I förra veckan deltog jag i en konferens om socialdemokratins kris och förändrade värderingar bland svenskarna som anordnades av bland andra arbetarrörelsens forskarnätverk och Socialdemokraternas kriskommission. Lyckades då jag och de statsvetare och sociologer som var där att förklara varför Socialdemokraterna led ett historisk nederlag i årets val? Nej, egentligen inte. Mest intressant var nog sociologen Stefan Svallfors presentation om handlade om huruvida svenskarnas inställning till välfärdsstaten har förändrats över tid och han presenterade förvånansvärt platta kurvor från de enkätundersökningar han genomfört sedan 1980-talet. Svenskarnas stöd för välfärdsstaten förefaller alltjämt mycket starkt.
Detta är också i linje med det som verkade vara den dominerande synen bland de flesta närvarande — och som också delvis dyker upp i partiets valanalys och Mona Sahlins tal till förtroenderådet. Valet förlorades inte i huvudsak på grund av att väljarna är missnöjda med socialdemokratisk politik, utan för att det varit svårt för socialdemokraterna möta Moderaternas vänstersväng. De två senaste valen har Moderaterna i huvudsak gått till val på att förvalta och utveckla det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget, snarare än att försöka förändra det i grunden. För att bemöta detta krävs ett nytt projekt, en ny politisk gemensam framtidsvision som innefattar alla och inte bara vissa “svaga grupper”. Innehållet i detta nya projekt och vem som ska leda det tycks dock fortfarande helt höljt i dunkel.
För Socialdemokraterna är det naturligtvis angeläget att skapa sig en bättre bild av varför de tappade så många röster i årets val, men av mer allmänt intresse är förstås att förstå varför Sverigedemokraterna gick så starkt framåt (vilket förmodligen inte bara beror på avståndet till Danmark). För detta ändåmål finns än så länge bara SVT:s vallokalsundersökning allmänt tillgänglig för forskare. En bättre bild av vad som hände i årets val kanske vi får först när valundersökningen för 2010 blir tillgänglig. Dessvärre delar statsvetarna i Göteborg inte med sig av denna offentligt finansierade undersökning till andra forskare förrän om två år. Detta tycker jag är i det närmaste skandalöst — jämför till exempel med den amerikanska motsvarigheten som kort efter valet görs tillgänglig för alla (inte bara forskare) på webben.
Den som är intresserad av vad som sades under den här dagen kan hitta länkar till SVT:s inspelning och OH-bilder här. Förutom Stefan Svallfors talade bland andra statsvetaren Johan Martinsson om en del resultat från SVT:s vallokalsundersökning och sociologen Orlando Mella om att svenskars främlingsfientlighet verkar vara starkt kopplad till relgion och särskilt islam. Orlando nämnde bland annat att nästan 90 procent av svenskarna tycker att burkor är “helt eller ganska oacceptabla” i skolan och arbetet, medan motsvarande siffra för vanliga slöjor är 20-30 procent. För egen del talade jag om sambandet mellan etnisk mångfald och omfördelning och min studie tillsammans med Erik Lindqvist om att polariserade länder har mindre stater.
Ekonomistas 
Robert,
När det gäller välfärdsstaten är den inte socialdemokratisk. Välfärdsstaten skapades av den ärkekonservative rikstyske kanslern Otto von Bismarck för att hålla revolutionär och reformistisk socialism (socialdemokratin) stången
Bismarck’s socialförsäkringslagstiftning
1883 sjukförsäkring
1884 Olycksfallsförsäkring
1889 Pensions och sjukpensionsförsäkring
Bismarcks socialförsäkringsystem byggde på raka rör mellan avgifter och förmåner, det var en ren försäkring.
Under det tidiga 1900 talet byggde sedan socialliberaler vidare på denna välfärdsreform, de fortsatte sedan med att utveckla den genom att göra den obligatorisk.
Socialdemokratin och arbetarrörelsen gjorde vad man nu kallar en “triangulering”, de tog över den men samtidigt gjorde de den PAYGO, tog bort sambandet mellan avgifter och förmåner. Istället för en försäkring blev det en icke finansierade inkomstomfördelning fördelning intra- och intergenerationellt. De svenska socialliberalerna förlorade i ATP valet när det stod mellan fullt fonderade socialförsäkringar och PAYGO.
