Förenklat om fattigdomen

2010-07-24 av 143 kommentarer

På dagens DN Debatt (24/7-10) anklagar socialdemokraten Lena Sommestad den svenska regeringen för att på EU-nivå driva igenom en förändrad syn på hur fattigdom ska definieras. Det traditionella fokuset på relativ fattigdom, där alla med inkomst under en vis andel av medianinkomsten är fattiga, ska tonas ned till förmån för ett absolut fattigdomsmått, vilket klassar alla med inkomst under en konstant fattigdomsnivå som fattiga. Enligt Sommestad är det senare måttet sämre, och dessutom är initiativet är ett led i regeringens medvetna strategi att öka inkomstklyftorna.

Sommestads kritik är inte helt ogrundad. Frågan om hur fattigdom ska definieras är välkänd och omtvistad bland forskare. Det är nästan bara USA bland världens rika länder som använder det absoluta måttet som officiellt fattigdomsmått. EUs länder, däribland Sverige, använder det relativa. Att vilja skifta fokus från relativt till absolut mått kan därför med fog tolkas som en ambition att göra fattigdomsbekämpningen mer “amerikansk”.

Samtidigt är Sommestads kritik kraftigt förenklad. Det finns en omfattande akademisk forskning om hur fattigdom ska definieras och än har inga definitiva svar getts. Trots detta hävdar Sommestad att det absoluta måttet ett uttryck för “politiskt godtycke” medan det relativa måttet är “vetenskapligt” och baserat på “oberoende forskning”.

I en ny studie analyserar den världsledande fattigdomsforskaren Bruce Meyer vid Chicagouniversitet hur fattigdomen i USA utvecklats när olika mått på fattigdom används. Men Meyer skiljer inte enbart mellan relativt och absolut mått, utan frågar även om man bör använda inkomst eller konsumtion som underliggande välfärdsmått. Figuren nedan visar resultatet för fyra olika varianter över perioden 1962-2008.

image

Bilden visar att vi får olika svar på hur fattigdomen i USA utvecklats när vi använder olika mått. I absoluta termer har fattigdomen minskat sedan 1960-talet oavsett om man mäter välförd i termer av inkomst eller konsumtion. I relativa termer är bilden dock mer sammansatt. När man använder inkomster har fattigdomen ökat medan i konsumtionstermer har den varit närmast konstant.

Forskningen ger inga entydiga besked om hur fattigdom ska mätas. Val av mått måste bero på vilken aspekt av fattigdom och fördelning som ska studeras. Att politiker framställer fattigdomsanalyser som enklare än de i själva verket är, och än värre snedvrider deras budskap finns stor risk att det övergripande målet, minskad fattigdom, helt missas.

Filed Under: Välfärd Tagged With:

Systemskifte i skattepolitiken

2010-07-03 av 9 kommentarer

Har alliansregeringens politik inneburit ett systemskifte eller ej? Det finns inget entydigt svar på denna viktiga fråga eftersom den förda politiken ser olika ut inom olika områden. Men i ett fall verkar ett systemskifte ändå ha ägt rum: inkomstskattepolitiken.

Om man tittar på regeringens reformer under den senaste mandatperioden är en av de i särklass viktigaste sänkningen av inkomstskatten för förvärvsarbetande, dvs jobbskatteavdraget. I fyra etapper har skatten sänkts med hela 70 miljarder kr, vilket är en mycket betydande summa. Regeringen har även sänkt några andra skatter som t ex arbetsgivaravgiften (sänkts en procentenhet och halverats för ungdomar), fastighetsskatten (reformerats) och förmögenhetsskatten (slopats).

