Vill politiker verkligen ha den förda politiken utvärderad?

Det här är ett gästinlägg av Eva Mörk, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och fd skribent på Ekonomistas.

Igår (29/5-2013) beslutade riksdagen om en ändring i Socialtjänstlagen som bland annat innebär att en så kallad jobbstimulans införs i det ekonomiska biståndet. Förslaget innebär att 25 procent av inkomst från anställning inte beaktas när personers biståndsbehov beräknas givet att de tagit emot ekonomiskt bistånd under sex månader. Ett problem med förslaget är dock att man inte har funderat igenom hur jobbstimulansen ska utvärderas trots att den Ds som berett ärende tydligt skriver att detta är viktigt.

I Socialutskottets betänkande fastslås att:

… tillämpningen och effekterna av den föreslagna bestämmelsen om jobbstimulans behöver följas upp

Detta påstående är inte svårt att skriva under på, särskilt som det från en teoretisk synvinkel inte är uppenbart huruvida en jobbstimulans faktiskt leder till att fler eller färre personer väljer att söka ekonomiskt bistånd. Visserligen ökar incitamenten för personer med ekonomiskt bistånd att ta ett tillfälligt arbete, eftersom marginaleffekterna inte längre är hundraprocentiga. Å andra sidan kommer fler personer per automatik bli berättigade till ekonomiskt bistånd då de inte behöver räkna med hela arbetsinkomsten. Det finns också en risk att personer som närmar sig sex månaders biståndstagande väljer att avvakta med att acceptera ett arbete tills den magiska gränsen är uppnådd.

Empirisk forskning från USA och Kanada visar att liknande åtgärder inte har haft de stora effekter på utflödet som förespråkare hävdat. Samtidigt har de inte påverkat inflödet till biståndstagande i den grad som motståndare varnat för.

Men som alltid är det svårt att överföra evidens från nordamerikanska till svenska förhållanden. Vi behöver alltså kunna genomföra en effektutvärdering av den svenska jobbstimulansen. Den departementsskrivelse (Ds 2012:26) som avhandlar frågan är också utmärkt tydlig med att man bör klargöra hur en sådan uppföljning och utvärdering ska genomföras innan förändringen träder i kraft. Ett utmärkt sätt att göra reformen utvärderingsbar med hög intern validitet vore att införa jobbstimulansen i några slumpvis utvalda kommuner. Men detta väljer man att inte göra, utan istället genomförs reformen samtidigt över hela landet.

När man genomför reformen i hela landet samtidigt ställs forskare inför en svår uppgift att utvärdera, eftersom det i och med detta upplägg inte finns några naturliga jämförelsegrupper att kontrastera den observerade utvecklingen mot. Kanske kommer det ändå att vara möjligt att utvärdera jobbstimulansen på något finurligt sätt, men risken är att vi hamnar i samma situation som jag och kollegor till mig gjorde när vi försökte utvärdera jobbskatteavdraget, nämligen att det inte på ett trovärdigt sätt går att ta reda på vilka effekter åtgärden verkligen har haft.

En snäll tolkning av motviljan att genomföra randomiserade experiment är att politikerna har en stor tilltro till oss forskare och vår förmåga att utvärdera. En mer elak tolkning är att politikerna helt enkelt inte vill ha den förda politiken utvärderad.

Comments

  1. Avlant Nilsson says:

    Ytterligare en möjlighet är att det påverkar likvärdigheten mellan kommuner. Speciellt jobbskatteavdraget skulle innebära att grannen i kommunen bredvid plötsligt fick 10 000 kr mer än dig per år.

    • Gustav says:

      Du har helt rätt, detta är ett problem och troligen orsaken till att randomisering så sällan genomförs. Fröken Mörk vet detta mycket väl. Ett alternativ är att utföra reformen i omgångar, eller att utföra den olika i olika regioner. På så sätt kommer alla regioner att behandlas. Har man försökt få till det alternativet?

