Finns det en amerikansk kreditrisk?

Ränta på 10-årig statsobligation, USA

10-årsränta, USA

Standard & Poor’s beslut att sänka den amerikanska statens kreditbetyg har kritiserats av många, kanske främst för att marknaden fortfarande ser amerikanska statsobligationer som en av de säkraste tillgångarna. Räntan på 10-åriga amerikanska statsobligationer är ju mycket låg och har dessutom fallit påtagligt de senaste dagarna (se figur till höger). Detta indikerar att marknaden anser att risken är låg både för en regelrätt betalningsinställelse och för en mjuk betalningsinställelse via inflation.

Jag misstänker dock att sannolikheten för att den senare lösningen kommer att användas i USA underskattas. Flera inflytelserika ekonomer argumenterar för att centralbankerna bör försöka höja inflationstakten under några år för att på så sätt hjälpa stat och hushåll att minska den reala skuldbördan. I Europa (=Tyskland) och Japan (som har två snäpp lägre kreditbetyg än USA men ännu lägre räntor) finns ett stort motstånd mot hög inflation. USA har historiskt visat en större benägenhet att acceptera hög inflation för att bekämpa stigande arbetslöshet. Landet saknar dessutom ett explicit inflationsmål, och under senare år har även centralbankens självständighet blivit alltmer ifrågasatt.

Bland de ekonomer som argumenterar för tillfälligt högre inflation finns Kenneth Rogoff. Läs gärna hans debattartiklar från december 2008 och dagens Financial Times.

Comments

  1. FT kan kräva inloggning. En snarlik version av Rogoffs artikel finns här.

  2. Sven-Olov says:

    Intressant inlägg. Jag delar din analys. Federal Reserve pekades ut som en av de mest oberoende centralbanker i tidiga studier av centralbankers oberoende, men detta har som sagt reviderats i senare studier. Det enklaste sättet för USA att minska sin statsskuld är att öka inflationen något. Frestelsen kanske blir för stor i slutändan?

  3. Alex II says:

    Du och Rogoff har i mina ögon rätt.

    För snart 7 år sedan var jag på ett seminarium för pensions specialister. Under seminariet diskuterades hur pension krisen i västvärlden skulle lösas. Sverige var det enda land som politiskt klarat att komma till en kompromiss över partigränserna. Detta genom att hålla borta den ekonomiskt vettlösa vänstern, vänsterpartiet och Miljöpartiet.   Tyvärr har europeiskt socialdemokrati lierat sig med dem och det har omöjliggjort kompromisser när det gäller reformer av välfärdsstaten både i USA och inom gamla EU. 

    Nu är vi i det scenario mina pensions forums kolleger förutspådde som en ”lösning” på pensionskriserna inom västvärlden:

    Receptet var:

    1. Ta bort eller minska inflationsjusteringen av alla sociala förmåner. I USA har domstolar gått med på att göra detta för kommunala och delstatliga pensioner. Sverige gjorde detta i pensions reformen i fall de skulle komma att behövas de bytte basbelopps beräkning. Prisbasbelopp et ändrades för sociala förmåner, det är lägre än den verkliga inflationen. 

    2. Tryck på inflationsgasen!

    3. Vidare kan USA även göra det Sverige gjorde under de galna åren 1968-1993, kontinuerligt devalvera valutan. Detta kommer sannolikt inte hända men dollarn kommer inom överskådlig framtid sannolikt vara lågt värderad. 

    Dessa scenariot om de händer får till följd att banksparare, pensionssparare i traditionella livbolag med stor andel stats obligationer  och ålderspensionärer blir  stora förlorare. Låntagare och de som äger reala tillgångar blir stora vinnare. En omvänd Robin Hood. 

    Vad kommer att hända med USA. Vi har svaret i form av Sverige. Vi föll på BNP listan från 4:e till 17:e plats. Vår valuta devalverades ner till 1/7 del av sitt värde och  levnadsstandarden sjönk med 40 %.  Hade vi fört en stringent ekonomisk politik som Schweiz hade vi haft ett helt annat läge.  

