Statsminister Stefan Löfven har upprepade gånger hävdat att invandring är nödvändig för att klara den framtida välfärden. Till exempel yttrade han i en debatt i P1 med Anna Kinberg Batra i förra veckan följande som svar på en fråga om flyktingkrisens betydelse för de offentliga finanserna:
“Om vi inte får människor in till Sverige från andra länder, då kommer vi snart att stå inför det här stora problemet att vi har allt fler äldre som behöver trygghet för sin ålderdom och det ska arbetas ihop av allt färre unga som är i arbete.”
Eftersom statsministern med sådan tvärsäkerhet flera gånger upprepat detta påstående när flyktingkrisen kommit på tal, blev jag nyfiken att ta reda på vilken grund han har för påståendet. Lyckligtvis är detta snabbt avklarat med hjälp av de tio korta forskningssammanfattningar som nationalekonomen Joakim Ruist satt samman.
Statsministern har naturligtvis rätt i att vi har en åldrande befolkning, vilket utgör en påfrestning för finansieringen av välfärden. Men fruktsamhetstalen har varit höga under lång tid i Sverige och situationen är mycket bättre än i till exempel Tyskland. År 2014 var försörjningskvoten 0.73, det vill säga för varje person i yrkesverksam ålder finns det 0.73 personer som är yngre eller äldre. Försörjningskvoten förväntas öka till 0.93 år 2060 enligt SCB:s senaste befolkningsprognos. För att helt motverka en åldrande befolkning med invandring skulle det krävas en mycket stor och över tiden ökande invandring. Det går inte att undkomma det faktum att vi lever längre, vilket förmodligen kommer leda till att vi i framtiden väljer att arbeta längre.
Huruvida invandring kan underlätta den framtida försörjningen av välfärden beror dock inte bara på befolkningens ålderssammansättning, utan också vilken sysselsättningsgrad, inkomster och offentlig konsumtion invandrarna har. Jan Ekberg har i en studie publicerad 2011 visat att om man utgår från ett pessimistiskt scenario där det bland annat antas att den nuvarande sysselsättningsgraden och genomsnittsinkomsterna bland utrikes födda består, är invandringens effekt på framtida offentliga finanser negativ. I ett mer optimistiskt scenario där arbetsinkomsterna och sysselsättningsgraden är densamma för inrikes och utrikes födda, ger invandringen i stället ett nettotillskott till de offentliga finanserna. I båda fallen handlar det om ett negativt respektive positivt årligt netto på ca en procent av BNP fram till år 2050 av en invandring på cirka 20 000 per år.
Jan Ekbergs beräkningar tyder alltså på att invandringens betydelse för välfärdens framtida finansering är högst osäker. Jag vet inte om statsmininstern känner till att det är på detta vis. Kanske känner han till andra beräkningar som jag inte känner till. Eller så tror han att integrationen av de flyktingar som nu kommer till Sverige kommer lyckas bättre än förut. Oavsett vad som ligger bakom, så tycker jag statsministerns uttalanden innebär en vansklig sammanblandning av mål och medel.
Om målet med invandringen är att vi i Sverige ska klara den framtida välfärden bör vi framförallt satsa på arbetskraftsinvandring. Jag testade nyligen det poängsystem som Kanada har för arbetskraftsinvandring och konstaterade att jag är välkommen till Kanada närhelst jag önskar (om inte jag eller någon i min familj drabbas av kronisk sjukdom, då är vi inte längre välkomna). Orättvist må tyckas, men det är rätt medel om målet med invandringen är att säkra den framtida välfärden för svenskar. Sveriges mål med migrationspolitiken tycks dock i första hand vara humanitärt (vilket jag personligen tycker är något vi ska vara stolta över). Såsom jag diskuterade i ett tidigare inlägg måste vi så fall fundera över hur vi bäst utformar migrationspolitiken så att vi gör så stor humanitär nytta som möjligt.
Men kan man inte hävda att den svenska generösa flyktingmottagningen innebär en slags kompromiss som både är humanitär, men genom att inte fokusera på de allra mest utsatta kvotflyktningarna får vi ett positivt urval med bättre möjligheter till integration? Kanske det. Men faran med att ge sken av att syftet med invandringen är att klara den framtida välfärden är att man får en diskussion om just detta, när det huvudsakliga skälet till det generösa flyktingmottagandet är ett annat.
Ekonomistas 
Bra att konstatera att det finns flera motiv för att ta emot/bjuda in flyktingar/invandrare, och att varje motiv behöver analyseras för sig. Tack!