  2. Gaius Baltar says:

    Ärligt talat så torde det ju vara uppenbart att det inte är okej från en hel uppsjö principer att införa sådant i slumpvis utvalda kommuner? Visst blir det lättare att utvärdera men det är ändå inte okej.

    Eller vad sägs om att vi dubblar fängelsestraffens längd i ett antal slumpvis utvalda kommuner för att studera den faktorn?

  3. Om man inte tycker det är okej med slumpvis införande (och de kortsiktiga orättvisorna som det ger upphov till) så tycker man alltså att det är bättre att reform efter reform genomförs utan att vi vet vilka effekter de har. Det är mycket dumt och mycket kostsamt. Att genomföra reformer slumpvis och sedan se hur de slår ut innan man genomför dem på andra ställen är såklart vettigt.

    • Gaius Baltar says:

      Ja, det är tydligt att någon form av likabehandlingsprincip inte står högt i kurs härinne men det finns andra vinklar på det hela.

      I de två reformer som tas upp så är det månne inte helt relevant att veta exakt hur stor en eventuell effekt är. Men poängen med båda reformerna är givetvis tvåsidig, nämligen att få fler personer i arbete och låta fler personer behålla mer av de pengar som de fått i ersättning för nämnda arbete.

      Det må så vara att det finns billigare och mer effektiva sätt att uppnå fler människor i arbete. Men om man inte levt i en bubbla så vet man även att det för borgarna är en viktig princip att människor ska få behålla så mycket som möjligt av sitt arbetes lön. Detta vet även väljarkollektivet när de röstar på dem.

      Det absolut värsta som kan hända är att det inte har någon som helst effekt på sysselsättningen men folk får behålla mer av sin lön. Att prata om reformen som ”kostsam” är ju lätt bisarrt, den är ”dyr” för staten men den är väldigt ”billig” för löntagarna. Så länge man inte tror att några resurser de facto förstörts så är den ju i värsta fall kostnadsneutral för landet Sverige.

      • En motsvarighet till jobbstimulansen historiskt sett var den tidiga Poor Law i England. Resultatet av denna modell för fattighjälp på lite längre sikt blev att arbetsgivarna kunde sänka lönerna under existensminimum då de kompletterades med allmänna bidrag. Såvitt jag förstår saken inträffade även det omvända, att ersättningen enligt Poor Law urholkades så att det krävdes att man också hade ett arbete för att denna skulle kunna gå att leva på.
        Möjligen kan detta anses ha varit kostnadsneutralt för nationen Englands del. Men det innebar en omfördelning av (skatte-) medel till de arbetsgivare som betalade för lite i lön. Fast något mindre generöst än dagens mångtaliga åtgärdsprogram, där arbetsgivarna både får gratis arbetskraft och ett bidrag för att hålla de arbetande i arbete, det måste medges.

      • Nu är det ju väldigt få som vill sänka skatterna till 0. Givet att de sänks är det ju rimligt att de sänks på ett sätt som uppnår andra mål också. Annars hade det ju funnits betydligt smidigare sätt att sänka skatten. Att genomföra denna reform innebär ju att andra reformer (potentiellt effektivare) inte genomförs.

      • Gaius Baltar says:

        Jo, men att sänka skatten för bara vissa regioner är ju inte politiskt möjligt – i det läget är det väl bättre att genomföra skattesänkningen i den mån som är politiskt möjlig och med ett system som åtminstone ämnar uppnå andra goda effekter? Att det sedan finns andra potentiellt sätt bättre åtgärder är likaom irrelevant när det inte finns någon politiskt möjlig och praktiskt genomförbar väg att ta reda vad dessa är?

  4. I politiken (byråkratier, många bolagsledningar, …) är det mycket ofta så att det inte är resultatet som räknas—utan intrycket av att resultaten är goda. (I många fall redan att man har gjort något, hur ineffektivt det än må vara, mot problemet.) Att resultaten då utvärderas på ett objektivt sätt är då naturligtvis ett hinder.

