Tidskriften Fokus skriver idag om nationalekonomen Roland Fryer (som tidigare porträtterats här på Ekonomistas). Bland annat beskrivs hans pågående forskning om att betala utsatta skolbarn för att prestera bättre i skolan. Kanske kontroversiellt, men om det visar sig fungera borde det kunna vara något även för den svenska skolan.
coolt att heta stekare i efternamn. följande video kanske kan ge lite vägledning i frågan:
Håller med om namnet, Bob!
Levitts exempel på hur monetära incitament inte fungerar är väldigt konstigt (men väldigt typiskt Levitt); monetära incitament måste naturligtvis vara korrelerade med en prestation för att vara “incitament” över huvudtaget. Att folk vänjer sig vid att ha en julfest varje år, och att det blir sura miner om den skrotas, är knappast varken förvånande eller ett särskilt starkt bevis för att monetära incitament inte fungerar.
Jag blir lite förbryllad över användningen av termen incitament. Om det inte fungerar, så är det ju inget incitament. Ett incitament kan inte “inte fungera”, då är det inte något incitament. Ekonomer verkar ha en annan definition av incitament??
LL: Det vanligaste sättet att använda ordet incitament är något i stil med “något som ger oss lust/vilja att genomföra en viss sak, stimulans, eggelse.” (snott från susning.nu). Huruvida ett incitament får oss att genomföra en viss sak brukar man dock inte lägga i själva betydelsen av incitament. Nationalekonomer är dock ofta slarviga med termen och menar ofta monetära eller materiella incitament när de säger incitament. Materiella incitament kan dock i vissa specialfall inverka negativt på andra icke-materiella incitament (såsom prestige, altruism och andra inre drivkrafter) och i dessa fall blir ju språkbruket en smula konstigt.