Det går att sammanfatta den integrationspolitiska debatten i tre ståndpunkter. Den första är att alla problem är invandrarnas fel. De kommer hit utan vilja eller ambition att arbeta, de vill leva på bidrag, deras kultur passar inte in osv. På andra sidan finns de som hävdar att allt är svenskarnas fel. Svenskarna är diskriminerande rasister som inte klarar av det främmande, en stelbent monokultur vars informella strukturer effektivt stänger ute alla som avviker osv.

Slutligen finns den ekonomistiska linjen som säger att invandrare och svenskar är i grunden rätt lika, de svarar på ekonomiska incitament, ogillar osäkerhet osv.

I forskningen går det att finna stöd för alla dessa ståndpunkter. Det finns belägg för att kulturella skillnader och normer påverkar hur folk beter sig i arbetslivet, även om de bytt hemland. Likaså tyder mycket på att invandrare möter diskriminering här i Sverige. Att folk svarar på ekonomiska incitament finns det så mycket empiriskt stöd för att det får räcka att hänvisa till IFAUs samlade rapportserie, eller nåt.

Problemet med de två första, kulturella, förklaringsmodellerna är att de ger mycket liten vägledning åt den praktiska politiken. Det finns ingen spak att dra i som gör svenskarna mer positivt inställda till invandrare. Minst lika svårt lär det vara att på politisk väg påverka invandrares kulturella mönster, framförallt för dem som ännu inte kommit hit. Den gemensamma slutsats som kan dras ur kulturella förklaringar är alltså att de problem som finns bara kan hanteras genom att begränsa invandringen. Eller så får man förneka att problem överhuvudtaget finns.

Den ekonomistiska synen ser lite ljusare på frågan eftersom det faktiskt är möjligt att göra något åt eventuella problem. Alla är inte överens om exakt vilka åtgärder som är vettiga, men om marginaleffekterna för en barnfamilj på socialbidrag av att ta ett jobb är stora, så kommer många att stanna i socialbidragsberoende — oavsett om familjen är helsvensk eller invandrad. Är arbetsgivare osäkra på en grupps förmåga kommer det att krävas lägre ingångslöner eller subventioner för att anställa denna grupp — oavsett om det är svenskfödda ungdomar eller invandrade civilingenjörer vi talar om. Integrationspolitik handlar då om att få rätt balans mellan skatter, bidrag, anställningsvillkor och utbildning. Ungefär som politiken i stort.

Som ekonomist hamnar man för en gångs skull inte i de uppgivna cynikernas läger. Där hör i stället världens alla Jimmy Åkessonar och Masoud Kamalis hemma. Det känns rätt skönt.