    Ett naturligt undantag är när man kan utreda vad motståndare och konkurrenter har gjort och beslutat. Här finns dock den motsatta risken att utredningen blir osakligt negativ…

  5. Naturligtvis måste man randomisera med förstånd, men jag är övertygad om att det går att göra betydligt oftare än som nu är fallet. Alternativet är ju annars att vi riskerar att lägga en massa resurser på åtgärder som inte fungerar. Ett exempel där det gick för sig att randomisera var SFI-bonusen där kommuner fick anmäla intresse och man sedan randomiserade bland dessa. Slutligen kan man konstatera att det t ex är helt accepterat att randomisera vilka patienter som får placebo och vilka som får substanser.

    • Gaius Baltar says:

      Eftersom vi inte vet om den aktiva substansen fungerar eller ej på trialstadiet, ja. Däremot vet vi mycket väl att en skattesänkning är en behaglig upplevelse för den som får den oavsett om reformen fungerar som avsett på ett makroekonomiskt plan.

  6. Fred Torssander says:

    Att politiker inte vil ha utvärderingar där vetenskapen jämför de uttalade avsikterna med resultaten kan bero på att de uttalade avsikterna inte är det egentliga motivet. Som till exempel när det gäller workfareprogram, vilkas enda generellt belagda effekt är att de får de som hotas med sådan diskriminerande behandling slutar att söka bidrag. Vad dessa arbetslinjevägrare gör i stället är inte känt.
    För övrigt har ledarsidorna på sistone tävlat i att deklarera att det inte spelar någon roll för politiken i fall de forskningsresultat som använts för att motivera införandet av denna visar sig vara fel. Se UNT http://www.unt.se/ledare/skuld-och-tillvaxt-hor-ihop-2446311.aspx resp. SvD http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/raknefel-andrar-inget-i-europa_8159200.svd
    Det kan helt enkelt vara så att staten och kapitalet väljer och vrakar och tar fram de ekonomiska teorier som passar ihop med vad de ändå tänkte göra?
    I så fall kanske möjligen en tankeställare för nationalekonomerna?

  7. Olof Johansson-Stenman says:

    Jag håller med helt Eva om behovet av att göra reformer utvärderingsmöjliga. När det gäller varför så ofta inte sker så är jag inte övertygad om att det främsta skälet är att de inte vill ha en bra utvärdering, även om så nog kan vara fallet ibland. Jag tror absolut, som påpekats, att politiker inte vill ha debatten om att man inför ett system som ger olikhet mellan kommunerna. Det fanns ju t ex för några år sedan, om jag minns rätt, ett försök där man skulle försöka utröna vilket system som var bäst när det gäller kommunikation med ambulans vid allvarliga incidenter. Det blev en stor medial uppmärksamhet där många ondgjorde sig över att inte alla behandlades lika, även om ingen visste vilket system som var bäst, så försöket fick läggas ned.

    Ditt motexempel mad placeboeffekt är utmärkt, och jag tror det behövs mer offentlig diskussion om frågan. Jag tror nämligen också att det finns en mkt liten kunskap om hur viktiga randomiseringar är för möjligheten att kunna utvärdera. Detta grundar sig inte minst på mina erfarenheter från univsitetsvärlden, där man ofta säger sig utvärdera effekter av olika åtgärder utan att man ens verkar ha funderat på frågan om hur man skall kunna identifiera kausalitet när mycket händer samtidigt.

