”Vem har mest rätt i frågan?” vs. ”Vad vet vi om frågan?”

I augustinumret av New York Review of Books publiceras en ”brevväxling” mellan, å ena sidan, Daron Acemoglu och James Robinson och, å andra sidan, Jared Diamond. För den som (mot förmodan) inte känner till dessa personer så är de två förstnämnda professorer i nationalekonomi respektive statsvetenskap vid MIT respektive Harvard, den senare professor i geografi vid UCLA. De två förstnämnda har skrivit mängder av artiklar och böcker där de i olika tappningar förespråkar institutioners fundamentala betydelse för långsiktig ekonomisk utveckling, och kanske framförallt institutioners överlägsenhet i att förklara skillnader i globalt välstånd jämfört med andra tänkbara fundamentala faktorer som geografi eller ”kultur”. Jared Diamond är, å sin sida, mest känd för sina populärvetenskapliga böcker (Guns, Germs, and Steel, och Collapse: How Societies Choose to Fail or Succeed) där han argumenterar för att det finns geografiska förklaringar till allt ifrån var civilisationen togs sin början till varför den industriella revolutionen inträffade i Europa snarare än i Kina.

Brevväxlingen har sitt ursprung i att Jared Diamond i somras recenserade Acemoglu och Robinsons senaste bok ”Why Nations Fail” i vilken de argumenterar för institutioners grundläggande betydelse för utveckling. Jared Diamond var i huvudsak positiv men tycker – inte oväntat – att det finns en del att hämta i idén om att geografiska förhållanden också kan ha påverkat utveckling. Detta gillar inte Acemoglu och Robinson och skriver därför ett svar där de återupprepar sina argument. Diamond svarar med samma mynt.

Det hela påminner på många sätt om debatten mellan Daron Acemoglu och Andrei Schleifer på Nobelsymposiet härom veckan (och för den delen om flera andra diskussioner under de dagarna). De främsta företrädarna för sitt ämne träffas för att diskutera vad vi vet om någon komplex viktig fråga och resultatet blir att de ensidigt argumenterar för sin sak.

Frågan om vilka fundamentala faktorer som är avgörande för att förstå långsiktiga skillnader i ekonomisk utveckling utgör basen för en kurs som jag sedan flera år tillbaka ger på Handelshögskolan och – full disclosure – jag argumenterar i slutändan för att institutioner är av större betydelse än geografi. Ändå har jag svårt att förstå varför det inte skulle gå att säga att ”geografi” också har haft, och fortsatt har, en viktig betydelse för utveckling. Det finns ju en rad idéer och faktum som Acemoglu och Robinson själva använder, eller tycks positivt inställda till, som är nära länkade till geografiska skillnader. Till exempel så argumenterar de för att dödssannolikheten för kolonisatörer (som till stor del var en funktion av geografiska förhållanden) var avgörande för de institutioner som skapades av kolonisatörerna och som sedan till stor del format dagens institutioner. De verkar också positiva till Engermann och Sokoloffs argument att jordmån och andra förutsättningar för olika sorters jordbruk, genom sin påverkan på förmögenhetsfördelningen, kom att påverka tidiga institutioner och därmed även dagens institutioner.

En specifik fråga som tas upp i brevväxlingen mellan Diamond och Acemoglu och Robinson gäller naturresursers effekt på ekonomisk utveckling. Acemoglu och Robinson skriver ”it is not characteristics of a natural resource but the institutions that determine whether it is a curse or a blessing – diamonds are a curse for Sierra Leone and Angola, and a blessing for Botswana”. Diamond svarar ”…But characteristics of diamonds and oil notoriously promote corruption and civil war more than do characteristics of iron and timber”. Båda har rätt (vilket visas i detta papper) och något säger mig att båda parter vet detta. Ändå argumenterar de som de gör.

Mer allmänt tycker jag som sagt att det ofta ser ut så här. Kanske var Nobelsymposiet ett speciellt tillfälle och kanske hade deltagarna fått instruktioner att ensidigt argumentera för sin sak. Men för alla som är intresserade av frågan ”Vad vet vi om X” så skulle man önska att det fanns fler situationer där dessa kunniga personer försökte värdera alla argument snarare än förfäkta sina egna.

Comments

  1. Olof Johansson-Stenman says:

    Strålande inlägg Jesper, kan inte hålla med mer om din slutsats!

  2. Olof Johansson-Stenman says:

    Har nu läst själva brevväxlingen och tycker nog att den trots allt var ganska läsvärd också, även om de ju var en aning kategoriska. Rent allmänt tycker jag att det borde publiceras mer av den här typen av debatter, gärna i flera steg.