    (Schweitzer franc/ Svensk krona ca 1960 1:1, idag 1:7, samt BNP (PPP) 1960 1:1, idag 1:1,7.)

    • Vad är källan på BNP PPP per capita. Enligt Wikipedias tre olika mått som kommer från Världsbanken, IMF och CIA World Factbook är de:

      IMF (2010):
      Schweiz: 41,663
      Sverige: 38,031
      Ratio: 1:1,1

      Världsbanken (2009-2010):
      Switzerland 46,424
      Sweden 38,885
      Ratio: 1:1,19

      CIA World Factbook ger liknande siffror (42 vs 39) men känns lite mer oseriös?

      • Alex II says:

        Jag ber om ursäkt det var inte BNP PPP utan median inkomst PPP. 

        Källa bloggen Super-Economy:

        Super-Economy: Median earnings higher in U.S than in Europe.

        http://super-economy.blogspot.com/2010/04/median-earnings-higher-in-us-than-in.html

        ”I have previously written about the fact that the U.S [ i mitt fall Schweiz eftersom USA och Sverige inte går att jämföra emedan Sverige och Schweiz är när det gäller förutsättningar och kultur karbon kopior  efter andra värlskriget] has higher average income than European [ Sverige]  countries. This is not only due to the rich earning more. The U.S also has higher median income than most European countries. Here is median income in PPP adjusted dollars in the ”mid-2000s” by the OECD.

        I should warn that estimates of median income are much less reliable than GDP per capita.

        1 Luxembourg (35.200)
        2 United States (27.768)
        3 Switzerland (27.228)
        18 Sweden (19.895)
        19 France (19.047)

        France, which Social Democrat Bruce Bartlett thinks is a pretty positive role model for America, has a median income 31% lower than the U.S. Do you think the median American would voluntarily reduce his or her standard of living by 31% to get ”better restaurants; and greater income equality”?

        Not only does the educated class do much better in the U.S compared to Europe, the median earner are also better of here.

        But why let objective facts stand in the way of leftist theory?”

        Sent from my iPhone

      • Och ratiot där är 1.35 och inte 1.7, men annars så bra. Sen undrar jag lite hur det kan vara så stor skillnad mellan medianinkomst och BNP för Sverige och Schweiz. Kan i och för sig vara mycket hemtagna vinster i Schwiez som bara syns i nationalinkomsten men kan vara värt att kolla mer in i.

  4. Ricardo says:

    Antagligen blir det för mycket politiskt motstånd mot en höjning av inflationstakten i USA.

    Greg Mankiw har en lösning (som antagligen möter mindre politiskt motstånd) som Scott Sumner kommenterar:
    http://www.themoneyillusion.com/?p=10313

  5. pontus says:

    Men saken är att en ganska betydande del av den amerikanska statsskulden har ganska kort förfallodatum (ungefär 45% har kortare än 12 månader). Dessa är svåra att inflatera bort med bara en liten höjning (från 2 till 4%) av inflationstakten.

    En lite tokig ide är kanske att bara dubbla penningmängden på ett bräde och sen direkt återgå till 2% igen. Det kan tillochmed annonseras ett par veckor i förväg.

    • Alex II says:

      @Pontus,

      De delar av statsskulden i USA, samt i princip allt framtida underskott, beror på rusande kostnader i det amerikanska välfärdsystemet (Social Security, Medicare och Medicaid, inkluderat Obamas och Busch II vettlösa (dvs ofinansierade) reformer av sjukförsäkrings systemen, ObamaCare och Medicare D)

      Inflations gasen justerar dessa problem på medel lång och lång sikt. Det innebär att reformer på kort sikt blir mindre viktiga och politiker slipper ta ansvar för besvärliga beslut som att höja skatter och/eller sänka förmåner. De kan istället fortsätta att skylla på ”marknaden” och ”spekulanter”.

  6. @Ricardo: Det finns en hel del poänger med att ersätta inflationsmålet med ett prisnivåmål, men även en del problem. Ett prisnivåmål skulle underlätta i dagsläget när inflationen är och har varit låg samtidigt som konjunkturen är svag. Men i ett läge när prisnivån överstiger målet samtidigt som konjunkturen är svag skulle ett sådant mål kunna medföra att centralbanken tvingas föra en orimligt stram penningpolitik. Jag tror att man då skulle välja att avvika från målet. Därmed är en sådan strategi inte trovärdig. Men det finns många ekonomer som tror på tanken, så den ska nog inte avfärdas alltför snabbt.