S vann ATP valet genom att lova väljarna att ge deras föräldrar 1 kr i pension för varje öre dessa betalade in, sig själva 1 kr i pension för varje 50 öring inbetalad samt hela reformen betald av sina barn och barnbarn som fick betala 1:50 per 1 krona i pension. Detta var grunden till det svenska socialförsäkringssystemens kollaps. ATP systemet startade 1960 och hade en 30 årig övergångstid, i full funktion 1990. 1990 var det redan bankrutt.
Det som nu har hänt är att dagens generationer förstår att det inte lägre går att låta framtida generationer betala dagens generationers nota, det går inte heller att ha ofinansierade reformer eller socialförsäkringssystem. PAYGO i politiken ger vika för balanserade budgetar och raka rör mellan avgifter och förmåner ala Bertil Ohlins socialliberaler.
Vi har här kärnan i S valförlust. S gick från att vara ett parti för den extremt hårt arbetande arbetarklassen till att bli ett parti för underklassen, som Robert kallar “de svaga”.
Per Albin och hans Folkhem hade som paroll:
“Gör den plikt, kräv din rätt!”
Dagens S har istället som paroll, om jag får raljera,:
“Kräv din rätt och låt nån annan betala!”
Förändringen i värderingar hos S kan inte tydligare påvisas än hos min bäste vän, en klassisk svensk arbetargrabb, som när vi gick på gymnasiet var kommunist, sedan grå-sosse och nu i senaste två valen grå-moderat.
Socialdemokraterna förlorade grå-sossarna inom LO kollektivet till SD och de övriga grå-sossarna gick till M. Ingen av dessa båda grupper kunde enligt min uppfattning acceptera eroderingen av Folkhemmet och välfärdsbygget från att vara ett skyddsnät för de som arbetar hårt till ett skyddsnät för de som inte kan eller vill arbeta.
Socialdemokratin är långt ifrån utslagen men den måste bestämma sig om den är ett parti för den hårt arbetande befolkningen eller ett parti för de som står utanför samhället, underklassen. M har visat att receptet för framgång är att vara ett parti för de som arbetar hårt, de kallar sig själva “det nya arbetarpartiet”. Hittar S tillbaka till sin kärna torde väljarna återkomma. S är ju det riktiga arbetarpartiet, de heter ju SAP, Socialdemokratiska Arbetar Partiet.
Alex II, du kanske har rätt i att S inte ska ha all cred för välfärdsstaten. Jag tror du har rätt i din analys av S problem och när Mona Sahlin äntligen talade ut häromveckan så verkade detta också vara ungefär hennes syn på saken.
Angående väljarströmmar till SD vill jag minnas att SVT:s VALU inte pekade på att det framförallt var S-väljare som bytt till SD, utan att de nya SD-väljarna kommit från alla partier ungefär i proportion till delas storlek. Men jag kan minnas fel.
Robert,
Vi lämnar åt valanalysen att närmare se vilka som gått till vilka partier. När det gäller SD och vilka väljare de fått så kommer jag nu också ihåg att de fick väljare från alla partier. Jag drog en felaktig slutsats av att jag läst att 40 % av M:s samt 40 % av LO medlemmarna är välfärdschauvinistiska, xenofoba. (Uttrycket välfärdschauvinism är myntat av Manuel Castells om skillnaden mellan kontinental främlingsfientlighet och nordisk sådan.)
Danne Nordling på bloggen Skattepolitik och Samhälle har gjort två analyser av S egna analyser i följande inlägg, klicka på inläggen för att se det i sin helhet:
Har Morgan Johansson förfalskat valanaly(s)en?
Vänstersocialdemokrater gillade Sahlin men inte Persson
Kul att höra att det finns ett stort intresse att ta del av svenska valundersökningar, ett datamaterial som tycks vara betydligt mer eftertraktat internationellt än av svenska forskare. Data tillhör svensk samhällsvetenskap mest efterfrågade internationellt och kan beställas från vår nationella datatjänst http://www.snd.gu.se.
Du kan också ladda ned delmängder från de svenska valundersökningarna från http://www.cses.org med jämförbara data från ett fyrtiotal nationella valforskningsprogram runt om i världen.
Valundersökningarna genomförs i samarbete mellan SCB och statsvetenskapliga institutionen sedan 1950-talet. Datainsamlingen kostar en förstås en hel del, men i Göteborg har vi endast en assistent på deltid (!) för att hantera hela undersökningen.