Problemställningen förefaller bero på ett icke-robust system, som förutsätter tillväxt i ekonomin eller befolkning. Genom att inte inom varje åldersklass bygga upp reserver för resp. åldersklass, som räcker försäkringsmässigt, så förutsätter det att kommande generationer skall täcka skillnaden. Om varje generation bygger upp reserver, så blir den oberoende och därmed kan befolkningen öka eller minska utan att påverka utfallet. Givetvis finns det ett samband mellan avkastningen på reserverna och övriga åldersklasser, men om investeringar för åldersklassens reserv kan göras globalt såsom norska oljefonden, så bör den bli oberoende. Dagens svenska system skulle förmodligen ge problem applicerat på Kina med dess ettbarnspolitik. Det blir mycket intressant att studera hur Kina med relativt hög egenkapitaluppbyggnad klarar av de kommande enorma påfrestningarna. De har dock en fördel av den snabba tillväxten i ekonomin, men individnivåstandarden kommer sannolikt att påverkas i de äldre åldersklasserna.
Att man kan klara sig utan framtida tillväxt om man sparare är i stor grad en chimär, visst kan vi spara väldigt mycket pengar för framtida generationer, men om vi gör det så kommer vi spara för mycket idag, och i framtiden få ett överskott på kapital som ger mycket dålig avkastning. Ett enskilt ganska litet land som Sverige kan nog komma undan med ett helt fonderat system, men för de flesta länder så kommer det alltid att vara den framtida storleken på ekonomin som avgör om vi då kan ge välfärd till de som då är äldre. Den relevanta frågan är om ett fonderat eller ett PAYG-system är bättre för framtida tillväxt.
Jag håller helt med om problemställningen. Normalt skapas tillväxt av innovationer och rationaliseringar och då brukar det vara en fördel med riskvilligt kapital, som kan ta förluster, men i medel får en högre avkastning. Om man lever ur hand i mun, så är ett högt risktagande inte möjligt. Sedan är det inte helt enkelt att gå över till ett fonderat system speciellt för de aktiva generationerna, som skall täcka både tidigare förpliktelser och egna fonduppbyggnader.
Tack för ett utmärkt inlägg. Jag tycker det är anmärkningsvärt att man hela tiden bortser från faktorproduktiviteten resp längre liv. Längre liv borde vara gynnsamt för försörjningskvoten. Alla människor tappar 10-20 år i början av livet innan de kan bli produktiva. Den siffran är ganska konstant genom historien och i alla samhällen. Sedan tappar man väl ungefär lika mycket i slutet av livet. Det blir alltså skalfördelar när folk lever längre. Antalet improduktiva år fördelas på många fler produktiva år.
Vad gäller faktorproduktiviteten är jag övertygad om att vi har robotar som kan ersätta undersköterskor och vårdbiträden på plats inom 10-20 år. Ett äldreboende borde kunna, med bibehållen kvalitet, nöja sig med en medicinskt ansvarig sjuksköterska, ett par “sällskapspersoner” (Yngre pensionärer? Som alltså inte skulle vara pensionärer längre utan kunna arbeta så länge de är friska i huvudet. Win-win.), ett gäng robotar som bäddar sängar, duschar patienter osv samt några service-/sällskapshundar/-husdjur.
Jag skulle mycket hellre bo på ett sådant hem än på dagens lösningar med omotiverade, halvdåligt utbildade, undersköterskor som nog varken är särskilt nöjda med sin situation eller besitter någon högre kognitiv förmåga.
Längre liv är en katastrof för försörjningskvoten. Det kallas division och lär man ut i mellanstadiet. Täljare och nämnare påverkas av att personer sluta vara i arbetsför ålder och istället blir pensionär.
Beträffande din tro på “robotar” i framtiden så är det närmast bara en religiös tro, har inget med verkligheten att göra. Viss mekanisering kommer att ske på 15 års sikt inom de områden du pratar om, men det är mycket lite i relation till vad du försöker hävda. Från det att prototyper finns så tar det alltid c:a 10 år innan tekniken är mogen, och efter det är det en tid till kommersiell framgång.
Det viktiga är huruvida ett längre liv förändrar längden på det friska livet eller inte. Kalles kommentar är sann om man definierar försörjningskvoten som andelen i åldern 20-64. Jahajas kommentar är rätt om försörjningskvoten är antalet friska över 20, och antalet svaga år är konstant alltmedan livslängden ökar.
