Svart och vitt om invandringens konsekvenser

I fjol släppte Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation som visat starkt patos i migrationsfrågor, boken Utan invandring stannar Sverige. Bokens uttryckliga syfte är att gå till botten med vad forskningen säger om hur Sverige påverkas av invandring och Strömbäck skriver explicit: ”Det handlar inte om mina egna åsikter och värderingar”. Den bild Strömbäck ger av invandringens konsekvenser är närmast rosenskimrande och kontrasten är skarp till nationalekonomen Tino Sanandajis bok Massutmaning — Ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende som kom ut förra veckan. Sanandaji diskuterar också konsekvenserna av invandringen till Sverige, men bilden är betydligt mörkare än den som förmedlas av Strömbäcks bok. Sanandaji utger sig inte heller för att ge ett slutgiltigt svar eller det enda tänkbara perspektivet: ”Boken är helt enkelt min analys av den situation som vi i dag befinner oss i — varken mer eller mindre”.

Hur kan dessa båda forskare komma fram till så olika bilder av invandringens konsekvenser? En skillnad är att Strömbäcks resonemang ofta ligger på en universell nivå som gärna hämtar inspiration från forskningsstudier från andra länder, medan Sanandaji är lite av en siffernisse med en makalös förmåga att gräva fram svensk statistik. Ett exempel på detta är Strömbäcks argumentation om att invandring är naturligt och att Sverige alltid har varit ett invandringsland. Det är sant att det alltid förekommit invandring till Sverige och Strömbäck ger en rad konkreta exempel på invandrare som genom historien har berikat Sverige på olika sätt. Sanandaji redovisar i stället historisk invandringsstatistik och noterar att invandringen de senaste decennierna, framförallt från icke-västliga länder, varit exceptionellt hög både jämfört med tidigare perioder i svensk historia, och jämfört med andra länder. Ytterligare ett exempel på deras skilda angreppssätt är Strömbäcks argument att invandringens kostnader är kortsiktiga och relativt lätta att uppskatta, medan vinsterna i form av bland annat pris-, utbuds- och tillväxteffekter är svårmätbara och långsiktiga. Sanandaji menar i stället att de långsiktiga positiva effekterna är små och att det även finns långsiktiga kostnader.

Ytterligare en skillnad är att Strömbäck framförallt analyserar invandring till Sverige sammantaget, ofta utan att alltid skilja på om han diskuterar arbetskrafts- eller flyktinginvandring. Sanandaji fokuserar i stället på den typ av invandring som medför störst integrationsutmaningar, framförallt icke-västlig flykting- och anhöriginvandring. Sanandaji menar att den invandrings- och integrationspolitik som Sverige har fört har medfört att utrikes födda numera utgör en majoritet av de med långa fängelsestraff, bland arbetslösa och bland socialbidragstagare. Det är på intet sett en naturlag att det måste vara på detta vis — invandrare är till exempel underrepresenterade i amerikansk brottsstatistik — utan det beror på dåligt fungerande integration mycket till följd av den typ av invandring Sverige haft.

Den kanske största skillnaden mellan de båda böckerna är vad Strömbäck väljer inte att ta upp, men som Sanandaji ägnar stort utrymme åt: brottslighet, utanförskap och social sammanhållning. Jag kan inte bedöma allt i Sanandajis diskussion av detta eftersom jag inte är tillräckligt insatt i alla de frågor som diskuteras, men han gör ett par viktiga allmänna poänger om samhällsvetenskaplig analys.

Kontrafaktisk analys. Om man vill säga något om invandringens effekter måste man ägna sig åt kontrafaktisk analys, det vill säga vad som hade hänt om invandringen hade varit annorlunda eller mindre omfattande. Det går därför inte att utifrån en kurva som visar en positiv utveckling för ett visst utfall sluta sig till att invandringen inte har en negativ effekt på samma utfall. Ibland hävdas det till exempel att invandring inte leder till ökad brottslighet eftersom brottsligheten på det hela taget inte ökat. Men detta är inte en korrekt slutledning – brottsligheten kanske skulle ha varit lägre utan invandring.

Kompositionseffekter. Sanandaji argumenterar också för att det är viktigt att ta hänsyn till att stor invandring förändrar befolkningens sammansättning när man analyserar frågor relaterade till invandring. Invandring och en åldrande befolkning har till exempel gjort att skillnaden mellan tillväxt i BNP och BNP per capita blivit allt större i Sverige. Sanandaji påpekar också att en förändrad befolkningssammansättning kan ha paradoxala konsekvenser. Till exempel visar han att barnfattigdomen minskade med någon procentenhet mellan 2006 och 2013 både bland inrikes och utrikes födda. Men eftersom barnfattigdomen är så pass mycket större bland utrikes födda, och andelen utrikes födda steg under perioden, ökade barnfattigdomen marginellt i hela befolkningen. Detta fenomen går under namnet Simpsons paradox.

