I en artikel i senaste numret av Ekonomisk Debatt kritiserar Fredrik Segerfeldt biståndsgivande. Han menar att biståndet står i vägen för den enskilt viktigaste faktorn bakom ekonomiskt välstånd, nämligen utvecklingen av “bra institutioner”. Resonemanget går ungefär så här: Fattiga länder har svaga institutioner där politiker och andra ledare har stora frihetsgrader att sno åt sig pengar. Bistånd går därför inte till dem som behöver stöd utan bidrar istället till korruption. Detta leder i sin tur till att de korrupta ledarna både har incitament att motverka förändringar i riktning mot bättre institutioner och dessutom har lättare att sitta kvar (då de får ökade resurser via biståndet).
Den här beskrivningen av biståndets potentiellt negativa effekter är klart besläktad med många andras inlägg i den här debatten över de senaste decennierna, till exempel William Easterly som har mycket läsvärt på sin webbsida och som också skrev argt om biståndets korrupta baksida i en artikel i NYRB som Jonas tipsade om här. Det är också en beskrivning som ligger mycket nära idéer som bl a jag själv skrivit om fast i ett annat sammanhang nämligen effekten av naturresurser på ekonomisk tillväxt. Tanken i det sammanhanget är att i avsaknad av bra institutioner kan stora naturresursinkomster leda till korruption och till och med väpnad konflikt (i syfte att ta kontroll över resursinkomsterna). Detta gör i sin tur att naturresurser bidrar negativt till tillväxt i länder med dåliga institutioner.
Jag har inga invändningar mot det resonemang som förs i artikeln, tvärtom håller jag med om att dessa problem finns. Men frågorna som bör ställas är “Kan vi lära oss mer om under exakt vilka omständigheter de negativa utfallen uppkommer?” och “Vad ska vi göra åt det?”. För att ta ett exempel ur Fredrik Segerfeldts artikel. Jakob Svenssons studie Foreign aid and rent-seeking sägs visa “att bistånd tenderar att öka korruptionen och privilegiejakten i mottagarländerna” (s 26). Det är inte korrekt. Svenssons studie visar att detta oftare sker under vissa omständigheter, medan bistånd under andra omständigheter har motsatt effekt. Mycket förenklat finner Svensson att bistånd ökar korruption i samhällen där oenigheten om vad man ska göra med pengarna är stor medan effekten är den motsatta om samstämmigheten kring detta är stor. Studien visar också att sättet på vilket bistånd ges påverkar sannolikheten att det leder till korruption.
Detta är naturligtvis en liten detalj i sammanhanget men den illustrerar en viktig poäng. Det är osannolikt att det finns ett så enkelt samband som att bistånd leder till x, y eller z. Man får nog finna sig i att bistånd (och massa andra policyinterventioner) leder till vissa utfall under vissa omständigheter och andra under andra omständigheter. Mycket av missnöjet i den akademiska litteraturen med de “allmänt misskrediterade” regressionsanalyserna om bistånd och tillväxt (citerat på s 23) handlar just om detta. Detta gäller vare sig man tror sig kunna visa ett positivt eller negativt samband. Frågan är förstås vad man ska göra istället. Forskningen har under senare år kommit att fokusera mycket på randomisering för att bättre kunna identifiera effekter av olika åtgärder. På sistone har det (som jag skrivit om här) dock också poängterats att randomiserade experiment behöver kompletteras med teori.
Sökandet efter bättre sätt att använda biståndspengar lär fortsätta. Artiklar av den här typen behövs för att tvinga fram en skarpare diskussion kring vad som bör göras. Tidskriften heter trots allt Ekonomisk Debatt.
Ekonomistas 
Helt enig, mycket bra och balanserat inlägg Jesper!
Hej!
Jag vill tipsa om att den offentliga debatten om biståndet sedan 2006 finns samlad på Biståndsdebatten.se.
Följ den genom att prenumerera på vårt dagliga nyhetsbrev eller “Gilla” oss på Facebook
Man måste väl fråga sig vad bistånd är för något först. Ska det rädda liv eller ska det sporra ekonomisk tillväxt?
