Den tandlösa stabilitetspakten

För några veckor sedan presenterades årets EEAG-rapport. Som vanligt presenteras en läsvärd analys av den europeiska ekonomin. I likhet med flera tidigare årgångar konstaterar EEAG-gruppen att stabilitets- och tillväxtpakten inte fungerar. Bl a visas figuren nedan, där det framgår att länder vid 97 tillfällen har haft en skuld större än 60 procent av BNP och/eller ett underskott större än 3 procent av BNP, något som enligt pakten endast tillåts vid ett svagt konjunkturläge. Vid flertalet (68 av 97) av dessa tillfällen bröt länderna dock mot paktens regler och borde därför ha bestraffats, men inget land har bestraffats för sådana regelbrott.

Under gårdagen ska EUs finansministrar ha kommit överens om hur stabilitetspakten ska reformeras. Reformerna är dock ganska begränsade, och paktens trovärdighetsproblem verkar inte ha lösts. EEAG-gruppen förespråkar en mer omfattande reform där pakten kompletteras med en krismekansim i tre steg. Tanken är att krismekanismen ska tillåta för länder att ställa in betalningarna, och att denna risk tydligt prissätts på marknaden. Det blir då marknaden snarare än de ekonomisk-politiska beslutsfattarna som bestraffar länder som missköter sina offentliga finanser. Läs gärna EEAG-gruppens egen sammanfattning i detta inlägg på vox.

Lågdosstrålningens långa arv

Ingen vet hur kärnkraftshaveriet i Fukushima kommer att utvecklas och förhoppningsvis blir de radioaktiviva utsläppen begränsade. Annars kan den japanska befolkningen — och kanske även befolkningen i omkringliggande länder — räkna med både kort- och långsiktiga effekter.

För några år sedan studerade Douglas Almond, Lena Edlund och Mårten Palme de långsiktiga konsekvenserna av utsläppet från Tjernobyl (preliminär gratisversion här). De fann betydande nedsättningar i de kognitiva förmågorna hos de svenska barn som under vissa kritiska faser av fosterstadiet var särskilt exponerade för radioaktivt nedfall. Deras fynd tyder på att lågdosstrålning kan ha betydligt allvarligare konsekvenser än vad man tidigare trott och gravida kvinnor bör vara särskilt försiktiga.

Se även Douglas Almond på Economix, DN12345678912, SvD12345,67891 SDS1, AB12345, Exp12345, GP12345

Ny databas med världens toppinkomster

Få har väl missat att de senaste årens diskussioner om inkomstojämlikhetens utveckling allt oftare uttryckts i termer av toppinkomster och hur stor andel av alla inkomster som de rika tjänar. Bakgrunden är den forskning som bedrivits under ett antal år, där långa tidsserier över ojämlikheten konstruerats.

I en ny databas, skapad och underhållen av forskarna Thomas Piketty, Tony Atkinson och Emmanuel Saez, tillhandahålls alla befintliga dataserier över toppinkomsterna i olika länder. Serierna är fritt nedladdningsbara och bygger på insatser av ett flertal forskare från olika länder (däribland serien för Sverige skapad av Jesper Roine och mig själv).

I dagsläget täcker databasen 22 länder från alla världsdelar och ytterligare ett 30-tal länder är under konstruktion. Resultatet är en unik paneldatabas med jämförbara serier över inkomstojämlikheten under nästan ett helt sekel.

image

Analysen av toppinkomsternas relativa andel täcker inte in alla relevanta aspekter av inkomstojämlikhet. När det t ex gäller frågor som rör de fattigas eller medelklassens inkomster är dessa serier tysta.

Samtidigt är toppinkomstandelarna starkt korrelerade med andra mått på inkomstspridning, t ex Gini. Toppinkomsterna erbjuder unikt långa tidsserier, ofta över 100 år, vilket förklaras av att de rika var de första att beläggas med inkomstskatter. Att närstudera de mest framgångsrika och välbärgade i samhället kan dessutom ge svar på frågor som rör globaliseringens effekt på jämlikheten eller hur eliten påverkas av finanskriser.

