Är biståndslotteri de fattigas räddning?

Att biståndspolitiken kört fast är ingen nyhet. I femtio år har västvärlden hällt närmare 15 000 miljarder kronor i bistånd över fattiga länder utan att dessa lyfts ut sitt armod. Ingen seriös studie har övertygande kunant visa att u-landsbistånd verkligen har långtgående positiva effekter på fattiga länders utveckling.

Men nu kanske en ändring är på väg. En konferens i maj på Brookings-institutet i Washington samlade en grupp nationalekonomer med expertis på utvecklingsfrågor för att fundera över hur biståndet ska förändras för att verka bättre. Bland de mest uppmärksammade förslagen är att biståndsorganen ska ta lärdom från årtionden av utvärderingar av läkemedel, arbetsmarknadspolitik och andra områden där randomiserade  experiment använts. Grundprincipen är att utsätta vissa, slumpmässigt utvalda, grupper för en viss åtgärd och sedan jämföra utfallet med andra, helt likvärdiga, grupper som inte utsatts. Problemet är ofta med samhällsnära fenomen att det finns en mängd faktorer och processer som kan tänkas påverka studieobjekten vilket försvårar utsagor om åtgärdernas inverkan. Användandet av behandlings- och kontrollgrupper möjliggör därför slutsatser om orsakssamband där dessa tidigare inte kunnat dras.

Ett exempel: i Kenya genomfördes 2002 ett experiment där barn vissa slumpmässigt utvalda skolor fick gratis skoluniform och läromedel. I jämförelse med likvärdiga barn i andra skolor uppvisade barnen som fått gåvorna högre ambition, vilket resulterade i bättre inlärning och högre andel som fortsatte studera efter grundskolan.

En experimentell utvärdering av biståndspolitiken löser inte alla problem, men det är nog en väg att gå. Något för SADEV att sätta tänderna i… (oj, visste du inte vad SADEV är? Jo, det är ju den av framlidne Jan Bergkvist till Karlstad utlokaliserade myndigheten för biståndsutvärdering).

Comments

  1. Daniel,
    Biståndet summeras till 13.8 000 miljarder kronor ($2.3 trillions), vilket sedan måste delas på antalet individer och antal år. Antal år är som du säger 50 medan det undet dessa 50 åren varit ca 3 000 000 000 människor som delat på biståndet. Detta resulterar i att det handlar om ca 90 kr per år och individ, vilket inte är så fasansfullt mycket.

    -Detta motsvarar 0.3% av den västerländska inkomsten under samma tidsperiod.
    -Amerikas budget för vapenindustrin under samma tid var $17 trillioner, dvs 8 ggr hela västvärldens bistånd.
    -Irak kriget har ju enligt Stiglitz kostat över $3 trillioner.

    Med den bakgrunden, att ppp-justerat bistånd per år och individ uppgått till 90kr, måste det väl kanske erkännas att biståndet utfört kanske mycket bra.

    Så här skriver Jeff Sachs om biståndet:

    Recognizing the enormous worldwide gains in literacy, lite expecancy, desease controll, reduced poverty, reduced fertility, school attendancy, HIV treatments and so on, one would think that aid outlays of $15 per person per year have surely been among the best bargains on the planet.

  2. Men precis som du skriver blir biståndet förmodligen bättre med randomiserade expriment.
    Sachs var väl med och utförde ett sådant med myggnät, där myggnäten kostade olika mycket (i olika randomiserade byar?). Det visade sig att när det delades ut gratis hade det mest effekt (mot sjukdomen), till många free-market ideologers förvåning som trodde att en kostnad effektiviserade lokaliseringen av resurserna.
    Intressant iom detta är den lilla striden som håller på att utvecklas inom nationalekonomin, mellan mikro och makro, randomiserade expriment och makrovariabler i länderjämförelser.
    Läste om detta i Financial times eller the economist.

  3. Saku: Det var nog i The Economist.

    (f ö gillar jag ditt val av nickname. Jag förmodar att det åsyftar MMA-legenden Sakuraba. Min absoluta favvofighter innan han han blev gammal och sliten.)

  4. Utan att vara en expert på området, så undrar jag om inte en del av problmet ligger i hos nationalekonomerna. Det finns ju klara tendenser hos dessa att se till teorier och modeller istället för att se till lokala behov och förutsättningar. ”Samhällsnytta” är så oerhört svårt att uppnå på plats, när man har människor med olika, ofta motstående, behov.
    Jag kan vidare tänka mig att kunskap inom andra områden, såsom ekologi och (lokal) etik/moral kan vara av yttersta vikt att inkludera i biståndsplaneringen. Möjligt att detta görs på sina håll i världen, men inte där jag varit.

  5. Mats Ekelund says:

    Ur ett teoretiskt perspektiv tror jag att randomiserade experiment är en bra idé som borde tillämpas generellt för nationalekonomiska interventioner (när det är möjligt).

