoten skulle vara viktig känns rent subjektivt mindre sannolikt för ett jordbrukssamhälle, men kanske var Frankrike och England båda så avancerade ekonomier att det kunde förklara så stora skillnader.

  6. David Westlund says:

    Intressant att Sverige avviker så mycket från Frankrike och Storbritannien. En av Pikettys poänger är att samhället blir mindre meritokratiskt när arven växer (som Jonas Vlachos skrivit om tidigare här, https://ekonomistas.se/2014/04/07/en-allt-dystrare-vetenskap/). Det känns ju intuitivt närmast självklart, men om vi har data om arvsflöden borde det också gå att kontrollera empiriskt. Kan man se att samhällen med stora arvsflöden också har lägre social rörlighet?

    • Mig veterligen brukar Sverige/Norden vara de västerländska länder som har högst social mobilitet (den forskningen jag sett har dock ett tiotal år på nacken, kanske ser det annorlunda ut idag), medan kontinenten (t.ex. Tyskland) hamnar i ett mittläge och Anglosaxiska länder (Storbritannien och USA) hamnar i botten. Vilket ju i alla fall tyder på att det finns en korrelation.

  7. I tisdags menade Piketty att Sverige har samma trend som övriga länder där den offentliga nettoförmögenheten minskar över tid. Det verkade som han hänvisade till ert papper, har ni några uppgifter kring detta? Det senaste decenniet har den offentliga finansiella nettoförmögenheten utvecklats väldigt positivt. Men bilden skulle kunna bli annorlunda om man ser över en längre tidshorisont eller lyckas väga in även reala tillgångar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s