Betyg utan spärrar och hämningar

Första gången jag skrev om betygsinflationen i den svenska skolan var 2008 här på Ekonomistas. En DN debatt-artikel på temat publicerades 2009 och 2011 samförfattade jag en artikel om betygens godtycklighet i Axess. Frågan har tagits upp i ett otal rapporter, presentationer och blogginlägg (t ex här, här, här och här). Några åtgärder för att göra något åt de grundläggande problemen har emellertid inte vidtagits. När nu resultaten för niorna som gick ut våren 2016 har släppts är det bara att konstatera att betygen fortsätter uppåt, precis som vanligt.

Andelen elever som gick ut nian med absoluta toppbetyg ökade kraftigt efter införandet av de målrelaterade betygen och 2012 var andelen uppe i över två procent, eller ca 2000 elever. Vid övergången till A-F-skalan sjönk denna andel rejält, vilket är naturligt eftersom det är svårare att nå maximal meritpoäng när betygsskalan är mer finfördelad. 2014 sjönk återigen andelen vilket beror på att meritvärdet från och med detta år baseras på 17 ämnen, snarare än 16 som tidigare. Sen 2014 har andelen toppbetyg fördubblats från 0,25 procent till dagens 0,5 procent (knappt 500 elever). Denna andel är nästan 40 (!) gånger så stor som andelen med maximala betyg (5,0) under det relativa betygssystemet i början av 1990-talet (mellan 5 och 15 elever per år).

maxbetyg-2016-ak9

Undersöker man istället andelen elever som går ut med mycket höga betyg, minst 320 meritpoäng, så är denna andel nu uppe i nästan sex procent. Trots att ett snitt på 320 innebär att en elev har A i mer än häften av alla ämnen och B i resten, så når alltså en elev på sjutton dessa höjder. Fortsätter de senaste årens trend så kommer en av fjorton att ha minst 320 i meritpoäng nästa år.

minst-320-2014-2016

För den som tycker att betygsinflationen är ett problem så var årets betygssläpp trots allt ett litet glädjeämne då genomsnittsbetygen faktiskt fallit något. Glädjen blev dock kortvarig när det visade sig att nedgången berodde på den kraftiga ökningen av nyanlända elever. Räknar man bort dessa elever så fortsätter betygen upp, precis som de brukar. (För att förenkla jämförelsen över tid beräknas meritvärdet i figuren nedan på 16 ämnen men utvecklingen är densamma om det istället beräknas på 17 ämnen.)

medelbetyg-2004-2016

Det finns flera problem med denna utveckling. När betygen stiger och fler slår i taket så försvåras urvalet till vidare studier och varje enskilt betyg blir helt avgörande för huruvida eleven hamnar i den växande gruppen maxbetygare. Det är också känt att kunskapsnivån faller när det är lätt att få höga betyg. Ett ännu större problem är dock den bristande likvärdigheten; samma kunskapsnivå kan ge helt olika betyg beroende på vilken skola en elev går på och vilken lärare eleven har.

Innan jag började engagera mig i den svenska skolans betygsproblem hade Skolverket tagit upp skillnaderna i betygssättningsnormer mellan skolor i ett stort antal rapporter (de senaste finns här och här). Skolinspektionen har lyft frågan, liksom Riksrevisionen. Senast har SOU 2016:25 presenterat åtgärdsförslag, men som IFAU diskuterar i ett utmärkt remissvar är det svårt att se att dessa kommer att förbättra situationen. Framförallt missar utredningen att det krävs någon form av tvingande normering av betygen mot jämförbara kunskapsutvärderingar, helst då på klass- eller skolnivå.

För alla någorlunda insatta betraktare torde det vid det här laget står klart att det svenska betygssystemet saknar alla spärrar och att betygen stiger utan hämningar. Trots detta har inga verksamma åtgärder vidtagits för att göra något åt vare sig betygsinflationen eller den bristande likvärdigheten i betygssättningen. Blocköverskridande överenskommelser är ofta en fördel när det gäller skolfrågor, men det är att beklaga att enigheten aldrig verkar vara så stor som när det gäller att låta betygshaveriet ha sin gilla gång.