    Att bistånd skulle vara ett särskillt lämpligt område är dock svårt att förstå. Tvärtom är det förmodligen svårare att upprätthålla experimentet och följa upp effekterna i länder med hög korruption, kriminalitet och ineffektiv administration.

  6. Geoffrey: Nationalekonomerna är helt klart medskyldiga till biståndets bristande utfall. De är ju ju heller inte ens eniga om hur vi ska göra nu för att utveckla det på bästa sätt.

    Saku: Du har förstås rätt i att det alltid en relativ fråga om vad som är mycket eller litet. Men biståndet har ju inte fördelats jämnt till alla dessa människor. Vad angår Jeffrey Sachs är han en imponerande människa med till synes outsinliga krafter som har gjort mycket gott. Samtidigt kan jag inte undå att tycka att han lider av diagnosen ”obotlig optimism” när det gäller biståndsfrågan.

    Det är flera som skrivit om denna fråga tidigare. Jag läste om den i Indercover Economist i Slate http://www.slate.com/id/2181127/. Förhoppningsvis innebär detta att även svenska SIDA, SADEV och UD ska kunna börja sätta sig in randomiserade biståndsexperiment som metod, om de inte redan gjort det.

  7. pontus says:

    Om nationalekonomerna är medskyldiga till biståndets bristande utfall, så tycker jag att statsvetarna är medskyldiga till all bristande demokrati i världen. Att sociologerna är medskyldiga till all brottslighet och mobbning i världen, och att psykologerna för all sinnesjukdom.

    Och Geoffrey: På vilket sätt har nationalekonomer sett till ”teorier och modeller” istället för attt se till behov och förutsättningar? Bevisbördan, tycker jag, är din.

  8. Det stora problemet med randomiserade experiment är att de i de flesta fall är oinformativa vad gäller de bakomliggande mekanismerna. Man vet vad utfallet från ett experiment blev men inte varför. Alltså är det svårt att veta till vilka sammanhang man kan generalisera resultaten. Detta är å andra sidan en avvägning mellan precision och generaliserbarhet som empirisk forskning alltid står inför. Rodrik skriver om saken här.

  9. Pontus

    Jag menar att jag sett hur nationalekonomer har en förkärlek till att se skrivbordet istället för fältet som sitt hem. Det finns helt enkelt för lite erfarenhet (och som jag nämnde för lite kunskap inom andra kunskapsområden) för att föra fram effektiva biståndsprojekt.

  10. Johan Richter says:

    Andra vetenskaper lyckas ju generalisera kunskapen man får från experiment så jag ser ingen anledning att nationalekonomer inte ska klara det med.

  11. Johan: Bara för att ankyta till Daniels exempel: berodde de förbättrade resultaten på att eleverna fick skoluniformer, läromedel eller kanske att de fick något överhuvudtaget? Kanske var det uniformerna som var avgörande och i så fall kanske det hade något med deras utseende att göra, Kanske var det läroböckerna , men spelar det då någon roll vilken kvalitet de är av och i vilka ämnen de delas ut i? Är effekten långsiktig eller berodde den på att skolorna uppmärksammades? Osv, osv.

  12. Johan Richter says:

    Då för man göra fler experiment. Ingen kan ju vänta sig att ett experiment ska förklara allt.

    Samma problem finns ju inom fysiken. Berodde resultatet på vilken höjd vi gjorde experimentet på, vilken färg vi hade på utrustningen, vilken frekvens vi mätte temperaturen med osv.

  13. Skillnaderna är att antalet parametrar att konstanthålla för är så många fler och att undersökningsobjekten kan ändra sitt beteende just pga att det är en experimentsituation. Det finns ett klassiskt exempel att produktiviteten ökade då man förbättrade belysningen på en arbetsplats. Efter ett slag skönk produktiviteten igen och då testade man att återgå till den gamla belysningen, varpå produktiviteten ökade igen. Finns det en koppling mellan produktivitet och belysning?

    Men visst, fler experiment är säkert av värde för att upptäcka denna typ av problem och fördjupa förståelsen för de fenomen som undersöks.

Trackbacks

  1. […] SIDA har genomgått en kraftig omorganisation. Upphovsmannen är nye chefen Anders Nordström, läkare med chefserfarenhet från bl a WHO. Många förhoppningar knyts till hans kompetens och nytänkande. Men än återstår en del att bevisa. För trots hans internationella bakgrund förefaller inte SIDA öka sitt fokus på vad som på andra håll sedan åratal är en naturlig del av biståndsarbetet: randomiserade experiment (vilket Ekonomistas tidigare omskrivit här).     […]

  2. […] för att bättre kunna förstå vilket bistånd som fungerar och vilket som inte gör det (se t ex här, här, här, och […]

  3. […] resulterade i bättre inlärning och högre andel som fortsatte studera efter grundskolan. Ett annat exempel två svenska ekonomers experiment i Uganda, där man informerade delar av befolkningen om vilka […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s