Så för alla er som är nyfikna på att få veta mer om dessa frågor kan jag rekommendera ett besök på Top Incomes Database.

PISA, TIMSS och tillväxten

I diskussionen om standardiserade prov i skolan finns en legitim oro för att ett ökat fokus på provresultat kan tränga undan skolans mer subtila uppdrag. Det finns även en syn att svenska elevers svaga resultat i internationella jämförelser beror på att arbetar på ett tillämpat sätt som tränar deras självständighet och kreativitet, men kanske inte maximerar provresultaten. (Intressant nog anser vissa finska forskare att de finska elevernas framgångar beror på att den finska skolan har ett praktiskt fokus som tränar elever i att dra egna slutsatser.)

Det kan därför vara intressant att veta om internationella provjämförelser fångar något som vi faktiskt är intresserade av. Figuren nedan visar det starka sambandet mellan ekonomisk tillväxt (1960-2000) och landets genomsnittliga resultat på olika internationella prov, efter att hänsyn tagits till initial BNP/capita och initial genomsnittlig utbildningslängd (från denna studie).

Sambandet mellan tillväxt och utbildningslängd (efter att hänsyn tagits till genomsnittliga provresultat och initial BNP/capita) är däremot inte riktigt lika tydligt…

Tillväxt är inte allt och korrelation är inte kausalitet (en fråga som diskuteras utförligt i studien) men nog visar dessa figurer att det finns anledning att se på nedanstående svenska resultatutveckling med viss oro.

För övrigt verkar Skolverket anse att innehållet i både TIMSS och PISA i stora drag fångar den svenska läroplanens mål.

Ekonomistas gratulerar!

Daniel Waldenström har i dagarna tillträtt en gästprofessur i Uppsala och kan därmed räkna sig till den skara  Ekonomistas-skribenter som kan titulera sig professor. Sedan vi startade bloggen har Daniel, Eva och Martin blivit professorer, så det är kanske frestande att tro att Ekonomistas-bloggande skulle vara meriterande för befordran till professor. Men trogna Ekonomistas-läsare har vid det här laget förhoppningsvis lärt sig att skilja på kausalitet och korrelation och lockas därmed inte att dra sådana slutsatser.

Strunta i Libyens olja!

Jag har inga särskilt bra ideer kring hur omvärlden bör hantera situationen i Libyen. Däremot kan ett tips vara att inte låta Libyens oljetillgångar påverka agerandet. På lite längre sikt är det nämligen osannolikt att utvecklingen i Libyen kommer att påverka oljepriset över huvudtaget. Enda anledningen till att detta skulle ske vore om Libyen slutade sälja sin olja.

Ett sådant beslut skulle emellertid knappast vara permanent varför det minskade utbudet idag skulle innebära ett ökat utbud av olja från Libyen i morgon. Om detta skulle ske skulle dagens oljepris stiga i förhållande till framtidens varför andra producenter skulle öka produktionen idag.

Faktum är att oroligheterna i arabvärlden kan leda till ökat utbud även på kort sikt; om ledarna i olika länder misstänker att deras dagar vid makten är räknade har de inte längre incitament att ta långsiktiga hänsyn. Det rationella är då att pumpa olja för att vad tygen håller. Med samma logik som ovan skulle detta dock få andra producenter att minska sitt utbud idag till förmån för ökad produktion i morgon.

Den enda anledning jag kan se till varför någon skulle vilja låta oljehänsyn spela någon politisk roll är att man har en åsikt om vem som faktiskt pumpar upp oljan ur marken. Det är dock svårt att se att det skulle ligga i samhällets bredare intresse att producent A snarare än B står för denna tjänst.

Återstår då oron för att Libyen permanent skulle lägga ner sin oljeproduktion. Om detta osannolika skulle inträffa så vore det ingen katastrof; tvärtom vore det en av de få genuint verksamma åtgärderna mot koldioxidutsläpp man kan tänka sig.

