Släpp högskoleantagningen fri

I dagens Sydsvenskan skriver jag att gymnasiebetygen blivit alltmer godtyckliga och därmed spelat ut sin roll som urvalsinstrument till högre studier. Huvudanledningen är den avreglering och konkurrensutsättning av betygssättningen som skett. Att regeringens utredare Mats Gerdau nu föreslår att även Komvux ska avregleras gör bara argumentet än mer giltigt. Lösningen är att även avreglera antagningen till högskolan, dvs låt varje högskola själv avgöra hur den vill anta sina studenter.

Uppdaterat 2008-03-12:

Idag skriver ett antal personer att högskolorna bör få större frihet över sina resurser. Tyvärr glömmer de det viktigaste: att högskolorna själv ska få välja vilka de ska anta.

Comments

  1. David Rosenlund says:

    Det är tydligt att skolverk, kommuner, skolor och lärare inte har klarat av att hantera varken dagens målrelaterade eller det tidigare relativa betygssystemet. Jag tror dock inte att den bästa lösningen är att släppa antagningen fri. Det skulle bland annat leda till ett nervöst sniffande från landets alla gymnasier om vilken institutions antagningskriterier som man ska låta påverka sin undervisningen.

    Jag tror att en ökad kontroll av kursinnehåll och betyg från skolverkets sida med betygsgrundande nationella prov som inte rättas av undervisande lärare är en bättre åtgärd. Då kan man bevara tanken på en likvärdig utbildning och bedömning över hela landet och antagningen till högre utbildning blir mer rättvis.

  2. Kontroll understödd av en mängd nationella prov är naturligtvis en väg att gå. Problemet är bara att skolor och elever i den konkurrensutsatta skolan har så starka incitament att försöka tänja på gränserna. Poängen med en decentraliserad är att det skulle bli omöjligt för skolorna att nervöst sniffa på antagningskraven: de skulle helt enkelt vara för många. Alltså skulle skolorna bara kunna göra en sak för att förbättra sin attraktivitet i elevernas ögon: att förbättra undervisningen på ett sätt som förbereder dem för högre studier. OM högskolorna inte låter antagningen styras av detta kriterium är det emelrtid nog inte mycket man kan göra.

  3. Anna Sjögren says:

    Att det finns skäl att ifrågasätta graden av godtycke i gymnasiebetygen råder det inget tvivel om. Men, innan vi omhuldar tanken med fri antagning finns det anledning att fundera över vilken utveckling en sådan skulle sätta i rullning på en gymnasiemarknad med så gott som fri etableringsrätt.

    På sikt är det sannolikt att fri antagning skulle få gymnasieskolor inte bara att snegla på populära lärosätens antagningskriterier, utan helt och håller styra upp undervisningen för att bli den perfekta förberedelseskolan för att komma in på Handels, KI, KTH eller vad man nu vill. Så ser det delvis ut i Frankrike, fast det i det fallet innebär att studenter efter avklarad studentexamen tillbringar ett par år på specialiserade föreberedelseskolor för att klara inträdesproven till de bästa högskoleutbildningarna. Samma mönster finns i viss mån också i Sverige när det gäller konstnärliga utbildningar med inträdesprov.

    Vad är det för problem med detta. Är det inte bra att man redan i gymnasiet kan specialisera sig och satsa på en viss karriärbana. Jo visst. Helt fel är det inte, åtminstone inte för dem som tidigt vet vad de vill, har god information om tänkbara karriäralternativ och som sedan faktiskt lyckas komma in på sin drömutbildning.

    Problemet ligger i de inlåsningseffekter som skapas när karriärvalet, de facto görs redan vid val av gymnasium. Ett sådant system skulle avsevärt öka kostnaderna av att fatta fel beslut. Den som går igenom gymnasiet med fokus enbart på att klara inträdeskriterierna för en viss utbildning, men misslyckas med att komma in får i värsta fall börja om från gå.

    Ett annat problem ligger i att ett tidigt karriärval ställer mycket höga krav på medvetenhet och informationstillgång. Sextonåringar har sällan den överblicken. Betydelsen av föräldrars tillgång till information, kloka råd och övertalningsförmåga blir större ju tidigare de avgörande besluten skall fattas. Detta kan få oönskade konsekvenser för den sociala snedrekryteringen.