****

Not: Ikväll (onsdag 12/10-2016) klockan 20:00 i svt1 behandlar Uppdrag granskning betygsfrågan. Enligt uppgift figurerar jag då i en intervju.

Comments

  1. Fredrik Nylund says:

    Hej,

    Om jag minns rätt från min egen skoltid fanns då ett internationellt program som hette International Baccalsureate, IB. Betygsinflation motverkades i det systemet genom att varje examinerande skola för varje ämne var tvungen att skicka ett visst antal tentor till Oxford för granskning. Förvisso enklare i ett system med endast ett examinationsmoment, men skulle inte en liknande hantering av nationella prov kunna motverka betygsinflation i den svenska skolan?

    mvh,
    Fredrik Nylund

    • Jodå, och IB finns fortfarande. För att lösa godtycket i betygssättningen krävs dock att betygen på något sätt kopplas till resultaten på dessa prov. Alternativt kan man tänka sig examensprov men det har sina nackdelar.

  2. Tack Jonas för fortsatt tydlighet i belägg och argument kopplat till betyg och bedömning!Det måste bli flera stora förändringar för att komma åt betygsinflation och bristande likvärdighet. Först och främst kriterier som är tydliga och inte har alltför stort tolkningsutrymme. För det andra externa bedömare i normeringssyfte. För det tredje kalibrering av lärares bedömarkompetens.
    Dessa förändringar ställer stora systemkrav och är därför kostsamma. Inte orimligt att detta stoppar förändringsbenägenheten. Inte heller orimligt att anta att lärare önskar ett rättssäkert system.
    Men sett ur ett annat perspektiv, som tex demokratisering och skolans bildningsuppdrag så rör vi oss i ett fält med mer svårmätbara förmågor. Även dessa ska i dagens system betygsättas och det görs inte lika lätt som i ett tydligt normerat prov. Så här ligger den stora utmaningen enligt min mening: ska elevers alla förmågor som skolan har som uppdrag att utveckla även betygsättas? Eller ska enbart några förmågor vara till grund för betyg och istället nästa nivå använda särskilda antagningsprov och/eller intervjuer? ( Ännu en koppling till IB i min fråga med andra ord).

    • Jag är skeptisk till ”tydliga kriterier” då det är svårt att vara tydlig när det gäller något så subtilt och mångfacetterat som kunskaper och förmågor. Sen beror det på vad man exakt menar med ”tydlig” och ett sätt är en regel som säger ”skolans betygssnitt får bara marginellt avvika från snittresultatet på välkonstruerade, mångfacetterade och jämförbara kunskapsutvärderingar”

      Jag ser också konflikten mellan betyg och skolans andra uppdrag men ser ingen riktigt bra lösning. Skulle tro att vi får leva med en viss målkonflikt och det gäller att minska denna i möjligaste mån. Att flytta urvalsgrunden till helt externa bedömningar (typ antagningsprov) löser tex inte denna konflikt.

  3. Tack för snabbt svar, det förtydligar dessutom det nästintill omöjliga med likvärdig bedömning kopplat till komplexa förmågor. Det finns ju flera studier som pekar åt subjektivitetens håll i avseendet att de komplexa förmågor grundskola, gymnasium och högre utbildning har i sitt utbildningsuppdrag bedöms olika beroende på vem bedömaren är. Min följdfråga är därför: tror du en automatiserad/digitaliserad bedömarfunktion är ett rimligt framtidsscenario? En AI med andra ord.

  4. Anders Persson says:

    Varför krångla till det? Återinför relativa betyg enligt normalfördelning i landet och att klassen normeras utifrån var den ligger i landet, så löser det sig utan att lägga er för stort arbete med betyg på individnivå, som sker i det nuvarande systemet.

    • Ungefär vad jag förespråkar men det är inte så lätt som det låter. Hur göra med ämnen utan nationella prov som kan användas för normering (idag 14 av 17 grundskoleämnen)? Hur ska elever som frånvarar från de normerande proven räknas? Övergång till ämnesbetyg på gymnasiet behövs sannolikt. Hur förhindra fusk o överdriven hjälp inför o under proven?