Kontrollera varsamt. Det är vanligt att kontrollera för socioekonomiska faktorer när man diskuterar olika sätt som inrikes och utrikes födda skiljer sig åt. Detta är ofta helt i sin ordning, men om man bara är intresserad av invandringens effekter är det inte självklart att man ska kontrollera för socioekonomiska faktorer. Detta kan exemplifieras med ett inlägg jag skrev om bilbränder för ett tag sedan. En tidigare studie visade att om man kontrollerar för graden av segregation sker det inte fler bilbränder i invandrartäta områden. Men eftersom segregation uppstår som följd av invandring, är en rimlig gissning att invandring leder till fler bilbränder. Att bilbränderna sker i segregerade områden är dock en viktig pusselbit för att förklara vilka sociala mekanismer som ger upphov till bilbränder.

Vad bör då göras för att förbättra integrationen? Strömbäck pekar på sådana åtgärder som ofta tas upp i debatten, till exempel utbildningssatsningar, validering av utländska examina och sänkta trösklar in på arbetsmarknaden. Sanandaji stakar ut en annan riktning. Han tror inte lägre ingångslöner skulle ha särskilt stor effekt och pekar på att subventionerade anställningar haft begränsad effekt. Han menar också att det inte är särskilt eftersträvansvärt att skapa fler låglönejobb, utan att vi bör satsa på högproduktiva jobb med hög skattekraft. Sanandaji argumenterar för att vi i stället för riktade särlösningar, bör sikta på en politik för högre tillväxt. Drag under ekonomins galoscher kommer tids nog även dra in utrikesfödda som nu står utanför arbetsmarknaden. Han föreslår därför ett 25-punktsprogram som framförallt syftar till att främja den ekonomiska tillväxten. Många av punkterna skriver jag gärna under på, men däremot är jag nog mer pessimistiskt inställd till att det skulle leda till en väsentligt högre tillväxttakt. Sanandaji menar också att det behövs en reglerad invandring, men han går inte närmare in på hur det ska ske annat än att argumentera för att lågkvalificerad arbetskraftsinvandring bör begränsas, för ökat hemresestöd och bibehållna bidrag vid repatriering.

Sanandajis stora styrka är hans förmåga att belägga sina resonemang med aktuell statistik och forskning. Han driver visserligen en tydlig linje, men gör det med sakliga argument och det är därför mycket lärorik läsning med mycket nya argument och nya uppgifter att ta ställning till. Jag lärde mig även en hel del av Strömbäcks bok, men det mesta i hans bok kände jag till sedan tidigare. Gissningsvis är det många som läser den här recensionen som inte håller med Sanandaji, och jag tror också att många kan vara frestade att avfärda Sanandajis bok som invandringskritisk utan att läsa den. Det tror jag vore ett misstag. Sanandaji är noggrann med att inte skuldbelägga invandrare och jag lyckades inte skönja ett uns av rasism eller främlingsfientlighet i hans analys. Hans genomgående huvudbudskap är att det handlar om invandrarnas humankapital och svårigheten att integrera människor med låga kvalifikationer på svensk arbetsmarknad. Sanandajis bok är naturligtvis inte sista ordet, men Sanandajis argument och faktauppgifter tror jag kommer att få stor spridning och diskuteras flitigt på många håll. Han har 55 000 följare på Facebook och trots att boken är utgiven på eget, nystartat förlag är första upplagan redan slutsåld och boken har toppat försäljningslistorna på både Adlibris och Bokus. Jag tror man har stor behållning av att läsa Sanandaji även om man inte håller med honom, om inte annat för att man tvingas skärpa sina egna argument.

Bilden av invandringens konsekvenser förefaller vara väldigt polariserad i dagens Sverige. Kontrasten mellan Strömbäcks och Sanandajis perspektiv påminner om skildringar av dagens Malmö. För en del är Malmö ett skräckexempel, för andra ett drömsamhälle. Det kanske är fåfängt att tro att det skulle gå att råda bot på dessa polariserade bilder på invandring. Men jag tror ändå det vore bra att försöka genom att ta fram ett gediget, officiellt kunskapsunderlag om konsekvenserna av den migrations- och integrationspolitik Sverige fört under de senaste decennierna, kanske i linje med den norska utredning som nyligen publicerades. En sådan utredning ska inte ducka för svåra och kontroversiella frågor, till exempel när det gäller social sammanhållning och brottslighet. Med något lite större samsyn om invandringens effekter kanske det också vore lättare att föra en sansad diskussion om migrationspolitiken.