Data hade förstås kunnat släppas betydligt snabbare om vi hade haft samma ekonomiska muskler som våra amerikanska kollegor (deras stora valundersökning som just nu pågår är en, om jag minns rätt, 21 stegs riksrepresentativ panelstudie via nätet där alla respondenter som inte hade dator+uppkoppling fick en sådan för att kunna delta i undersökningen; projektstöd från NSRF på 9 miljoner dollar).
Valundersökningen 2010 avslutades förra veckan (!). Det är en stor besöksintervjuundersökning med mellanvalspanel och kampanjpanel. Nu skall filerna rättas och byggas ihop, öppna frågor kodas, och såsmåningom efter jul kopplas det på ett antal registervariabler på data, bland annat kontroller mot röstlängden. Bra forskning tar tid. Primärforskarna (Sören Holmberg och Henrik Oscarsson) har en analysbar datamängd kanske i februari.
Enligt avtalet med SCB skall primärforskarna i Göteborg publicera en rapport från undersökningen i serien Allmänna valen. Den brukar vara klar i november året efter valet. Grundregeln är att detta bör vara det första som publiceras från undersökningen. Därefter påbörjas arbetet med att snygga till filen för överlämning till SND. När filen väl är på SND genomförs dokumentationsarbete enligt internationella standarder. Det kan ta ytterligare ett halvår.
I Vetenskapsrådets råd för infrastruktur (VR/RFI) strider jag som medlem för ökad open access för data som i nuläget i princip är helt oåtkomligt för forskning. Vi har mycket spännande på gång men det krävs översyn av lagstiftning, offentliga utredningar, lagändringar och stora insatser för att bygga ihop myndigheters system för online mikrodata access. Stora forskningsbehov måste balanseras mot behovet att skydda känsliga personuppgifter.
Att data inte är publika från valundersökningen 2010 är inget hinder för forskningssamarbete. Alla forskare som är intresserade av svenskt väljarbeteende och som har goda idéer på forskning är välkomna att kontakta mig. Tro mig, det behövs många fler som kan engagera sig i programmet och göra en arbetsinsats, inte minst i de internationella nätverk där svenska Valforskningsprogrammet är med.
Under tiden kan du njuta av att analysera en av världens största kampanjpanelundersökningar, e-panelen 2010, som ligger nedladdningsbar på http://www.mod.gu.se sedan ett par tre veckor. Med webbenkäter och inte har några registervariabler kan data delas betydligt snabbare. Kampanjpanelen har potential för tjugo-, trettio tidskriftsartiklar.
Tack Henrik för att du tog dig tid att svara, jag hoppas att du lyckas med att göra valundersökningarna tillgängliga för fler snabbare. Till exempel förefaller det ju onödigt att SCB:s officiella publikation om valundersökningen måste vara klar innan data görs tillgänglig, det borde gå att ändra på så småningom. E-panelen är hursomhelst ett föredöme, jag visste inte att den var fritt tillgänglig.
Du kan också säkerligen ha rätt i att det är för få duktiga forskare som vill arbeta med den här datan och att det förmodligen också är ett problem i sammanhanget. Detta är dock ett argument för att göra datan tillgänglig för fler än forskare så att partierna själva, utredningsinstitut etc kan göra sin egna analyser.
Ett annat problem är förstås kravet på etikprövning som åtminstone för ett par år sedan fanns när det gällde valundersökningarna. Jag har förstått att det är SCB som ställer detta krav, men det förefaller en smula onödigt för den här typen av data (möjligtvis kanske ett par variabler behöver plockas bort om man inte ska kräva etikprövning).
Ja, den kafkaiska ordningen just nu är att internationella forskare bara behöver beställa direkt från SND utan kostnad och i princip med vändande post. Men är du svensk forskare, däremot, behöver du plocka fram 5 000 kronor, skicka in en ansökan till den regionala etikprövningsnämnden, vänta två månader innan du får tillgång till data.
Svårigheterna att få tag i data är ett stort problem för svensk valforskning eftersom det hotar framtida kompetensförsörjning. Dessutom riskerar vi forskare att bli angripna för att inte vilja dela med oss av data.
Det kommer att ta sin tid, men förhoppningsvis kommer vi kunna tina upp de här djupfrysta systemen till nästa gång (2014). Sverige har världens bästa data för samhällsvetenskaplig forskning men har fortfarande inte begripit att detta är en stor konkurrensfördel internationellt. Mycket data är inlåst och oåtkomligt. Men dit räknar jag faktiskt inte de svenska valundersökningarna.
Delar grundanalysen att moderaterna till stor del lyckats med att framställa sig som det nya arbetarpartiet, och i ännu högre grad med sin beskrivning av S som ett bidragsparti.