Eeh, du kanske skulle fundera på vad som är täljare och nämnare i den här beräkningen (tips: vad blir kvoten mellan år där man kräver försörjning produktiva år för någon som dör vid tio års ålder?). Vad gäller robotar finns det ju redan “kyparrobotar” som dukar bord, terränggående robotar som kan bära packning, självkörande bilar som fungerar i vanlig trafik etc. Att bädda en säng eller stödja/duscha någon är ingen revolution. Bitarna finns redan på plats, de ska bara sättas ihop på nytt sätt.
http://www.smithsonianmag.com/innovation/robocup-building-team-robots-will-beat-world-cup-champions-180951713/?no-ist
I fall man utgick från att Sverige är ett klassamhälle och att klassernas villkor påverkas på olika sätt, delvis faktiskt i helt motsatta riktningar, genom “kompetensinvandring” som i fallet Canada respektive flyktingmottagande som i Sverige, så skulle det troligen bli enklare att förutsäga utfallet. Det framstår som tämligen opportunistiskt att förutsätta att skillnaderna i hantering av frågan skulle vara en fråga om idealism, “i första hand vara humanitärt”, när det är så mycket annat av svensk ekonomisk politik som inte är det. Till exempel Riksbankens hantering av balansen mellan inflation och arbetslöshet. Och hanteringen av bostadsbyggandet.
Jag håller med om att fördelningseffekterna skiljer sig åt för mottagarlandet beroende på typ av invandring och jag hoppas på att återkomma med ett inlägg på temat.
Intressant att ett scenario där nuvarande sysselsättningsgrad och genomsnittsinkomst bland utrikes födda består kallas pessimistiskt. Det borde nog kallas bascenario, särskilt som faktorer som sannolikt påverkar i sysselsättningsgrad och genomsnittsinkomst bland utrikes födda i negativ riktning – företrädesvis utbildningsnivå – är mer utmärkande för invandringen sedan 2006 än dessförrinnan. Exempelvis har invandringen från Afghanistan, Eritrea och Somalia sedan 2006 ökat mellan fem och tio gånger. Ekbergs studie bygger på data från 2006, varför Ekbergs studie inte beaktar denna förändring i sitt “pessimistiska” scenario.
Ekbergs pessimistiska scenario innebär även en del pessimistiska antaganden om utrikes föddas offentliga konsumtion. Som Anders Nilsson påpekar nedan tar han inte heller hänsyn till att utrikes föddas barn kan klara sig bättre på arbetsmarknaden.
Statistiken utgår från när och var man är född ur detta perspektiv. Så som Ekberg räknat så kommer man hit som 4-åring så kan man kapa kostnader från 0-4 ur ett livscykelperspektiv. De som är födda här ingår därmed i statistiken för de som är födda i Sverige.
Ekberg använder sig av SCBs befolkningsprognos från 2006, som antar 18% framtida nordisk invandring, 18% från övriga EU 25, och 64% från resten av världen. Det skiljer sig ganska kraftigt från vad vi kommer att se 2015. Samtidigt var nog utom-europeiska invandrare i högre grad familj/arbetskraftsinvandring innan 2009 än vad som gäller för närvarade. Så det finns nog fog att tro att dagens flyktingströmmar kommer att innebära större utmaningar.
Jag har för mig att Ekberg inte finner några större skillnader mellan personer med svensk-födda och icke svensk-födda föräldrar, så jag tror inte detta är en viktig skillnad mellan olika scenarier.
Om vi ska klara försörjningskvoten med immigration, i förhållande till befolkningsutvecklingen på medellång sikt, är inte sysselsättningsgraden för utlandsfödda det avgörande. Det handlar om barn och barnbarn osv. Studier som den av Jan Ekberg är inte relevanta i sammanhanget. Ur moralfilosofisk synvinkel är dock kommande arbetskraftsbehov ett tveksamt argument för att ta emot flyktingar. Det försvarbara torde vara humanitära skäl, och det väl också därför vi gör det. Men behovet av arbetskraft framöver kan vara ett gott argument för att dagens stora flyktingimmigration inte behöver leda till den tudelning av samhället och sociala misär som en del debattörer varnar för. Dock förutsätter det både en upprustning av den aktiva arbetsmarknadspolitiken i former som är effektiva på dagens arbetsmarknad, och att skolan inte misslyckas med en hög andel av barn till utrikesfödda. Det finns således en del att göra för att dagens flyktingpolitik inte bara ska “do good” utan också “end up doing well”. Men det bör inte vara omöjligt.
På riktigt lång sikt är det naturligtvis viktigast hur det går för barn och barnbarn, men de närmaste decennierna är Ekbergs beräkningar i alla högsta grad relevanta.