Comments

  1. Rikard Lundgren says:

    Det kanske mest intressanta med att dessa två skrifter är att de båda gör anspråk på att vara objektiva och neutrala men med diametralt olika angreppssätt och resultat. Vad säger det om ekonomi och samhällspolitik som vetenskapligt baserade discipliner? Förutom att de per definition är ”mjuka” och inte alltid förmår uppfylla grundläggande krav på vetenskaplighet och därmed är mer öppna för manipulation och personliga värderingar. Det är nog troligt att om motsvarande diametralt motstridiga utfall skulle ske inom mer rent naturvetenskapliga ”hårda” discipliner så skulle en ananlys av respektive forskares metod fälla avgörandet om vilken av de diametralt motsatta konklusionerna som är de mest valida och trovärdiga. Så icke inom samhällsvetenskap och ekonomi. Tyvärr får man kanske tillägga.

    Ett av vår tids problem är kanske att det finns en stark metvetenhet om den potentiella påverkan som vetenskapliga forskningsresultat kan ha på den politiska debatten. Den politiska debatten lyfter gärna fram de forskningsresultat som stöttar den egna saken, uppfattningen, historiebeskrivningen och världsbeskrivningen. Då forskare inte är mer än mäniskor är det inte svårt att se lockelsen i att söka sig mot ljuset och värmen snarare än att riskera isolering och negativ etikettering.

    Att som icke-forskare förstå vilken metod som ger det mest pålitliga och objektiva resultatet eller genomskåda hur en ev. vilja att vara en viss politisk agenda till lags kan styra forskningsarbetet, torde vara svårt. Att diverse ”experter” som syns och hörs gång på gång visar sig ha fel (Finaskrisen, Brexit, Euro-konvergens, Trump vs. Clinton t.ex.) förstärker nog en skepsis som är i grunden kanske är sund men med en risk att dra alla forkningsresultat äver en kam som partsinlagor. Och så kan det ju inte vara.
    Kanske borde en tydligare utvärdering, på strikt vetenskapliga grunder, t.ex avseende metod, stringens och uppfyllande av vetenskapkriterier, finnas som en slags varudeklaration på olika forskningsresultat? Internationellt kan amn se att publikation i ansedda tidskrifter fungerar som ett sådant kvalitetsfilter. I Sverige verkar det vara mer ”fritt fram” för att plocka upp vilka resultat som helst och via media och politiker sprida dem.

    Vetenskapens syfte är ju till i alla fall en betydande del att komma på förbättringar av de mänskliga villkoren. Arbetet är alltså alltför viktigt för att bli ett politiskt verktyg.

    • Förklaringen är nog att båda dessa böcker snarare är att betrakta som debattböcker skrivna av forskare, än som vetenskapliga arbeten. Ingen av dem är till exempel fackgranskad av andra forskare. Jag tror den typen av böcker också behövs och att forskare ska kunna skriva dem, men som jag skriver i sista stycket och som du tar upp ovan är dessa böcker skrivna lite i ett vakuum beroende på avsaknad av ordentliga offentliga utredningar + att det inte finns utrymme för denna typ av breda utredningsarbete i välkända vetenskapliga tidskrifter. Sanandaji är i alla fall tydlig med att han för fram sitt eget perspektiv, medan Strömbäck är väldigt bestämd med att boken inte reflekterar hans åsikter eller värderingar. Jag håller också helt med om att det alltför lättvindligt viftas med hänvisningar till ”forskning” i samhällsdebatten på ett sätt som kan riskera att skada förtroendet för forskning och vetenskap.

      • Kalle says:

        Personligen är jag alltid skeptisk till forskare som uppenbart har en mycket subjektiv och politisk agenda som säger sig vara opartiska och objektiva. Det är två koncept som inte är förenliga med varandra.

        När något matematiskt liknar ett pyramidspel så förväntar jag mig att en forskare ska beskriva detta som det pyramidspel det är. Kvar finns att argumentera varför pyramidspelet ska fortsätta. USA ser sig som ett pyramidspel där invandringen breddar basen underifrån. De argumenterar utifrån detta. En av dessa två forskare som jämförs verkar ideologiskt bortse från pyramidspelet helt och hållet. Klart är att det då skapar enorma trovärdighetsproblem för den forskarens tes.

  2. Att den del av samhällsdebatten som hämtar trovärdighet från vetenskap och forskning, trots detta inte närmar sig vetenskapens och forskningens allt större förmåga att beskriva och kontrollera verkligheten, utan snarare tvärt om, beror på att samhället består av människor. Människor i ett klassamhälle har olika – till och med motsatta – intressen beroende på vilken klass de tillhör. För att ta frågan om flyktingarna, så har dessa för det första intresse av att de förhållanden som gjorde att de tvingats fly upphävs och att deras skador återställs. Dvs. egentligen har de i allra första hand intresse av att deras länder inte blir utsatta för angreppskrig, ockupation och kolonisering.
    Detta står dock i direkt motsättning till de intressen som bestämmer politiken i de angripande länderna.
    Att få en opartisk, objektiv och saklig beskrivning av flyktingarnas förhållanden är därmed ogörligt – om man inte vill blanda sig i utrikespolitiken och därmed riskera att utdefinieras som både ovetenskaplig och om man redovisar flyktingarnas förstahands intresse och framhåller detta som giltigt, anses vara illojal, bland annat mot våra egna soldater.
    Det kan vara värt att påminna om att SD redan idag ställer lojalitet som ett villkor för medborgarskapet.

