Som student gick en ansenlig (nåja) del av min matbudget till snabbnudlar. Nuförtiden lyser de prassliga paketen med sin frånvaro och i stället ligger alltsomoftast en bit gruyère och väntar i kylen. För så är det; när inkomsterna stiger väljer vi bort vissa varor och köper mer av andra. Vilket faktiskt visar sig ha betydelse för hur fattigdomsbekämpning bör bedrivas.
Vår levnadsstandard påverkas inte bara av lönen utan även av priserna på det vi köper. Om priset på gruyèr stiger blir jag fattigare och om det sjunker blir jag rikare. Förutom den uppenbara substitutionseffekt som gör att vi försöker ersätta dyra varor med billiga skapar därför prisförändringar en inkomsteffekt; den påverkan inkomstförändringar har på våra konsumtionsmönster. I fallet gruyère gör båda effekterna att jag väljer bort osten när priset stiger, men när priset på nudlar stiger är det annorlunda för en fattig student. Visst, man vill köpa mindre nudlar eftersom de blivit dyrare, men man har även blivit fattigare vilket gör nudlarna mer attraktiva.
Det är därför inte självklart att en prisökning gör att konsumtionen av en vara minskar. Om varan utgör en stor del av hushållsbudgeten är det möjligt att inkomsteffekten är större än substitutionseffekten. I så fall har vi ett exempel på en Giffen-vara som vi konsumerar mer av när priset på den stiger. Giffen-varor har länge setts som ett rent teoretisk fenomen och deras existens i verkligheten har ifrågasatts.
Tills nu. I en studie under publicering i American Economic Review finner Robert Jensen och Nolan Miller tydliga belägg för att fattiga människor i södra Kina köper mindre ris när priset på ris sjunker. I norra Kina ser de samma mönster, men då när priset på vete — huvudingrediensen i nudlar — ändras.
Äsch, säger kanske någon, det kan man inte tro på. Resultatet beror säkert på att priset periodvis stiger just på grund av att efterfrågan är hög. Ett uppenbart exempel på omvänd kausalitet, med andra ord. Men så inte fallet. I stället har Jensen och Miller genomfört ett storskaligt experiment där ett slumpmässigt urval fattiga kinesiska hushåll fått sin basvara subventionerad. I förhållande till en kontrollgrupp minskade hushållen som fick del av subventionen sin konsumtion av ris eller vete. Överskottet använde de till att köpa annat.
Förbluffande nog finner Jensen och Miller i en uppföljande studie att subventionerna inte ledde till ett förbättrat näringsintag. Bland en del hushållstyper försämrades till och med näringsintaget när de ersatte ris och vete med andra varor. Förutom att vara teoretiskt intressanta belyser alltså dessa studier problemen förknippade med försök att förbättra folkhälsan via prissubventioner. Hur detta bäst ska göras är dock en annan fråga.
Lästips: Robert Jensen skriver själv om forskningsprojektet på Freakonomics (I, II, III).
Ekonomistas 
Det här inlägget hade jag missat. Jag har alltid sett fritid som en vara som understundom är en Giffen-vara, d v s när inkomsteffekten dominerar substitutionseffekten av en proportionell inkomstskatteökning, vilket man inte sällan funnit empiriskt.
Nej det där tror jag inte är helt korrekt, Olof. Att efterfrågan på fritid kan öka när vi får högre lön beror på att lönen ingår direkt i inkomsten. Att inkomst- och substitutionseffekten går åt olika håll när det gäller arbetsutbud baseras alltså på att fritid är en normalvara, inte en giffenvara. Det är analogt med att en potatisbonde mycket väl kan äta mer potatis när priset på potatis går upp (eftersom hans inkomst då går upp). Just potatis-exemplet beskrivs delvis i artikeln ”Robert Giffen and the Irish potato” i AER från 1984, där detta ”missförstånd” kring giffenvaror tas upp.
Risexperimentet som beskrivs i blogginlägget verkar dock ha kontrollerat för denna ”direkta” inkomsteffekt.
När lönen ökar kommer priset på fritid att öka. Därmed blir det väl ett “Giffenbeteende” om man väljer att arbeta mindre, och därmed konsumera den dyrare fritiden då lönen ökar. Eller har jag tänkte fel?
Jag vidhåller att det är ett ”normavara”-beteende att efterfråga mer fritid när man blir rikare pga ökad lön.
En Giffenvara är alltid inferiös. Detta antagande om fritid behövs inte för att få till en så kallad ”backward bending labor supply-curve”.
Betrakta två normalvaror, fritid (F) och konsumtion (X), och en individ med enbart arbetskinkomst wL (lön w gånger antal arbetade timmar L). Den total tidsresursen är T. Efterfrågan på F härleds genom
max u(X,F)
s.t. (1) wL = Xp och (2) T = L + F.
Den obetingade efterfrågan är F = f(Tw,w). Första argumentet är inkomsteffekten, andra är priset. I Cobb-Douglasfallet, i vilket både X och F är normalvaror, leder detta till att den obetingade efterfrågan på fritid är helt oelastisk, eftersom inkomst- och substitutionseffekt exakt tar ut varandra.
Niklas, antag i ditt exempel att inkomsten ökar ytterligare. Då kan individen substituera minskad fritid (minskad fritid är detssamma som ökad arbetstid) mot ökad konsumtion. Om nyttan av varukonsumtionen värderas högre än fritiden kommer mindre fritid att konsumeras samtidigt som varukonsumtionen ökar. Om fritiden är en normal vara kommer i så fall mindre fritid att konsumeras då inkomsten ökar, vilket är ett omvänt beteende.
Ja?
@mats: i ditt exempel sa okar inkomsten (alltsa timlonen gar upp). Detta kan innebara mindre konsumtion av fritid men inte for att for att fritid ar en giffen vara men for att priset gatt upp (timlonen har okat). Om inkomsten skulle oka exogent (tex genom bidrag fran staten) skulle allt annat lika komsumtionen av fritid ocksa ga upp (i detta fall har vi enbart inkomsteffekt och ingen substitutionseffekt pga relativa prisforandringar).
Jag pratar inte om “Giffenvaror” utan ett “Giffenbeteende”. Vad jag funderade över är om resonemanget går att överföra på arbete/fritid.