För övrigt räcker det väl inte att se på försörjningskvoten om man ska bedöma lönsamheten. Invandrarna måste ju även ha högre inkomster för att de ska bli överskott: försörjningskvot (invandrare) * inkomst (invandrare) > försörjningskvot (infödda) * inkomst (infödda) annars sjunker ju BNP/capita pga invandringen.
Det är ju rätt fascinerande att både politiker och ”experter” väljer att blunda för det som är den verkligt stora utmaning: hur skall man försörja alla de som kommer att vara överflödiga på den kraftigt krympande arbetsmarkanden? Ett stort och växande problem globalt är ju det som brukar kallas ”persistent jobless growth”, vilket är att produktion och produktivitet ökar samtidigt som arbetslösheten ökar. Detta beror i huvudsak på att man automatiserar produktion av varor och tjänster världen över, något som även har gett upphov till ”The Great Decoupling”, dvs. att produktivitets- och löneökningar inte längre är sammankopplade. Den här utvecklingen kommer bara accelerera, inom en 20-års period beräknar t.ex. Stiftelsen för Strategisk Forskning att 50% av de arbetsuppgifter i Sverige som nu utförs av människor att vara automatiserade och det innefattar även arbetsuppgifter som utförs av kvalificerad, högavlönad personal (t.ex. kan redan i dag automatiserade medicinska diagnossystem ställa bättre diagnoser än de flesta läkare).
Integration av de invandrare som nu kommer hit är därför helt enkelt omöjlig att uppnå, i alla fall om man med det menar att merparten skall kunna försörja sig genom lönearbete. De flesta kommer, liksom en ständigt ökande andel av den inhemska befolkningen, inte att behövas på arbetsmarknaden och vara helt beroende av välfärdssystemen för sin försörjning. Välfärdssystem som nu baseras främst på beskattning av lönearbete och kräver hög sysselsättningsgrad. Situationen kommer därför ganska snabbt bli ohållbar.
Utvecklingen är naturligtvis inte invandrarnas fel, den hade skett ändå, men invandringen accederar utvecklingen och kommer försvåra den omställning som måste ske. Ju längre man håller fast vid förlegad politik och förlegade ekonomiska teorier ju värre kommer det bli. Att lura invandrarna med att de kommer kunna få jobb och den infödda befolkningen med att invandrarna kommer ”arbeta och göra rätt för sig” leder bara till enorma sociala spänningar i samhället när bägge grupper ser att det helt enkelt inte är sant.
Massvis med jobb kommer försvinna, så är det. Däremot vet vi ännu inte hur många nya jobb som kommer att skapas och vilka de är. Ett bra tankeexperiment är att skruva tillbaka klockan 100 år och försöka föreställa sig vad alla arbetslösa bönder ska syssla med.
Ett fantastiskt klockrent svar.
Det enda vi kan lära oss av historien är att jobb försvinner och nya tillkommer. Det finns inget som säger att framtiden ska innebära en högre takt av mekanisering än hittills, förutom när människor extrapolerar sina egna subjektiva uppfattningar.
Det vi kan lära av historien är att finns det ett mer effektivt sätt att göra arbetsuppgifter på kommer det garanterat att införas. Att som Ludditerna tro att man skall kunna stoppa den teknologiska utvecklingen är ett dödfött företag.
Den industriella revolutionen befriade produktionen från den mänskliga muskelkraftens begränsningar vilket ökade produktiveten och produktionen kraftigt. Men dåtidens produktion krävde fortfarande mänsklig intelligens för att fungera (då menar jag mänsklig intelligens i en väldigt grundläggande mening, t.ex. den som krävs för att hantera en vanlig borrmaskin). Det skapade en mängd nya arbetstillfällen, t.ex. för arbetslösa bönder som i stället för sin muskelkraft kunde erbjuda den mänskliga intelligens som efterfrågades i dåtidens produktion.
Det som sker nu är att automatisering i mycket stor utsträckning även befriar produktionen från behovet av mänsklig intelligens. Det finns därför liten anledningen att hoppas på att det skall uppstå en mängd nya arbeten som ersätter de som försvinner. När vare sig mänsklig muskelkraft eller mänsklig intelligens behövs för produktionen vad har då de flesta vanliga människor att erbjuda?
