Detta är ett gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.
Enligt uppgift i tidningarna utreder Finansinspektionen huruvida rörlig ränta bör förbjudas på bostadslån. Tanken är att eftersom den rörliga räntan kan stiga, och därigenom orsaka obehagliga överraskningar för personer som köpt bostad utan att ha råd med framtida räntehöjningar, ska alla tvingas låna till fast ränta.
Det låter ju bra. Men då ska man veta att avkastningskurvan (som kallas yieldkurvan på modern finansmarknadssvenska) i regel lutar uppåt. I diagrammet nedan visas skillnaden mellan räntan på svenska 5-åriga statsobligationer (som brukar vara styrande för bankernas bundna ränta) och 3-månaders statsskuldväxlar (som brukar vara styrande för bankernas rörliga ränta) under de senaste 20 åren. Den räntedifferensen kan sägas ge en uppskattning av storleksordningen på skillnaden mellan fast och rörlig ränta på bostadslån under de senaste 20 åren.
Skillnaden mellan 5-årsräntan och 3-månadersräntan på svenska statspapper, januari 1997 – januari 2017. Källa: Sveriges Riksbank.
Som synes har den långa räntan nästan alltid legat över den korta räntan. Och skillnaden har i regel varit ganska stor: ofta mellan en halv och en procentenhet (så är det t ex idag) men ibland till och med över två procentenheter. Det betyder att ett förbud mot att låna till rörlig ränta innebär ett förbud att låna på det sätt som på sikt är billigast för oss låntagare.
Som alltid när det gäller finansiella beslut är det fråga om en avvägning mellan vad som är mest riskabelt på kort sikt och vad som är förmånligast för konsumenten på längre sikt. Eftersom alla banker diskuterar igenom risken för framtida räntehöjningar med sina nya lånekunder är det knappast troligt att en framtida höjd inflation – och därmed höjd ränta – skulle komma som en blixt från klar himmel. Däremot skulle ett förbud mot lån till rörlig ränta bli nog så kostsamt för husköparna. En sådan långsiktigt högre lånekostnad skulle slå mot hushåll med låga inkomster som, när de har utestängts från hyresmarknaden på grund av hyresregleringen, försöker lösa sitt boende genom att äga sin bostad.
Ekonomistas 
En gång i tiden var “rörlig ränta” rörlig ränta, alltså att den justerades på dagsbasis. Nu för tiden finns det väl(?) ingen som har det kvar, utan det som kallas “rörlig ränta” är låst på tre månader.
Om FI verkligen förbjuder de riktigt rörliga lånen men låter 3-månaderslånen vara kvar orörda får förslaget noll effekt. Och tar de bort 3-månaderslånen går de som vanligt storbankernas ärenden. Dags att damma av den gamla “banken vill att du binder dina lån. Inte för att du ska binda räntan, utan för att banken ska binda dig.”
Det låter som ganska exakt det sista den svenska bankmarknaden behöver.
Jag är normalt emot de flesta tvingande regler och detta låter ju helt absurt men tvång på bundna lån!
Om det skulle bli sanning skulle det bli tvunget att ändra nuvarande regler om ränteskillnadsersättning också.
Skälet att man vill införa detta har inget med låntagarna att göra. Det har med bankernas lånestruktur att göra. Banker tar långa lån samtidigt lånar det ut med kort varsel. Detta innebär att bankerna tar en risk om det blir en plötsligt förändring av nivåerna på marknaden.
För att lösa det så vill man därmed överföra problemen på låntagarna genom att få dem att ta längre lån. Självklart kommer det då kraftigt öka de redan mycket höga bankvinsterna i samhället.
Det är inget som tvingar bankerna att finansiera sig med långa lån. Om bankerna vill, kan de finansiera sig på den korta marknaden, genom att emittera bankcertifikat med en löptid på från någon dag upp till ett år.
Det är inte helt korrekt. Boinstituten anses ha långa utlåningsförpliktelser till bolånekunder även om löptiden på lånen är korta. Ratinginstituten ogillar det förhållandet och har satt press på boinstituten att ha så lång upplåning som möjligt för att de skall behålla sin höga rating. Därför emitterar boinstitut helst bostadsobligationer med minst 5 års löptid, men swappar sedan ned sin faktiska löptid för att matcha löptiden på lånen som ges till bolånekunder.
@Anders: “Banker tar långa lån samtidigt lånar det ut med kort varsel. ”
Det är tvärtom, banker har typiskt en duration på utlåningssidan som är högre än vad den är på inlånings-/finansieringssidan. Man hanterar ränterisken som uppstår genom att fixera räntenivåerna via ränteswapar.
FI bör istället för att titta långt bort på Israel istället undersöka närområdet och mer specifikt Norge. I Norge kan man bara låna till rörlig ränta och fast ränta är förbjuden. Det skulle lösa många problem som assymetrisk räntelagstiftning, låg konkurrens mellan bankerna och höga marginaler på bolån.
Det stämmer ju inte. Vart får du det ifrån? Jag bor i Norge, vi har fast ränta här!
Bevis: https://www.dnb.no/privat/laan/boliglaan/fastrentelaan.html
Jag förstår inte riktigt hur detta, om det gick igenom, skulle “skydda” konsumenter. Som tidigare påpekats har det nästan aldrig lönat sig att binda räntan istället för att ha rörligt lån(idag 3-månaders). Det jag tänker mest på är att med dagens bostadsmarknad och de priser som råder så lär väldigt få människor kunna amortera en betydande del av ett bostadslån(de som bor i storstadsregioner) under en period där lånet är bundet. Säg att man tvingas binda ett bostadslån med minst 5 års-löptid, total amorteringstid är 60 år. Efter 4 år sker något drastiskt och oförväntat som gör att räntorna “skenar”. Man är då “skyddad” i ett år till men sen då? Man sitter i skiten ändå. Det enda ett sådant lagförslag har gjort är att det har ökat bankernas vinster(och möjligtvis haft en påverkan på bostadspriser neråt).
Bra analys, instämmer!