När bistånd är som bäst, som jag ser det, kommer ekonomiskt bistånd sänka levnadsstandarden i snitt men höja för berörda grupper. Människor som annars skulle dött av sjukdomar, förgiftning eller vattenbrist, överlever och bidrar till den fortsatta och förvärrade fattigdomen (den höjer inte bnp men ökar antalet fattiga). Så ser biståndet ut idag.
J Sacks, som överlag är hatad av ekonomer, har räknat ut att det sammanslagna biståndet över alla tider från västvärlden till fattiga delar, utsmetat på befolkningen, gett varje person ungefär en kopp kaffe om året i pengar mätt.
“Så ser biståndet ut idag.”
Onsketankande
njae, bistånd höjer inte någon bnp, bistånd håller fattiga människor utan köpkraft vid liv och i bättre hälsa.
Syftningsfel, inte när den är som bäst, utan när den är som bäst är biståndet såklart väldigt mycket större. Men faktum kvarstår, ekonomisk tillväxt skapas inte av bistånd på kort sikt (förutom i enskilda fall, som tex taiwan, sydkorea etc, som tagit emot relativt stora summor bistånd av kina etc).
Ursakta? Taiwan har tagit emot stora summor bistand av Kina??? Nar blev Kina och Taiwan kompisar?
jag blandar nog ihop från sacks bok om bistånd. Sydkorea och något annat land i närheten som brakat iväg i bnp, har tagit emot stora bidrag. Skillnaden är att biståndet skilde sig från afrikanskt bistånd och riktades lite annorlunda.
Källa för att Sydkorea tagit emot kinesiskt bistånd? Sydkorea har sedan Koreakriget varit amerikansk allierad.
Jag läste en artikel om korruption där USA 1776 och Afrika nu jämfördes. I den artikeln påvisades att graden av korruption var lika stor.
Det artikeln påvisar var att det som gjorde USA till den framgångssaga det är jämfört med, i mångt och mycket, den dystopiska misär Afrika av idag är var storleken på staten. I USA var staten 2% av BNP och i genomsnitt i Afrika idag 60%. En genom korrupt byråkrati har väldigt lite inflytande när de endast hanterar 2 % men ett förödande inflytande när det hanterar 60 %.
Det vore intressant att se om det finns en korrelation och/eller kausualitet mellan stor stat och koruption samt mellan stort bistånd och stor stat.
Ja jädrar,
tänk om en sådan studie visar att i huvudsak icke-korrumperade demokratier faktiskt kan hantera en stat som distribuerar hälften av produktionen – eller rentav vinner på det.
Då bleve det jobbigt att vara libertarian, åtminstone nordväst om Österrike.
Om så är fallet böjer jag mig, men sannolikheten att en stat som distribuerar mer än 50 % och vinner på det går mot noll.
Vi har ett empiriskt exempel på att en sådan stat stagnerar och tillväxten och välfärden försämras. Jag tänker inte på Sovjetunionen utan Sverige mellan 1968-1993. Detta experiment med en stat på över 60 % fallerade på de flesta plan.
Men en fråga Per S, hur stor stat anser du vara optimalt i Sverige?
1. Över 60 %, 1968-1993
2. som idag, runt 50 %
3. ~ 45%, Allians regeringens mål
4. Som Sverige före 1970, 35 %
Mitt personliga mål är 4 vilket jag även tror är optimalt för en välfärdsstat av svenskt mått.
Men tillbaka till frågan om bistånd. Menar du att Afrika behöver en större stat än 60 % för att kunna utvecklas och minska korruptionen? Jag tror tvärtom att staten i de flesta afrikanska länder borde reduceras till en klassisk nattväktarstat med Rule of Law, en helt fri marknadsekonomi mm. så att de kan på samma sätt som USA och Sverige från 1870-1970 få en gigantisk tillväxt.
Jag tror att de externa effekterna och offentliga varorna – inräknat det folkflertalet vill göra av effektivitets-, försäkrings- och fördelnings – i ett land som Sverige är minst 50 procent (kanske rentav 60 eller mer), men att den långsiktiga Lafferkurvan (typ det som under en låg ränta maximerar nuvärdet av framtida skatteintäkter) når maximum runt men nära 50 procent, och att den senare således måste vara styrande.
