Betygsinflation är ett kärt samtalsämne men frågan är om den verkligen är ett problem? Faktum är att om man undersöker medelbetygen i gymnasiet så verkar inflationen stannat av de senaste åren. Som figuren visar döljer emellertid detta att andelen gymnasister som går ut med absoluta toppbetyg, 20,0 i snitt, 26-faldigats på tio år. Inget tyder på att ökningen beror på ökade kunskaper, inte heller verkar det finnas en klar strategi för hur inflationen ska motverkas.
Att gå ut gymnasiet med 20,0 i snitt är svårt. Under det nya betygssystemets första år lyckades också en försvinnande liten andel gymnasister med detta. År 2006 hade andelen börjat närma sig en procent (0.71 för att vara exakt) och inget tyder på att ökningen bedarrat.
Detta är naturligtvis problematiskt. Betygen blir trubbigare som urvalsinstrument till högskolan och likvärdigheten sätts ur spel då äldre studenter får svårt att konkurrera med yngre. Detta skulle kunna motverkas genom att minska andelen betygsantagna eller varför inte genom att låta högskolorna själva få bestämma urvalsinstrument (se här och här).
Ett kanske än värre problem är att slappa betygskriterier faktiskt gör att eleverna lär sig mindre (se här). Elever är strateger och varför läsa mer när ett MVG redan är fixat? Eftersom betygsinflationen främst finns bland högpresterande elever är det måhända ingen slump att det är avsaknaden av toppresterare utmärker Sverige i PISA-jämförelserna.
Forskning från både Sverige och Norge tyder på att konkurrensen om elever är en bidragande orsak till denna utveckling. Eftersom både privata och kommunala skolor behöver elever är detta inte primärt ett friskoleproblem, utan ett skolvalsproblem. De nationella prov som skulle kunna fungera som en nödvändig återhållande kraft i den konkurrensutsatta skolan fungerar inte då de bara ges för vissa enstaka kurser (se mer här).
Gymnasieutredningen verkar inte ha några klara idéer om hur utvecklingen ska stävjas (ordet “betygsinflation” nämns en gång på 692 sidor). En väg vore att ersätta kursbetygen med ett slutbetyg i varje ämne. Detta möjliggör en tydligare koppling mellan resultaten på nationella prov och slutbetygen. Den vägen vill utredningen inte gå och det tveksamma motivet är att det skulle vara komplicerat i yrkesförberedande ämnen.
Det är bara att hoppas att regeringen kör över gymnasieutredningens förslag och dessutom ser över betygens roll i högskoleantagningen. För även om det fria skolvalet fört mycket gott med sig måste väl någon i ansvarig ställning anse att konkurrensutsatt myndighetsutövning är ett problem som måste hanteras.
Ekonomistas 
Är det inte dags att återgå till att ha relativa betyg i stället för de målrelaterade? En del av de som är födda på 70-talet minns säkerligen att frånvaro av en femma kunde motiveras av att femmorna i klassen redan “var slut” (treorna verkade dock räcka till alla)… Att ha relativa betyg inom klasser är förstås problematiskt, men att ha det på nationell nivå kanske inte är så dumt — fast det kanske är just detta Dr. Vlachos förordar? Då slipper man definitivt betygsinflation och högskoleantagningen behöver inte göras om.
Hur arrangeras ett relativt betygssystem på nationell nivå? Verkar omöjligt i mina ögon. Ett alternativ är kanske fler nationella prov i fler ämnen och att betygen på skol-, klass- eller individnivå inte får avvika för mycket från resultaten på de nationella proven.
Ett sätt att försöka komma runt nackdelarna med betygsgrundande nationella prov, att undervisningen fokuserar för mycket på kunskaper som förväntas behövas för det nationella provet, är att bredda frågorna och frågtyperna på dessa prov, kanske mer essäkaraktär? Visst, det försvårar enhetlig rättning men det kanske är det bästa möjliga?
Relaterar detta enbart till betyg när man går ut gymnasiet? En trend som väl också varit kraftig senaste 10 åren är att många med 18-19 i betyg spenderar ett år till hemma hos mamma o pappa och läser upp betygen på komvux för att kunna komma in på läkarlinjen, handels eller vad det nu kan vara som lockar… ??
LL: Detta är betygen när man går ut gymnasiet. “Uppläsningseffekten” som du talar om skulle göra det hela än mer dramatiskt, men samtidigt håller möjligheterna till detta på att begränsas.