    Avvägning mellan tidiga val och sammanhållen skola är svår. Det tidiga 90-talets gymnasiereform som tvingade alla igenom 3-åriga gymnasiestudier som skulle ge alla allmän högskolebehörighet drog sannolikt ideen om en sammanhållen skola för långt. Konsekvensen blev att ribban för att klara gymnasiet höjdes för en grupp av elever som hade varit mer betjänta av att lyckas med en tvåårig yrkesutbildning än att misslyckas med de teoretiska ämnena i ett treårigtyrkesprogram. Tidiga val, även när de innebär att den framtida valmängden begränsas, behöver alltså inte bara vara av ondo

    Men, det är naturligtvis inte nödvändigt att fria antagningsregler till högskolan skulle få dessa negativa återverkningar på gymnasiet. Det hänger ju på kriterierna för hur specifika dessa antagningssystem får vara och inte minst på de villkor som gäller för att gymnasieskolor ska få betalt av kommunerna. En intressant fråga blir, och är redan i dag, hur specialiserade och begränsade gymnasiekursplaner egentligen kan vara? Redan idag är de dimridåer som omhöljer vad olika gymnasieprogram verkligen leder till för karriärmöjligheter ogenomträngliga. Föräldrar och elever invaggas i tron att alla gymnasieprogram är studieförberedande, samtidigt finns det ”Naturvetenskapliga” program som inte ger behörighet till vare sig medicin- eller civilingenjörsstudier.

    Kanske är det här skon klämmer, och kan hända kan en fri antagning till högre utbildning göra att föräldrar och elever tvingas bli medvetna om att det faktiskt kan spela roll vad man lär sig i gymnasiet. Kanske kan detta göra att de ställer högre krav på kvaliteten i utbildningen. I så fall är fri antagning av godo. Om konsekvensen däremot blir att antagningskraven blir så specifika att det skapas speciella förberedelseskolor, vare sig dessa är gymnasier eller något man går efter gymnasiet, kanske man bör fundera en vända till. Redan idag är svenska universitetsstudenter gamla i ett internationellt perspektiv. Att utforma antagningssystemen till högskolan på ett sätt som ökar den relativa avkastningen till ytterligare år av förberedelser är därför tveksamt.

  4. Camilo von Greiff says:

    Frågan är förstås inte enkel men jag lutar åt Davids linje med ökad kontroll av kursinnehåll och betyg. Detta kan också kombineras med ett antal regleringar, tex att förbjuda skolor att låta lönen bero på elevernas betyg/betygsförändringar (även om det inte är lätt att tänka ut andra variabler att grunda lön på för att förbättra incitamenten för goda lärarprestationer). Regleringar bör även (kanske redan är på gång) införas när det gäller skolornas marknadsföring. Finns det någon skola med reklam i tunnelbanan som INTE erbjuder gratis körkortslektioner?!

  5. Onekligen extremt relevanta synpunkter. Vi vill ju inte hamna i den situation vi just håller på att lämna, dvs att folk tillbringar ett par år efter gymnasiet med att ”förbereda sig” (i Sverige motsvaras detta av att läsa upp betyg på komvux) för högre studier. Håller dessutom med Anna om att det vore olyckligt om eleverna de facto tvingades välja universitetsutbildning när de är 16.

    Jag är dock lite tveksam till möjligheterna att åtgärda problemen med ökad kontroll, det finns liksom ingen ände på vad man skulle vilja reglerna när skolornas och elevernas incitament är felriktade från början. Förslagen här är ju uppe i reglerad lönesättning, marknadsföring, kontroll av kursplaner och därmed reglering av vilka kurser som är tillåtna. Dessutom finns det problem med att stor vikt läggs vid de nationella proven. Det kan få konsekvensen att undervisningen i för stor utsräckning går ut på att uppnå bra resultat på dessa prov. Inte nödvändigtvis ett stort problem, men inte heller en optimal form av undervisning.

    Så vad göra? Mitt förslag är inte utan problem, men dagens situation är katastrofal och kommer bara att bli värre när även komvux blir konkurrensutsatt. Där talar vi exempelvis webbaserad distansutbildning – en ytterst svårkontrollerad verksamhet. Alla konstruktiva förslag förtjänar att diskuteras.