  3. Riktigt intressant läsning! Får nog ta och läsa böckerna. Tack för tipset och för en bra blogg!

  4. Sven Hellroth says:

    Tack för en bra genomgång! Jag håller helt med om ditt förslag, att det vore bra med framtagandet av ett officiellt kunskapsunderlag, särskilt i en så här politiskt känslig fråga.

  5. MatsI says:

    Tack för intressant inlägg! Det tycks dock ske en glidning i innebörden av ordet ‘invandring’ i den diskussion du återger. På vissa ställen tycks ordet åsyfta hela paketet (invandring tillsammans med faktiska attityder i samhället, rådande policies&regler, etc), på andra ställen glider det till att enbart åsyfta själva fenomenet att människor från andra länder flyttar till Sverige. Om man vill undersöka effekterna av det senare räcker det inte att kontrafaktiskt undersöka vad som hänt om folk inte flyttat hit i den utsträckning de faktiskt gjort, man måste också undersöka vad som hänt om vi haft kontrafaktiska policies, attityder, etc. Alternativt håller man policies, attityder, etc konstant i sin analys, men då är analysen inte lika relevant för frågan om vad vi nu bör göra.

    • Det jag syftar på är förändrad invandring till Sverige givet den politik som förts här. Det har ju under väldigt lång tid vidtagits åtgärder för att förbättra integrationen, men det har lett till nämnvärda förbättringar — det tar lika lång tid nu som för 10-15 år sedan för flyktingar och anhöriga att etablera sig på arbetsmarknaden. Inför framtiden kan man naturligtvis tänka sig mer drastiska politiska förändringar som skulle leda till snabbare arbetsmarknadsintegration, t.ex. genom att förändra lönesättningen på arbetsmarknaden och sänka ersättningsnivåer och annat, och då skulle som du säger invandring kunna tänkas ha andra effekter.

      • MatsI says:

        Tack för ditt svar! Förhoppningsvis kan man även tänka sig förändrade attityder i framtiden. I böckerna du nämner, diskuteras det hur attityder gentemot invandrare påverkar t ex arbetsmarknadsintegrationen? Jag misstänker att frågor som denna är svårundersökta, men de tycks högst relevanta.

      • martin says:

        Robert, du skriver att det inte är självklart att man ska kontrollera för socioekonomiska faktorer om man är intresserad av invandringens effekter. Sanandaji gjorde också en poäng av detta i radion. Du skriver: ”Eftersom segregation uppstår som följd av invandring, är en rimlig gissning att invandring leder till fler bilbränder”, enligt dig. Men detta är väl ett märkligt sätt att resonera. Segregation uppstår väl som ett resultat av massa saker, tex den förda ekonomiska politiken och människors attityder. Med ditt sätt att resonera kan ju diskriminering sägas bero på invandring pga ingen invandring mindre diskriminering. Förekomsten av kvinnor leder till sexism pga utan kvinnor ingen sexism?

      • Det är viktigt att skilja skuld- och ansvarsfrågor från orsakssamband. Den vanligaste tolkningen av kausalitet är skillnaden i utfall om X inträffar respektive om X inte inträffar. I denna bemärkelse stämmer det att kvinnor orsakar sexism i ditt exempel, men det betyder inte att kvinnor är skyldiga till mäns sexism i någon slags moralisk mening. Att X orsakar något dumt betyder inte heller att det är X man ska försöka bli av med, utan man kan i stället försöka adressera de faktorer som ger upphov till orsakssambandet (diskriminering eller sexism i dina exempel).

  6. Tino Sanandaji says:

    Det är att göra det lätt för sig att säga att två böcker säga olika saker, därför är det omöjligt att veta. Här är ett centralt påstående av Jesper Strömbäck:

    ”Av exempelvis alla hotell- och kontorsstädare är 49 procent utrikes födda, medan motsvarande andel bland landets alla buss- och spårvagnsförare är 38 procent. Utan invandring stannar inte bara Sverige, det gör också kollektivtrafiken”

    Är detta en korrekt bedömning av hur ekonomin anses fungera? Utan invandring skulle någon annan kört bussen. Strömbäcks slutsats skiljer sig från min dels för att han baserar det på denna sorts hemmasnickrade teorier.

    Han har också en rad faktafel, exempelvis påståendet att invandrare är överrepresenterade som entreprenörer.