Ett relativt betygssystem på nationell nivå går att organisera men det blir ytterst svårt om betygssystemet är baserat på kurser. Eftersom man inte vill göra en direkt koppling mellan varje enskild elevs resultat på nationella provet och betyget (man kan ha haft en bra eller dålig dag) krövs någon form av flexibilitet, exempelvis på klassnivå. Ska detta fungera praktiskt behövs nog slutbetyg.
De målstyrda betygen lär ha diverse pedagogiska fördelar men de har ju uppenbara problem som antagningsinstrument. Om bara målen är tillräckligt låga är det ju i princip är det ju möjligt för alla att få MVG och då fungerar de inte alls längre. Däremot kan de vara bra som kontrollstationer.
Kanske är det vettigaste att låta varje typ av betyg spela den roll de är bra på: målrelaterade termins/kursbetyg som checkar av hur det går och sedan ett relativt slutbetyg som flexibelt är relaterat till resultaten på de nationella proven?
Har du en referens till diagrammet i bloggen?
Frdrik: Nej
Vad för mycket gott har det fria skolvalet fört med sig?
Jonas, du har ju studerat det här seriöst ett tag, så du om någon borde veta. Jag ser visserligen några positiva punkter, men också en hel del negativa. Det är inte ens säkert att betygsinflationen är det värsta.
Hej! Får en gymnasielärare ett ord med i laget?
Betygsforskarna menar att målrelaterade betyg inte lämpar sig för urval. Det gjorde däremot de relativa betygen.
Kanske måste betyg och urval åtskiljas? Betygen blir laddade med för många olika aspekter: ordning och uppförande, kunskaper, färdigheter, morot, piska, urval o.s.v. Detta sker dels i betygsättningen i grundskolans sista år (“OK, han får väl ett G i matte i all fall.”), dels i gymnasiekolan och komvux “Nu på B-kursen är hon bättre än på A-kursen och jag måste därför belöna och sätta ett högre betyg på B-kursen.”.
Betygsinflationen är uppenbar enligt Skolverkets statistik, precis som några kommenterar. Detta i bemärkelsen att ingen menar att de som fått slutbetyg blivit bättre över tid trots att fler som får 20,0. Allt var inte bättre förr. det relativa betygssystemet innebar inte att “femmorna kunde ta slut” i en klass, men det berodde på klasssens resultat på centralprov. De var betygsnormerande för närliggande ämnen. Höga resultat på centralprovet i svenska möjliggjorde många femmor också i historia. Så ser det alls inte ut idag. Lärarens frihet är stor. Det finns skolor där skolledare dock vill att lärare sätter så få “betygsunderlag saknas” och “icke godkänt” som möjligt för statistikens skull. Alltså något för många godkändbetyg. Detta apropå betygsinflationen.
En ytterligare aspekt är att innehåll och exaninationsformer i ämnena varierar mer i enligthet med målstyrningen. Samma kurs i gymnasieskolan kan kraftigt skilja sig åt mellan två lärare på samma skola och skolor emellan. Decentraliseringens och den lokala frihetens avigsidor!
Friskolorna avstår jag från att kommentera mer än att säga att jag alls inte är säker på att de generellt är några bovar i betygsdramat, mer än att obehöriga lärare (=inte utbildning i betyg och bedömning) inte är bra. En del friskolor har för många obehöriga lärare. F.ö. är man lärare enbart om man har lärarexamen. Finns det obehöriga kirurger?
Fri konkurrens – dvs friskolor – är teoretiskt jättebra. Då ökar konkurrensen mellan alla leverantörer av utbildning, både kommunala och privata.
Problemet kommer av att man låtit skolorna få betygsrätt. Elever är rationella och söker sig till den skola som de tror kommer att ge högst betyg, därigenom blir höga betyg ett konkurrensmedel om nya elever. Samtidigt har man (a) avskaffat relativa betyg och (b) gett skolor betygsrätt. Det är ungefär som om börsnoterade bolag skulle få bestämma sin egen aktiekurs.
Problemet är så illa att den högskola jag arbetar på överväger att införa egna antagningsprov eftersom svenska betyg är i princip värdelösa.
Systemet är i grund och botten sunt, och ekonom som jag är inser jag att situationen kommer bara bli bättre med en återgång till relativa betyg och/eller att prov och betygssättningen görs centralt motsvarande systemet för IB.
