Idag gick remisstiden ut för utredningen om allmännyttans framtid. Utredningen är märklig eftersom den inte berör de centrala frågor om effektivitet och fördelning som vi vanliga dödliga anser vara kärnan i diskussionen om hyresregleringen (se här och här). I stället valde regeringen att ge utredaren uppdraget att helt betrakta problemet ur ett juridisk perspektiv.

Som man frågar får man svar. Utredningens förslag om en gradvis höjning av hyrorna på de platser där det finns ett efterfrågeöverskott kommer ganska snabbt att avskaffa köerna på bostadsmarknaden. Det är i sig bra men förslaget struntar i att enorma värden kommer att föras över från hyresgäster till fastighetsägare. Hyresgäster som köat, fjäskat, bytt och betalat sig till de värden en reglerad hyra för med sig kommer inte att kompenseras. Utan att lyfta ett finger kommer miljardbelopp att regna över hyresvärdarna. Förslaget har alltså en mycket tveksam fördelningsprofil.

Och det helt i onödan. En bättre väg till samma slutliga hyresnivå vore att hyressättningen släpps fri vid kontraktsöverlåtelser. Alternativt Än bättre skulle hyresvärden ges möjlighet att köpa loss hyresgästen ur det reglerade kontraktet. Mot en kompensation på, säg, 300 000 kronor, så blir det fri hyressättning på lägenheten. Den exakta summan förhandlas fram mellan gäst och värd för att på så sätt fördela värdena mellan båda parter.

Även den som är i grunden positivt inställd till marknadshyror har ingen anledning att välja utredarens förslag. Det finns bättre vägar dit.

DN, AB, Nonicoclolasos, Heidbrink, Hyresgästföreningen, Magnus Andersson

Runt 1980 tjänade en storföretagsledare i Sverige ungefär tio gånger så mycket som en genomsnittlig industriarbetare. Idag är denna siffra runt trettio. I USA har gapet vuxit ännu mer. Vissa menar att detta är helt i sin ordning och om något så tjänar svenska företagsledare för lite, andra att de är överbetalda. Kan dessa ökningar verkligen förklaras av att dessa grupper blivit så mycket bättre på vad de gör jämfört med snittet? Nej, sannolikt inte, men enligt en studie av Xavier Gabaix och Augustin Landier, båda vid New York University, behövs inte det heller för att förklara den dramatiska uppgången. Enligt deras förklaring kan mycket små skillnader i lämplighet för ett jobb motivera mycket stora skillnader i lön då de värden som står på spel ökar.

Tanken är i grund och botten enkel: tänk dig att du själv ska välja en person som ska ta hand om något som är värt tusen kronor. För enkelhetens skull kan du tänka dig att den bäst lämpade får dina tusen kronor att växa med någon procent mer än den som är näst mest lämpad. Tänk nu på vad som skulle hända med din vilja att betala för den mest kompetenta personen om dina tusen kronor istället var hundra tusen, eller hundra miljoner kronor.

Givet att du svarat ”ökar” har du förstått grundpoängen: man ska inte snåla när mycket står på spel och ju mer som står på spel desto mer är man villig att betala för att hitta den som är bäst lämpad för uppgiften. Baserat på denna idé visar Gabaix och Landier hur ökningen av företagens värden de senaste 30 åren skulle kunna förklara uppgången i VD löner. Enligt deras uppskattningar så skulle värdet av ett företag som leds av den VD som är rankad 250 i ”talang” endast minska med 0.016% jämfört om det istället leddes av den som rankas som mest kompetent. Enligt samma kalibrering motiverar dock denna lilla skillnad en 500% högre lön för den som rankas nummer ett jämfört med den som rankas som nummer 250.

Är detta en hållbar förklaring? Absolut. Betyder det att alla företagsledare är de mest lämpliga för sin uppgift och att de alla är värda vad de får betalt? Nej, knappast.

Detta inlägg på temat ”economics of superstars” kan ses som ett andra i jakten på förklaringar till varför några få tjänar så mycket mer än vi andra. Läs det första här.