Nationalekonomi kallas ibland för den dystra vetenskapen. (Lars Pålsson Syll har till exempel skrivit en bok med just den titeln.) Riktigt dystert kan det bli när nationalekonomi och medicin kombineras. Vetenskapsradion sände i lördags ett program där statsepidemiolog Annika Linde redogjorde för det växande problemet med spridningen av antibiotikaresistenta bakterier. Mellan raderna i hennes resonemang fanns en nationalekonomisk analys av både problemets uppkomst och lösning.
Det har länge varit känt att antibiotika “blir gammal” i bemärkelsen att nya resistenta bakterier utvecklas. Nya antibiotika har dock ständigt tagits fram och vi har allt eftersom börjat använda dessa nya varianter. Nu finns det dock inte längre något antibiotikum som biter på vissa multiresistenta bakterier. Huvudanledningen är att vi under lång tid varit alltför frikostiga med att använda antibiotika.
Det grundläggande problemet är förstås ytterligare ett exempel på allmänningens tragedi. Den enskilde har stor nytta av lite extra antibiotika, men bär bara en liten del av kostnaden för uppkomsten av nya resistenta bakterier. Det är alltså precis samma gamla visa som när det gäller utfiskning och utsläpp av växthusgaser.
Men borde inte läkemedelsföretagen kunna råda bot på detta? Dessvärre ser det just nu dystert ut. Det kostar alltmer att utveckla ny antibiotika. Än värre är att efterfrågan för varje ny antibiotikavariant liten — varje nytt antibiotikum kan bara användas en kort tid och dessutom försöker man numera hushålla bättre med användandet av nya varianter. Antibiotika är helt enkelt dålig business för läkemedelsföretagen.
Detta liknar ett välkänt problem med utveckling av nya läkemedel. De läkemedel som många, rika konsumenter efterfrågar, såsom viagra och prozac, är inte de läkemedel som mänskligheten har störst behov av. Framförallt gäller detta forskning på vaccin mot sjukdomar som drabbar fattiga länder hårt, såsom malaria, tuberkulos och HIV. När det gäller ny antibiotika drabbas även rika länder, men det grundläggande dilemmat är detsamma.
Harvardekonomen Michael Kremer har föreslagit att stater bör samarbeta och binda sig att köpa framtida vaccin mot vissa sjukdomar för att stimulera läkemedelsforskningen. Detta vore förmodligen en bra lösning även för att utveckla ny antibiotika, men det lär inte bli lätt att få länder att enas kring detta. Föga förvånande har världshälsoorganisationen ännu inte fått så mycket gjort. Som sagt, dystert var ordet.
Ekonomistas 
Kanske lite beside the point, men som jag förstår det finns det också ett visst mått av tidsinkonsekvens när en individ beslutar sig för att ta antibiotika (mot åtminstone relativt lindriga sjukdomar). Genom att medicinera blir man frisk och kry på kort sikt, men får på lång sikt ett svagare immunförsvar. Genom att låta bli mår man kass på kort sikt, men får på lång sikt ett starkare immunförsvar. Kanske alltså inte bara för det allmännas bästa som antibiotika är receptbelagt.
Vad som skulle behövas är en renässans för globala internationella organisationer.
Kanske är det omöjligt att reformera de existerande – typ FN – så kanske det behövs skapas nya organisationer. Varför inte skapa t.ex. ett WCO ( World Climate Organization ).
Saknas dock politiskt ledarskap.
EU kommer inte till skott när det gäller att utforma en gemensam politik på många områden.
FN är en produkt av segermakterna efter andra världskriget och skulle i grunden behöva reformeras.
USA har bedrivit en politik som inte har präglas av dialog utan av unilaterala pekpinnar.
Sen har vi de som förlorade andra världskriget Japan och Tyskland. Vilken roll kan de spela?
De framväxande ekonomiska stormakterna Kina, Indien, Brasilien och Ryssland.
Vilken roll kan de spela?
Frågan är vilka som kan få bollen i rullning för att lösa de problem som allmänningens tragedi är ett uttryck för.
När det gäller samhällsvetenskapens roll är det lätt att bli dyster. Skulle behövas en samhällsvetenskap som integrerar politik,ekonomi,historia,kultur och biologi.
Antibiotikakonsumtionen minskade hos öppenvårdspatienter i Sverige under 1995-2004 utan att förekomsten av de komplikationer som antibiotika i öppenvården vanligen förskrivs för att förhindra ökade. Den totala antibiotikakonsumtionen korrelerar till förekomsten av resistenta bakterier. Det är därför felaktigt att påstå att det grundläggande problemet är att “den enskilde har stor nytta av lite extra antibiotika”. När det gäller problemet med antibiotikaresistens är nog snarast en stor del av orsaken just att antibiotika ibland används när det inte behövs (som du skriver i stycket innan ” att vi under lång tid varit allt för frikostiga med att använda antibiotika”) och att fel sorts antibiotika ibland används när det behövs.
Nja, inte tycker jag att nationalekonomerna ska ta åt sig äran för Tragedy of the commons. Den äran ska gå till biologerna…
Geoffrey, du har nog rätt att nationalekonomin inte ska ta äran för allmänningens tragedi utan att det är ekologen Garrett Hardin som ska ha all cred. Fast som så ofta verkar idén vara betydligt äldre än så och gå tillbaka åtminstone till Aristoteles (i alla fall att döma av http://en.wikipedia.org/wiki/Tragedy_of_the_commons). Däremot är det nog ingen lögn att säga att det är nationalekonomer som därefter ägnat mest forskarmöda åt sociala dilemman…