    • Jag reagerade också på en del väldigt märkliga argument när jag läste Strömbäcks bok, men jag har förlagt boken och fick därför recensera ur minnet (kanske får jag anledning att återkomma till en del saker, vi får se). För tydlighets skull menar jag inte att det är omöjligt att veta, utan jag tror tvärtom det vore möjligt att nå konsensus mellan forskare om det mesta som ni båda tar upp era i böcker om det gavs tid och resurser till det. Kring några frågor skulle säkerligen oenighet kvarstå, men jag tror det skulle handla om ganska snävt avgränsade frågeställningar, till exempel när det gäller storleken på specifika långsiktiga effekter som är klurigare att skatta empiriskt (men inte omöjligt), t.ex. effekter på inhemsk arbetskraft, på priser och större utbud pga större befolkning (såsom värdet av att ha en pizzeria jämfört med ingen restaurang alls).

      • Tino Sanandaji says:

        Du har rätt att det är möjligt att nå konsensus. Som konkret exempel är jag övertygad om att det finns konsensus att detta är en inkorrekt resonemang: ”Av exempelvis alla hotell- och kontorsstädare är 49 procent utrikes födda, medan motsvarande andel bland landets alla buss- och spårvagnsförare är 38 procent. Utan invandring stannar inte bara Sverige, det gör också kollektivtrafiken”

        Det är ett av Strömbäcks centrala argument för samhällsekonomisk vinst, och titeln på hans bok. Det tycker jag är oseriöst, och visar att boken inte är stringent. Frågan är varför man inte haft en debatt som tvingar till jämkning, argument för argument. Vi får hoppas att det uppstår en sådan debatt på detaljnivå inför en insatt publik där det blir lättare för utomstående att se vilka argument som håller, vilket jag tolkar som en av dina slutsatser.

    • Naturligtvis är det trams att säga att kollektivtrafiken hade stannat. Utan invandring hade städning och kollektivtrafik utförts av svenskfödda, men det hade varit dyrare eftersom dessa personer istället har mer produktiva jobb. I och med att det hade varit dyrare så hade sannolikt mindre städning utförts och färre busslinjer hade varit i bruk. Så viss kollektivtrafik hade stannat.

      • Tino Sanandaji says:

        Det hade kanske blivit lite dyrare, men ingen kollektivtrafik hade stannat. Det är en öppen fråga om fler städare förbättrar eller försämrar för den existerande befolkningen i form av städare och bussförare som är inrikes födda eller tidigare invandrare. Perris studier visar en positiv effekt, de flesta studier visar en negativ effekt. Dustman går igenom nära 30 studier.

        Det är en pågående diskussion som jag inte går för mycket in på i boken, men man bör välja dessa studier efter metod, inte vilken resultat man gillar. Foged and Peri 2016 i Danmark är en outlier med starkast positiv effekt. Den har många fokuserat på i svensk debatt. För att den är metodologisk den bästa, eller väljer man efter resultatet man gillar? Merparten av studier visar inte detta positiva effekt.

        Det är inte självklart att det gynnar existerande städare och bussförare med konkurrens om städjobb, det kan mycket väl skada de och leda till undanträngningseffekter i ett läge där många lågutbildade är arbetslösa.

        https://www.aeaweb.org/articles?id=10.1257/jep.30.4.31

      • martin says:

        Japan saknar i princip invandring – ändå går deras tåg och kollektivtrafik med sekundprecision och deras hotellrum är lika välstädade som de svenska. Vad vet japanerna som Strömbäck inte vet.

    • Det är bara och se på sjukvården. Där stängs platser ner då det inte finns personal.
      Problemet för sjukvården är att det finns inte tillräckligt med personal som vill ta dessa jobb till de löner som betalas.

      Så vad händer med busstrafiken när det inte finns chaffisar ? Linjerna måste läggas ner/ställas in om ingen vill ha jobbet för den lön som erbjuds.

      • Tino Sanandaji says:

        Invandring ökar vårdbehovet. Invandrares andel av vårdbehov är större än andel av landstingspersonal. En undantag är läkare, men även det handlar om europeiska specialister.
        Kan du ge exempel på busslinjer som stängts ned på grund av personalbrist? Kan man inte öka lönen förresten även om det fanns brist på bussförare? Vore det inte bra med höjd lön för arbetare?

        Detta med att vård eller lokaltrafik ”behöver” invandring är inte stringent nationalekonomi, få kom på att säga detta några år sen, det är argument man kommit på i efterhand i syfte att försvara invandringspolitiken.

  7. T. Sanandaji skriver i en kommentar på facebook (https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10154354306803231):
    ”En viktig skillnad är att Jesper Strömbäck upprepar sakfel efter sakfel. Det är uppenbart när hans påståenden granskas i detalj. https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10153664769988231

  8. Robert du använder frasen ”invandringens effekter”. Men du, och av allt du refererar att döma även bokförfattarna, avgränsar implicit till att bara titta på invandringens effekter inom landet Sveriges gränser.

