En stigande inflation har gett upphov till braskande rubriker om sänkta reallöner och en allt dyrare tillvaro. Men situationen är inte fullt så allvarlig som vissa vill göra gällande. Många av våra utgifter som rör vård, skola och omsorg har inte påverkats alls, och de totala levnadsomkostnadernas ökning är därför mindre än konsumentprisinflationens.
”Måste det vara dyrt att vara svensk?” var rubriken för Moderaternas ekonomisk-politiska seminarium på årets Almedalsvecka och jag talade där om hur inflationen påverkar människors ekonomi och den svenska inkomstfördelningen. Den minskade globaliseringen i Coronakrisens spår och i viss mån även Ukrainakriget har gjort tillvaron dyrare för alla, från hushåll och företag till regeringar.
En av mina slutsatser var dock att trots att inflationen på konsumtionsvaror stiger kraftigt under 2022 har de svenska hushållen flera skäl att inte bli alltför oroade, åtminstone som läget ser ut nu.
För det första har vi haft en lång period av stigande reallöner och reala disponibla inkomster som har gynnat i princip alla svenskar. Mellan 1995 och 2019 ökade medianhushållets realinkomst med nästan 50 procent, vilket motsvarar en ökning efter inflationen med 2,4% varje år. Även låginkomsttagarna har upplevt en stark inkomstökning under perioden, 1,7% per år. Detta innebär att årets prisuppgång utgör en betydligt lägre sänkning av vår ekonomiska standard i förhållande till den stora ökning som vi har upplevt under det senaste kvartsseklet.
För det andra är konsumentpriser inte detsamma som levnadsomkostnader. Förutom de varor som ingår i konsumentprisindex KPI konsumerar hushållen en rad välfärdstjänster som sjukvård, utbildning, äldreomsorg. Dessa utgifter är nästan lika viktiga som mat och kläder.
I Sverige ingår dock inte de offentliga välfärdstjänsterna i KPI eftersom de finansieras via skattsedeln och därmed inte räknas som privat konsumtion. Detta är visserligen korrekt, men det handlar delvis om ett val av utgifternas klassificering. I länder där skatterna är lägre betalar folk själva för delar av utbildning och sjukvård. Till exempel har USAs KPI-varukorg dubbelt så stor vikt för hälsa och sjukvård som Sveriges KPI-varukorg och tio gånger större vikt för utbildning.
Två frågor inställer sig: 1) Hur stor är de svenska hushållens konsumtion av välfärdstjänster i förhållande till deras konsumtion av andra varor och tjänster? 2) Hur skulle inflationen i levnadsomkostnader se ut om vi vägde in välfärdstjänsterna? Svaret på fråga 1, om välfärdskonsumtionens storlek, besvaras i följande figur från SCBs nationalräkenskaper. Den visar att hushållens välfärdstjänstkonsumtion (posten ”sociala naturaförmåner”, D.63) uppgår till ungefär ett tusen miljarder kronor årligen, vilket alltså är värdet av den skattefinansierade välfärd som tilldelas alla svenska hushåll varje år av den offentliga budgeten. Denna konsumtion uppgår till ungefär hälften av deras övriga privata konsumtion (P.3) som är drygt två tusen miljarder kronor årligen. Om man slår ihop dessa konsumtionsutgifter får välfärdstjänsternas konsumtion alltså en vikt på en knapp tredjedel och den privata konsumtionen en vikt på drygt två tredjedelar.
Fråga 2, om hur stor inflationen i totala levnadsomkostnader är, möter en omedelbar metodutmaning gällande hur prisförändringar i välfärdstjänster kan mätas. Deras kostnader för är huvudsakligen löner, och löneökningar utgör därmed grunden för deras nominella prisökningar. I Sverige har lönerna ökat med ungefär 2% de senaste åren. Men ett prisindex ska även ta hänsyn till kvalitetsförbättringar så att samma vara eller tjänst mäts över tid. Hur stor har då kvalitetsförbättringen varit i offentlig sektor? Det exakta svaret på detta vet ingen, men låt oss för enkelthetens skull anta att den också har varit 2% per år (vilket är ungefär den nivå som har uppskattats för olika länder). Detta skulle innebära att prisökningen på välfärdstjänster är noll procent de senaste åren. Följande figur visar årlig inflationstakt i KPI (blå linje), välfärdstjänster (grå linje) och totala levnadsomkostnader (orange linje). Den orangea linjen är ett vägt medelvärde av KPI- och välfärdstjänstinflationen. Den visar att kostnadsökningarna som hushållens totala konsumtion möter har varit lägre än den som KPI visar, och ökningen under 2022 (t o m maj) är 4,8% istället för KPI-ökningen på 7%.