      • Anders Persson says:

        Om man återgår till relativa betyg, så behövs endast en sortering av eleverna i varje ämne, där det är rimligt att lägga tonvikten vid kompetensen i slutet av ämnet genom hur eleven agerar i undervisningen och på prov. Man kan då sortera utifrån ett medelvärde, tidigare 3, och sedan korrigera detta medelvärde utifrån standardprov. Där det inte finns standardprov, så kan man söka korrelera ämnet med ämnen, där det finns standardprov t.ex. naturvetenskapliga ämnen eller språkämnen för att få att avvika från medelvärdet 3. Om det inte föreligger någon form av massjukdom, så påverkar några elevers frånvaro vid standardprov på ett mycket lågt sätt genom det relativt höga antalet elever i varje klass för korrigeringen. Det är således inte den individuella prestationen, som påverkar utan klassens sammanlagda. Sedan är det enkelt att finna hur många och därmed vilka, som skall vara i respektive betygsnivå. Det går alltid att fuska t.ex. att de sämsta blir sjuka vid standardproven för att få upp medelvärdet eller att de lösningarna i mobilen, men det torde i det individuella fallet vara lösbart av lärare och rektor. Dock finns ett generellt problem, om rektor och lärare vill sätta för höga betyg för sin egen lön, bonus eller allmänna prestige.
        Håller med om att det skall vara ämnen och inte för många sådana.

  5. Kan man inte på något sätt korrelera nationella proven med betygen på skolnivå? Då kan man se vilka skolor som utmärker sig med för höga betyg. Eller är det så att betygsinflationen är ”bred” och jämnt fördelad över alla skolor? Sen är betygskriterierna i svenska skolan flummiga, åtminstone om man jämför med den finska skolan. Här kan man läsa betygskriterierna för mattematik i årskurs nio för Sverige och Finland och man förstår att det måste vara svårt som lärare att översätta den svenska texten till faktiska betyg http://cornucopia.cornubot.se/2013/03/finska-skolan-vs-svenska-flumskolan.html#more

  6. Dan Kärreman says:

    Vad är det faktiska problemet med betygsinflation? Vad jag vet existerar inga större problem med felallokering av begåvningar till den högre utbildningen. Näringslivet verkar inte heller vara särskilt förvirrat (och erbjuder väl jobb där skillnaden mellan A och B är helt poänglös, om de nu förstår skillnaden mellan A och B). Jag antar att det undergräver legitimiteten för betyg, men för en betygsskeptiker som mig själv är det närmast en fördel att vi inte drar allt för stora växlar på betyg. Betyg används väl främst, vad jag förstår, som ett slags belöningssystem för eleven och pidginaktigt språk för att kommunicera till föräldrarna. Det duger också väl också för att ranka och sortera, om man tycker sådant är viktigt, men för att mäta kunskap är det skrattretande primitivt.

    • Kalle says:

      ”Betyg används väl främst, vad jag förstår, som ett slags belöningssystem för eleven och pidginaktigt språk för att kommunicera till föräldrarna. ”

      Fråga du de som hade 19.9 när det krävdes 20,0 för att komma in till läkare om detta papper endast användes för belöningssystem till eleverna och lärarna.

      Är du verkligen forskare?

      • Dan Kärreman says:

        Det är stor skillnad på ”främst” och ”endast”. Din kommentar angående skillnaden mellan 19.9 och 20 understryker det missriktade i att anta att betygen primärt används för att mäta kunskap. Om du hade läst hela inlägget så ser du att jag noterar att man kan använda betyg för att sortera och ranka, även om det är tämligen primitivt härvidlag.

        https://scholar.google.se/citations?user=NZD7tWIAAAAJ&hl=sv

    • gruelse says:

      @Dan Kärreman 10:24
      ”Vad är det faktiska problemet med betygsinflation?”

      Kunskapen och kunskap nedvärderas med betygsinflation, då betyg är tänkt att fungera som nivåmätare på kunskap. Såväl för en kunskapsnation (som tidigare Sverige var), som för kunskapsföretag, är det förödande och kontraproduktivt om kunskap nedvärderas!