Visst kan man förstå alla de som blundar för utvecklingen och viftar bort den med ”det löser sig nog skall ni se”, den utgör ju faktiskt en existentiell kris för hela det nuvarande samhällssystemet. Ett samhälle och en ekonomi som inte baseras på att människor skall kunna försörja sig genom arbete är något så skrämmande att man inte ens vill tänka tanken att det kan uppstå! Argument av typen ovan ”det har ju alltid varit så förr och därför kommer det fortsätta vara så” övertygar knappast, vad man måste besvara är frågan vad människor egentligen kan göra bättre än de automatiserade system som nu håller på att införs? Även om ingen naturligtvis inte kan förutsäga vilka framtidens arbeten är så måste man ju i alla fall veta vilka mänskliga egenskaper som de skall baseras på! I princip kan man se tre begränsade områden där det fortfarande kommer finnas visst behov av människor eftersom deras arvbetsuppgifter inte kan automatiseras: ledarskap/beslutsfattande, innovation och arbetsuppgifter som kräver mellanmänskliga relationer (t.ex. säljare). Gemensamt för dem alla är att kraven är mycket höga och de handlar inte eller om någon större mängd arbeten. De arbetena är dessutom inget man enbart kan utbilda sig till, har man inte rätt personlighet från början så hjälper det inte med utbildning.
Allt hänger på skolan. Om skolan lyckas med att utbilda barnen med hög utbildning som bygger på kvalitativ utbildning ända från förskolan, förskoleklass, lågstadium, mellanstadium, högstadium, gymnasium, högskola, vidareutbildning……så kommer ju missmatchningen på arbetsmarknaden minska och invandring bli en tillgång. Idag görs dock inte dessa skolsatsningar och då får man en situation där 15 % i område efter område arbetar medan 85% lever på bidrag. Här ligger utmaningen att lyckas i hela utbildningskedjan.
Jag håller helt med om att utbildning är den helt avgörande frågan på längre sikt.
50% av arbetsmarknaden har c:a 3 års utbildning mer än vad deras tjänst kräver. Det kostar samhället något enormt. Ursäkten är att över “livscykeln” så kommer man förr eller senare att få jobb som matchar ens utbildning, kruxet är att dessa jobb fanns även förr och då tog det 30 års på arbetsmarknaden att vara kvalificerade för dem. Numera ska man ha livets utbildning “up front” och inte längs med de val man gör. Nationalekonomiskt blir det dyrt och ineffektivt.
Jörgen, Sverige satsar mycket på skolan, vi ligger över OECD-snittet mätt som andel av BNP. I reella termer ligger vi förstås ännu högre upp, även om vi inte satsar mest. PISA-resultaten visar att pengar inte är allt och att lägga ännu mer pengar på ett system som uppvisar sådan ineffektivitet lär inte vara någon garanterad väg till framgång.
Det som spelar roll i första approximation är ju faktiskt den reella försörjningskvoten. Som ju dels beror på demografin och dels beror på sysselsättningsgraden.
Lägre sysselsättning gör att var och en får en större börda och tvärtom . . .
Svårt att komma i arbete är ett ökande problem vid ökande invandring . . . 1% av BNP vid 20.000 borde bli 10% av BNP vid 200.000
Kort kommentar om denna räkneövning. Siffran +/- 1 procent avser ett flöde på ca 20 000 invandrare årligen (eller snarare 20 000 fler än i SCBs basscenario). 200 000 flyktingar ett enskilt år kommer därför inte leda till +/- 10 procent av BNP fram till 2050.
Det är inte riktigt så enkelt att förkasta. Tittar man på ackumulation över tiden så är det i så fall mer linjärt troligt att 200 000 under ett år kommer att motsvara mer än 20 000 under 10 år. Detta då inte befingtliga system och kapacitet kan tas i anspråk utan ny kapacitet ska byggs upp genom hela kedjan, kapacitet som sedan “går förlorad” när det sker en återgång till mer normala nivåer. Vidare så är det slut på den mesta av samhällets kapacitet inom de flesta sektorer med allt från lärare, sjuksköterskor och personal på BUP. Inte sällan är ledtiden 10 år för ny specialistpersonal inom dessa områden. 200 000 under 1 år blir minst dubbelt och mer troligen trippelt så dyrt på kort sikt. Förutom det faktum att trånga sektorer inom offentlig verksamhet höjer lönenivåerna radikalt. Efterfrågechocken kan mycket väl långsiktigt skicka upp välfärdens kostnader med 5%. Robert borde vara lite försiktigare med den typ av avfärdanden.
Jag håller med om att det förmodligen blir dyrare med ojämnt fördelad flyktinginvandring. Min poäng var bara att 200 000 ett enskilt år inte är detsamma som 200 000 varje år fram till 2050.