    Jag tror att det ev skulle kunna fungera som en tillfällig åtgärd i ett krisläge med negativ inflation och svag ekonomi (som Japan under de senaste decennierna, och kanske USA och Europa nu). Men då bör man uttryckligen meddela att man kommer att återgå till ett inflationsmål när man uppnått målet för prisnivån.

    @pontus: Ja, det stämmer. Men jag tror att Rogoffs poäng främst är att policyn skulle underlätta för hushåll med stora bolån i kombination med lågt värderade bostäder. Dessutom kan Fed då hålla räntan låg under en längre tid och därmed lättare stimulera ekonomin via penningpolitiken.

  7. Andreas says:

    Intressant, men hur ska man lyckas få upp inflationen. Fed håller ju redan styrräntan nära noll. QE3?

    • Mats Persson says:

      Det finns två svar. Det närmast till hands liggande är att man fortsätter med s.k. ”quantitative easing” (QE). Traditionell penningpolitik innebär ja att centralbanken bara styr de allra kortaste räntorna. Med QE försöker man även styra de längre räntorna. Genom att köpa upp långa statsobligationer kan Fed driva upp priset på dessa, och därmed faller den långa räntan. Erfarenheterna av QE har varit blandade, men jag tror man kan fortsätta att expirementera längs dessa linjer.
      Det andra svaret är mindre konventionellt, och kanske potentiellt farligt – men det fungerar: Staten finansierar sitt budgetunderskott genom sedelpressarna (eller, i praktiken, genom direkt upplåning i centralbanken). Fördubbla alla socialbidrag (eller barnbidrag, eller vad man vill) och finansiera det genom sedelpressarna. Då ökar efterfrågan,samtidigt som prisnivån stiger.

  8. Ricardo says:

    @Martin: Som jag förstod det så menar Sumner (och möjligtvis Mankiw också) att det ska vara ett tillfälligt åtgärd för just denna krisläge som USA befinner sig i för att få FED att agera. Samtidigt så vitt jag vet så har FED ingen officiell inflationsmål heller. Annars så förespråkar Sumner en NGDP targeting.

    Här är ett bra blog inlägg av David Glasner med några anledningar till att varför en högre inflationsnivå skulle vara bra för USA:
    http://uneasymoney.com/2011/08/05/inflation-and-the-banks/
    Jag tycker han förklarar lite mer utförligt (än Rogoff) hur en högre inflationsnivå skulle hjälpa att lösa krisläget.

  9. Andreas Bergström says:

    I och med att Fed nu har sagt att de fryser räntan i två år, så kommer väl inflationen att få bli lite vad den blir?

    Nu är det ju inte omöjligt att demokrater och republikaner, pressade av S&P, faktiskt får ihop ett avtal om en vettig balanserad budget för framtiden. Det är inte heller omöjligt att euroländerna på ett eller annat sätt tar på sig fullt ansvar för alla medlemsländers skulder, så att krisen upphör här. Då kan ju tillväxten och inflationstrycket komma igång redan under hösten. Kan ju bli besvärligt för Fed.

    • Andreas Bergström says:

      Min tidigare kommentar byggde på en övertolkning av rapporteringen om FED:s beslut. Har läst hela beslutet och förstår att de inte alls har bundit sig för två år framåt, utan bara säger att räntan sannolikt kommer fortsätta vara låg. Så glöm mitt tidigare resonemang.

  10. Mattias says:

    Hur skall FED kunna inflationera bort skulden utan att dra på sig högre räntekostnader för USA? Är tanken att de skall pumpa in $7t i ekonomin och att USA inte tar några nya lån på xx år innan den enorma inflationen tagit stopp och förtroende för dollarn har återställts?

