Så tänker nog Finansinspektionen

Förra veckans spekulation kring vad som rör sig i Finansinspektionens huvud var baserad på några enkla — men centrala — antaganden: att det inte finns några informationsasymmetrier mellan låntagare och långivare och att det inte finns några indrivningskostnader om låntagaren inte kan betala sina lån.

Dessa antaganden leder fram de Miller-Modigliani-liknande slutsatser som jag drog inlägget; dvs att det föreslagna taket på bolån saknar praktisk betydelse. I en mer realistisk beskrivning av världen är emellertid inte dessa villkor uppfyllda och FIs förslag får konsekvenser. Anledningen är att en blancolångivare aldrig har full koll på vad låntagaren hittar på när lånekontraktet är påskrivet. Risken finns till exempel att låntagaren drar på sig en massa nya skulder. Denna asymmetriska information gör att räntan på blancolånet kommer att bli högre än på ett lån där bostaden står som säkerhet; även om hushållets faktiska belåningsgrad är exakt densamma som tidigare.

Som Stiglitz och Weiss visat leder sådan asymmetrisk information även till att en del långivare inte kommer att kunna få lån överhuvudtaget. Anledningen är att den höga ränta som ska kompensera för hög risk även tenderar att locka till sig kunder som själva bedömer sin förmåga att betala tillbaks lånet som liten. Bankernas lösning på detta dilemma är att ransonera krediterna. Eftersom roten till detta problem är att bankerna inte får använda sig av hela bostadens värde som säkerhet är denna konsekvens i viss mån onödig; säkerheten får lånet — bostaden — finns ju där men den får inte användas som säkerhet.

Slutsatsen är att FIs förslag med största sannolikhet kommer att leda till lägre belåning, snabbare amorteringstakt och att vissa stängs ute från bostadsmarknaden. Ett alternativ hade kunnat vara att helt enkelt tvinga fram en snabbare amortering av bolånen. Förutom att detta är svårt att övervaka är nackdelen att det hade förhindrat bankerna att ge anstånd med amorteringarna för låntagare med tillfälliga betalningsproblem. Följden hade då kunnat bli att låntagare tvingats ta SMS-lån för att amortera på bolånen, vilket knappast ökat konsumenternas trygghet.

Comments

  1. anders says:

    En snabb tanke: Skulle man inte kunna öka incitamenten för amortering på något annat sätt, genom att exempelvis göra ett visst amorteringsbelopp avdragsgillt? I nuläget är ju räntorna avdragsgilla, ett incitament till högre belåning, och till låg amortering. Är inte det lite skevt?

Trackbacks

  1. […] Ekonomistas (blogg): Hur tänker Finansinspektionen?, Så tänker nog Finansinspektionen […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s