    Om kontrafaktisk analys ska göras är det väl relevant att även fråga vad effekterna blir på den plats där en person som nekas inträde eller som efter en tid avvisas hamnar. Till exempel om personen blir kvar i en krigszon i Syrien. Eller hamnar i ett jätteläger i Turkiet. Hur går det för personen där och för andra människor som personen har att göra med? Hur påverkas brottslighet, ekonomisk utveckling, social integration och så vidare på den platsen av beslut i Sverige om att neka/avvisa?

    • Bra att du tog upp detta, du har helt rätt i att jag inte tog upp detta i inlägget, och dessa positiva effekter måste politiker och väljare väga mot effekterna för de som redan bor här i Sverige. Det ska också vägas mot vad vi skulle kunna göra i stället, såsom till exempel utökat stöd till UNHCR. (Jag skrev f.ö. ett inlägg om den kluriga frågan om vilka ”vi” är i dessa sammanhang för tre år sedan som jag har tänkt att jag borde återkomma till, se https://ekonomistas.se/2014/01/10/orattvis-rattvisesyn/.)

    • J: Du har rätt i att man med kontrafaktiskt analys behöver ta med effekterna för den plats som invandrare kom från också men du räknar ju enbart upp positiva effekter. Skall det vara en riktig kontrafaktisk analys måste väl de negativa effekterna också räknas med? Här kommer ett par exempel att diskuteras som Robert Östling kan få bita i.

      För det första så finns risken för ”brain drain”, De med högst rörlighet är i regel de med kapital och utbildning. Precis som här hemma där folk som kan flyttar till storstaden och precis som i EU där de rika och välutbildade var Brexit-motståndare. Har detta nödvändigtvis en positiv effekt på dem som blir kvar? De flesta måste ju bli kvar eller hur? Alla kan inte flytta och de flesta vill det förmodligen inte heller.

      För det andra så innebär den ekonomiska skillnaden mellan länderna en risk att det blir viktigare att ha kontakter i invandrarlandet än att jobba. De mest framgångsrika personerna i hemlandet blir det inte för att de producerat eller presterat eftersom att göra de sakerna inte kan mäta sig med de pengar man kan skicka hem från Sverige utan att på något sätt ha utmärkt sig i arbetslivet. Ännu värre blir det om man betänker hur framgångsrika kriminella i Sverige kommer att få enormt inflytande i hembyn.

      För det tredje så har vi den humanitära delen. Tino Sanandaji har föreslagit att vi lägger två kronor på bistånd utåt för varje krona vi sparar inåt. Det beskrivs hur samma summa som ges till en invandrare i Sverige räcket till att försörja ca 70 stycken flyktingar på ett säkert men mindre utvecklat land närmare landet man kom från. Enligt min beräkning så innebär i en kontrafaktisk analys Tinos Förslag att 139 personer får en drägligare tillvaro för varje person som vi avvisar. Den enda personen som fick det sämre var den som annars bott i Sverige.

      Är inte det här lika korrekta invändningar?

  9. Klas Bengtsson says:

    En av våra få seriösa migrationsforskare, ekonomen Joakim Ruist, skrev om Sanandaji på sin blogg i dec 2014: ”Det är något tragikomiskt över att en nationalekonom, som inte själv forskar om invandring, på sin fritid ständigt ska behöva vara den som granskar den svenska journalistkåren i den här frågan. Kåren själv gör det inte (med få undantag).” Detsamma kunde sagts om stora delar av akademikerkåren. Ytterst få oberoende forskningsrapporter rapporter har publicerats. Ruists och Ekbergs är väl de senaste. De jag läst visar att flyktinginvandring är (varit) en nettokostnad för samhället, en årskostnad på i storleksordningen 80 miljarder.
    Däremot har vi kunnat läsa många rapporter från tankesmedjor med tydliga politiska agendor,finansierade av t ex Timbro, Fores, Arena. En sådan är Jesper Strömbäcks Utan invandring stannar Sverige. Sådana alster skulle varit helt omöjliga inom naturvetenskapen.

  10. Kristian says:

    ”Sanandaji menar också att det behövs en reglerad invandring, men han går inte närmare in på hur det ska ske …”
    Jag vill mena att du kan ha missförstått den här biten, ”reglering” var inte någon av de 25 punkterna. Sanandaji säger i meningen efter att ”Detta är en fundamental utgångspunkt … ” och strax tidigare talas om öppna gränser och volymer.

    Är det inte helt enkelt det alla redan vet måste göras: gränskontroller, striktare kontroll av flyktingskäl, färre automatiska PUT, regler för anhöriginvandring som inte kringgås i 99% av fallen, ingen tillgång till välfärden för de som undanhåller sig avvisningsbeslut? DVS det som var ”rasism” för ett eller två år sedan men som nu håller på att bli praxis.

