Har fattigdomen ökat i Sverige?

2010-11-22 av 18 kommentarer

Häromdagen var jag på SCB:s Välfärdsdag. I år var temat “Fattigdom” och en av de återkommande frågorna var: hur ska fattigdomen mätas? Just denna fråga diskuterades redan i somras här på Ekonomistas, dvs om vi ska ha ett absolut mått (hur många når inte upp till en viss grundstandardnivå) eller ett relativt mått (hur många hänger inte med medianstandarden). Vi visade då amerikanska siffror av vilka det framgick att fattigdomens nivå och trender skiljer sig markant mellan dessa mått. Men hur ser det ut i Sverige?

I Socialstyrelsens Social Rapport 2010 besvaras denna fråga. Kapitel 3 handlar om fattigdomens utveckling i Sverige. Det är skrivet av tre framstående sociologforskare vid SOFI, varav en av dem, Erik Bihagen, var på Välfärdsdagen och presenterade sina resultat.

Bilden nedan visar de tre kanske viktigaste måtten på fattigdom och deras nivå i Sverige under perioden 1991-2008 (tyvärr saknas data för senare år varför effekten av krisen ännu inte kan studeras). Siffrorna kommer från Socialstyrelsen och gäller personer 20-64 år. Liksom i USA skiljer sig utvecklingen mellan å ena sidan det relativa inkomstfattigdomsmåttet och å andras sidan det absoluta måttet samt ett mått över andelen personer som får ekonomiskt bistånd.

image

Rapporten presenterar dessutom liknande serier över andelen personer med tillräcklig kontantmängd för oförutsedda händelser, hur risken att bli fattig förändrats för olika grupper samt hur stor andel som befinner sig i långvarig fattigdom. Jag kan varmt rekommendera kapitlet för alla som är intresserade av att lära sig mer om denna fråga.

Vilken är då den övergripande slutsatsen vad gäller fattigdomen i Sverige? Vilket av måtten i bilden ovan är mest användbart för att beskriva fattigdomen i vårt land? Sociologen Bihagen anser att för en så kort period som den sedan 1990-talet är det absoluta måttet mest relevant för att beskriva fattigdomen i Sverige. Under denna period har svenskarnas realinkomster har ökat mycket kraftigt (ca 45%), andelen som får socialbidrag eller saknar kontantmaringal har minskat stadigt. Det relativa måttet är i detta sammanhang mer ett mått på inkomsternas spridning, dvs den inkomstojämlikheten, än ett mått på fattigdom.

Slutsatsen är därmed att fattigdomen faktiskt har minskat i Sverige sedan slutet av 1990-talet.

Filed Under: Välfärd Tagged With: ,

Ökande bortfall hotar svensk välfärdsstatistik

2010-11-19 av 25 kommentarer

Hur många är arbetslösa i Sverige? Hur ofta idrottar vi på fritiden? Hur många timmar per vecka ägnar vi åt obetalt hemarbete? För att kunna besvara frågor som dessa krävs att intervju- eller enkätundersökningar genomförs ute i befolkningen. Och för att statistiken ska bli meningsfull krävs att folk besvarar frågorna. Men så sker i allt mindre utsträckning.

På ett möte med SCB informerades jag nyligen om att bortfallet i SCBs olika undersökningar ökar, och det kraftigt. Lägst bortfall har flaggskeppet Arbetskraftsundersökningen (AKU) som bl a visar hur stor arbetslösheten är. Där struntar bara var åttonde svensk (ca 12%) att besvara frågor. Värre är det då för den viktiga Undersökningen om levnadsförhållandena (ULF) med ett bortfall som är nästan tre gånger större, 30-35 procent. Fast detta är ändå ingenting mot Tidsanvändningsundersökningen som i årets upplaga har ett bortfall på hela 60 procent!

Bortfallet är inte bara stort, det ökar. ULFs bortfall var ca 20 procent kring 1980. I SOFIs stora Levnadsnivåundersökning (LNU) var bortfallet ca fem procent 1968 medan det i år preliminärt ligger på ULFs nivå, ca 35%.