Robert:
Absolut, det skulle behöva 200 000 under ett överskådligt antal år framåt för att göra en sådan analys. Utan kraftigt skenande kostnader inom offentlig verksamhet så är en linjär ökning för “samhällets kostander” från 20 000 till 200 000 en helt orimlig extrapolering. Skulle det öka till 30 000 per år så kanske det skulle gå att linjärt extrapolera relativt 20 000. 200 000 per år skulle göra alla marginalkalkyler och linerariseringar kring dessa helt obrukbara. Det måste räknas utifrån nya jämnviktspunkter i samhället, och med 200 000 skulle de bli många och för mig helt omöjliga att förutsäga, troligen inte bara mig utan även de flesta forskare som ej är specialsierade på området.
En sak förstår inte jag ang. politikers argumentation om att det behövs fler för att klara av den framtida välfärden. Invandrare blir ju också gamla och kommer behöva välfärd i framtiden när de blir gamla. Borde inte det innebära att invandringen/barnafödandet kommer att behöva ökas ännu mer i framtiden då….och sedan ännu mer i en oändlig spiral. Känns lite grann som ett pyramidspel.
Det stämmer att invandrare också blir pensionärer till slut och då behöver det fyllas på med fler i arbetsför ålder (om man vill fortsätta samma strategi). Men detta ligger ett par decennier fram i tiden.
Grunden till Sveriges demografiska problem är att vi lever allt längre , inte låga födelsetal. För andra länder med krympande OCH åldrande befolkning är läget förstås mycket värre.
Det ligger inte ett par decennier fram, det är exakt det som det handlar om idag. Den generation som idag är på väg att bli pensinärer känner sig “lurade” och de är lurade av inte oss unga utan av sina egna föräldrar. Därför försöker de skapa bra politiska beslut för “sin egna pension”. Pyramiden byggs ut som en bas i några få länder USA är ett sådant land. Där växer befolkningen via invandring utifrån för att upprätthålla pyramiden på arbetsmarknaden. Sverige har ingen sådan konstruktion, och att införa det för att selektivt gynna en generation pensionärer som fått sina hus betala via inflation, som inte sparat till sin egen pension i någon större utsträckning, och som dessutom ska ha rätt att bo kvar billigt i sina hus, villor eller stora centralt placerade lägenheter därför att det är billigare för kommunen att ge hemtjänst än att skapa rotation och frigöra kapacitet på bostadsmarknden genom att tillhandahålla ålderdomshem eller olika typer av seniorboenden.
1.01^285=17
1.02^285=282.
Varför dessa tal. Jo FN extrapolerade i sitt värstafall befolknignen till år 2300. Det innebär att Sverige är 170 miljoner med 1% årig befolkningsökning och 2,8 miljarder med 2% till det årtalet.
Är detta sätt absurt att räkna? Faktiskt inte alls, däremot så belyser det att pensionssystemet inte kan korrigeras över tid genom att bredda basen. Vad som behövs är att man fonderar mer till sin egna pension samt att vi jobbar längre. Alternativt så får vi säkerställa att det går att leva billigare i Sverige än vad det gör idag. MEd trånga sektorer på i princip alla samhällsnytta områden och bostäder så är det däremot uteslutet att det senare ens är möjligt i teorin. Frågan kvarstår då om högre pensionsålder eller så får vi avstå från välfärdstjänster som vi tidigare vant oss vid. Annars blir Sverige utkonkurrerade av länder som sköter sin ekonomi, något vi inte gjorde 1970-1990.
Längre liv borde vara en demografisk fördel, inte en nackdel. Grunden till problemen är den statiska pensionsåldern (som väl hänger ihop med LAS). Avskaffa LAS för 65-åringar kombinerat med ingen pensionsålder alls.
@jahaja Längre liv är bara en kostnad för sammhället rent ekonomiskt och har inget med fördelar att göra. Detta är något alla nationalekonomer vet. Att längre liv däremot är humnaitärt är något helt annat, men det ska över huvud taget inte blandas in i en ekonomisk ekvation. Det kallas befolkningsbyramid där en bas betalar topens pension. Fundera lite på vad det faktiskt innebär.
Myndigheten för framtidsstudier hade räknat på vad samhället skulle spara om Cancer försvann. Svaret var i princip inget eftersom alternativa sjukdomar (och mycket dyrare för samhället) skulle dyka upp med en större frekvens.