Vilka slutsatser kan då dras från denna snabba analys? En första slutats är att situationen inte är så illa som vissa braskande mediarubriker vill göra gällande. De svenska hushållens välfärdsnivå är hög, förmodligen dess högsta nivå någonsin. I tider av krig och katastrofer blir världen dyrare, men vår levnadsstandard är inte hotad av de kostnadsökningarna som vi nu upplever.
En andra slutsats, som följer på den första, är att talet om politiska kompensationer för kostnadsökningarna borde tonas ned. Det finns givetvis hushåll som råkar i kläm när priserna stiger kraftigt, men Sverige har ett av världens bästa och mest påkostade välfärdssystem som erbjuder inkomststöd vid arbetslöshet och sjukdom utöver att det tillhandahåller vård, skola och omsorg till alla. Tyvärr innebär den pågående valrörelsen att politiker vill utmåla syndabockar, exempelvis att prishöjningarna skulle vara den sittande regeringens fel, och ge gåvor (kallade kompensationer) till enskilda grupper pga prishöjningarna, exempelvis regeringens elprisstöd. Dessa politiska ageranden är negativa för samhällsekonomin och riskerar straffa sig i form av en ond spiral av särintressekrav på specialstöd. Som tur är motverkar det finanspolitiska ramverket (utgiftstak, överskottsmål) att situationen urartar.
En tredje slutsats gäller arbetsmarknadens parter. Sveriges fackföreningar och arbetsgivare har en lång tradition av dialog och långsiktighet. Den har tjänat oss väl och kan komma att bli mycket viktig den närmaste tiden för att hindra kortsynta krav på lönekompensation för prishöjningarna. Att priserna har gått upp för alla, företag som anställda, samt att reallönerna har ökat under lång tid bör beaktas. Även det faktum att hushållens totala levnadsomkostnader inte har ökat lika mycket som konsumentpriserna bör också vägas in. Allt detta motiverar återhållsamhet i lönebildningen. De länder som inte har denna pragmatiska samsyn riskerar få stora problem med skenande löneökningar och krav på politiska extraåtgärder, vilket kan skapa ytterligare stigande inflation. Om en sådan löne- och kostnadsspiral tar fart kan konsekvenser bli mycket allvarliga (likt nedgången Sverige upplevde på 1970- och 80-talen).
Ekonomistas 
Kan nog vara så att det finns en tidsfördröjning i kostnaderna för välfärd. När det uppdagas att de tilldelade medlen inte räcker till att köpa insatsvarorna som stigit i pris. Sedan betalar vi ju inte primärt dessa kostnader via avgifter utan via skatten.
Instämmer till fullo i slutsats två (och även tre). Livsfarligt att börja kompensera olika medborgare (väljare) vid minsta motgång med pengar som staten inte har utan antingen måste låna eller beskatta.
Inflation annat än definierat som en ökning av penningmängden är väldigt knepigt. Blir en mycket subjektiv sak. Att vi hållit oss under 2% under lång tid är nog inget som en genomsnittslöntagare upplevt när kostnader/risker för att skaffa sig en bostad vägts in (behöver nu på många ställen ta ett djupt andetag och skuldsätta sig för livet för att kunna bo). Där kan vi prata om att prisindexen inte alls speglar förändringar i levnadsomkostnader.
4,8% är 4,8%
“De svenska hushållens välfärdsnivå är hög, förmodligen dess högsta nivå någonsin.”
Säg det till det pensionärspar som kastade ut TV:n för att kunna öka sin ‘välfärdsnivå’ med 1 korvring i veckan men sen för att Regering tyckte att TV-tjänst ska ingå som kris-behov och åkte då på en ‘avgift’ på 800-kr i extra-utgifter, dom tappade 1 korvring glädje i månaden.