  11. ”Räntan på 10-åriga amerikanska statsobligationer är ju mycket låg och har dessutom fallit påtagligt de senaste dagarna (se figur till höger). Detta indikerar att marknaden anser att risken är låg både för en regelrätt betalningsinställelse och för en mjuk betalningsinställelse via inflation.”

    Det är inte helt uppenbart.

    Högre inflation innebär inte nödvändigtvis högre nominella räntor, speciellt inte när de nominella räntorna befinner sig nära noll.

    Marknaden kan mycket väl tro på en högre inflation, men om den tror att det inte får Federal Reserve att höja räntorna, just för att den nu vill se högre inflation (eller egentligen lägre realräntor), så är det rationellt att tro på mycket låga räntor under en längre tid.

    Ifall centralbanken vill hålla realräntan oförändrad, eller höja den för att bekämpa inflationen, är det rimligt att anta att högre inflation innebär högre räntor.

    Ifall centralbanken istället vill sänka realräntan, men hindras av ZLB, som man kan anta att läget är nu, så kan en högre inflationstakt välkomnas utan nominella räntehöjningar.

    Om det till och med är så som du är inne på, att man önskar att inflatera bort skulden (vilket egentligen handlar om att hålla realräntan negativ), så blir det en tautologi att högre inflation inte kommer att bekämpas med positiva realräntor.

    I det scenariot är en låg ränta på 10-åringen motiverad och närmast självklar (för statspapper med så god likviditet och kreditvärdighet som de amerikanska).

    För övrigt tycker jag inte att det är rimligt att kalla inflation en betalningsinställelse; inte ens en mjuk sådan. Inflation är en del av de kända förutsättningarna när obligationen ges ut. Man är garanterad att värdet på obligationen minskas med inflation, men man vet inte hur mycket. För de som vill ha inflationsskydd finns en specifik produkt, TIPS.

  12. Karl: Ditt resonemang kanske kan stämma i princip, men mer direkta indikationer (breakeven-inflation från 10-åriga TIPS) tyder på att inflationsförväntningarna faktiskt sjönk efter att kreditbetyget sänktes. De senaste dagarna verkar förväntningarna dock ha stigit, kanske som en följd av Feds tydliga signaler om att de kommer att prioritera konjunkturstimulanser snarare än stabil inflation.

    Allt detta dock sagt med reservationen att det finns en del invändningar mot att använda breakeven-inflation från TIPS som ett mått på inflationsförväntningarna. Detta mått kan påverkas av risk- och likviditetspremier på de olika tillgångarna, och dessutom av att TIPS-obligationerna inte blir helt inflationsjusterade vid en utdragen deflation.

    • Martin: Jag pratade om det hypotetiska scenario om inflatering av skulderna som du presenterade – och hur en marknadstro på detta skulle påverka 10-åringen. Det innebär inte att vi har det scenariot idag.

      Jag skulle tro att både tron på kommande högre inflation (utan kraftig inflationsbekämpning som följd), och tro på kommande deflation, är på ovanligt höga nivåer. Inget av dessa scenarier motiverar nödvändigtvis högre nominella räntor.

      Vad gäller breakeven-inflationen så är den som du är inne på inte helt oproblematisk, men den signalerar faktiskt en tro på något accelererande inflation (10-åringens BE-inflation är 0,4 procentenheter högre än 5-åringens), även om den inte alls signalerar om några extrema inflationsnivåer. Deflationsoron begränsar sannolikt uppgången.

      Om man istället tittar på exempelvis guldpriset så uttrycks genom detta en rädsla för inflation. Sannolikt domineras denna marknad av de med inflationstro snarare än de med deflationstro, som nog snarare väljer att köpa obligationer än att blanka guldet.

  13. Per-Olof Persson says:

    Martin,

    Din lösning påminner om den keynesianska motsägelsen – ”om problemet är att hushåll, företag och staten har tagit för mycket lån, så är lösningen på problemet att hushåll, företag och staten tar ännu mer lån”.

    Problemet är att den amerikanska staten inte kan finansiera sina utgifter och skuldåterbetalningar med enbart skatter. Det skulle bli revolution i landet, och förmodligen, skulle hela det amerikanska imperiet, inhemska som utländska, falla omkull, tillsammans med det monetära systemet.