SCB står frågande inför denna oroande utveckling. Vad ligger bakom det ökande bortfallet? Här följer några tänkbara kandidater.

  • Nummerpresentatörer, inte minst i mobiler, gör att man ser vem som ringer. Okända nummer – kanske särskilt från växlar – väljs bort. Eventuellt kan den ökande telefonförsäljningen bidragit till detta.
  • Vissa grupper saknar fasta kontaktpunkter. Preliminära uppgifter från just LNU antyder att detta gäller särskilt gruppen nya i Sverige.
  • Integritetsdebatter kan slå mot undersökningar av denna typ. Den s k Metropolitdebatten på 1980-talet var sannolikt orsaken till varför Folk- och Bostadsräkningarna skrotades. Kanske har FRA och IPRED gjort svenskarna ännu mindre svarsbenägna?

Problemet med bortfallet är allvarligt. Svensk ekonomisk politik bygger på statistiska uppgifter om medborgarnas välfärd, och om statistikens kvalitet brister kommer detta få allvarliga konsekvenser.

En utredning bör tillsättas – och det omgående. Även om flera myndigheter och departement har stort intresse i frågan känns det naturligast att det är SCB som tar ansvaret för att en sådan utredning. Bollen ligger hos Stefan Lundgren, SCBs generaldirektör.

Filed Under: Välfärd Tagged With: , ,

Falsos positivos

2010-11-15 av 4 kommentarer

Rörlig lön har blivit en allt populärare ersättningsform under senare år (se bl a Lemieux om USA). En orsak till denna utveckling är sannolikt all forskning som visar hur människors agerande i hög grad styrs av incitament.

I ett par inlägg har Ekonomistas dock pekat ut baksidor med en alltför hård incitamentsbaserad styrning av människor. Eva visade hur belöningssystem för bilister som håller hastigheten vid skolor kan leda till att biltrafiken vid skolorna ökar. Jesper hänvisade till forskning som visar att styrande löner kan få de anställda att känna sig övervakade och misstrodda och därför prestera sämre.

Ytterligare ett — dock långt mer tragiskt — exempel på en rörlig ersättning som fått oönskad effekt är den colombianska regeringens bonussystem för gerillabekämpning. I sin iver att krossa vänstergerillan FARC instiftade den colombianska regeringen ett bonussystem där soldater utlovades förmåner och extrabelöningar för varje död gerillamedlem som kunde visas upp på bild.

Efter ett tag kom rapporter in om försvunna ungdomar i Bogotás fattigare stadsdelar. Ännu lite senare började det talas om hur militärer gjorde räder i fattigkvarteren, dödade människor och därefter klädde dem i gerillakläder varpå fotografier togs. I takt med att fler fall uppmärksammades började man tala om de dödade som falsos positivos – falska positiva gerillamän. Skandalen var ett faktum.

Idag utreds runt 1800 fall av försvunna personer som tros ha strukit med i falso positivo-skandalen. Det colombianska etablissemanget slingrar sig och president Uribe hävdar att inga pengar betalats ut. Men vi ekonomer vet ju att även förväntan om pengar kan vara nog så starka incitament.

Hat tip: Magnus Linton i DN

Filed Under: Kuriosa

USA på väg att få registerdata?

2010-10-30 av 5 kommentarer

Forskare från små länder har ofta svårt att övertyga andra om varför det är intressant att studera just deras förhållanden. Varför ska man bry sig om vad som händer i länder vars befolkning inte överstiger de stora ländernas huvudstäder?

Svenska forskare har dock haft tre unika fördelar, särskilt i förhållande till amerikaner, som betytt mycket för inte minst svenska nationalekonomers internationella framgångar. Dessa tre är:

  1. Svenska registerdata. Våra detaljerade individdata som täcker hela befolkningen ger oss möjlighet att studera frågor som andra länders forskare bara kan drömma om.
  2. Välfärdsstaten. Sverige har förmodligen haft världens ambitiösaste välfärdsstat och utgör en ständig referenspunkt i analyser av t ex beskattning och omfördelning.
  3. Nobelpriset. Om det finns något som triggar de internationella toppforskarna så är det chansen att få världens finaste vetenskapsutmärkelse. Här har svenska nationalekonomer lyckats kapa åt sig en del av mervärdet.