    • Martin says:

      Vem anser detta? Sanandaji? Du? Isf med vilka argument. Praxis och rasism är ej ömsesidigt uteslutande kategorier.

  11. Michael Cocozza says:

    Den forskningssammanställning som man efterlyser i några inlägg ovan gjordes i USA
    förra året. https://www.nap.edu/catalog/23550/the-economic-and-fiscal-consequences-of-immigration. En av slutsatserna var att för den amerikanska ekonomin gav invandring under perioden 1990-2010 ett positivt netto om 50 mdr dollar per år.

    Statens bruttokostnad för migration ligger på brutto ca 70 mdr. Det framgår av statsbudgeten 2016: http://www.regeringen.se/artiklar/2015/09/statens-budget-2016-i-siffror/ Invandring ger även upphov till intäkter för staten. När man räknar på intäkter och kostnader för invandringen ger det en nettokostnad på 26 mdr för den offentliga sektorn.
    http://www.regeringen.se/contentassets/6a0373dacf97488d8aae6b5785e46583/migration-en-aldrande-befolkning-och-offentliga-finanser-sou-201595
    Om man justerar för kollektiva nyttigheter som försvar och infrastruktur, vilka på kort sikt inte ökar proportionellt med invandring, kommer man ner till en nettokostnad på ca 7 mdr.

    Alla dessa räkneövningar tar inte hänsyn till att huvuddelen av kostnaderna för migration utgörs av löner( direkt eller indirekt) till inrikesfödda. I Flood/Ruist sammanställningar bokförs dessa löner i kolumnen för de inrikesfödda samtidigt som dessa inkomster för svenskfödda är en direkt följd av flyktingmottagandet. Inkomstnivån för svenskfödda skulle sett annorlunda ut om vi inte hade haft invandring. Man ska därför ta dessa beräkningar över vem som är lönsam respektive olönsam för samhället med en nypa salt.

    Går inte att direkt jämföra Jesper och Tinos böcker. Jesper är professor i journalistik och har skrivit en bra forskningsöversikt. Tino är nationalekonom och bedriver egen ekonomisk forskning. Lite olika typer av böcker.

    Statens finanser gav ett överskott på ca 40 mdr 2016. Hade man använt dessa medel till att ge kommuner möjlighet att omvandla försörjningsstöd till arbeten, hade vi kunnat sätta 100 000 bidragstagare i arbete. Arbeten som ordningsvakter, sjukvårdsbiträden, hemtjänstassistenter, parkskötare, barnskötare medmera. Människor är alltid en tillgång för samhällsekonomin.

    Överskottet i statens finanser 2016 ger svagt stöd för Tinos alarmistiska förhållningssätt.
    Det verkar som vi klarar av ” massutmaningen” och att det överlag går bra ekonomiskt. Men visst kan mycket göras bättre. Vi bör ha en fortsatt reglerad invandring där man bland de asylsökande tar större hänsyn till möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden.

    Jespers utgångspunkt, att invandring i likhet med frihandel är en positiv ekonomisk kraft som skapar möjligheter att utveckla samhället, är riktig, Tino, med sin kurdiska invandrarbakgrund, är ett bra exempel på att det ligger mycket i Jespers synsätt.

  12. I framtiden när man (dvs. statens myndigheter) ”bland de asylsökande tar större hänsyn till möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden” blir detta framför allt ett sätt att öka vad som kallas den industriella reservarmén. Och då samtidigt försäkra sig om att de nytillkommande kan anses anställningsbara och därmed påverka lönekraven i branscher och yrken där löneläget idag anses vara för högt. Dessa nytillkommande på arbetsmarknaden kan – genom att de tvingats fly från sina hem – förväntas vara grundligt proletariserade och fattiggjorda och därmed tacksamma för varje möjlighet till arbetsinkomster. I fall de eller deras barn inte spontant skulle vilja bidra till löne- och villkorsdumpning, finns verktygen färdiga i socialtjänstlagen.
    ”5 § Om den enskilde utan godtagbart skäl avböjer att delta i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet som anvisats enligt 4 §, får fortsatt försörjningsstöd vägras eller nedsättas. Detsamma gäller om han eller hon utan godtagbart skäl uteblir från praktiken eller den kompetenshöjande verksamheten.”
    Och i en följande paragraf framgår att som praktik räknas även ”uppgifter som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete” men att den arbetande trots detta icke skall ha fackliga rättigheter eller omfattas av de övriga lagar som gäller för arbetskraften: ”6 § Den som deltar i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet enligt 4 § ska i det sammanhanget inte anses som arbetstagare.”