      Som en liten aptitretare på betygsinflationens skadliga inverkan på kunskaper, var vänlig och hugg in på svenska niondeklassares allt högre betyg och allt sämre resultat i OECD:s PISA-undersökningar,!

      Med uttryck som ”skrattretande primitivt” förstår jag att du vill påstå att betyg är en dålig kunskapsmätare, rätta mig om jag har fel. I så fall, vad är en bättre kunskapsmätare?

  7. Martin says:

    Det är kanske inte alla problem i svenska skolan som kan skyllas på skolvalet, men här är det nog en kraftig bidragande orsak. Om alla skolor nu ska konkurrera på vem som ger bäst betyg, är ju onekligen strategin att bara höja betygen ganska enkel. Likvärdigheten urholkas ju dock inte nödvändigtvis av inflation om den är relativt enhetlig över skolor (annat än för elever som går ut olika årskullar).

    Jag tror att en mycket olycklig effekt av betygsinflation är att när det krävs mindre och mindre kunskaper för att få samma betyg så urholkas helt enkelt värdet på kunskap. Om skolan säger att ett MVG kan belönas för mer bristfälliga kunskaper varje år så är det en kraftig signal att så mycket kunskaper faktiskt inte behövs (även om sorteringen senare sker med relativa metoder). Ganska många elever (och kanske föräldrar) känner sig nog ganska nöjda om de t. ex. får VG i alla ämnen, och om det då krävs mindre och mindre kunskap, så sjunker naturligtvis nivån.

    Ett annat sätt att uttrycka problemet med varför en stor andel elever som får maxbetyg är ett problem, är att varje enskild lärare en elev har i praktiken har ett veto om de kan ta sig in till en mycket attraktiv utbildning.

  8. För att hitta en acceptabel, om än ej perfekt, lösning, måste man gå mycket längre tillbaka än till avskaffandet av det relativa betygsystemet. Under cirka 200 år, från 1842 till cirka 1940, var betygsättningen inget större problem. Problemen började när man fråntog högre lärosäten deras rätt att själva bestämma över intagningen av elever, och istället kopplade den till betyg från lägre skolor. Det fungerade bra i början, men sedan har det bara blivit ett tilltagande kaos och en otillbörlig likriktning av kursinnehållet i de lägre skolformerna.
    Den styva kopplingen mellan betyg i grund- och gymnasieskola och intagning till högre studier är helt enkelt fel, även om den fungerade bra i början. Orsaken till att den fungerade bra i början var att det tar lång tid innan undervisningen och betygsättningen hinner anpassa sig (på ett dåligt sätt) till att de lägre skolornas viktigaste uppgift är att sålla barnen inför intagningen till de högre. Nu har krafterna hunnit verka tillräckligt länge och vi ser resultatet – ensidig skolning och kaos i betygsystemet.
    Hur många gånger ni än reformerar betygsystemet kommer det aldrig att lyckas, eftersom grunden, att använda betygen som grund för intagning, alltid kommer att skapa problem som är omöjliga att lösa.

  9. Naturligtvis ska inte lärare sätta betyg på sina egna elever, det blir ju då som att de utvärderar sig själva som lärare. Inför istället något liknande USA:s SAT-prov i slutet av tex nian och gymnasiet, alltså något liknande vårat högskoleprov, tex att varje år slumpas ett antal frågor från en stor frågebank för elever att svara på digitalt, sedan rättas detta också digitalt, dels för att lärarna ska slippa denna börda att rätta en massa prov, dels för att undvika ”snällrättning” och godtycke. Elevens betyg ska sedan till stor del baseras på resultatet på dessa test (det kan ju med fördel förekomma flera sådana test, billigt och enkelt när det rättas centralt, digitalt och automatiskt). Skolor ska inte utvärdera sig själva, lärare ska naturligtvis inte sätta betyg på sina egna elever, det är ju helt absurt att det fått förekomma så länge.

    • Micke says:

      Vid första anblicken låter det där som korrekta och tillräckliga argument. Sen visar det sig att i verkligheten ger betygen en bättre indikation på hur högskolestudier kommer att gå än vad högskoleprovet ger.

      Hur förklarar du det, och hur stämmer det in i din modell?