    Om detta verkligen hände, skulle det inte finnas några mer ”pågående förhandlingar” om budgeten och statsskulden. Nedskärningarna skulle vara snabba, extrema och gigantiska. Den federala regeringen skulle vara tvungen att bete sig som delstatsregeringarna, balansera budgeten år till år. Det skulle inte bli fler planer för falska nedskärningar.

    Hundratals miljarder i resurser skulle bli fria från statlig kontroll. Den privata sektorn skulle få uppleva en stor infusion av nya resurser. Räntorna skulle förmodligen gå igenom taket, vilket innebär att människor faktiskt skulle belönas för att spara. Krigsindustrin skulle få stänga sina blodiga dörrar.

    Inom några månader skulle vi börja se enorma resurser överföras till näringslivet, och fickor av tillväxt skulle uppkomma. Nya arbetstillfällen skulle uppkomma och nya företag skulle växa upp. Inom ett år eller 18 månader, skulle landet få tillväxt, och den här gången skulle det vara en verklig och hållbar tillväxt. Tillväxten skulle inte bero på att centralbank/banker artificiellt ökar penningmängden.

    • Per-Olof,

      Jag har (som vanligt) svårt att följa ditt resonemang. Jag antar att du med ”Martin, Din lösning” avser en mycket förvanskad tolkning av Rogoffs förslag, och att resten av ditt resonemang ska tolkas som att ett krav på årlig budgetbalans i den federala budgeten skulle medföra en massa bra saker.

      Jag håller med om att USA måste få ordning på sin budget — någon procentenhets högre inflation under några års sikt skulle verkligen inte räcka för att lösa landets budgetproblem! Men att kräva årlig budgetbalans är en mycket dålig idé.

      • Har du några empiriska exempel på att årlig budgetbalans faktiskt är en dålig idé? Jag kan tänka mig att en konsekvens av en sådan policy skulle vara betydligt kraftfullare kontraktioner när de inträffade men att nedgångarna samtidigt skulle bli mycket kortare. Dessutom skulle individerna tvingas skaffa sig ett ordentligt sparkapital så deras beroende av staten minskade vilket skulle vara sunt (Ett ordentligt sparkapital alltså. Det är för all del sunt att inte vara beroende av staten också men det är mer en filosofisk än strikt ekonomisk, som är ämnet här, fråga).

        Om de flesta hade ett ordentligt sparkapital som kunde investeras skulle det i sig vara gynnsamt för såväl långsiktig tillväxt som individernas trygghet. Vad är egentligen argumentet mot en statsbudget i balans varje år (för icke-keynesianer)?

      • Per S says:

        Verkligen en kanonidé att stimulera sparande genom att avskaffa socialförsäkringar.

        För att få en ordentlig effekt borde vi förbjuda hem- och fordonsförsäkringar också. Attans vad folk skulle spara.

        Slut ironi.

      • Andreas SO says:

        Ja en del har sannerligen svårt att skriva utan att vara ironiska.

      • lg: Jag har inga bra empiriska referenser. Det kan bero på att jag har missat något i litteraturen, men jag misstänker att det beror på att inget land har tillämpat någon strikt variant av årlig budgetbalans.

        Det finns ett flertal studier av krav på budgetbalans på lokal/regional nivå, särskilt för amerikanska delstater. Vad jag vet ger denna litteratur inget entydigt besked om hur konjunkturen påverkas. Men det är svårt att dra slutsatser för nationer utifrån dessa studier. Utfallet i delstaterna påverkas ju inte endast av den lokala politiken utan även av den federala konjunkturpolitiken samt av federala bidrag till delstaterna. Det kan finnas poänger med strikta balanskrav på lokal nivå om konjunkturpolitiken sköts på central nivå.