Vad säger oppositionen om skattesänkningarna? Svaret står att finna i de rödgrönas gemensamma vårbudgetmotion där deras skattepolitik de kommande åren lades fram. Och dokumentet innehåller inga planer alls på någon återställare av alliansens inkomstskattesänkningar, vilket Andreas Bergh och Henrik Jordahl nyligen visade i en FORES-rapport. De rödgröna föreslår en mindre utfasning av avdraget i höga inkomstskift på 2 mdr (se Martins Ekonomistas-inlägg om detta). Mer betydande är att de vill avskaffa ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften.

Slutsatsen är att ett systemskifte verkar ha ägt rum i skattepolitiken. Regeringen har kraftigt sänkt inkomstskatten och oppositionen låter den stå kvar. Även i den offentliga debatten syns systemskiftet i synen på skatterna. När SACO nyligen presenterade en skatterapport som i skarpa ordalag ifrågasatte den statliga inkomstskattens existens hördes inga motargument från oppositionen eller övrigt vänsterhåll. Däremot kom positiva och skattekritiska reaktioner från ledarartiklar i SvD och Sydsvenskan.

Vilken är då anledningen till oppositionens tystnad i denna fråga? Härom kan vi förstås endast gissa. En möjlighet är att de rödgröna helt enkelt inte vill höja inkomstskatterna och att även de anser att skatten tidigare var för hög. Eller så vill de höja skatten, men de saknar bärkraftiga argument för en sådan politik.

En konsekvens av systemskiftet i skattepolitiken är att om alliansen vinner valet är det mycket troligt att vi kommer att få se ytterligare skattesänkningar. Värnskatten avskaffas nog direkt efter valet och kanske kommer även den statliga inkomstskatten reduceras, kanske rentav elimineras  en halvering, eller kanske rentav eliminering, av den statliga inkomstskatten skulle inte förvåna. Är det systemskifte så är det.

Filed Under: Offentlig sektor Tagged With: , , ,

SADEV i kris

2010-06-11 av 11 kommentarer

För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om hur krisen i SIDA indikerar att även den myndighet som ska granska SIDA, Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete (SADEV), har problem. Jag avslutade inlägget med en uppmaning till UD att fundera över om den nuvarande strukturen för SIDAs granskning är adekvat.

Efter mitt inlägg fick jag flera mejl från personer med både god kännedom och starka åsikter om SADEVs arbete. Tonen var överlag mycket kritisk gentemot SADEV och dess ledning. Så här skriver en person (som godkänt citering) med god insyn i myndigheten:

Det finns mycket att berätta om nedlagda utvärderingar, utvärderingsförslag som förkastas, en ledning som saknar kunskaper i kvalificerad utvärdering, ledarskap, utveckling och bistånd, och utvärderingar som aldrig fokuserar på biståndets resultat.

Vidare antyds en undergivenhet och ojsälvständighet gentemot UD, vilken yttrar sig i att SADEV inte vill (eller vågar?) inleda granskningar utan först be UD om lov, att UD ska konsulteras under utvärderingarnas gång samt att man dessutom ber UD om lov att få publicera en gjord utvärdering.

Kritiken är givetvis mycket allvarlig. Om man ska tro den anonyme visselblåsaren ovan är SADEV en myndighet i djup strukturkris och situationen kommer inte att förbättras av sig själv eftersom orsaken till problemen finns i SADEVs egen organisation och verksledning.

Den naturliga följdfrågan är om de ansvariga på UD är medvetna om situationen i SADEV. Sverige spenderar nästan 30 miljarder kronor på bistånd men verkar sakna en adekvat extern granskning av hur pengarna används. Är det så UD vill ha det?

Filed Under: Offentlig sektor Tagged With: , , ,

Vilken skuld har SADEV i Sidas kris?

2010-05-27 av 15 kommentarer

Att mångmiljardmyndigheten Sida har problem är uppenbart. Trots ny ledning, och en av regeringen genomdriven fokusering i biståndsverksamheten förefaller bristerna i projektledning och uppföljning vara stora. Även om kritiken denna gång till stor del handlar om bristande ekonomistyrning i den interna förvaltningen uttryckte biståndsminister Gunilla Carlsson igår på Newsmill även skarp kritik mot Sidas biståndsarbete. Idag (27/5-10) sparkades också Sidas GD Anders Nordström.