A-kassans svåra avvägningar

I en ny studie (preliminär gratisversion här) finner Alan Kreuger och Andreas Mueller med hjälp av tidsanvändingsstudier stora skillnader i hur mycket tid arbetssökande i olika länder lägger på att leta efter jobb. Framförallt verkar amerikaner lägga ner betydligt mer tid (41 minuter om dagen) än européer i allmänhet (12 minuter) och svenskar i synnerhet (6 minuter).

Då sökintensiteten är lägre i amerikanska delstater med generös a-kassa förefaller det sannolikt att skillnaderna delvis beror på välfärdstatens generositet. De arbetssökande verkar överlag svara på incitament på ett förutsägbart sätt: de som kan förväntas återanställas av sina gamla arbetsgivare söker mindre intensivt medan de som kan förvänta sig en hög lön lägger ner mer tid på att leta jobb. Dessutom ökar sökintensiteten när a-kassan håller på att ta slut medan den är konstant över tid bland dem som inte omfattas av arbetslöshetsförsäkringen.

Skillnaderna i sökintensitet behöver dock inte betyda att a-kassan gör de arbetslösa till lata drönare. En annan tolkning är att de helt enkelt inskränker sitt sökande till arbeten som skulle innebära en bra match. En grundläggande idé bakom arbetslöshetsförsäkringen är just att den ska möjliggöra för den arbetslösa att hitta ett lämpligt arbete då det kan ha långsiktiga negativa konsekvenser att vara mindre nogräknad med vilket jobb man tar.

Samtidigt kan inte jag annat än förundras av att a-kassan verkar ha så dramtiska konsekvenser. Trots allt minskar ens produktivitet ju längre man är arbetslös så att inte söka intensivt efter arbete har stor negativ påverkan på livsinkomsten. A-kassans effekter kanske därför bäst kan förstås med hjälp av beteendevetenskapliga teorier om kortsiktighet och bristande självkontroll, vilket det också finns forskning som tyder på.

Frågan är bara hur a-kassan bör utformas i ljuset av dessa insikter för att både se till att personer intensivt letar efter arbete samtidigt som de inte tar vilket jobb som helst? Eftersom det troligen finns stora skillnader i hur kortsiktiga olika arbetslösa är så skiljer sig rimligen den optimala utformningen åt från individ till individ. Samtidigt öppnar individanpassning för godtycke och ställer kanske orimliga krav på de ansvariga myndigheterna.

Trots att a-kassan är något som det forskas enormt mycket kring är det alltså möjligt att utformningen är något som diskuteras för lite. Frågan förefaller öppen för både kreativ forskning och för nytänkade åtgärdsförslag.

Kommer barna nånsin få det som vi?

Nationalekonomin kallas ibland för den dystra vetenskapen, men trots det är mitt intryck att nationalekonomer vanligtvis är framtidsoptimister av stora mått. Jag skulle gissa att det framförallt beror på att vi är väl bekanta med den positiva ekonomiska utveckling som världen genomgått och som alltjämt fortgår i rasande fart (med många tragiska undantag). Dessutom är de flesta nationalekonomer förmodligen övertygade om att denna positiva utveckling inte i första hand beror på god planering från välmenande politiker, utan att det är marknadskrafterna vi i huvudsak har att tacka.

Jag delar i stor utsträckning denna framtids- och marknadsoptimism, även om jag ibland också grubblar och tycker att framtiden verkar väldigt dyster. Det är framförallt globala miljöproblem, såsom växthuseffekten, som får mig att tvivla på mänsklighetens framtida öde. Mänskligheten har helt enkelt inte ställs för många sådana globala utmaningar tidigare och det är för mig oklart om vi kommer kunna hantera dem.

Tyvärr handlar det inte bara om växthuseffekten. I en artikel som publicerades i Nature för något år sedan presenterade miljöforskaren Johan Rockström (tillsammans med drygt två dussin medförfattare) en grov uppskattning av hur stor belastning jordens miljö klarar. De försöker identifiera hur stora påfrestningar nio ”biofysiska planetära processer” tål innan vi riskerar att åstadkomma drastiska och avsevärda förändringar i livsvillkoren på jorden (som i värst fall kan göra planeten obeboelig).