        Du frågar om argumenten för ”icke-keynesianer”. Låt mig dela upp svaret i två delar. Huvudinvändningen mot balanskrav är i någon mening ”keynesiansk” eftersom den bygger på keynesianska mekanismer, dvs att konjunktursvängningar vanligen beror på (eller förstärks av) någon form av marknadsmisslyckanden samt att finanspolitiken har möjlighet att påverka dessa konjunktursvängningar. Flertalet ekonomer delar denna världsbild även om de inte kallar sig keynesianer. Det gäller åtminstone mig — jag brukar inte beskriva mig som ”keynesian”, men mina invändningar gäller främst synen på aktiv finanspolitik och keynesianismens teoretiska utgångspunkter. Jag tror ändå att det i normalfallet är vansinnigt att medvetet försöka föra en systematiskt procyklisk finanspolitik, vilket blir följden av kravet på budgetbalans.

        Men även om man är ”icke-keynesian” i en striktare bemärkelse finns det argument mot budgetbalans. Det typiska exemplet är Robert Barros klassiska artikel om optimal skuldpolitik där han visar att statsskulden ska ta största smällen om ekonomins utgifter överraskande ändras. Skatten ska förväntas vara konstant över tiden. Det är inte effektivt att höja skatten kraftigt ett år för att balansera budgeten, eftersom hushållen då försöker skifta inkomster från det året till senare år när skatten är låg.

        Argumentet kan utvecklas för att visa att såväl skatter som offentliga utgifter ska hållas konstanta (relativt BNP) om ekonomin drabbas av konjunkturchocker (t ex produktivitetschocker). Det är knappast effektivt att erbjuda kraftigt sämre utbildning till barn som växer upp under en lågkonjunktur. Det är förmodligen mer effektivt att fördela den sämre utbildningen till såväl dagens som framtidens barn, vilket kan uppnås genom upplåning på kort sikt.

        Avslutningsvis kanske jag ska påpeka att jag är osäker på vad de som förespråkar ”budgetbalans år för år” (dvs Per Olof ovan och Tea Party-rörelsen i USA) avser. Kanske menar de att man ska tillåta stora överskott men inte underskott i budgeten. Om de dessutom menar att man vanligen bör sträva efter sådana överskott har jag inga stora invändningar mot förslaget. Det liknar ju de budgetregler vi redan har i Sverige men efter en uppjustering av gränserna med tre procentenheter (vi har ju ett mål på en procents överskott och tillåter inte större underskott än tre procent). Politiker från högersidan brukar dock ogilla att staten ackumulerar stora förmögenheter, så jag misstänker att det inte är så Tea Partyrörelsens förslag ska tolkas.

      • Alex II says:

        @Per S,

        Låt oss titta på landet med en av världens högsta sparkvoter per capita, dvs hur mycket sparande av varje individs inkomst sker, Kina.

        I Kina är den 30-40 % av individens inkomst, dvs motsvarar nästan exakt det tvångssparande vi har i Sverige via socialavgifterna, ca 35%, samt pensionsavgiften. Att kinerserna har en så hög sparkvoter är för att de själva måste spara till sin pension samt (själv) försäkra bort risken att bli sjuk eller dö i förtid iom att det finns få eller rudimentära sociala skyddsnät.

        Låt oss vända på ditt resonemang. Varför inte förstatliga all ekonomisk verksamhet?

        Sedan är det så att de som inte förstår sig på vad en försäkring är blandar ihop sparande och riskförsäkringar.

        En försäkring per definition täcker den ekonomiska skadan av är en plötslig och oförutsedd händelse. Att bli gammal är vare sig plötsligt eller oförutsett. Du vet däremot inte när du blir sjuk eller dör. (Att politiker kallar socialförsäkringar för försäkring är rent vilseledande när det istället är fråga om tvångssparande)

        De äkta försäkringar du nämner är fordon- och hemförsäkring, de ger bara ersättning när det sker en plötslig och oförutsedd händelse, krock, brand, stöld, vattenskada mm. I detta sammanhang är det då så att den enda riktiga försäkring som behövs i sociala förmånssystemen är sjukförsäkringen, du insjuknar plötsligt och oförutsett.

        Sedan är det så att i ett modernt postindustriellt samhälle som det svenska finns det inga skäl i världen varför staten ska agera vare sig sparkassa eller försäkringsbolag. Däremot går det att diskutera om individen och försäkringsbolagen ska ha kontraheringsplikt. (Så är fallet i Schweiz samt premien är lika för alla och tas ut via skatten men försäkringsgivarna är privata ömsesidiga bolag.)

