Hur påverkas vi när vår inkomst förändras? Mer pengar i plånboken gör naturligtvis att vi får råd att konsumera mer, men påverkas vi inte också på andra sätt? Studenten som levt på nudlar ett par år under studietiden kanske mångdubblar sin inkomst när examen väl är i hand. Helt plötsligt har man råd att köpa bil, att äta gåslever då och då och kanske blir man lockad att fuska med skatten när man ser hur mycket staten tar ur lönekuvertet?

I en artikel som precis publicerats i The B.E. Journal of Economic Policy and Analysis (Advances) argumenterar jag för att sådana förändringar i konsumtionsmönster också kommer att påverka våra moraluppfattningar. Studenten som förut tyckte det var omoraliskt att köra bil i innerstan eller att tvångsmata gäss kommer att inta en betydligt mer tolerant attityd när hon själv lockats att köpa bil och äta gåslever. När vi gör något vi tycker är felaktigt uppstår dissonans som motiverar oss att rationalisera vårt handlande. Vi intalar oss att just den här bilresan är särskilt viktig eller att gässens lidande kanske ändå inte är så stort.

Mina resultat visar att vi bler mer toleranta mot konsumtion av normala omoraliska varor, det vill säga sådant som är moraliskt tvivelaktigt och som vi konsumerar mer av när inkomsten stiger. Motsatsen gäller för inferiöra omoraliska varor som vi konsumerar mindre av när inkomsten stiger. Rika tycker det är mer okej att skattefuska, medan fattiga tycker det är mer okej att bidragsfuska, för att ta ett exempel. Sambanden är svaga, men jag visar att det finns ett systematiskt mönster i våra moraliska värderingar.

Min artikel innehåller på sätt och vis inte så mycket nytt utan bygger på halvsekelgamla socialpsykologiska idéer. Den framstående socialpsykologen Elliot Aronson ger följande råd till en modern Machiavellisk ledare som vill påverka sina undersåtars värderingar i en viss riktning:

Om du vill att folk ska inta mer toleranta värderingar gentemot en synd, fresta dem så att de begår den syndiga handlingen. Men om du i stället vill att de ska stärka sina värderingar, fresta dem, men se till så att de inte utför handlingen.

När jag började fila på artikeln så byggde jag dock allt på introspektion. Jag är en hycklare av stora mått. För ett år sedan tyckte jag det var lite fånigt att blogga, men nu tycker jag att jag gör en viktig samhällsinsats. För tre veckor sedan irriterade jag mig på hänsynslösa barnvagnsförare som körde på mig på trottoaren, men nu när jag själv börjat köra barnvagn prejar jag utan dåligt samvete ut fotgängare i körbanan. Innan jag skrev det här inlägget tyckte jag inte man bör framhäva sin egen forskning med alltför långa blogginlägg, men nu har jag helt ändrat uppfattning om även den saken…

Akademisk efterskrift: Det har tagit ganska många försök att få den här artikeln publicerad. Vid ett av de första försöken fick jag den här rapporten från en anonym bedömare. Det är en väldigt underhållande och välskriven rapport, men också ett skräckexempel på hur man inte bör bedöma andras forskning.

En stark trend i årets julhandel tycks vara att ge bort något som i sin tur är en gåva till någon annan. I Stockholms tunnelbana möts man av uppmaningar att ge någon ett presentkort som visar att man skänkt, t ex en get. Det här är naturligtvis mycket positivt. Men det finns en liten detalj som jag gärna vill påpeka. Låt mig göra det genom att berätta om en personlig upplevelse.

Julen 1993 (eller däromkring) köpte jag en sådan här present — en gåvocheck till Stadsmissionen — till en tillställning där alla skulle ha med sig en opersonlig present. Tanken var att allas presenter skulle delas ut slumpmässigt bara för att ha någon sorts ”tomteinslag” på denna julmiddag. En tonårsflicka fick mitt paket och gissade ivrigt att det nog var biobiljetter. Hennes besvikelse var uppenbar när hon öppnade paketet och tittade ledset på ”sin” gåva till Stadsmissionen. Där och då insåg jag till min stora förtvivlan vad jag gjort; jag hade köpt en present till mig själv och på något sätt föreställt mig att den varma känsla av att skänka något till ett gott ändamål kunde överföras. Det stod nu helt klart att den inte kunde det.

Så gå nu ut och köp massor av getter och andra bra saker och ge dem till dig själv samtidigt som du stickar lovikavantar eller gör något annat till dina nära och kära. Och Daniela, om du mot förmodan skulle läsa detta så vill jag be om ursäkt för min själviskhet. Jag är skyldig dig en biocheck.

Härom veckan noterade jag en artikel i Metro: ”Fyrtiotvå procent av svenska arbetstagare anser att toppcheferna har för hög lön”, löd rubriken. Artikeln och upplägget i övrigt gick ut på att nu hade svenskarna fått nog och att missnöjet var stort. Min enda tanke var: ”Inte fler?” Rubriken kunde lika gärna ha varit: ”Inte ens hälften av svenskarna anser att toppcheferna har för hög lön” och upplägget kunde — baserat på precis samma statistik — ha gått ut på att inte ens i dessa finanskristider var en majoritet av arbetstagarna missnöjda med toppchefernas löner.