  6. Lars Bohlin says:

    En brist med att anta till högskolan baserat på medelbetyg från gymnasiet är att det systemet inte tar hänsyn till att människor är bra på olika saker. Det verkar vila en på en tanke om att vi kan skilja duktiga människor från mindre duktiga människor utifrån en enda skala. Men den som är duktig på matte är inte nödvändigtvis bra på att sjunga. Detta är helt uppenbart för de estetiska utbildningarna som redan har intagningsprov baserade på de kunskaper som är viktiga i den specifika utbildningen. Detta borde även övriga högre utbildningar ta lärdom av och få möjlighet att ta lärdom av om man decentraliserar antagningskriterierna.

    Matematikbetyget kan då väga tungt om man söker utbildningar där kunskaper i matematik är viktigt. Om man ska läsa språk på högskolan kanske betygen i språk från gymnasiet är viktigare än betyget i kemi och matematik men för den som ska läsa kemi på högskolan är det förmodligen tvärtom. Därför måsta naturligtvis antagningskriterierna anpassas efter vilken typ av kunskaper som krävs på en speciell högskoleutbildning. Någon typ av praktiska antagningsprov för att se om studenten har fallenhet för det specifika yrket skulle förmodligen också vara värdefullt, både för att hjälpa individen att se vad han egentligen vill syssla med och för att samhället ska få rätt personer på rätt plats.

    Om man inser att det inte går att rangordna folk från duktiga till dåliga utifrån en endimensionell skala inser man att man inte kan anta till högre utbildningar baserat på medelbetyg. Användningen av medelbetyg leder också till taktikläsning där gymnasister väljer att läsa kurser där det är enklare att få höga betyg istället för att läsa kurser de är intresserade av och som passar deras framtidsplaner.

  7. Arvid Fredenberg says:

    Är inte lösningen att devalvera de inflaterade betygen så att betyg från olika lärsäten går att jämföra? Elever från Sollentunas gymnasium får se sitt betyg omräknat med en faktor 0,8 innan det jämförs med betyg från skolor som inte inflaterar betygen. Frågan är förstås vilket organ som ska bestämma omräkningsfaktorerna; ett av de tre Skolverken? Eller ska man låta varje högskola bestämma omräkningsfaktorerna?

  8. Lars och Arvid: Genom att släppa antagningen fri kan varje högskola göra som den vill med viktandet av betygen, dels mellan skolor och dels mellan ämnen. Så länge högskolorna har incitament att hitta studenter som har goda förutsättningar att klara de studier som erbjuds kommer de att hantera detta bättre än någon central myndighet kan göra.

  9. Björn Wretfeldt says:

    Kul att någon annan äntligen driver den här frågan! Under 2005 när jag var ansvarig för skolpolitiken i moderata ungdomsförbundet i Skåne, kampanjade vi mycket för just detta.

    Ytterligare ett argument är implikationerna ett frisläppt intagningssystem har för de lokala gymnasiekurserna. Bland annat Jan Björklund och folkpartiet, reste för några år sedan krav på att mer eller mindre förbjuda lokalt utformade gymnasiekurser. Detta är naturligtvis synd; lokala kurser behöver ju inte vara dåliga per definition. Men genom att låta högskolorna och universiteten ta över intagningen, kan även dessa kurser få en korrektare bedömning och kurser av typen ”mumsig matlagning i mysig miljö” torde självsaneras bort.

    Tillsammans med detta brukar vi föreslå helt fria ämnesval också. Därmed försvinner problematiken med att man redan i 15-årsåldern måste veta vad man vill bli, vilket jag för övrigt tror är ett större problem redan idag än med Jonas förslag. Vet man bestämt vad man vill bli kan man fördjupa sig och har man inte bestämt sig än, kan man läsa in en bredare kompetens.

Trackbacks

  1. […] är väldigt lätt att söka till olika utbildningar (Jonas Vlachos har f.ö. tidigare kritiserat den centrala antagningen här på Ekonomistas). Det är dock inte ett lätt val att välja utbildning och unga människor […]

  2. […] krävs det att eleverna själva ges incitament att övervaka kvaliteten. Som jag tidigare argumenterat kan detta åstadkommas genom att den centrala antagningen till högskolan avskaffas. […]

  3. […] av centrala kriterier och präglas självfallet av stort godtycke (som tidigare nämnts skiljer sig lärare och skolor väsentligt i sina betygskrav). Jämförbara ämnesprov som rättas och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s