      • Alex II,

        Du skriver:
        ”Sedan är det så att i ett modernt postindustriellt samhälle som det svenska finns det inga skäl i världen varför staten ska agera vare sig sparkassa eller försäkringsbolag.”

        Detta är helt enkelt inte givet och är inte heller en del av ämnet för denna tråd. Kan inte diskussionen på ekonomistas föras utan alltför kraftiga politiska övertoner? När debatten blir mer politisk tenderar nivån bli lägre.

      • Per S says:

        Jag ser få tecken på att kineser skulle vara friare, tryggare eller leva i en mer effektiv ekonomi än svenskar.

        Försäkring mot sjukdom, arbetslöshet och långt liv måste förstås utformas bra, men är i grunden välfärdshöjande. Åtminstone den första verkar ha svårt att konstrueras bra utan ett offentligt beslutat obligatorium, och väljarna i de flesta demokratiska stater verkar föredra ett offentligt engagemang också i de två senare. Att riskspridning i form av dessa socialförsäkringar, liksom sakförsäkringar, minskar det genomsnittliga sparandet är en del av själva poängen.

        Men struntar man i effektivitet så vore försäkringsförbud onekligen ett kraftfullt sätt att få upp sparandet.

      • Alex II says:

        JE,

        Hur försäkringen ska drivas och finansieras borde inte vara en politisk fråga utan en fråga om stats finansiella kostnader, effektivitet och valfrihet. Min poäng var att ju modernare ett samhälle är desto mer sofistikerade är medborgarna samt kräver mer av variation och valfrihet inom alla områden.

        Fråga om att göra om de delar av välfärdssystemen som idag är försäkrings relaterade, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, sjukpenningsförsäkringen, mm till riktiga auktuariellt beräknade försäkringar enligt modellen i vårt pensionsystem (vilket idag är helt försäkringsmässigt beräknat) borde inte heller vara en politisk fråga utan en rent teknisk fråga. Om det anses politiskt säger det en hel del om detta forum.

        Vidare har frågan om försäkring absolut bäring på denna tråd iom att diskussionen var om hur få ordning på USAs ekonomi.

        Om USA gör om sina välfärdsystem till rena försäkringar försvinner alla USAs budget problem och inga stimulanser, inflations manipulationer behövs. Underskotten och statsskulden smälter bort. (Den politiska frågan blir hur stor del som ska privatiseras.)

      • Per S says:

        På vilket sätt skulle det inte vara politiskt att göra sjukförsäkringen eller arbetslöshetsförsäkringen aktuariska? Det skulle ju innebära en stor omfördelning till nackdel för dem som valt fel gener och uppväxtmiljö.

        Och finns det överhuvudtaget någon rimlig definition av aktuarisk i sammanhanget? Hur skulle man bedöma sannolikheten för att en person som 1970 var 30 år skulle behandlas för magsår efter att ha förlorat jobbet under 1990-talskrisen? Och vad var 1970 sannolikheten för att Losec skulle reducera just den behandlingskostnaden till en bråkdel?

        För övrigt är inte pensionssystemet helt aktuariskt heller. Exempelvis har även hemmafruar och andra som inte lönejobbat tack och lov rätt till en viss pension.

      • Alex II says:

        Uppenbarligen börjar fler politiker i världen med allvarliga budget problem som inte kan lösas med löpande politiska beslut fundera på konstitutionella sådana:

        ”Italian Minister Seeks Balanced-Budget Rule”

        http://online.wsj.com/article/SB10001424053111904006104576501833982601412.html

        Vidare kan ni i denna artikel läsa om uppkomsten av alla budget underskotts problem i USA, dvs när Nixon övergav guldmynt foten. 

        ”The Nixon Shock”

        http://www.businessweek.com/magazine/the-nixon-shock-08042011.html

        ”According to Burns biographer Wyatt Wells, Nixon issued his appointee some blunt instructions: “You see to it,” Nixon said. “No recession.””

        Ni kan även se denna unika filmsnutt med Keynes där denne triumferande talar om att nu när England temporärt lämnar sin guldmyntfot kommer priser stabiliseras, inflationen besegras och inget valuta kursfall kommer att ske.  Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta nu när vi har facit i vår hand. 