Här på Ekonomistas har vi ett flertal gånger försökt lyfta fram åtgärder och förslag som skulle kunna förbättra Sidas biståndsverksamhet. Exempelvis har vi diskuterat för- och nackdelar med randomiserade experiment för att bättre kunna förstå vilket bistånd som fungerar och vilket som inte gör det (se t ex här, här, här, och här).

Men Sida är inte ensamt om att ha en del i problemen. Sedan 2006 finns en särskilt myndighet vars enda uppgift är att utvärdera Sida och det svenska biståndets struktur och effektivitet. Denna myndighet heter Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete, men dess anställda använder hellre den anglicistiska akronymen SADEV. Förra året lade regeringen över 20 miljoner av skattebetalarnas pengar på SADEV:s budget.

Har då SADEV varnat för de biståndsrelaterade problemen på Sida? Har SADEV föreslagit förbättringar? Jag vet faktiskt inte. Biståndsministerns uttalanden igår och idag nämner inget om detta. Och inte heller en stunds letande på SADEVs hemsida gör mig klokare.

SADEVs startsida ägnar istället störst utrymme åt sin egen utvärdering av Sidas demokratistödsprojekt, vilka utgör ”hela” 0,3% av de totala biståndsutgifterna (75 mkr av 24,7 mdr kr). SADEV verkar även ägna mycket tid åt ideologisk eller doktrinär utvärdering. I rapporten Mainstreaming the Environment: Does Sida Conceptualize the Poverty-Environment Linkages in Accordance with the Global Norm? granskas den interna och externa koherensen i konceptualiseringen (ja, de skriver faktiskt så) av sambandet mellan miljö och fattigdom (och Sida får godkänt). Inte heller verkar det finns någon pågående utvärdering av Sida utifrån de problem som biståndsministern lyft fram. De projekt som listas under ”pågående utvärderingar” berör istället jämställdhet och kvinnors roll i utveckling och Parisdeklarationens principer.

Vem granskar granskaren? Sköter SADEV sina uppgifter som granskare av Sida? Jag har ingen aning, men jag tycker att UD borde fundera över om den nuvarande strukturen för utvärdering av svenskt biståndsarbete är adekvat.

Länkar: SvD1234, DN123

Filed Under: Internationellt Tagged With: , ,

En sådan här valanalys vill jag se

2010-05-18 av 3 kommentarer

Jag fick nyligen syn på en ambitiös analysrapport inför det brittiska valet som presenterades för några veckor sedan. Det som gör rapporten högintressant är att den författats av några av Storbritanniens mest framstående nationalekonomer, under ledning av professorerna Stephen Machin och John Van Reenen vid Centre for Economic Performance ett institut tillhörandes anrika London School of Economics.

image Rapportens tolv kapitel avhandlar centrala politikområden och vilka lärdomar om dessa man kan dra från den senaste ekonomiforskningen. Här är rapportens tolv kapiteltitlar (fritt översatta av yours truly):

  • Invandringen och arbetsmarknaden
  • Hur minska brottsligheten: Fler poliser, fler fängelser eller höjda löner?
  • Utbildningsutvärdering: Vad säger ekonomisk forskning?
  • Hälsa: Ökade utgifter ger resultat men produktiviteten måste höjas
  • Bonusar i bankvärlden
  • Finansiell reglering: Kan vi undvika en ny stor depression?
  • Makroekonomi och offentliga finanser: Det värsta återstår
  • Urban förnyelse och regional tillväxt: Grumliga mål och små framsteg
  • Ojämlikhet: Den ökar, men Labours politik har hållit den tillbaka
  • Klimatförändring: Enighet om målen, men kommer vi att få en politik som biter?