Skillnaden mellan alternativ 2 och 3 är mest beroende på om man har bra eller dåliga skatter, och vad man gör för pengarna. Tillspetsat ser jag hellre att man tar in 45 procent med fastighetsskatt och lägger på bra skola än att man tar in 50 procent med förmögenhetsskatt och lägger på spårbilar.
I större delen av världen är situationen givetvis helt annorlunda. Finns inget som tyder på att Mugabe skulle kunna hantera 60 procent av BNP, eller ens en tredjedel så mycket. Under en Berlusconiregim är externaliteterna mindre och Lafferkurvan peakar tidigare än i Sverige. Man får helt enkelt göra en avvägning mellan marknads- och politikmisslyckande.
Detta illustrerar den intellektuella kollapsen i att generalisera och kanonisera Reagans citat om att staten inte är lösningen utan problemet, eller den hayekianism som ser alla stater som Leviathan.
Om staten är lösningen eller problemet beror huvudsakligen på om staten är bra eller dålig. Politik och ekonomi bör inte hämta tankar från folk som inte kan skilja Reinfeldt från Mubarak.
När det gäller Sverige och Laffer kurvan finns in studie som visar att Sverige befinner sig på fel sida av den. Det innebär att en stat större en 50 % inte kan fungera effektivt. Sedan är det så att skälet till varför Sverige klarar att hantera världens största stat beror på dess byråkratiska tradition från Vasa, Boström doktrinen dvs obrottslig lojalitet mot ett under av effektivitet, korruptionsfritt samt extremt slimmad.
När Reagan gjorde sitt uttalande om att staten var problemet hade han helt rätt, både när det gällde USA och Sverige.
Vi kan jämföra Sverige och USA. Sverige klarar av skälen ovan en stat i storleksordningen 45%. USA klarar inte en välfärdsstat av skandinaviskt modell eftersom den amerikanska byråkratin är mycket korrupt,vänskaps korruptionen är inbyggd i systemet. Vill man se på en av de värsta avarterna behöver man inte gå längre än till den nuvarande presidenten Obamas hemstad Chicago och hans delstat Illinios. 5 av de 6 senaste guvernörena har suttit i fängelse och Chicagos borgmästare får Don Corleone att se ut som en korgosse.
Att se att staten är lösningen på alla problem är lika illa som att anse att staten är problemet. Men för att avsluta, i Afrika och USA är staten en stor del av problemet så är det inte i Sverige (så länge staten hålls under 50%)
Trevligt att vi kunnat enas om att staten med världens högsta eller näst högsta inkomstkvot kan vara relativt korruptionsfri och slimmad. Såväl Reagan som Hayek och Nozick torde rotera som spritbufféer på en illinoisisk mutmiddag i sina respektive gravar.
Mycket nyfiken på dina empiriska studier över var på Lafferkurvan olika länder befinner sig, och hur det beror på utformningen av skatter och utgifter.
Att svensk ekonomi skulle fungera sämre om man gjorde momsen enhetlig, införde fler trängselskatter eller en vettig fastighetsskatt tror jag inte på förrän jag får se en övertygande studie som visar det. Inte heller på att en förvandling av barnbidrag till barnavdrag skulle göra det.
Studien How Far are We from the Slippery Slope: the Laffer Curve Revisited följ länken nedan:
http://mfi.uchicago.edu/publications/papers/how-far-are-we-from-the-slippery-slope-the-laffer-curve-revisited.pdf
Du missförstod mig något. Vad jag menade var att Sverige är en anomali pga sin byråkratiska 500 årig tradition, inget annat land kan klara av en stat på 45%.