Per: Förutom uppenbara, men svårmätbara, positiva effekter som att enkelt kunna byta skola om man inte trivs finns det en hel del forskning som visar att konkurrens har positiva effekter. Hoxby, naturligtvis men även andra studier. En intressant studie av Rouse mfl visar mer i detalj att skolorna ändrar sitt arbetssätt på ett positivt sätt när det externa trycket ökar. Micke Lindahl finner positiva effekter i Sverige, men denna studie använder sig av betyg som utfallsvariabel (och undersöker högstadiet) så det är inte säkert den är så informativ i detta sammanhang.
Erik L: Visst är även gymnasielärare välkomna! Du säger det jag gav uttryck för innan, dvs att målrelaterade betyg inte är särskilt vettiga som urvalsinstrument och det bästa kanske vore att ha olika typer av betyg i olika sammanhang. Att enhetligheten är ett problem har jag lyft fram i andra inlägg som är länkade ovan. I mina ögon är det självklart att de nationella proven bör rättas centralt. Skolverket verkar skeptiskt till detta pga kostnaderna. Att det verkar billigt med lokal rättning beror dock på att de inte väger in lärarnas tid i kalkylen.
Sedan skriver jag inte primärt om friskolor utan just om konkurrens. Det går utmärkt att ha konkurrens även utan friskolor, vilket det fria gymnasievalet visar. Detta har i sin tur de positva effekterna att de som inte har råd att bo nära en “fin” skola ändå kan få plats där. Dvs det kan motverka ekonomisk segregation även om det troligen ökar segregationen mellan skolor avseende elevernas ambition och kunskaper.
@ Jonas: Finns det några studier från system som liknar det svenska och inte bygger på betyg? Att översätta amerikanska förhållanden till svenska vad gäller skola och sjukvård är ju ganska problematiskt.
Att det kan vara bra att kunna byta skola om man inte trivs är på individnivå en positiv effekt av det fria skolvalet. Om det leder till en för samhället som helhet mer rationell matchning mellan skola och elev är dock inte givet. Det finns ju ganska stora externa effekter av att alla högpresterande elever går i innerstadsskolor, för att ta ett exempel.
Om vi ska använda kunskaper hos nyblivna studenter som jämförelsemått före och efter skolvalsreformen (vilken i och för sig sammanfaller med en massa annat empiriskt störande)
är jag inte säker på att reformen lett till ett bättre utfall.
Wow – nu när jag hade lite mer tid och faktiskt lusläste hela artikeln ser jag att alla mina synpunkter, farhågor och åsikter redan fanns väl representerade. Ska vara lite mer noggrann framöver.
Per: Nästan vad man än undersöker i skolforskningen visar på starka asymmetriska effekter. Betyg kan vara bra för vissa elevtyper, dåligt för andra. Stora klasser drabbar vissa mycket värre än andra. Vissa lärartyper passar somliga, andra sämre. Det finns med andra ord en stor potential för positiva effekter av ett fritt skolval. Sedan är det en öppen – och svårforskad – fråga huruvida denna potential i praktiken realiseras och om den i så fall uppväger nackdelarna.
Erik: Ingen fara.
Var kommer diagrammet ifrån? Har letat betygsstatistik tidigare men bara hittat data för genomsnittliga meritvärden.
@ Erik:
Om våra medicinska utbildningar hade haft samma antagnings- och examenskrav – för att inte tala om samma andel ideologibaserad icke-empirisk, hermeneutisk eller postmodern forskning – som lärarhögskolan kan vi vara övertygade om att många skulle föredra obehöriga kirurger (till exempel utbildade utomlands) framför dem som utbildades där.
@ Jonas:
Den i mina ögon dominerande effekten av det fria skolvalet är att föräldrar med intresse för och kunskap om sina barns utbildning och skolsystemet skiljer sina barn från barnen till andra föräldrar, och därvid får en andel av den offentliga budgeten som vida överstiger de faktiska relativkostnaderna för att nå skolans mål. Att tro att alla föräldrar har kapacitet att för sina barn göra optimala utbildningsval är i verklighetsanknytning som att tro att läraryrket skulle få högre status om civilingenjörer slängdes ut från matte- och NO-undervisningen. För oss som tycker att livschanser i minimal mån ska bero på val ens föräldrar gör är det mycket besvärande.
