SIDA har genomgått en kraftig omorganisation. Upphovsmannen är nye chefen Anders Nordström, läkare med chefserfarenhet från bl a WHO. Många förhoppningar knyts till hans kompetens och nytänkande. Men än återstår en del att bevisa. För trots hans internationella bakgrund förefaller inte SIDA öka sitt fokus på vad som på andra håll sedan åratal är en naturlig del av biståndsarbetet: randomiserade experiment (vilket Ekonomistas tidigare omskrivit här).
Fast kanske kan detta ändras nu, när två svenska utvecklingsekonomer, Martina Björkman och Jakob Svensson, genomfört ett framgångsrikt experiment inom Ugandas hälsosektor. I en uppsats som är under publicering i den fina tidskriften Quarterly Journal of Economics beskriver de hur de bistått lokala organisationer att identifiera problem och allmänhetens önskemål avseende sjukvården. Idén med detta var att se om engagerade och informerade patienter kan övervaka och ställa krav på sjukvårdsproducenterna vilka i sin tur skulle svara med att bli effektivare.
Björkmans och Svenssons resultat är upplyftande. I de områden där forskarna organiserade befolkningen förbättrades hälsostatusen markant redan efter ett år bl a genom minskad barnadödlighet.
Det är hög tid att SIDA inser värdet av randomiserade experiment för biståndsarbetet. Sverige spenderar nästan 34 miljarder årligen på världens fattiga, och det är högst rimligt att kräva att SIDA använder de mest adekvata metoderna för att använda dessa pengar. En sådan metod är randomiserade experiment.
Ekonomistas 
Bland det mest uppseendeväckande med studien är beräkningen att deras randomiserade experiment i sig räddade livet på 550 människor (flest barn). Hur många kan skryta med att ha genomfört ett projekt med sådana effekter?
Jag undrar om inte denna tanke går att applicera på mycket mer, än bara sjukvård. Exempelvis en flexibel fackförening som arbetar konstruktivt på arbetsplatser, kan förväntas leda till färre olyckor och högre produktivitet. Sen finns det gränser på allt också, i sjukvården handlar det också om att ge patienterna verktygen för att begripliggöra problemen. På samma sätt, kan exemplet med fackföreningen spela en liknande roll. Ledningen måste få klart för sig hur anställda upplever situationen, men ledningen måste också kunna förklara sina beslut.
Bara en fundering. Har läst rapporten själv och som sagt det är väldigt intressant. SIDA gör mycket bra, men allt är inte bra och mycket kan bli bättre.
Kul att även svenska forskare nu fått upp ögonen för nyttan med randomiserade experiment vid biståndsarbete.
Duflo et al vid MIT:s Poverty Action Lab har förespråkat detta sedan 2003 och har ett hundratal avslutade och pågående projekt
http://www.povertyactionlab.org/
Martin, det finns absolut en stor potential i fältexperiment som analytiskt redskap inom samhällsvetenskapen. I vissa länder, framför andra USA, praktiseras dessa också sedan länge inom en rad områden, t ex arbetsmarknadspolitik. I Sverige har det dock funnits en luddig och ofta omotiverad ovilja bland beslutsfattare att försöka sig på sånt här.
EW, tack f tips om länk till Poverty Action Lab. Det ser ju helt fantasktiskt spännande ut!
Daniel, tack för din kommentar, men jag har formulerat mig otydligt. Vad jag tog fasta på var denna mening;
“Idén med detta var att se om engagerade och informerade patienter kan övervaka och ställa krav på sjukvårdsproducenterna vilka i sin tur skulle svara med att bli effektivare.”
Ifall vi byter två ord, blir meningen istället
“Idén med detta var att se om engagerade och informerade _anställda_ kan övervaka och ställa krav på _arbetsgivarna_ vilka i sin tur skulle svara med att bli effektivare.”
Är inte detta en grundläggande princip i svensk arbetspoliik sedan länge? Jag tycker att hela idén låter som sunt förnuft.
Martin: Du har naturligtvis rätt i att detta vore bra men frågan är hur det kan uppnås? Trots allt var det inget som hindrade sjukvårdspersonalen från att vara engagerade och informerade redan innan Björkman och Svensson kom och hjälpte patienterna att bli detsamma. Nu kan det ju vara så att patentienternas kunskap och engagemang i sin vård kan vara just den stimulans personalen behöver. En liten knuff i baken, helt enkelt.
Jonas, tack för din kommentar. Visst har du rätt. Min frågeställning var dock generell, och rörde inte endast detta specifika fall. Jag tror dock vi bara pratat förbi varandra. Sen kan jag verkligen önska att där skulle komma ett gäng vårdaktivister och förklara för svenska patienter, precis det som Björkman och Svensson gjort i sitt fall.