Men kanske är den kanske viktigaste av dessa komparativa fördelar, våra registerdatabaser, på väg att försvinna. Visserligen finns liknande databaser i våra nordiska grannländer (särskilt Norge och Danmark), men det jag tänker på är att navet i världens forskarsamhälle, USA, kan vara på väg att få en.

I ett öppet brev till USAs vetenskapsråd NSF skriver fyra framstående nationalekonomer, David Card (Berkeley), Raj Chetty (Harvard), Martin Feldstein (Harvard) och Emmanuel Saez (Berkeley), att det är hög tid att de amerikanska myndigheterna ger forskarna tillgång till de administrativa registerdatabaser som redan existerar. Under alltför lång tid har amerikanerna tvingats hålla till godo med pyttesmå enkätundersökningar för att studera viktiga frågor gällande människors socioekonomiska situation medan andra länders forskare kunnat använda större databaser. Detta utgör, enligt forskarna, en stort hot mot USAs position som värdens ledande forskningsnation.

Jag har svårt att bedöma om forskarnas krav kommer att tillgodoses. Men om så sker kommer vi svenskar sannolikt att på sikt få det betydligt svårare att bli publicerade i amerikanska topptidskrifter.

Filed Under: Metod

Dags att reformera trängselskatten

2010-10-26 av 37 kommentarer

När går en cykel fortare än en Volvo XC90? I Stockholms morgonrusning! Varje morgon som jag cyklar till jobbet i innerstan från hemmet i norrort passerar jag en lång, ringlande bilkö på E18 mot Roslagstull. Även i mitt ganska makliga cykeltempo svischar jag med lätthet förbi de blänkande fartvidundren i deras nesliga krypkörning.

Tanken jag får handlar om trängselskatten. Var det inte dessa köer som skatten var ämnad att få bort? Köerna är kostsamma eftersom de tvingar folk att sitta i bilen istället för vid sina arbetsplatser eller matbordet hemma med familjen. En trängselavgift i rusningstid gör att bara de som verkligen behöver ta bilen då också kommer att göra det medan alla andra kommer att förlägga sin pendling till andra tider.

Men av någon anledningen består köerna i Stockholmstrafiken, trots att vi haft en trängselskatt sedan 2007. Bilden nedan, hämtad från en rapport av Stockholms stads trafikkontor, visar två stora kvarstående pucklar i dygnstrafikflödet: en för ingående trafik kring kl 08:00 och en för utgående trafik kring kl 16:00.

image

Varför är trängelskattens effekt på bilisternas beteende så begränsad? Varför kvarstår pucklarna i trafiken och de kostsamma köerna? Svaren på dessa frågor är förstås komplexa och för att lösa köproblemet krävs förmodligen breda lösningar där även kollektivtrafik, infartsparkeringar och företagens innerstadsparkeringar beaktas. Men när det specifikt gäller trängelskattens konstruktion finns några problem som bör lösas snarast:

  1. Avgiftsnivåerna är för likartade över dygnet. Skatteskalans lägsta nivå under dagtid är 10 kr (06:30-07, 09–15, 18–18:30) och den högsta är 20 kr (07:30–08:30, 16–17:30). Skillnaden är alltså enbart 10 kr (dvs en liter mjölk), vilket uppenbarligen är för litet för att bilisterna ska bry sig. Progressionen i avgiftsnivåerna bör ökas. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära ökat skatteuttag. Ett naturligt första steg är att sänka lägstanivån från 10:- till 0:- vilket förutom ökade avgiftsskillnader även skulle minska kontrollkostnaden för tider utan köer. Men eftersom avgifterna under tidig morgon och sen kväll redan är 0 kr, och få bilister väljer att åka dessa tider, behövs troligtvis även en avgiftshöjning under de värsta rusningstiderna kring 08 och 16.
  2. Olika infarter beläggs med samma avgift oavsett trängselnivå. Trafikflödena skiljer sig mellan Stockholms infarter beroende på hur många som bor i kommunerna söder, öster, väster och norr om stan. Rimligen är trängseln olika stor på Roslagsleden, Värmdöleden eller över Tranebergsbron. Därför borde avgifterna anpassas till de lokala förhållandena, vilket inte sker idag.
  3. Undantagen från skattskyldighet är alltför många. En stor mängd fordon betalar ingen skatt alls. Förutom en liten grupp specialfordon (diplomatbilar, bussar, militärfordon etc) undantas även alla privata bilar som kan köras på andra drivmedel än bensin och diesel (här är hela listan på undantagen).  Men även dessa fordon bidrar till trängsel, så varför skulle de undantas från trängselavgiften? Vill man subventionera miljöbilar finns andra metoder än att undanta dem från trängselskatten.
  4. Ingen skillnad mellan avgiften på in- och utgående trafik. Bilden ovan visar att köerna uppstår i samband med att folk åker till stan på morgnarna och från stan på eftermiddagarna. Trots detta är avgiften densamma oavsett riktning.

Trots att många tänkte till i samband med införandet av trängelskatterna i Stockholm (se t ex rapporterna om Stockholmsförsöket) och att både Transportstyrelsen (som samlar in skatten) och Stockholms trafikkontor följer frågan saknas någon förutsättningslös diskussion i frågan. Få verkar inse att köproblemet kvarstår och att trängselskatten är i starkt behov av översyn.

Filed Under: Offentlig sektor Tagged With: , , ,

Rapport från första nationella mötet i nationalekonomi

2010-10-23 av 9 kommentarer

Tidigare denna månad (1-2 okt 2010) genomfördes den första nationella konferensen i nationalekonomi i Sverige. Platsen var Ekonomihögskolan vid Lunds universitet dit hela 133 anmälda deltagare hade sökt sig. 

Mötets viktigaste programpunkt var de 65 vetenskapliga uppsatser som presenterades av forskare verksamma vid svenska universitet, högskolor och forskningsinstitut. Dessa var indelade i 17 sessioner med olika ämnesinriktning (internationell, makro, utvärdering, miljö, politik, historia, teori, genus, familj, offentlig, industriell organisation, utveckling och konsumtion, samt en särskild session för doktorandposters). Bland annat avhandlades hur huslån påverkar penningpolitikens genomslag, varför miljöhänsyn i offentlig upphandling kan kosta mer än det smakar eller att rektor påverkar elevers prestationer.  Den vetenskapliga nivån var genomgående mycket hög och även de efterföljande diskussionerna var berikande, delvis tack vare de kommentatorer som på förhand hade utsetts för att inleda med några synpunkter.

På mötet hölls även en keynote-föreläsning av Torsten Persson, IIES, på temat Pillars of Prosperity: State Capacity and Economic Development. Innehållet gav en intressant översikt av en rad centrala problem inom ramen för samspelet mellan politisk och ekonomisk utveckling, och beskrevs även nyligen i ett inlägg av Jesper här på Ekonomistas.

Avslutningsvis anordnades en paneldiskussion på temat “Arbetsmarknaden efter valet” där panelen bestod av Lars Calmfors, IIES och Finanspolitiska rådet, Peter Fredriksson, SU och fd IFAU, John Hassler, IIES, och Magnus Henrekson, IFN. Efter individuella inledningsanföranden och gemensam diskussion avslutades det hela med en omröstning bland de fyra paneldeltagarna i några specifika frågor. Utfallet blev följande:

  • “Bör lärlingsutbildning införas?” – Samtliga ja.
  • “Bör jobbskatteavdragets femte steg införas?” – 1 ja, 3 nej.
  • “Ska vi ha lägre arbetsgivaravgifter för unga?” – Samtliga nej.
  • “Bör a-kassan göras obligatorisk?” – 3 ja, 1 nej.
  • “Bör statliga minimilöner införas?” – Samtliga nej.
  • “Bör restaurangmomsen sänkas?” – 3 nej, 1 ja.