Varken Nozick eller Hayek skulle vrida sig i sin grav. Definitivt inte Hayek, han var en pragmatisk och konsekvens klassisk liberal, han tog avstånd från att kallas Libertarian. Han ansåg den amerikanska varianten baserad på von Mises och Murray Rothbard som en avart. Vidare tror jag att du gått på vulgär myten kring Hayek, uppenbarligen har du inte läst vad Hayek skrivit. Hayek menade på att i moderna välutvecklade västerländska samhällen var det inget problem med en stor välfärdsstat, dock menade Hayek att den skulle vars rent auktuariellt, försäkringsmässigt utformad samt fullt fonderad. ( För övrigt den lösning på svensk välfärd Bertil Ohlin förespråkade inför ATP valet, istället blev det PayAsYouGo, vilket havererade den svenska välfärden runt 1990, pensionssystemet var bankrutt.)
Vidare är det så att Hayek var emot ideologiskt betingad omfördelning, i Sverige sker ingen sådan. Topp 10 % av inkomsttagarna betalar nätan exakt sin andel av inkomstskatterna samt Sverige har ett av världens mest regressiva skattesystem. Det beror på att 80 % av det en individ betalar in får denne tillbaka via olika transfereringar, dvs den svenska högskattestaten är inget annat än ett jätteförsäkringsbolag, det betyder att de det kan ske en mycket stor skatteväxling från inkomstskatter och social avgifter till ett helt och hållet premiebaserat försäkringssystem utan politiker påverkan, dvs skattetrycket och staten storlek skulle gå ner långt under 30% utan att välfärden förändras ett jota. Det kallas i den allmän politiska debatten, Raka Rör mellan Skatter och Avgifter
Jag föreslår att du tar en diskussion med Skattebetalarnas förening om din tolkning av det svenska skattesystemet som icke-omfördelande, särskilt i den högsta inkomstdecilen.
Under tiden inväntar jag Danmarks, Finlands och Nederländernas snara ragnarök.
De skandinaviska välfärdstaterna håller alla på med en medmontering av staten, vid nuvarande nivåer klarar de sig inte.
Du missförstod mig igen, eftersom topp 10 % betalar 10% av skatterna finns det inget skäl att bibehålla marginalskatterna i Sverige. De fyller ingen som helst statsfinansiell funktion. De är endast ideologiskt betingande, rent skadliga för tillväxten.
Du tror det. Jag tror det inte.
Vi får låta tid och forskning utvisa vem som har rätt.
Ja, men även länder med hög BNP kan ha ineffektiva institutioner, så det är knappast biståndet i sig som är problemet.
“Transfereringsindustrin” i Sverige står nog också i vägen för utvecklingen av “bra institutioner”. Den är som läkemedelsindustrin. Personer som ständigt utreder obalansen på arbetsmarknaden och administrerar internt bistånd – socialförsäkringar och socialbidrag – saknar kortsiktiga ekonomiska incitament att föreslå ett skattesystem som bidrar till en sund arbetsmarknad och en effektiv rättssäker administration. Läkemedelsproducenter saknar kortsiktiga ekonomiska incitament att föreslå kost och träning som bidrar till minskat läkemedelsberoende.
Vad kan göras? Kan statens organisation och arbetsprocesser förändras så att mer “oberoende” personer utreder systemen?
Med risk för att antas tala i egen sak tror jag knappast att du hittar mer kompetenta människor i frågorna än tjänstemännen på Finansdepartementet och närliggande myndigheter.
Finner anledning att citera mig själv från knappt ett år sedan:
—
Jag blir alltid förvånad över beskrivningen av svensk biståndspolitik som misslyckad. Som jag ser det har den tre mål:
1. Ge oss gott samvete för att vi är generösa och vill väl.
2. Ge jobb till ett stort antal byråkrater som kommer att rösta rätt i nästa val.
3. Ge stöd till enskilda svenska företag med rätt kontakter. EU-reglerna gör sådant stöd ganska besvärligt, men via biståndsprojekt går det bra.
Jag kan inte se att svensk biståndspolitik misslyckas med något av dessa tre mål.
Jag kan inte heller tro att någon ärligt tror att det skulle vara ett mål att varaktigt förbättra situationen för människor i andra länder. Hade det varit det skulle vi ju uppenbart gjort andra saker, huvudsakligen avskaffat alla handelshinder till alla eller åtminstone världens fattigaste länder.
