Läser i Sveriges Kommuner och Landstings tidning Dagens Samhälle att en rullstolsbunden kvinna nu har beviljats bidrag för att sköta sin katt. I egenskap av förespråkare för maxtaxa på hunddagis gläds jag och i egenskap av policyintresserad ekonom börjar tankarna vandra.
Det finns idag fungerande vaccinationer mot pälsdjursallergier, sk hyposensibilisering. När jag för ett tag sedan frågade min husläkare om jag kunde få en sådan behandling blev svaret “Nej, möjligen om du hade varit veterinär”. Hade det nu inte varit så väl att pudel är en ras som många allergiker klarar så hade jag alltså förblivit hundlös utan hjälp av samhället. Barnlösa par däremot får hjälp av samhället: i Uppland bekostar t ex landstinget upp till 3 provrörsbefruktningar (s k IFV-försök).
“Du kan väl inte jämställa barn med djur” säger nu den kritiske läsaren. Barn är ju morgondagens arbetskraft och bidrar därför med nytta till hela samhället. Till detta har jag två svar:
För det första så skulle jag hävda att även husdjur bidrar till samhällsnyttan (vilket jag även tidigare 
hävdat här på Ekonomistas). Det finns gott om exempel på hur umgänge med djur har hjälpt autistiska barn, aggressiva värstingar och senila åldringar (nu erkännes att jag inte känner till ngn kvantitativ studie som säkerställer ett orsakssamband). Det finns även många handikappade människor som klarar vardagen tack vare assistanshundar.
För det andra så tror jag inte att det egentligen är den framtida samhällsnyttan som motiverar att samhället går in och hjälper barnlösa par. Jag tror istället att det handlar om ett samhälleligt kontrakt där vi alla accepterar att landstinget bekostar denna hjälp som en försäkring mot barnlöshet. Borde det nu inte också vara dags för en försäkring mot djurlöshet? Människor mår bra att vara tillsammans med djur, vilket även Kammarrätten i Sundsvall verkar ha insett när de hjälper den handikappade damen med hennes katt. Jag applåderar!
Ekonomistas 
Hej Eva,
ser du någon moralisk gräns för vad man kan använda skattemedel till? Glömmer du inte bort att när man ger någon “rätten till X” så blir någon skyldig att leverera? Skattemedel är tvångsuttagna medel. Ser dig gärna argumentera från ett moraliskt perspektiv varför min frihet bör begränsas ytterligare för att du ska få möjlighet att äga en hårig(are) hund, och det rättfärdiga i att kasta mig i fängelse om jag vägrar betala?
Kan du t.ex ge ett exempel på något som är omoraliskt att ge “rätten” till på skattebetalarnas bekostnad? Eller finns det inga gränser?
Hej Petter,
eftersom vi lever i en demokrati är det väl i slutändan upp till oss att avgöra vad skattemedel ska användas till.
De flesta brukar sätta gränser för demokratin t.ex är det omoraliskt att med majoritetsbeslut bestämma att det är förbjudet att gå i kyrkan, för att gå utanför den ekonomiska sfären. Eller skulle det vara ok menar du?
Kan jag få en moralisk ansats? Göm dig inte bakom demokrati, det blir inte moraliskt bara för att beslut är fattade demokratiskt.
Personligen anser jag att så länge det förekommer utbredd svält hos barn i världen att det är omoraliskt att “bjuda på” fertilitetsbehandling. Om något borde skattepengarna läggas på subventionerade adoptioner från (typiskt) tredje världen. Skulle dessutom innebära en (marginell) besparing på biståndsbudgeten antalet fattiga sjunker.
Petter, bra att du tvingar mig att tänka till. Naturligtvis måste det i en demokrati finnas ett minorietsskydd, men det var inte det du undrade över, utan du efterlyste lite moraldiskussion. Så här kommer det:
Som utgångspunkt tycker jag att all omfördelning som syftar till att ge människor lika möjligheter är moralisk. Vi föds med olika förmågor och förutsättningar i livets lotteri och det är moraliskt att försöka ge de som fötts med sämre förutsättningar samma förutsättningar som de som har haft större tur. Alltså är det inte omoraliskt ge hjälp till barnlösa eller djurlösa att kunna ha barn och djur. Sen är det ju upp till var och en om man tycker att en sådan , är omfördelning är önskvärd eller inte, dvs i vilken utsträckning man är beredd att dela sina goda tur med andra. Jag är inte beredd att gå så långt som att säga att vilja att inte göra det är omoralisk men ska man hårdra det så är det väl egentligen det.
Eva: Förutom husdjur till handikappade eller autistiska barn, ska *alla* människor ha rätt att få ett husdjur av staten? Eller argumenterar du för en särrättighet?
Marcus, visst vore det fint om alla kunde få en hund av staten, och en ferrari, Tyvärr måste det hela ju finansieras av skattemedel och därför förespråkar jag inte fria husdjur. Det jag ville åstadkomma var snarare att det finns en diskrepans mellan den behandling barnlösa par och pälsdjursallergiker hanteras.
Personligen skulle jag dock gärna se mina skattepengar läggas på utbildning av assistanshundar, som kan hjälpa handikappade (barn och vuxna) till ett bättre liv.
Eva – det är rimligen föräldrarna som bör betala för våra olika förutsättningar, inte utomstående tredje parter. Ge avkomma möjlighet att stämma sina föräldrar och lansera ansvarsförsäkringar för föräldar. En sådan ansvarsförsäkring skulle naturligtvis variera i pris beroende på ens lämplighet som förälder.
Statens enda uppgift i sammanhanget skulle kunna vara att, ungefär som det fungerar med underhåll mellan skilda föräldrar, skjuta in pengar för skola, sjukvård osv för barnen om föräldrarna inte har råd för att sedan kräva in pengarna av föräldrarna – möjligen uppskjutet till barnet är vuxet. På så sätt skulle alla barn ha likartade förutsättningar och rättvisa mellan vuxna/skattebetalarna skulle uppstå.
Dessutom skulle antagligen en del olämpliga föräldrar tänka en gång till innan de väljer fortplantning som meningsskapare i livet.
Eva: Ok, då förstår jag.