Visst vore det önskvärt med en liknande heltäckande analys av den svenska ekonomin inför valet i september? Någon som känner sig manad?

Filed Under: Lästips Tagged With: ,

Aktier ger inte automatiskt vd rätt incitament

2010-05-14 av 13 kommentarer

En lärdom från debatten om vd-ersättningar är att belöningen till vd bör göras långsiktig. Fokus på t ex ett års sikt är alltför kort i förhållande till ett företags livscykel och forskning visar att årsbonusar som kopplats till årsvinster kan ge upphov till sofistikerad frisering av företagens räkenskaper.

Hur kan då långsiktigheten i vd:s ersättning ökas? Aktier är idag ett av de populäraste svaren. När en vd köper aktier i det egna företaget knyts hans intresse knyts närmare ägarnas intressen att maximera företagets långsiktiga värde (läs mer om varför här). Men det finns undantag från grundregeln om aktiers incitamentseffekter.

För det första krävs att vd inte kan sälja aktierna under en viss period, t ex fem år. Anledningen är att aktierna annars i praktiken blir ett altannan sorts kontantlön eller bonus. Långt ifrån alla aktierelaterade vd-ersättningar har idag dessa försäljningsrestriktioner, och i flera fall gäller de inte längre än 1-3 år.

För det andra spelar det roll på vilket sätt aktierna förvärvas av vd. På senare tid har gratisaktier (aktierätter vilka ger ett antal gratisaktier för varje egen aktie, dvs ersättning utöver den fasta lönen) blivit allt vanligare i Sverige. Grundtanken är säkert god — ju fler aktier till vd äger desto mer långsiktig och ägarvänlig blir han — kan incitamentseffekten bli den motsatta, vilket ersättningsforskarna Michael Jensen och Kevin Murphy konstaterat.

Vi bryr oss mindre om sådant som vi fått gratis än sådant som vi surt förvärvat.  för egna medel. Men det finns även mer krassa skäl till varför gratisaktier kan ge fel incitament. Antag en vd som köper aktier för 1 miljon kr och att hans alternativa avkastning (med samma riskprofil) har en förväntad avkastning på 10 procent. Om aktierna efter ett år ökat i värde med 50 000 kr, dvs 5%, innebär detta att investeringen var dålig eftersom han faktiskt har förlorat pengar i förhållande till vad investeringen skulle ha kunnat avkasta.

Om vd istället fått sina aktier gratis skulle en uppgång med fem procent inte innebära att vd förlorat någonting. Istället är han nöjd eftersom hans gratisaktier stigit i värde till 1 050 000 kr. Faktum är att även om aktiernas värde faller med fem procent kommer vd att vara nöjd, eftersom hans inkomstökning är som utgångsläget, 950 000 kr istället för en miljon kr.

Med andra ord bör företagen noggrannt utvärdera vd:s aktieprogram.Det finns ingen automatik i aktiers incitamentseffekter. Hur länge de ägs och hur de förvärvats spelar stor roll för hur långsiktig och ägarorienterad vd kommer att vara i slutändan.

Filed Under: Företagande Tagged With: ,

Ny antologi om Sveriges monetära och finansiella historia

2010-04-29 av 5 kommentarer

riksbanken_framVisste du att du för en miljard tyska mark kunde köpa en tredjedel av Sveriges BNP i september 1914 medan samma belopp september 1924 endast räckte till en halv centiliter mjölk? Undrar du över hur stor den genomsnittliga inflationstakten i Sverige under de senaste 800 åren? Vad är egentligen skillnaden mellan riksdaler och krona?

Svar på frågor som dessa finns nu att finna i en nyutkommen antologi om Sveriges monetära och finansiella statistik genom historien. Boken, som är utgiven gemensamt av Ekerlids förlag och Sveriges Riksbank, är den första volymen i ett flerårigt forskningsprojekt med syfte att samla och presentera långa tidsserier över viktiga svenska finansiella variabler. Bland projektdeltagarna finns undertecknad.

