Dubbelt dyster vetenskap

Nationalekonomi kallas ibland för den dystra vetenskapen. (Lars Pålsson Syll har till exempel skrivit en bok med just den titeln.) Riktigt dystert kan det bli när nationalekonomi och medicin kombineras. Vetenskapsradion sände i lördags ett program där statsepidemiolog Annika Linde redogjorde för det växande problemet med spridningen av antibiotikaresistenta bakterier. Mellan raderna i hennes resonemang fanns en nationalekonomisk analys av både problemets uppkomst och lösning.

Det har länge varit känt att antibiotika ”blir gammal” i bemärkelsen att nya resistenta bakterier utvecklas. Nya antibiotika har dock ständigt tagits fram och vi har allt eftersom börjat använda dessa nya varianter. Nu finns det dock inte längre något antibiotikum som biter på vissa multiresistenta bakterier. Huvudanledningen är att vi under lång tid varit alltför frikostiga med att använda antibiotika.

Det grundläggande problemet är förstås ytterligare ett exempel på allmänningens tragedi. Den enskilde har stor nytta av lite extra antibiotika, men bär bara en liten del av kostnaden för uppkomsten av nya resistenta bakterier. Det är alltså precis samma gamla visa som när det gäller utfiskning och utsläpp av växthusgaser.

Men borde inte läkemedelsföretagen kunna råda bot på detta? Dessvärre ser det just nu dystert ut. Det kostar alltmer att utveckla ny antibiotika. Än värre är att efterfrågan för varje ny antibiotikavariant liten — varje nytt antibiotikum kan bara användas en kort tid och dessutom försöker man numera hushålla bättre med användandet av nya varianter. Antibiotika är helt enkelt dålig business för läkemedelsföretagen.

Detta liknar ett välkänt problem med utveckling av nya läkemedel. De läkemedel som många, rika konsumenter efterfrågar, såsom viagra och prozac, är inte de läkemedel som mänskligheten har störst behov av. Framförallt gäller detta forskning på vaccin mot sjukdomar som drabbar fattiga länder hårt, såsom malaria, tuberkulos och HIV. När det gäller ny antibiotika drabbas även rika länder, men det grundläggande dilemmat är detsamma.

Harvardekonomen Michael Kremer har föreslagit att stater bör samarbeta och binda sig att köpa framtida vaccin mot vissa sjukdomar för att stimulera läkemedelsforskningen. Detta vore förmodligen en bra lösning även för att utveckla ny antibiotika, men det lär inte bli lätt att få länder att enas kring detta. Föga förvånande har världshälsoorganisationen ännu inte fått så mycket gjort. Som sagt, dystert var ordet.