  10. Cecilia Barnes says:

    Jag undrar hur fördelningen ser ut på gymnasienivå. Hur stor procentandel går ut med 20.0 från högskoleförberedande program?

  11. gruelse says:

    Med internationella jämförelser som underlag, ges det mer (betygsinflaterade) glädjebetyg i privata, vinstdrivande friskolor än i motsvarande kommunala skolor, eller är det tvärtom?

    • Då det inte går att matcha betyg mot resultat på de internationella undersökningarna på skolnivå är det omöjligt att svara säkert på denna fråga. Anledningen är att det är hemligt vilka skolor som deltar i dessa undersökningar. Enligt en undersökning jag nyligen gjorde av externt och internt rättade nationella prov på gymnasiet så rättade friskolorna proven generösare än kommunala. En annan undersökning av gymnasiet i rapporten ”Betygens värde” så verkade de fristående gymnasierna ha varit *väldigt* generösa en gång i tiden, vilket också Wikström och Wikström kom fram till i en tidig studie av frågan (de jämförde gymnasiebetyg med resultat på högskoleprovet). Skillnaderna verkar dock ha minskat över tid (och därmed i takt med att de vinstdrivande koncernerna nästan helt tagit över den fristående gymnasiemarknaden).

      Vad gäller grundskolan är det mer oklart. Återigen i ”Betygens värde” så hittar jag att friskolorna är något mer generösa men det är svårt att hitta ett riktigt bra mått. I konkurrensens konsekvenser undersöker jag skillnanden mellan grundskolebetyg och gymnasiebetyg och finner att de som gått på fristående aktiebolagsskolor presterar sämre på gymnasiet än elever med motsvarande betyg från en kommunal skola. Detta är konsistent med att de vinstdrivande skolorna inflaterar mer, men det kan även ha andra förklaringar.

  12. Se gärna reportaget från Uppdrag granskning, där även Jonas medverkar:
    http://www.svtplay.se/video/10623155/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-sasong-16-avsnitt-7-1
    Det visar att betygssystemet i kombination med det fria skolvalet har lett till en korruption inom betygsättningen, som rimligen resulterar i ganska stora orättvisor mellan vilka som får komma in på sin sökta utbildning och vilka som inte får det.
    Desto större anledning att bryta den hårda kopplingen mellan skolbetyg och intagning till högre skolor.
    Istället skulle jag vilja föreslå en mjukare koppling. T ex så här:
    1. Flytta huvudansvaret för intagning tillbaka till gymnasierna och universiteten. De har ju ett intresse av att få in elever som passar för utbildningen. Idag sköter kommunen (ev. i samverkan med närliggande kommuner) intagningen till gymnasier, och Universitets- och Högskolerådet sköter intagningen till högre studier.
    2. De centrala intagningsmyndigheterna kan istället ägna sig åt att att övervaka intagningen till gymnasier och högskolor eftersom dessa till stor del finansieras med skattepengar.
    3. Det fria skolvalet gör att betygen från olika skolor måste bedömas olika.
    4. Det kan finnas fristående institut som åker runt och ta stickprov på skolor, där man jämför slumpmässigt utvalda elevers kunskaper med vilka betyg de fått.
    5. Kompletterande prov och intervjuer kan behövas utöver skolbetygen. Det finns visserligen gammal forskning som tyder på att betyg fungerar bättre som urvalsgrund än prov, men det var innan den hårda kopplingen till betygen, i kombination med den fria marknaden för skolor, ledde till en betygsättning av Jultomtemodell: ”Vilka betyg vill Du ha min lilla vän. Det kan vi alltid fixa.”
    6. En återgång till det relativa betygssystemet är ingen lösning. Den viktigaste orsaken till betygsinflationen är ju det fria skolvalet. Det relativa betygssystemet har också den grundläggande svagheten att det befrämjar utslagning. Att hamna en bit under snittet kan leda till en nedåtgående spiral av minskande intresse och ännu sämre resultat.

Trackbacks

  1. […] från en halv procent år 2000 till ca 3,5 procent 2007. Detta är den betygsinflation som jag skrivit mycket om. Andelen IB-studenter med maxbetyg var alltså fortsatt flerdubbelt högre än andelen […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s