Vem har egenligen makten i kommunen?

Idag presenterar IFAU en ny rapport där undertecknad tillsammans Matz Dahlberg och Heléne Lundqvist har studerat hur hur antalet anställda i kommunerna förändras då det generella statsbidraget blir större. Vi finner att då statsbidraget ökar med 100 kronor per kommuninvånare, vilket innebär cirka 6–7 procents ökade bidrag för en genomsnittskommun, ökar lägre tjänstemännen inom den centrala administrationen med hela 1,5 procent. De höjda statsbidragen verkar däremot inte leda till fler anställda inom barnomsorg, skola och äldreomsorg.

Hur ska man förstå dessa resultat, med tanke på alla röster som skriker på mer resurser till vård, skola och omsorg? Kan det vara så att de kommunala tjänstemännen tack vare sitt informationsövertag över politikerna kan styra var resurser ska hamna och på så sätt försöker minska sin egen arbetsbörda genom att anställa fler administratörer? Hypotesen känns tyvärr inte främmande.

Detta väcker frågan om vem som egentligen har makten i kommunen. Är det de folkvalda politikerna där de allra flesta är fritidspolitiker med begränsade möjligheter att sätta sig in i den kommunala ekonomin eller tjänstmännen med ett informationsövertag som bereder och föreslår vilka beslut politikerna ska fatta? Intressant i sammanhanget är att sedan 50-talet har antal folkvalda minskat samtidigt antal tjänstemän har ökat. Samtidigt har kommunerna fått ett allt större ansvar över viktiga välfärdstjänster så som skola, barnomsorg och äldrevård.

Den slutsats jag drar av detta är att det är dags att på allvar fundera över vilka uppgifter som ska ligga på vilken beslutsnivå. Är det verkligen rimligt att ansvaret för våra viktigaste välfärdstjänster ligger på den kommunala nivån? Åtminstone tycker inte jag att jag hittar svaret på detta hos Ansvarskommitténs slutbetänkande.