Att alternativ som i sak är identiska uppfattas som olika beroende på hur de presenteras kallas inom nationalekonomi för ”framing”. Inom journalistiken används detta flitigt. Meningar, fakta och bilder presenteras på ett visst sätt så att de ska tolkas som något som kanske inte skulle ligga närmast tillhands om presentationen var mer ”neutral”.

Ibland görs sådant på ett sätt som inte längre är att betrakta som ”framing” utan snarast ”fraud”. Härom veckan besökte Konstantin Sonin från New Economic School i Moskva Stockholm och SITE. Han talade bland annat om sin egen forskning kring hur oljepriset påverkar sannolikheten att regeringar exproprierar privata aktörer i branschen och om media och naturresurser. Men han talade också om hur rysk media gradvis blivit allt mer benägen att rapportera saker på ett sätt som framställde den förda politiken och situationen i Ryssland i ett, ska vi säga, positivt ljus. Han gav också några exempel på detta.

Titta på den översta bilden. Den illustrerar röstfördelningarna i ett politiskt val. Vid första anblick ser det ut som vinnaren fick ungefär dubbelt så många röster som tvåan. Det beror förstås på att den första stapeln är ungefär dubbelt så hög som den andra. Detta stämmer dock inte alls med siffrorna som är korrekta. Intrycket, speciellt på tv som detta exempel kommer ifrån, ger bokstavligt talat en bild av en mer överlägsen vinnare än vad som var fallet.

Den andra bilden illustrerar Gazproms gasproduktion under ett antal år. Budskapet är klart. Här går kurvorna uppåt, staplarna blir högre för varje år. Tittar man närmare på siffrorna som även i detta fall är riktiga, så ser det dock märkligt ut. I allt väsentligt har gasproduktionen varit konstant under hela perioden, men synintrycket är att produktionen mer än fördubblas över perioden. En slump? Knappast.

Det sista, kanske mest flagranta exemplet visar hur en ledande nyhetskanal presenterade att The Times publicerat en insändare som uttalade sig ofördelaktigt om Boris Berezovsky (som inte är bästis med så många i den nuvarande ryska politiska eliten). Man saxade helt enkelt ihop en egen första sida (till vänster) som till skillnad från den faktiska första sidan (till höger) hade Berezovsky som första nyhet. Det hela presenterades förstås som om det var The Times själva som stod bakom texten.

Sådant här förekommer tack och lov inte i Sverige men ibland när jag ser löpsedlar undrar jag vart vi är på väg…

Häromdagen fick årets amerikanska Nobelpristagare traditionsenligt träffa presidenten. För den som är bekant med vad ekonomipristagaren Paul Krugman tycker om George W Bush och hans administration, och vad han genom åren haft att säga om deras politik verkar detta möte helt osannolikt. Man kan bara stämma in i Justin Wolfers kommentar om mötet på Freakonomics: Man önskar att man kunde läsa kroppsspåk bättre. (En snabb genomgång av vad kroppsspråksliteraturen har att säga om respektive pose säger följande: Krugman står i en variant av en klassisk ”fig leaf pose”  (obekväm, osäker); medan Bush försöker se avslappnad ut i en ”hand-in-pocket pose” (dold agenda, stängd)).

(Den som inte är bekant med vad Paul Krugman tycker om Bush administrationen kan läsa här här här eller här eller titta på detta videoklipp bara för att ta några exempel).

Det är slutspurt i den amerikanska presidentvalskampanjen. Trots att utfallet verkar relativt klart (som Ekonomistas kommenterat i flera tidigare inlägg här, här och här) så är uppmaningarna tydligare än någonsin; fortsätt arbeta, ta inget för givet, se till att folk går och röstar.

Det här med att se till att folk går och röstar är förstås lättare sagt än gjort. Men nu finns det hjälp i form av websiten stickK.com. Sidan, som skapats av bland andra Dean Karlan, ekonomiprofessor vid Yale, tar fasta på två fakta om hur människor beter sig i samband med politiska val. För det första så säger fler att de ska rösta jämfört med hur många som sedan dyker upp på valdagen, och för det andra så säger fler i efterhand att de har röstat än vad som är möjligt givet det faktiska valdeltagandet. Detta betyder alltså att en del av dem som inte röstade faktiskt hade tänkt rösta (men det började regna, eller det var en bra match på tv, eller något annat kom i mellan) men också att de i efterhand inte riktigt vill kännas vid att de inte orkade släpa sig iväg.

På stickK.com är det möjligt att tvinga sig själv att gå och rösta (eller åtminstone öka sannolikheten för att man ska göra det). Genom att innan valet ge stickK befogenheter att till exempel dra pengar från ens bankkort om man inte går och röstar binder man sig själv vid masten. Via offentliga uppgifter kan StickK efter valet kolla om man gjort som man lovat (sig själv), om inte så drar de pengar från ens konto enligt överenskommelse (som de skänker till välgörenhet). Kontraktet behöver dock inte involvera pengar. Man kan också ange e-postadresser till sina vänner och kollegor och sedan instruera stickK att skicka ut ett meddelande om ens röstningsbeteende till dessa. Båda dessa sätt minskar den relativa kostnaden för att rösta och, som bekant, när priset går ner så går efterfrågan upp.

Nu är det förstås inte bara det här med att rösta som är ett problem utan alla möjlga löften vi ger oss själva. Som Ekonomistas noterat tidigare (t ex här och här) ingår vi kontrakt som ska tvinga oss att träna, sluta röka, gå ner i vikt, etc. Alla dessa saker kan stickK också hjälpa till med.