  8. Niklas Rudholm says:

    Jag har alltid upplevt det som lite underligt att man (oftast) accepterar randomisering inom medicin, där att placeras i placebogruppen innebär fortsatt sjukdom för de drabbade patienterna, men att man inte gör det inom politiken där insatserna trots allt i de flesta fall är betydligt mindre. Men tydligen har det gått att skapa konsensus bland forskare, politiker och allmänheten runt att åtgärder inom medicin ska vila på en solid vetenskaplig grund, men att detsamma inte behöver gälla inom politiken…

    • Gaius Baltar says:

      Det har väl mer att göra med att det i läkemedelskonsten oftast är lätt att definiera vad som är det önskvärda och förhoppningsvis mätbarar resultatet. I politiken har ju i stort sett alla människor olika uppfattningar om vad som är önskvärt eller acceptabelt utfall.

      I fallet med jobbskatteavdraget så var det givetvis fråga om att borgarna ville sänka skattenivåerna i allmänhet för att man helt enkelt tycker det är rätt och försökte göra detta på ett sätt som samtidigt uppnår andra positiva effekter. Att det eventuellt hade funnits för statskassan ”billigare” sätt att uppnå samma jobbstimulans är ju irrelevant med tanke på att skattesänkningen var ett politiskt mål i sig själv.

      Detta tror jag ingen politiker sticker under stol med – att man har flera mål med samma åtgärd. Så då förstår jag inte poängen med att man som nationalekonom ska låtsas som att det bara var en enkel fråga om mest bang for the buck, det var det ju aldrig.

  9. e.lind says:

    Det man kan fundera på är om politikerna själva är förmögna att utvärdera sig själva?

    Om man betvivlar detta och menar att politiker ofta har ett beteende som begränsas av nollsummespelet om politisk makt och den enda lösningen att skapa institutioner som är oberoende av det politiska nollsummespelet. Frågan om inte någon myndighet kunde ges den nödvändiga
    utvärderingsmakten för att frigöra det politiska systemets problemlösningsförmåga?
    Kanske måste nya institutioner skapas?

    • Egentligen är det meningen att politikernas verksamhet skall utvärderas kontinuerligt av väljarna. Den representativa demokratin skulle innebära att representanterna styrs och kontrolleras av dem som de representerar. Men nu har vi en inskränkt variant av detta som kallas parlamentarism. Och dessutom i praktiken ett tvåpartisystem. Och antalet politiskt aktiva medborgare i betydelsen att de deltar i minst ett politiskt möte under året har reducerats på många olika sätt och var år 2000 nere på en nivå där antalet inte skulle räcka till att rösta in ett enda parti i Riksdagen – under 4 procent.
      Det är givetvis också möjligt att föreställa sig att en utvärdering skulle kunna ske genom debatt i media. Ledar- och debattsidor är dock vanligtvis inte utsatt för någon faktakoll och även om de inte ljög åt sina respektive företag och myndigheter, vem bryr sig. Det är som politikerlöften.

      Folkets obetydliga förhoppningar om demokratiskt medinflytande framgår rätt tydligt av att den svenska grundlagen har kunnat ställas helt åt sidan, inte bara när det gäller det allmännas skyldighet att trygga medborgarnas rätt till arbete, utan när det gäller att all offentlig makt skall utgå från folket. Hela den svenska grundlagen blev som kanske bekant underordnad utslagen i EU-domstolen.

      De nya institutioner som skulle behövas – och de gamla som måste upplösas för att de nybildade skal kunna förbättra läget – är alltså ganska omfattande.
      Och så kallade experter inom nationalekonomi eller statsveteri eller någon annan akademisk disciplin får stå för de än så länge pliktskyldigast genomförda utvärderingarna. Därmed undviker de politiskt ansvariga sitt ansvar. Att efterhöra folkets mening om reformernas resultat.
      Och skulle det gå så illa att det inte bara blir mothugg i någon opinionsundersökning utan kanske till och med beslut vid partikongress eller folkomröstning, är experternas utlåtanden utmärkta att ha.

Trackbacks

  1. […] måste riggas på ett sådant sätt att resultaten kan utvärderas i efterhand (till exempel Eva Mörk, eller Andreas Madestam och Jakob […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s