Det riktigt stora problemet med de räddningsprogram och garantier som mer eller mindre alla stater ger sina kreditinstitut dessa dagar är att de lägger grunden för nästa finanskris. I alla fall utom ett (Lehman) innebär räddningsaktionerna att de som lånat ut pengar till bankerna hålls skadeslösa. Staterna visar alltså i praktisk handling att det är riskfritt att låna ut pengar till banker som tar vansinniga risker.
Oj! Hur gick det där till?
Detta var precis vad marknaderna räknade med innan krisen (riskpremien på bankobligationer var i princip obefintlig) och nu visar sig antagandet stämma. Nog har det funnits en riskpremie på bankaktierna, men eftersom bankernas skuldsättning varit så hög spelar inte kostnaden för aktiekapital någon större roll.
Den vettiga lösningen på detta problem är att kreditgivarna inte hålls skadeslösa, vilket i princip kan åstadkommas genom att skulder konverteras till aktiekapital och att värdet på fordringarna skrivs ner om skattebetalarna går in med pengar. Kraschar inte hela världen då, som efter Lehmans konkurs, undrar kanske någon? Det är inte självklart eftersom nedskrivningar av gamla skulder torde göra nya kreditgivare mer villiga att ställa upp med pengar. Dessutom påpekar Willem Buiter att Lehmans konkurs inte omedelbart utlöste panik på marknaderna. Paniken kom enligt Buiter när allvaret i situationen klar för marknaden och när statsmakten började agera förvirrat och osäkert. Han kallar räddningsaktionen av AIG “unfair, inefficient, expensive and unnecessary”.
Denna syn delas av Luigi Zingales som hela hösten förespråkat en omvandling av bankernas skulder till aktiekapital. Han har dessutom i siffror visat hur kostsam och ineffektiv den så kallade Paulsonplanen varit. Och då har han inte räknat in kostnaden för de framtida kriser planen ger upphov till.
Ekonomistas 
I USA vågar man inte ge sig på innehavarna av alla obligationer som bankerna givit ut eftersom stora mängder ägs av utlännnigar. Det är ju dessa som är tänkta att finansiera berget av nya statsobligationer som är på väg!
Problemet är att Obamas gäng inte insett vilka enorma belopp som krävs för att hålla alla obligationsinnehavare skadelösa. Den ekvationen går inte att lösa, inte ens av de stackars skattebetalarna.
Det finns annars en annan konverteringstanke som är intressant. Den går ut på att förlänga löptiden på alla amerikanska statspapper och samtidigt sänka räntan. Vad sägs om bara 50-åringar med 2 % ränta? Diskuteras faktiskt här och där på nätet! Om Obama sen sparkar Ben, stänger av sedelpressen och balanserar budgeten kanske landet kan börja om från början med nyupptäckta dygder i botten och där sparsamhet och gammaldt hederligt arbete inte längre är något man föraktar. Land kan icke byggas på skuldberg allena!
1. Förbannat vederhäftig blogg detta – bra där!
2. HUr ser ni på Bill Clintons roll i detta, han var ju den som accelererade statligt garanterade lån till folk som aldrig jhade fått lån tidigare.