Det där får du nog allt motivera bättre. Du pratar om andra saker än vad jag skrev. Längre liv bör rimligen leda till fler yrkesverksamma år relativt antalet improduktiva år. Skulle inte den förändringen vara gynnsam rent ekonomiskt?
Du kan ju lika gärna se befolkningspyramiden som en fråga om år du arbetar relativt år du blir försörjd. Om tidsperspektivet är långt blir det ingen skillnad.
En bra tumregel är att nya invandrare under ett år är ungefär 8 år yngre än genomsnittsbefolkningen de senaste åren, om jag kommer ihåg rätt. Det borde ungefär innebära att om invandrare efter 8 år är lika produktiva som personer födda i Sverige så borde den ekonomiska demografin ge ett ganska neutralt utfall. Två befolkningsfördelningar med medelvärde som bara skiljer sig åtta år är ju ganska lite dock, vilket ger en uppskattning kring invandringens ganska begränsade påverkan på befolkningsstrukturen.
Det är möjligt att din tumregel stämmer, men invandrarna är långt ifrån lika produktiva. Som bekant tar det just åtta år innan hälften av invandrarna är i arbete – och då definieras arbete som minst en avlönad timme per vecka. Antalet invandrare som kommer i arbete efter dessa åtta år avtar snabbt så vi är väldigt långt från att icke-västliga invandrare är lika produktiva som infödda.
Kalle motsäger sig på ett sätt som är typiskt för debatten om pensionerna. I det ena fallet skriver han att “… en bas (i en befolkningspyramid/ FT) betalar toppens pension.” I detta fall beskriver han ett så kallat PAYGO-system. Chile, som var föregångslandet för den svenska pensionsreformen – även om detta inte nämndes i förankringen av reformen – har nu har blivit tvungna att komplettera Chicago-ekonomins och Pinochetjuntans pensionsreform med ett traditionellt sätt att finansiera utbetalningen av pensioner. I ett tidigare inlägg påstår dock Kalle att ” Vad som behövs är att man fonderar mer till sin egna pension” vilket är att påstå att toppen av pyramiden skulle kunna betala sina pensioner genom fonderingar. Vilket alltså fallet Chile gör synnerligen osannolikt att det kan realiseras i den reelt existerande ekonomin.. Däremot är det tänkbart att den pinochetska modellen för pensionsutbetalningar i Sverige kan räddas av att pensionsåldern höjs. I proportionen 1:1 år/år.
På vilket sätt hävdar Fred att Sverige inte använder sig av en kombination av dessa? Vad är garantipension och PPM nu igen?
Måste varit därför som Grekland fick sänka landets pensioner pga finanskrisen, och att detta var ett politiskt beslut som kunde krävas av Trojkan.
Finns det någon data på skillnaden i sysselsättningsnivå och medelinkomst för kvotflyktingar jämfört med övriga asylsökande?
Det verkar vara lite väl enkelt att propagera för just ökad flyktinginvandring för att rädda framtida välfärd, inte minst för att sörja för framtida pensioner. Som beskrevs i ingressen kanske fokus ska vara på det humana perspektivet istället. Om basen i pyramiden ska utgöra bevekelsegrunden för framtida finansiering kommer det var en evigt breddning av denna, vilket borde vara en utopi.
Som beskrivits i flera inlägg kommer effektivisering och mekaniseringen fortsätta även i framtiden vilket betyder att mängden arbetskraft inte kommer vara nyckeln till framgång, utan förmågan dvs kompetensen hos arbetskraften. Vidare är det av central betydelse hur arbetsför den åldrande befolkningen kommer att vara. Finns förmågan att arbeta högre upp i åldrarna så ökar sannolikheten för ett hållbart pensionssystem, förutsatt att den relativa arbetstidslivslängden samtidigt ökar. Då förfaller sig aspekter som arbetsmiljö och allmän folkhälsa som viktiga inslag. Jag skulle vilja adressera en fråga angående hur välståndet i samhället fördelas. Enligt Thomas Pikettys tes har förmögenhetsmassan i samhället ökat, samtidigt som den blivit än mer koncentrerad till ett fåtal i ett historiskt perspektiv. Det har inte sipprat neråt, utan i motsatt riktning. Det är sannolikt inte bra för samhällsutvecklingen i stort. Är i så fall inte en av de stora utmaningarna i framtiden att kunna fördela välfärden på ett effektivare och bredda dess bas? Det kanske är så att bankernas och andra företags marginaler borde krympa lite till förmån för en ökad reservering av medel till exempelvis framtida pensioner?
