Integrationsdebatt för dummies

Det går att sammanfatta den integrationspolitiska debatten i tre ståndpunkter. Den första är att alla problem är invandrarnas fel. De kommer hit utan vilja eller ambition att arbeta, de vill leva på bidrag, deras kultur passar inte in osv. På andra sidan finns de som hävdar att allt är svenskarnas fel. Svenskarna är diskriminerande rasister som inte klarar av det främmande, en stelbent monokultur vars informella strukturer effektivt stänger ute alla som avviker osv.

Slutligen finns den ekonomistiska linjen som integrationsäger att invandrare och svenskar är i grunden rätt lika, de svarar på ekonomiska incitament, ogillar osäkerhet osv.

I forskningen går det att finna stöd för alla dessa ståndpunkter. Det finns belägg för att kulturella skillnader och normer påverkar hur folk beter sig i arbetslivet, även om de bytt hemland. Likaså tyder mycket att invandrare möter diskriminering här i Sverige. Att folk svarar på ekonomiska incitament finns det så mycket empiriskt stöd för att det får räcka att hänvisa till IFAUs samlade rapportserie, eller nåt.

Problemet med de två första, kulturella, förklaringsmodellerna är att de ger mycket liten vägledning åt den praktiska politiken. Det finns ingen spak att dra i som gör svenskarna mer positivt inställda till invandrare. Minst lika svårt lär det vara att på politisk väg påverka invandrares kulturella mönster, framförallt för dem som ännu inte kommit hit. Den gemensamma slutsats som kan dras ur kulturella förklaringar är alltså att de problem som finns bara kan hanteras genom att begränsa invandringen. Eller så får man förneka att problem överhuvudtaget finns.

Den ekonomistiska synen ser lite ljusare på frågan eftersom det faktiskt är möjligt att göra något åt eventuella problem. Alla är inte överens om exakt vilka åtgärder som är vettiga, men om marginaleffekterna för en barnfamilj på socialbidrag av att ta ett jobb är stora, så kommer många att stanna i socialbidragsberoende — oavsett om familjen är helsvensk eller invandrad. Är arbetsgivare osäkra på en grupps förmåga kommer det att krävas lägre ingångslöner eller subventioner för att anställa denna grupp — oavsett om det är svenskfödda ungdomar eller invandrade civilingenjörer vi talar om. Integrationspolitik handlar då om att få rätt balans mellan skatter, bidrag, anställningsvillkor och utbildning. Ungefär som politiken i stort.

Som ekonomist hamnar man för en gångs skull inte i de uppgivna cynikernas läger. Där hör i stället världens alla Jimmy Åkessonar och Masoud Kamalis hemma. Det känns rätt skönt.

Comments

  1. Mats Ekelund says:

    I globala storföretag jobbar människor från en rad olika kulturer och länder sida vid sida utan att det är några som helst problem. Våra integrationsutredare borde ta sig en titt på dessa organisationer och se vad en nation kan lära sig.

  2. Fredrik says:

    Om du ger alla en anledning till att arbeta, t.ex. högra lön, semesterdagar mm. skall ni nog se att alla kan arbeta med alla.

  3. Roger Svensson says:

    Om man enbart betraktar ekonomiska aspekter har man ju även en rätt cynisk inställning till människor eftersom de då reduceras till något sorts ”produktionsenheter” som enbart styrs av ekonomiska faktorer. En monofaktoriell förklaringsmodell, vare sig med avseende på ”kultur” eller ekonomi, är helt enkelt en ganska dålig beskrivning av en komplex verklighet.

  4. Per Hortlund says:

    Tror nog att ekonomer borde ta Jimmies och Masouds insikt om det etniskas betydelse på allvar. Arbetslivet är inte allt. Att bostadssegregering alltid tycks uppstå spontant tyder på att människor helst vill bo bland ”de sina”. Putnams studier över hur ökande heterogenitet leder till minskat socialt förtroendekapital är intressanta. Om medianväljaren upplever stigande marginalkostnader av ökande heterogenitet, borde även kvantitetsrestriktioner ingå i integrationsarsenalen. Om inte, kommer nog Jimmies parti att gå en ljus framtid till mötes.

  5. Roger: Jag tror att en ekonomistisk förklaringsmodell är rätt dålig på att förklara nivåer men bra på att förklara förändringar. Nivåer bestäms av människors preferenser i bred bemärkelse och där kommer exempelvis allehanda kulturella skillnader (liksom skillnader i preferenser som beror på allt annat) in i bilden. Där har en traditionell nationalekonomisk analys ganska lite att säga. Däremot svarar de flesta på stimuli, både i form av piskor och morötter.

    Fredrik: Det är just det jag skriver. Om man får större anledning att jobba (på marginalen) kommer fler att jobba. Men det finns även en efterfrågesida att ta hänsyn till.

    Mats: Intressant förslag.

  6. Mats Ekelund says:

    Jag tror att Jonas beskriver de två extramsidorna i integrationsdebatten ganska väl. Frågan är dock om de är motpoler eller två sidor av samma mynt .

    Jag tror att det stora tankefelet bakom både dessa synsätt är att en grupp beter sig fel och moraliskt behöver uppfostras. Mer intressant vore att studera varför människor med i och för sig goda avsikter i slutändan misslyckas med att samarbete på ett effektivt sätt. Först då tror jag att man kan hitta lösningar ( eller i värsta fall brist på lösningar som man får lära sig att leva med).

Trackbacks

  1. […] på — allt tycks gå att förklara som ett resultat av strukturell diskriminering (läs även Jonas inlägg). Samma förhållande gäller dock hela rational choice-paradigmet om man är tillåtande med vilka […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s