Rockström med medförfattare argumenterar för att gränsen är passerad eller på god väg att passeras när det gäller biologisk mångfald, klimatförändring och balans i kvävecykeln. Detta illustreras i figuren nedan som är hämtad från Nature-artikeln (klicka för större bild).

Det finns tusen och en invändningar mot den sortens vidlyftiga övning författarna ägnar sig åt. Som ekonom vore det dock förmätet att tro sig ha en bättre uppfattning om jordens ekosystem än två dussin framstående miljöforskare, så låt oss anta att de har rätt. Vad har vi nationalekonomer i så fall att säga om mänsklighetens förmåga att hantera dessa globala utmaningar?

Som nationalekonom är det lätt att vara pessimistisk när det gäller de politisk-ekonomiska möjligheterna att nå globala överenskommelser, speciellt när riskerna är diffusa och kanske inte kan skönjas förrän det är för sent. Oförmågan att begränsa de globala koldioxidutsläppen trots stor enighet om växthuseffektens förödande effekter är förstås ett talande exempel.

Det enda hopp jag kan se att vi nationalekonomer egentligen kan bjuda på är teknikutveckling framdriven av marknadskrafterna (som kanske kan eldas på lite med statligt stöd). Men vågar vi sätta allt hopp till framtida tekniska lösningar som vi knappt kan föreställa oss idag? Hur ska vi till exempel lyckas återuppliva utdöda djurarter som kan behövas i framtida ekosystem? Och vågar vi lita på att vi har den kunskap som krävs för att rädda enormt komplexa ekosystem som hamnat på glid?

Dessa är inga retoriska frågor, utan jag har helt enkelt inte lyckas bilda mig en tydlig egen uppfattning om dessa frågor. Men precis som Hasse och Tage hoppas jag i alla fall att barna ändå får sig ett glas öl.

Krispolitiken i Sverige och USA

Finanspolitiska stimulanser

Finanspolitiska stimulanser 2009 och 2010 (% av BNP). Fig 1.8 i Budgetprop 2010.

Vi har upprepade gånger fått höra av regeringen att den har fört en mycket expansiv finanspolitik under krisen. Som ett bevis på de omfattande stimulanserna visar regeringen gärna den figur som återges här till höger (klicka på den för att förstora). Enligt figuren var de finanspolitiska stimulanserna under 2009 och 2010 mer omfattande i Sverige än i andra länder, vilket till stor del förklaras av finanspolitikens automatiska stabilisatorer.

Man skulle kunna misstänka att omfattande finanspolitiska stimulanser medför budgetunderskott och stigande offentlig skuldsättning. Men utöver att lyfta fram de stora stimulanserna stoltserar regeringen gärna med att ha fört en politik som har bibehållit de starka offentliga finanserna under krisen. Den offentliga skulden har under krisen knappt påverkats i Sverige medan den har stigit kraftigt i flertalet andra länder.

Figur 1 i Aizenman och Pasricha

Tillväxt i offentlig konsumtion och investeringar

Påståendena om stora stimulanser i kombination med bibehållet starka offentliga finanser behöver inte med nödvändighet vara motstridiga. Omfattande stimulanser kan t ex vara förenliga med en oförändrad offentlig skuld om den offentliga sektorn har stora överskott i utgångsläget, så som har varit fallet i Sverige. Men jag har i ett tidigare inlägg antytt att summeringen av stimulanserna i figuren ovan är missvisande, eftersom statsbidragen till kommunerna förmodligen dubbelräknas. Därför är det inte helt överraskande att verklighetsbeskrivningen inte är entydig. Joshua Aizenman och Gurnain Pasricha har undersökt hur offentlig konsumtion och investeringar utvecklades under krisen i olika länder. Enligt Aizenman och Pasricha, som alltså bortser från stimulanser via skatter och transfereringar, var de svenska stimulanserna inte särskilt omfattande i en internationell jämförelse (se figuren till höger).