Likväl är andelen fattiga människor i världen lägre än kanske någonsin. Trots att jorden varje dag slår nya befolkningsrekord. För övrigt borde Piketty plottat sina fina kurvor mot ländernas arbetslöshet. Märkligt sammanträffande att vissa länder toppade kring åren strax efter 1980.
Många av de länder i Europa som hade låga marginaler inom sin banksektor var de som snabbt fick vara där och undsätta finansmarknaderna med nytt kapital när finanskrisen slog till 08-09. Riskvikt 0 för statspapper var kanske inte världens genidrag, men samtidigt det var ju lätt för statsskulden att då öka okontrollerat utan att M1 behövde stiga, och politikerna kunde lova guld och gröna skogar till låg risk. Verkligheten synade deras löften med ett brutalt resultat.
Det går inte att reservera medel för framtida pensioner. Pensionerna liksom andra arbetsfria inkomster tas ut ur flödet av (huvudsakligen ny-) producerade varor och tjänster. Enklast att begripa är att detta gäller för tjänster. Det går visserligen att köpa sig en rullstol på förhand, men inte att lagra den hjälp man behöver för att ta sig fram med en sådan, från tex. färdtjänsten. Pensionssystem som förutsätter annat är illusionsmakeri.
Ur en annan synpunkt sett har dock pensionärerna ändå betalat för sig på förhand. Den ökning av produktiviteten som skett under deras arbetsliv har skapats av dem och produktivitetstillväxten är som bekant så stor att en allt större del av mänskligheten kan tvingas till arbetslöshet. Och detta utan att för den skull behöva svälta till döds, även fast arbetslöshetspolitiken (jämvikts-, eller den naturliga arbetslösheten”) givetvis kräver allt mer fattiggörande.
Slutligen för att ge en bild av de komplicerade orsak-verkans samband som gör att den demografiska statistiken även den ofta skapar illusioner om ödesbundenhet. Det visar sig att ungefär ett år efter en variation i sysselsättningsgraden för kvinnor i fertil ålder ökar antalet nyfödda. Slutsatsen skulle om full sysselsättning vore acceptabelt bli att öka antalet anställda i kvinnodominerade yrken som vård-skola-omsorg för att bredda ålderspyramidens bas.
Åter igen ett inlägg där du uppvisar att du inte förstår vad som är. Statlig pension, avtalspension och vad som är privat pensionssparande (ej PPM).
Världen är konkurrensutsatt. För varje år sedan 2000 har Frankrike tappat konkurrenskraft mot Tyskland. Under perioden har Tyskland halverat sin arbetslöshet och Frankrike har dubblat sin. Det är hög tid att du skaffar dig djupare kunskap och inte bara en massa fina termer på saker du uppenbart inte förstår.
Vill man ha mer än vad statens pension ger så får individer aktivt spara till sin egna pension. Man kan inte både konsumera idag och förvänta sig att i framtiden ska man kunna konsumera på andras pengar. Ekonomi fungerar inte som att man både kan ha kakan och flera gånger under livet äta den.
Längre liv är väl bara en “katastrof” för försörjningskvoten om pensionsåldern är konstant?
Om de som lever längre(som någon skrivit tidigare) får fler “friska” år och använder dessa till att arbeta(istf pension) så borde väl rimligen försörjningskvoten påverkas positivt? Varje extra år i arbetslivet innebär ju(förutom en ökad intäkt) också en uppskjuten kostnad.
Om det “normala” dessutom är att fler “erfarenhetsår” påverkar löneutvecklingen positivt så borde det ytterligare stärka effekterna av ett längre arbetsliv(varje extra år är mer värt än föregående år).
Även dagens nyblivna får ju “gissa” hur länge de tror de kommer behöva dra pension, det känns som att incitamenten för att jobba längre är tydliga redan idag(?) så det känns rimligt att anta att framtidens arbetare kommer välja det i den utsträckning som de kan och “behöver” pengarna?
Verkligheten säger att ditt inlägg sedan länge är föråldrat. Några få jobbar längre än till 65 men den stora breda massa går i pension tidigare. Människor drömmer ännu om att gå i pension i förtid. Fråga de 55+ hur lätt de har att hitta jobb i Sverige. Marginalnyttan mellan 20 och 30 års erfarenhet är hur stor? Mellan 0, 3 och 5 är den stor.
Beteendeekonomi säger att referenspunkten är viktig. Har ens föräldrar/några år äldre vänner fått 50% av slutlönen i pension så nöjer sig människor inte med 40% även om det i reala och absoluta belopp är högre.