Nästa möte hålls nästa år i Uppsala. Planeringen är redan igång och Ekonomistas återkommer förstås om mer detaljer när dessa blir kända.

Filed Under: Utbildning och forskning Tagged With:

Ekonomipriset 2010: Ett pris till arbetslöshetsforskning

2010-10-11 av 71 kommentarer

Christopher Pissarides

Dale Mortensen

Peter Diamond

Idag meddelades att ekonomipriset 2010 går till Peter Diamond, MIT, Dale Mortensen, Northwestern, och Christopher Pissarides, LSE. Det är ett pris med fokus på arbetsmarknadens funktionssätt och pristagarna är välkända och högt respekterade personer inom den nationalekonomiska forskningen.

Som priskommittén beskriver i sin motivering och även den populärvetenskapliga redogörelsen för priset, belönas forskarna ”för deras analys av marknader med sökfriktioner”. Med ”sökfriktioner” menas här alla de problem och störmoment (friktioner) som uppstår när arbetslösa söker efter jobb och arbetsgivare samtidigt söker efter personer att anställa. För att underlätta sökprocessen finns arbetsförmedlingar som hjälper till i matchningen av arbetslösa och arbetsgivare. Trots detta finns personer som ändå inte hittar jobb och arbetsgivare som inte fyller sina vakanser, vilket alltså beror på de sökfriktioner som pristagarna studerat. Den arbetslöshet som är resultatet av sökfriktioner brukar kallas ”friktionsarbetslöshet”.

Är priset politiskt? Nja, att det har stor relevans för arbetsmarknadspolitiken och är dessutom högaktuellt i Sverige står ganska klart. Exempelvis diskuteras frågan privata arbetsförmedlingar. En annan politisk fråga som pristagarnas sökmodeller lyfter fram är storleken på arbetslöshetsersättningen. Enligt teorin blir arbetslösa mindre intresserade av att ägna tid och kraft åt att söka efter nya jobb om de har hög ersättning som arbetslösa. En sänkt ersättning skulle i sådana fall öka deras sökaktivitet (och sänka reservationslönen); i förlängningen skulle arbetslösheten minska.

En annan fråga som kan ställas är om priset är trivialt? I någon mening är det ju självklart att denna typ av friktioner präglar exempelvis arbetsmarknaden men det ska då betonas att det knappast var insikten om dessa friktioners existens som föranledde priset. Snarast har pristagarna lyckats skapa modeller som på ett användbart sätt kan ta hänsyn till friktionerna vilket gör att en mängd olika frågeställningar kan analyseras på ett systematiskt sätt. En till synes trivial insikt kan då leda till inte helt uppenbara slutsatser.

Marginal Revolution har bra sammanfattningar av pristagarnas forskning: Peter Diamond, Dale Mortensen och Christopher Pissarides.

Länkar: DN1 2 3, SvD1 2 , SydSv, Afv, GP1 2 3, VA, DI.se1 2, SVT1 2, E24

Filed Under: Arbetsmarknad Tagged With: , , ,

Så röstade Ekonomistas läsare om ekonomipriset

2010-10-09 av 4 kommentarer

Om Ekonomistas läsare skulle sitta i priskommittén för utdelande av 2010 års ekonomipris till Alfred Nobels minne skulle saken vara klar. Årets pris skulle gå till… Paul Romer!

I den ekonomiprisomröstning som Ekonomistas arrangerade (för tredje året i rad) fick tillväxtforskaren Romer 28 procent av rösterna. Delade tvåor, med vardera 10 procent av rösterna, kom makroekonomen Robert Barro och finansekonomen Eugene Fama. Ett delat tillväxtpris till Romer och Barro, vilket inte alls är någon otänkbar utgång, får alltså stöd av fyra av tio Ekonomistasläsare. I svenska Ladbrokes odds toppar de finansiella ekonomerna Robert Shiller, Richard Thaler och nämnde Fama. Denna trojka får tillsammans 20 procent av rösterna i vår omröstning.