Hur stora stimulanserna har varit är dock av underordnat intresse. Mer intressant är att fundera på om rätt stimulanser har använts. Jag har i flera tidigare inlägg (här, här, här, här och här) argumenterat för att en grundprincip för stabiliseringspolitiken ska vara att undvika nedskärningar i den offentliga sektorn. Finanspolitiken på lokal nivå begränsas ofta av strikta budgetregler som kan tvinga fram åtstramningar i en djup konjunkturnedgång. För att undvika sådana åtstramningar är det därför viktigt att säkerställa att kommuner och delstater får tillräckliga resurser innan en mer traditionell stimulanspolitik börjar föras på central nivå.

Figur 9 i Aizenman och Pasricha

Tillväxt i offentlig konsumtion och investeringar 2009kv1 - 2010kv1

Här har den svenska krispolitiken, där höjda statsbidrag till kommunerna var ett centralt inslag, lyckats bättre än den amerikanska. I USA var omfattande skatteåterbäringar och skattesänkningar centrala inslag i både George Bushs Economic Stimulus Act och Barack Obamas American Recovery and Reinvestment Act, medan ökade anslag till delstaterna endast ingick i begränsad omfattning. Många delstater har därför akuta budgetproblem och har tvingats skära ner löner, personal och offentlig verksamhet under krisen. Figuren till höger, också från studien av Aizenman och Pasricha, visar följaktligen att de federala stimulanserna i USA har motverkats av åtstramningar på delstatsnivå. Förmodligen skulle större transfereringar till delstaterna, snarare än traditionell stimulanspolitik, ha medfört en bättre stabilisering av konjunkturutvecklingen i USA.

Grattis AER!

För precis 100 år sedan gavs det första numret av tidskriften American Economic Review ut. AER har under lång tid varit den ledande akademiska publikationen inom nationalekonomi och därför är det förstås passande att de i sitt jubileumsnummer blickar tillbaka och i en specialartikel listar sina 20 bästa publikationer genom tiderna.

Det är lite ironiskt (men samtidigt lite skönt) att inom ett ämne som är så upptaget med precision och mätbarhet så inleder man med att slå fast att det vore fruktlöst att försöka slå fast precisa kriterier. Istället förlitar man sig på en komitté bestående av idel framstående ekonomer: Kenneth Arrow, Douglas Bernheim, Martin Feldstein, Daniel Macfadden, James Poterba och Robert Solow.

I urvalet finns klassiker som många säkert hört talas om (men som jag misstänker många inte läst i original) som Charles Cobb och Paul Douglas’ artikel ”A theory of production” som gett upphov till Cobb-Douglas funktionen, Friedrich Hayek’s mycket läsvärda ”The use of knowledge in society” där han argumenterar för att en fri marknad via prismekanismen är en oöverträffbar aggregeringsmekanism för information (framförallt är den bättre än det bästa tänkbara expertstyre). Här finns Simon Kuznets’ ”Economic Growth and Income Inequality” där han spekulerar kring möjligheten kring det som blivit känt som Kuznets-kurvan, Franco Modigliani och Merton Miller’s artikel ”The cost of capital, corporation finance and the theory of investment” där de härleder Modigliani-Miller teoremet. Här finns också Peter Diamond’s viktiga OLG-artikel och hans artiklar med James Mirrlees om ”optimal beskattning”, Milton Friedman’s artikel om ”den vertikala Phillips-kurvan”, och Avinash Dixit och Joseph Stiglitz’s klassiker om monopolistisk konkurrens och Paul Krugman’s relaterade artikel om handel i värld med produktdifferentiering och skal-fördelar, och en hel del annat.

Trots att alla dessa artiklar förstås haft enorm betydelse så slås jag av hur mycket jag tycker saknas. Här finns t ex inget fundamentalt bidrag inom spelteori, inte mycket till bidrag inom ekonometri, överhuvudtaget inget efter 1980, men inte heller något av Irving Fisher eller Paul Samuelson. Tur att det finns andra konkurrerande tidskrifter…

Artikeln med länkar till alla 20 topp-publikationerna hittar du här.