Detta har flera bakomligande skäl. För lite toppstyrning är ett av dem, d v s partiledaren (Sahlin) hade för lite inflytande över politikens inriktning och utformning (där det faktum att hon är kvinna kanske delvis spelar in).
Man kan jämföra med M där Reinfeldt naturligtvis inte hade en majoritet av partimedlemmarna bakom sig i sakfrågorna när han började med Nya moderaterna.
Eller ännu tydligare, fundera över var miljöpartiet hade befunnit sig om de reella besluten baserats på genomsnittsåsikten hos delegaterna i partikongressen. Inte i riksdagen i alla fall.
Varför är det bra med ett visst mått av toppstyrning (som ju är ett allmänt skällsord i debatten)? Två skäl:
1. Partiledningen (i alla partier) är betydligt kunnigare och mer insiktsfull än den genomsnittlige partimedlemmen.
2. Aktiva partimedlemmar tenderar att vara mer extrema, dogmatiska och mindre kompromissbenägna än folk i allmänhet.
Jag håller helt med dig Olof. Det må kanske vara en dygd med interndemokrati inom partier, men det kan bli väldigt galet om det är få medlemmar som inte är representativa för väljarna. Måhända riskerar detta att gå mindre snett om partierna har många medlemmar som bygger på breda folkrörelser, såsom S varit men inte längre är. Den optimala graden av toppstyrning skulle alltså vara ökande i kvoten (antal väljare/antal medlemmar) enligt detta resonemang.
Hej Robert,’
Bra att du uppmärksammar detta problem. Det mest allvarliga tycker jag är att viktig samhällsinformation inte kommer ut i tide. Som du skriver fattar nu s-politiker viktiga beslut, möjligen på felaktiga grunder. Myter om vad som orsakade valförlusten kan leva kvar i ett år innan vi får eventuell evidens.
Ett annat problem är att de svenska valundersökningarna inte kan användas i undervisning. Skälet är att man måste vilken fråga som ska studeras till primär forskarna och sen får data bara användas till detta. Det får till följd att jag använder data från de amerikanska valundersökningarna i min undervisning. Eftersom uppsatser (term papers) på kurser ofta blir forskningsuppsatser bidrar detta förmodligen till att minska forskningen på svenska val.
Vad är skälet till att ge primärforskarna monopol till detta data material i över ett år. Jag antar att det ger incitament till att investera i och utveckla undersökningen. Men den har pågått sen 50-talet och uppgiften är väl numera mer att förvalta än att utveckla. Hur mycket av insamlingen och kostnaderna ligger på SCB, får inte primärforskarna bidrag för sina kostnader?
Jag håller med om att valundersökningarna borde släppas snabbare, så det är glädjande om Henrik Oscarsson driver på för en sådan utveckling. Dock misstänker jag att socialdemokraterna köper in egna undersökningar, som givetvis är mindre än GU-SCB:s valundersökningar, men som istället utformas utifrån vad partitoppen anser sig behöva veta. Så toppstyrningen av partiet kan med ett sådant informationsövertag vara ännu effektivare än vad som här har diskuterats av Robert med flera. Det är en gammal fin tradition att de valanalyser som offentliggörs duckar för partiernas verkliga problem.
Jag vill även passa på att lägga till två problemområden som tillhör socialdemokraternas historiska kärna, men som man rimligen kommer att behöva göra upp med på sikt.
Det första problemet brukar benämnas “facklig-politisk samverkan”. Många journalister tog upp detta före och efter valet. Fördelen för socialdemokraterna är att man får stora resurstillskott från LO. Nackdelen är att man blir till ett intresseparti som inte kan förnya sig på vissa områden, till exempel arbetsrätten. Partiet har även förlorat den kvalificerade majoritet bland LO-medlemmarna som gjorde det smidigt, och i viss mån acceptabelt, att köra över de LO-medlemmar som röstar på andra partier.
Det andra problemet är mer symboliskt. Färre journalister tog upp detta och kanske leder mina egna känslor fel när jag tar upp det här. Men i vilket fall: hur länge tänker socialdemokraterna fortsätta vifta med röda fanor, sjunga internationalen och demonstrera den första maj? Även om de här uttryckssätten är mer motiverade nu än när man var statsbärande parti i regeringsställning, framstår sådana traditioner ändå som märkliga och otidsenliga. De ger inte heller enbart behagliga politiska associationer.