Jacob: Jag forskar om skolfragor och har en massa avgangsbetyg pa min burk. Alla narmre bestamt. Sa jag tog fram uppgifterna sjalv.
Per: Skolans mal ar att barnen ska utveckla sin fulla potential. Din tolkning av skolans mal verkar vara att man ska klara G i alla amnen. Din kommentar pekar darfor pa en annan stor svaghet i det svenska styrningen medelst malrelateradebetyg. Det som ursprungligen var miniminivaer blir gradvis normen. Som jag tidigare sagt finns en mangd studier som pekar pa positiva effekter av konkurrens mellan skolor. Du valjer att saga att dessa inte ar relevanta for svenska forhallanden. Det kanske vore lage att visa nagot som styrker denna hypotes.
For ovrigt haller jag med om ditt svar till Erik. Det ar fascinerande att artionden av debatt om lararhogskolornas uselhet ledde fram till att alla larare ska tvingas utbilda sig dar.
Det är oklart om de elever som kompletterar (“läser upp”) sina slutbetyg från gymnasiet ingår i diagrammet/statistiken – kan Jonas V förklara?
https://ekonomistas.se/2008/08/25/26-faldig-kning-av-andelen-toppstudenter/#comment-1432. Dvs eventuella betygskompletteringar är inte med utan det hade då sett ännu värre ut.
Jag säger inte att konkurrens är irrelevant; jag efterlyste tvärtom mer (ny eller kunskap om befintlig) forskning i ämnet. Helst från Sverige eller liknande land, och inte med utfallsvariabler som egenhändigt bestäms av den utvärderade.
Ty jag är ganska säker på att ett system som inför skolpeng har olika effekter i ett skolfinansieringssystem där initialt ‘rika’ elever har mycket större skolresurser än ‘fattiga’ (som i USA) än i ett system där det om något är tvärtom (som i Sverige före skolpengen).
Dessutom är jag tämligen övertygad om att även om målet är att utveckla den fulla potentialen hos eleverna så gör man det lättare och mer än 25 procent billigare (eller vad nu skillnaderna ska vara mellan peng till kommunala och privata skolor) hos barnen till engagerade föräldrar än hos de andra barnen. I synnerhet om man kan välja bort barn med särskilda problem. Min bild är också att det är den marginalen som gjort det attraktivt att driva friskolor i Sverige. Om motsatsen skulle vara fallet skulle vi se att de barn med störst matchningsproblem i det gamla systemet i dag finner sig bättre tillrätta bland tusen friskoleblommor, vilket i så fall skulle leda till stadigt bättre resultat i den sämsta gruppen.
Om det finns forskning som tyder på det vore det kanon.
Den ökande andelen elever med 20.0 i meritvärde skulle delvis kunna förklaras om begåvade elever i större utsträckning söker mindre krävande gymnasieutbildningar.
Det vore intressant om Jonas V kunde redovisa statistik enbart för exempelvis N- resp Sp-programmen.
Om det skulle förhålla sig på detta sätt vore det ändå intressant eftersom det skulle vara en del av betygsinflationen. Genom att undersöka hela populationen (som efter reformen faktiskt är högskolebehörig) så slipper man försöka tolka denna typ av selektionseffekter. För om det skulle visa sig att ökningen helt beror på att begåvade sökt sig från program A till program B så har ju ökningen ändå hänt.
Dessutom är programkoderna i mitt datamaterial en djungel som jag ännu inte haft tid att sätta mig in i.
Var fick du din statistik ifrån Jonas?!?
Detta är bland den mest relevanta och intressanta skolstatistiken enligt mig, och den är hopplöst omöjlig att få tag på genom SCB eller Skolverkets hemsida.
Vet du hur stor andel som fick “20,0” åren efter 2006?
Jag blev förvånad. Trodde det var mycket mer än ca 1% som fick det.
En länk till din källa hade varit underbart!
Charles: Som du kan läsa i de andra kommentarerna så har jag själv tagit fram denna statistik med hjälp av betygsdata som jag har inom ramen för ett forskningsprojekt. Har uppdaterat serien till 2007 i detta inlägg. Planerar att fortsätta så länge jag får ny data. Har dock inte skrivit en rapport om detta eftersom jag inte haft tid (och den akademiska avkastningen är marginell).
Jonas: Jag önskar att du kunde omvärdera behovet att en rapport på detta tema. Även om den akademiska avkastningen är marginell kanske det finns ett intresse inom utbildningssektorn.