  13. Michael Cocozza says:

    Fred, marxismen har plats i doktrinhistorien. Den fungerar dåligt som ett analysverktyg av den moderna samhällsekonomin. Migranter som tar sig hit från Afrika gör ett enormt lyft, från arbete och cirka 100 dollar i månaden till som lägst försörjningsstöd på ca 10 000kr. De känner sig inte som en del av den ”industriella reservarmén”. Hur skulle du själv känna dig om du kunde åka till säg Luxemburg och få 10 gånger din lön? Vad sedan gäller lönedumpning är det också en tankefigur som kommer ur den marxistiska analysen där allt är ett nollsummespel. Empiriska studier visar att migranterna förvisso tar enkla jobb, men samtidigt kan de inhemskt födda, mycket i kraft av sina kunskaper i språket, ta mer avancerade jobb och få högre lön:

    http://www.sns.se/aktuellt/flyktinginvandring-bidrog-till-hogre-loner-for-lagutbildade-danskar/

    Vad gäller paragraferna i Socialtjänstlagen så finns dom där, men används mycket sällan. Samhället borde erbjuda arbete för 17.000/mån när man gått arbetslös ett år och är arbetsför, inte F-stöd med 10.000kr/mån. Därför att arbete handlar inte bara om lön, utan lika mycket om en känsla av värdighet och att finnas i ett socialt sammanhang. Vi behöver helt enkelt ett utbud av enkla jobb och det kommer inte komma för att alliansen lagstiftar om en viss lönenivå. Kommunerna måste också i sin verksamhet ta fram huvuddelen av dessa arbetstillfällen. Så borde den riktiga ”arbetslinjen” se ut.

    • För att börja från slutet så är påståendet att paragraferna i socialtjänstlagen sällan skulle användas omotiverat. Bokstavligen. Det finns ingen statistik som beskriver saken. Det end som går att använda är att det fortfarande förekommer viss registrering av arbetsolyckor även för icke anställda. Och beroende på hur man räknar dessa rör det sig om någonstans omkring 150 000 som arbetar på sådana villkor. http://www.fredtorssander.se/fredpress/2014/03/29/antalet-i-workfare-2012/

      Sedan när det gäller marxismen, så tycker jag att dess beskrivning av kapitalismen, med endogena kriser och imperialistiska krig stämmer bättre än på länge. Och utnyttjandet av flyktingar undan kolonialkrig och kolonial vanskötsel beskrev Marx själv utomordentligt när det gällde England och USA de flyktingarna från Irland.
      Slutligen när det gäller industrins reservarmé som ett medel för lönedumpning så är detta själva grunden för NAIRU-teorin. Och att lönernas andel minskar konstaterades i denna blog så sent som i närmast föregående inlägg. Dvs. när det gällde USA. Att löneandelen minskar även i Sverige framgår av EU-statistiken.

      • Med detta inlägg från Fred drar jag streck i denna diskussion om marxism och innebörden av några paragrafer i socialtjänstlagen.

  14. Robert, ditt sätt att lägga upp din artikel – en jämförelse mellan Jesper Strömbecks propagandaskrift (sic), med Tino Sanandajis underbyggda skrift – väcker frågan om hur man kan säkerställa kvalitet i ”3:e uppgiften” (vetenskapssamhällets plikt att tjäna allmänhet och beslutsfattare med bl a välunderbyggda analyser av aktuella samhällstrender). Du föreslår en offentlig utredning i stil med den som gjorts i Norge nyligen. Jag är skeptisk; dels för att jag tvivlar på att en sådan utredning skulle komma i mål med de dilettanter och propagandister, typ Strömbeck, som gör sig breda idag men som tycks vara svåra att komma förbi. Dels för att det inte går att producera offentliga utredningar om vartenda problem som dyker upp.

    Det som måste göras är, tror jag, att tunga professorer blir mer aktiva i att försvara välgjorda studier och kritisera dåligt gjorda. Exempelvis skulle Finanspolitiska rådet, eller ESO, kunna tillsätta en kommitté med seniora professorer som skulle kunna initiera undersökningar och ge dem en kvalitets- (eller gift-)stämpel innan publicering.

    • Jag brukar framförallt tänka på detta när jag läser en forskare som uttalar sig på ett sätt där det är uppenbart att forskaren framförallt ger uttryck för egna trosföreställningar och åsikter än solid forskning. En tänkbar åtgärd skulle vara att journalister kräver att forskare redogör för evidensläget när de uttalar sig, något i stil med den ”evidenshierarki” som finns inom medicinsk forskning (där metastudier av randomiserade experiment tronar högst upp). När det gäller rapporter och dylikt är det en sådan strid ström av högt och lågt att jag inte riktigt vet hur man skulle göra för att få till löpande granskningar, men det vore onekligen eftersträvansvärt. En lösning skulle kunna vara ett förlag som specialiserar sig på att ge ut ordentligt granskade böcker och förhoppningsvis skulle det kunna leda till att journalister och tyckare inte för vidare sådant som saknar trovärdig avsändare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s