Micke: Din cyniska betraktelse är tyvärr korrekt.
att bistånd håller människor vid liv råder det inget tvivel om.
Jo precis,
Du maste forklara for mig hur svenskt bistand till Mugabe har hjalpt till att raffa liv.
Ibland hjalper tillvaxtbistand, pa det stora hela har det formodligen narmast en negativ paverkan. Katastrofbistand har val daremot oftast en mer positiv paverkan,
“radda liv”
Instämmer med Jespers balanserade synpunkter, men inte med Kirgis. USAs, inte Kinas, stora och uthålliga bistånd till de sydostasiatiska länder som blev tigerekonomier på 90-talet hade en högst signifikant effekt.
För en sammanfattning av den senaste stora översynen av olika studier av sambandet bistånd-tillväxt, se
‘Does Aid Work for Growth and Development?’ by Channing Arndt, University of Copenhagen, Sam Jones, University of Copenhagen, and Finn Tarp, University of Copenhagen and UNU-WIDER (Helsinki)
http://www.nordicafricainstitute.com/forum/entries/2011/02/04/does-aid-work-for-growth-/index.xml
Den refererade studien Tharp et.al. fokuserar på tillväxt och ignorerar i stort fördelningsproblematiken som i sin tur är avgörande för livskvaliteteten (hälsa, nutrition utbildning).
Kirgis – Ekonomen i fraga heter Sachs, och han arbetar som Professor i nationalekonomi vid Columbia i NYC. Sa pa vilket satt han ar hatad av ekonomer vet jag inte. Men ett tips ar ocksa att lasa Easterlys bok i amnet. Bara for balansens skull.
pontus,
Jag har läst lite av easterly också. Intressant, helt klart.
Anledningen till att ekonomer tenterar att tycka illa om sachs är pga att han just förespråkar mer bistånd till fattiga regioner och han har även försvarat Skandinaviens höga skattetryck. Dessa två åsikter rimmar illa med en fri, perfekt marknad.
Jo men ekonomer har ocksa gett honom ett jobb pa ett av varldens mest prestigefyllda universitet, samt regelbundet publicerar hans forskning i framstaende ekonomiska journaler. Det ar svart att havda att en sadan ekonom ar hatad av ekonomer generellt.
pontus,
Nej det är inte så svårt att hävda det. Fisher tex, en av de absolut största statistikerna genom tiderna ägnade sin fritid åt rasbiologi, vilket säkerligen många tyckte var tvivelaktigt. Men hans papper blev som tur var publicerade utan problem och hade enormt inflytande. Bla skapade han regressionsmodellen med lite hjälp av en annan rasbiolog, som var kusin till en känd biolog.
Ideologi ska inte spela roll för forskningens validitet.
“Ideologi ska inte spela roll för forskningens validitet.”
Antligen nagot jag kan halla med om. (aven om jag inte forstar vad det har med pontus pastaende att gora)
han påstod att ekonomer inte tenderar att tycka illa om sachs, och att han blir publicerad vittnar om detta.
Jag har svarat på Roines inlägg på Timbros hemsida. Läs mer här http://korta.nu/i5hj8.
Jag har svarat Roine på Timbros biståndssajt: http://www.timbro.se/innehall/?art=bistand-svar-till-roine
Fredrik, vad säger du om resultaten som redovisas i denna rapport: http://www.bignam.org/Publications/BIG_Assessment_report_08b.pdf
Direkta cashtransfers är en spännande idé. Men det angriper inte fattigdomens orsaker.
Vad menar du är fattigdomens orsaker?
Fattiga länders institutioner. Läs min artikel, den som blogginlägget diskuterar.
Jag menar att cashtransfers kan förbättra institutioner.
Förklara gärna hur det skulle gå till.
Ja, jag får kanske skriva en artikel om detta 🙂
Det finns en hel del forskning om cash transfers. Göran Holmqvist vid Nordiska Afrikainstutet har en del inressanta artiklar som snart kommer att publiceras.
Att ge fattiga mödrar kontanter, via t.ex. mobiltelefoner, skulle ge en mängd positiva utvecklingseffekter, både tillväxt och bättre fördelning av inkomsterna.