I projektets först volym (se bilden) presenteras en detaljerad översikt av svenska betalningsmedel under tusen år, växelkurser både mellan olika inhemska myntslag och mellan Sverige och andra länder, en ny historisk KPI-serie från 1290 och dessutom reala löneserier för olika arbetare och kön från medeltiden till idag. Nästa volym, som planeras utkomma under 2012, innehåller nya serier över banksektorn, aktieavkastning, räntor, statsskuld, riksbankens räkenskaper och, sist men inte minst, ett nytt fastighetsprisindex med början i sena 1800-talet.

För den som inte vill köpa boken går det att helt gratis ladda ned samtliga kapitel och samtliga tidsserier från projektets hemsida. God läsning!

Filed Under: Finans, Makro Tagged With: , , , ,

Angus Maddison

2010-04-26 av 4 kommentarer

En centralgestalt inom forskningen om långsiktig ekonomisk tillväxt, Angus Maddison, har gått ur tiden. Britten Maddison var under många år verksam vid universitet i Groningen, där han skapade sina berömda historiska databaser med årsvisa BNP- och befolkningsserier för världens alla länder från år 1 till idag.

För att få en bild av Maddisons enorma betydelse för empirisk ekonomisk forskning kan man söka på hans namn i forskarciteringsdatabasen Google Scholar. Hans fem mest citerade böcker har tillsammans över åttatusen citeringar, vilket är väl i nivå med vilken nobelpristagare som helst. Visst har det förekommit en hel del kritik mot vissa av Maddisons serier, men det förtar inte hans bestående bidrag till forskningen om ekonomisk tillväxt.
Filed Under: Makro

Hur stor är egentligen den svarta sektorn?

2010-04-22 av 17 kommentarer

Häromdagen lyssnade jag på en intressant diskussion om skattemoral i SR P1:s Filosofiska rummet (programmet sändes 20/12-09). Bland annat avhandlades den svarta sektorns storlek och här uppstod en tydlig klyfta i bedömningen. Neos Sofia Nerbrand menade att Sverige ligger högt internationellt sett med en nivå på runt 20 procent av BNP medan Dalademokratens Göran Greider ifrågasatte Nerbrands siffra och hävdade att nivån är hälften så stor, 10 procent av BNP. Jag visste inte själv svaret och ville därför kolla upp det. Detta visade sig dock vara knepigare än befarat.

Det finns flera olika metoder att beräkna ett lands svarta sektor. En metod, den monetära metoden, utgår från antagandet att kontanter används oftare i den svarta sektorn varför man kan mäta storleken genom att observera kontanthanteringens relativa betydelse. Fördelen med denna monetära ansats är att den bygger på lättillgängliga penningmängdsdata vilket underlättar internationella jämförelser. Problemet är dock att metoden är väldigt känslig för antaganden om bl a penningefterfrågan.

Tysken Friedrich Schneider har i en rad studier använt den monetära metoden och har funnit att Sverige i början av 2000-talet hade en svart sektor på omkring 18-19 procent av BNP, strax över OECD-genomsnittet kring 17 procent (där Grekland ligger högst på 28 procent och USA lägst på 9 procent). Schneiders resultat har dock kritiserats. En studie av Riksbanken från 2004 visar att när samma metod men en annan (och troligtvis rimligare) efterfrågemodell används hamnar nivån i Sverige kring 6 procent. Även Skatteverket (2006, s 219) har uttryckt skepsis gentemot Schneiders siffror då de skiljer sig från andra uppskattningar och dessutom implicerar att nationalräkenskaperna skulle ha varit grovt missvisande under 1980- och 1990-talen, vilket ter sig tämligen orimligt.