    • Jesper Roine says:

      Jag håller med om att den är läsvärd och tycker också att denna typ av utbyten borde uppmuntras. Detta är kanske inte värsta sorten av ”nu upprepar jag vad alla vet att jag tycker” diskussion men den påminde mig ändå om flera av Nobelsymposium debatterna….inte klockrena exempel på en i slutändan riktig poäng kanske…

  3. Lars Werin says:

    Mycket intressant. För att få det rätta svaret, bör man inte ta hänsyn till att i ett bredare sammanhang institutioner är endogena medan grundläggande naturresurser är exogena?

    • Jesper Roine says:

      Det har du helt rätt i Lars. Stora delar av litteraturen de senaste 10 åren har handlat om hur man (lite slarvigt uttryckt) hittar exogen variation i institutioner (i förhållande till utveckling) som kan användas för att ekonometriskt fånga den kausala effekten av dessa. Oavsett vad man tycker om ”settler mortality” som instrument variabel i detta sammanhang så är detta en kreativ och viktig innovation på området.

  4. Får man vara så fräck att göra reklam för denna intervju med Acemoglu, som jag gjorde i samband med Nobelsymposiet? http://www.frivarld.se/magasin/daron-acemoglu-det-handlar-inte-om-blind-tur/

  5. Ska strax läsa igenom hela postningen inkl relevanta länkar men FÖRST ETT AKUT PROBLEM: andra ordet i texten är särskrivet!

  6. Anon doktorand says:

    Håller med dig Jesper. Önskar verkligen att det vore mer så. Är dock rädd att det finns en selektionseffekt här: det är – tror jag – rätt svårt att framstå/bli mottagen som en framstående professor om man ”huvudsakligen söker förståelse”, snarare än driver en (bra!) tes om och om och om igen så fort man får chansen. Detta verkar i min erfarenhet gälla i alla fall på de lite lägre nivåerna av professorskap, dvs att det är ofta personer med gott självförtroende, en stark (förblindande?) tro på en viss teoretisk skola och/eller stort ego som också är de personerna som fått rykte om sig som framstående professorer i det lokala sammanhanget utanför forskningsgruppen, snarare än de teoretiskt och metodmässigt mest kunniga.

    I alla fall är det så jag har upplevt det efter ett par år som doktorand.

    Kanske mest konkretiserat i följande beteende från mig. Är jag på konferens och ska presentera var jag kommer ifrån så funkar det oftast bäst att nämna vissa lite mer kända professorsnamn efter universitetsnamnet. Men är jag på kontoret och vill gräva djupare i någon vetenskaplig fråga som borde vara någon av (små)kändisarnas ämne så är det oftast helt andra personer, inte sällan docenter snarare än professorer, som man vänder sig till. *Även när* den kända professorn är på plats och har tid. Men det är inte de personerna jag frågar som blir intervjuade i tidningarna om samma ämne veckan efter…

  7. Vad jag tror skulle behövas, efter att ha läst allting, för att uppnå en mer dynamisk diskussion är en tredje (eller ännu fler) deltagare som hamnar någonstans mitt emellan och förskjuter status quo. Då skulle A kunna kritisera B och C, varpå på B skulle kunna kliva in och försvara C från en annan vinkel än C själv skulle gjort. Helt enkelt spelteori applicerat på argumentation.

  8. Mycket bra inlägg. Håller också med om att det allmänt ser ut så här. Tyvärr. Debatterna kring (problemen med) invandring eller om vinster i vården är bara två aktuella exempel.

    Fast kanske är det så att den typen av ensidigt argumenterande också kan fylla en positiv funktion? Så tolkar i alla fall jag Mercier och Sperber: ”We have pointed out that, in group settings, reasoning biases can become a positive force and contribute to a kind of division of cognitive labor. Still, to excel in such groups, it may be necessary to anticipate how one’s own arguments might be evaluated by others and to adjust these arguments accordingly. Showing one’s ability to anticipate objections may be a valuable culturally acquired skill, as in medieval disputationes (see Novaes 2005). By anticipating objections, one may even be able to recognize flaws in one’s own hypotheses and go on to revise them.”

    Källa: http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=1698090

  9. Ett annat sätt att uttrycka det är att personer inte fullt ut följer kriterierna för det rationella (vetenskapliga) samtalet. Se de ”tio budorden” för det rationella samtalet (s 26): http://home.abe.kth.se/~soh/konstenatt.pdf

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s