Här är Ekonomistas-omröstningens tio-i-topplista:

  1. Paul Romer, endogen tillväxtteori, Stanford (28% av rösterna)
  2. Robert Barro, tillväxt och annan makro, Harvard (10%)
  3. Eugene Fama, finansiell ekonomi, Chicago (10%)
  4. Ernst Fehr, beteendeekonomi och experiment, Zürich (7%)
  5. Robert Shiller, beteendefinans, Yale (6%)
  6. William Nordhaus, miljöekonomi, Yale (6%)
  7. Peter Diamond, makro och skatter, MIT (4%)
  8. Richard Thaler, beteendefinans, Chicago (4%)
  9. Avinash Dixit, mikroteori, Princeton (3%)
  10. Martin Weizman, miljöekonomi, Harvard (2%) 
Filed Under: Kuriosa Tagged With: , ,

Vem får ekonomipriset 2010?

2010-10-05 av 23 kommentarer

Måndagen den 11 oktober 2010 meddelas vem som får Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne — ”nobelpriset i ekonomi”. Rösta på Ekonomistas vem du tycker borde få priset! [Read more…]

Filed Under: Kuriosa

Vad som helst — utom höghastighetsbanor!

2010-09-21 av 21 kommentarer

Efter gårdagens riksdagsval deklarerade statsministern att han vill inleda samtal med miljöpartiet för att om möjligt bredda basen för Alliansregeringens maktutövande, med syfte att stänga SD ute från allt inflytande.

Gott så, och förhoppningsvis även resultatet. MP har flera förnuftiga inslag i sin politik. Men ett av deras förslag är alldeles uppåt väggarna: förslaget om höghastighetsbanor för tågtrafik.

Sveriges främsta experter på infrastruktur och ekonomi har sågat förslaget vid fotknölarna. Professor Roland Andersson vid KTH kallar det ett ”gigantiskt förlustprojekt” i en läsvärd Ekonomisk Debatt-artikel.

I en tiopunktslista i tidningen Ny Teknik  visade professor Lars Hultkrantz vid Örebro universitet, sakkunnig i utredningen om höghastighetsbanor, varför förslaget bör stoppas (och jag hoppas de ansvariga i statsrådsberedningen läser och begrundar):

  1. Korta restider är fint, men kostar mer än det smakar.
  2. Vi talar om en förlust för samhället på 50 miljarder kronor, eller mer.
  3. Det finns billigare och snabbare sätt att öka kapaciteten för godstrafik och regionaltåg.
  4. Ett höghastighetsnät har i förhållande till projektets storlek små effekter på utsläpp av klimatgaser.
  5. Fartvarnare i lastbilar för 50 miljoner ger nästan lika mycket – trafikverkens förslag till ”investeringsfria” klimatåtgärder ger 25 gånger mer.
  6. Banan måste genom ett flertal skyddsvärda områden – ingen vet ännu vad det kostar, eller om det alls går.
  7. Nelldal överskattar trafikantnyttan. Utredaren räknade lågt på anläggningskostnaden, förbisåg stora kostnadsposter och risken för kostnadsöverdrag.
  8. Högre biljettpriser gör att färre än beräknat kommer att utnyttja höghastighetsbanorna. Därför blir den samhällsekonomiska lönsamheten lägre än som antagits.
  9. Höghastighetsbanorna föreslås ligga utanför Banverket, vilket skapar samordningsproblem med existerande banor. Det ger ineffektivt resursutnyttjande.
  10. Även den första etappen, Ostlänken Järna-Linköping, har en svag kalkyl, men kan nog vara ett intressant alternativ längre fram i tiden
Filed Under: Offentlig sektor Tagged With:
«Föregående sida
Nästa sida»