Skribenten o liknande inkomstlägen kan säkert klara dessa ökade levnadsomkostnader genom att ta bort nån biologisk entrecote och ersätta med lövbiff, men den fattig- . . . som svälter nån vecka för att inte riskera övertrasseringsavgift på kontot har inte dessa reserver.
Fördömandet av “kortsynta krav på lönekompensation för prishöjningarna.” har såvitt jag vet aldrig motsvaras av vädjanden till motsidan att acceptera den kompensation för tidigare prishöjningar som de anställda kunde begära – och få – vid full sysselsättning. Ekonomer som har försörjt sig inom NAIRU-teorin borde idag åtminstone försöka sig på en äreräddning av denna, genom en komplettering som sätter tak inte bara för hur många av de egendomslösa som skall kunna finna arbetstillfälle för sin försörjning, utan också för förmögenhetstillväxt och arbetsfria inkomster från kapital. I stället väljer man att betrakta handelskrigen om olja och gas och besparingarna på skyddet mot pandemier som utomekonomiska tilldragelser. Och förespråkar Ad Hoc lösningar som ändå innebär fortsatt business as usual. Räntehöjning!
Resultatet torde bli att man även här i Sverige medverkar till reell deflation och allmän depression i ekonomin.
Hela resonemanget står och hänger på antagandet om 2% kvalitetsförbättringar i offentlig sektor. Det antagandet har tagits lite för lättvindigt. Är det kvalitetsförbättringar vi ser i svensk sjukvård, rättssamhälle och skola?
Ja, det är sannerligen lättvindigt! Det kan vara så att produktiviteten ökar mindre i offentlig sektor, och då är prisuppg¨ngen högre än den jag antagit. Å andra sidan är även löneökningstakten i offentlig sektor sannerligen inte exakt 2%, som jag också antog. Förhoppningsvis kan någon annan räkna ordentligare än jag på dessa siffror.
Finns nog fog för att misstänka att offentlig sektor är mindre produktiv idag än för några decennier sedan (alltså inte bara låg utan negativ produktivitet). I alla fall vad gäller service medborgare efterfrågar. De tekniska hjälpmedlen som numer går att använda borde kraftigt ha kunnat sänka kostnaderna och/eller höja servicenivån. Istället verkar mer resurser gå åt och servicen gå ner. Ett forskningsuppslag kan vara, vad kostar politikens centrala lösningsförslag, misslyckade styrning och identitetspolitik medborgarna i form av högre kostnader och lägre service trots fantastisk teknikutveckling…
Arbetar själv inom offentlig verksamhet och ny teknik används gärna. Problemet är bara att den sällan löser de övergripande uppgifterna på mer effektiva sätt. Mer data behandlas t.ex. men det leder inte till att bättre beslut tas i relevanta frågor. Eller också införs tekniska lösningar som gör arbetet dyrare än det var innan. Leder ofta till att mer administrativa eller förvaltande uppgifter skapas och att diverse mer eller mindre oväsentliga analyser utförs och i värsta fall leder det till diskussioner i ledningen om hur samhället/världen/universum kan förbättras…Skulle räcka att tillgodose kundens behov lite bättre eller till lite lägre kostnad, men det är alldeles för futtigt. Bland annat därför det är orealistiskt att räkna med produktivitetstillväxt i offentlig sektor. Man vill inte bli färre anställda och man har väldigt svårt att skapa högre värde för kund pga uppläggets natur. Men vill så klart ha löneutveckling i takt med en växande ekonomi.
Produkten som framställs av den offentliga sektorn, är vanligtvis knuten till innevånarnas liv eller kanske snarare livskvalitet. Ett mått på hälso- och sjukvårdens produktivitet finns alltså till exempel i form av HALE, vilket kan värderas med kostnaden för verksamheten på området. Detta har också jämförts länder emellan. Men jag känner inte till någon text som behandlar utvecklingen för just Sverige, över tid. Speciellt intressant vore att se trenderna före och efter restauratrestaurationen i början av 1990-talet