De idag vanligaste metoderna (BNP– och disponibel inkomst-metoderna) bygger istället på uppskattningar utifrån nationalräkenskaperna. En tidig studie av Ingemar Hansson (1980) fann en nivå på 4-8 procent av BNI (dvs BNP justerat för internationella faktorinkomstflöden). På 1990-talet gjorde Riksrevisionsverket enkätstudier som visade på nivåer kring 6 procent av BNP. Skatteverkets beräkningar utifrån nationalräkenskaperna från 2006 ger vid handen en nivå kring 4,5 procent av BNP (se diskussion i Skattestatistisk årsbok för 2009, kapitel 10).

image

I den stora Skattebasutredningen (SOU 2002:47, kapitel 8, sid 297) sammanställdes en rad studier. Figuren ovan visar uppskattningar baserade på nationalräkenskapsmetoder mellan 1970 och 2000. Som synes har nivån sjunkit över tid för att idag ligger på 3-5 procent av BNP. Internationellt sett ligger Sverige i nivå med andra västländer; kring 1980 var den svarta sektorns BNP-andel 4 procent i Österrike, Danmark och Storbritannien men hela 18 procent i Italien (SOU 2002:47, sid 306).

Sammantaget är den bästa gissningen att Sveriges svarta sektor motsvarar ca 5 procent av BNP. Med andra ord verkar både Greider och Nerbrand haft en alltför negativ bild av det svenska skattesystemets effekter, även om de båda i sak inte nödvändigtvis hade fel eftersom bådas gissningar har stöd i tidigare beräkningar (i Nerbrands fall av Schneiders och i Greiders fall av nivån i Sverige på 1970-talet).

Filed Under: Makro, Metod Tagged With: ,

Staten är inte flygbranschens bank

2010-04-19 av 15 kommentarer

Inte många dagar av lamslagen flygtrafik hann gå innan röster höjdes för statligt stöd till de flygbolag som drabbats av det isländska vulkanutbrottet. Det är svårt att förstå dessa krav.

En grundläggande invändning är att privata företag med likviditetsproblem men som är i grunden solventa bör återfinansiera sig hos sina ägare (som betalar in mer pengar) eller banker (som lånar ut pengar). Den offentliga sfären, och därmed ytterst skattebetalarna, kan knappast avkrävas någon sådan återfinansieringsroll för den privata vinstdrivande industrin (förutom i de fall staten självt är ägare).

Men kanske om det råder brist på kapital hos ägare eller banker skulle man eventuellt kunna motivera en tempoär statlig aktion. Är detta fallet? Absolut inte. Det finns gott om starka kapitalägare i både väst och öst. Och bankerna i västvärlden åtnjuter just nu extremt billiga upplåningsmöjligheter hos centralbankerna, så de har definitivt möjligheter att ge krediter till företag som är kreditvärdiga på sikt. Faktum är att detta ju är själva urtypen för en relation mellan banken och dess kunder; när kunden råkar i tillfällig penganöd kan banken med sitt längre tidsperpsektiv gå in och överbrygga problemen.

Någon menar kanske att vi just nu upplever en naturkatastrof (vulkanaska som sprids) och att detta motiverar att skattebetalarnas pengar ska ges ut till industrin. Men inte heller det är en hållbar ståndpunk. Varenda bonde har sedan urminnes tider varit tvungen att försäkra sig mot såväl förutsedda som oförutsedda naturproblem. Till och med jordbävningar och andra stora katastrofer finns det försäkringar för. Om flygbolagen saknar adekvat försäkringsskydd mot naturkatastrofer bör den snarare rannsaka sig själv för sin dåliga framförhållning än att begära statligt stöd.

Sammantaget är det svårt att se hållbara skäl till varför den offentliga sfären ska agera bank, eller mecenat, åt illikvida (och förmodligen underförsäkrade) privata företag vilka lika gärna kan söka finansiellt stöd i den privata sektorn — om de förtjänar det. Hoppas nu bara att infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) också inser detta.

Filed Under: Företagande Tagged With: ,
«Föregående sida
Nästa sida»