        ”Incredible Video of Keynes”
        http://blog.mises.org/18039/incredible-video-of-keynes/

        ”I find this just remarkable. This is the first time I’ve seen his manner in action. He was legendary for his personality and presentation, and the spell he cast over the world owes much to both.”

        —————————————–

        Sent from my iPhone

      • Alex II says:

        @Per S, 

        I det svenska pensionssystemet finns det en ”garanti pension” inbyggd som täcker bl.a. de som av olika skäl inte arbetat exvis varit hemma fruar. Denna andel var när ATP systemet infördes en stor del av alla kvinnor. Enligt de beräkningar jag sett är de idag men framför allt i framtiden en försvinnande  andel. I princip är de en ringa och försumbar kostnad som kan bäras av det allmänna utan att belasta individens konto och premiebetalning. 

        När det gäller utjämning är auktuariellt beräknad försäkring helt och hållet riskutjämnande. Eftersom premien sätts utifrån alla svenskar och alla åldrar så kommer de som har dåliga gener att betala en för låg premie och de som har en bättre hälsa än normal kollektivet betala en högre premie. 

        Vidare sker det även en utjämning mellan generationer eftersom premien ska hållas jämn över tiden. Vid en sk naturlig premie stiger premien med åldern pga att risken att bli sjuk ökar. Det innebär att när du är ung betalar du en för hög premie och när du är gammal en för låg. 

        Jag vill inte gå in i detaljer men auktuariellt beräknad försäkring är helt egalitär samt har perfekt utjämning, dvs enligt gängse politisk jargong perfekt ”rättvis”. Om man även vill göra den ekonomiskt rättvis gör man som i Schwiez tar ut den som en procent av lönen. De med små eller inga inkomster subventioneras av de med höga inkomster. 

        Nej Per S. det är ingen politisk fråga. Det är en rent teknisk fråga som i sig borde vara helt okontroversiell. 

        Det har gjorts till en sådan med falska argument. ATP debatten skapade detta. I denna debatt ”glömdes” det bort att diskutera vem som skulle betala alla förmåner. Det var den största intra generations stölden i modern historia. 

        De som röstade gav sina föräldrar 1 kr i pension per 1 öre inbetalt. Gav sig  själva 1 kr per inbetald 50 öring. Lät sina barn och barn barn betala  av det uppsamlade underskottet genom att ge den 1 kr i pension per 1:50 inbetald kr. Systemet hade en 30 årig övergångs tid och skulle ha varit i funtion 1990. Då var det redan i insolvens. Om inget gjorts hade det år 2030-2050 hade ATP systemet bara kunnat betala ut 10 öre per inbetald kr. 

        Det är samma skäl till varför alla välfärdssystem PayAsYouGo i USA och inom OECD är insolventa samt genererar framtida ohållbara underskott. Sverige var det första OECD land som frångick detta statsfinansiellt destruktiva system med vårt nya pensions system. En auktuariell hybrid form men fullt fonderad och statsfinansiellt neutral. 

        —————————————–

        Sent from my iPhone

      • Per S says:

        Då föreligger ett missförstånd. Jag har i begreppet aktuarisk läst in att man så långt det maximerar systemets överskott försöker riskjustera premier efter individers och gruppers observerbara (eller egenvalda) karakteristika. (Möjligen ligger häri skillnaden mellan aktuarisk och aktuariell.) En sådan ordning vore förstås starkt regressiv, som jag skrev.

        Med din tolkning är mina privata sakförsäkringar inte aktuariella, ty min premie sätts utifrån vad mitt försäkringsbolag tror om min inbrottsrisk, min krockrisk och så vidare.

        Inte desto mindre tror jag inte att det är effektivt att långt i förväg försöka avgöra politiska beslut över vad som är aktuariellt rimligt. Vi vet helt enkelt för lite om framtiden. Mitt magsårsfall är ett exempel. Och hur fördelningen mellan arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadsåtgärder i lågkonjunkturen 2026 ska se ut är nog inte vidare lämpat för beslut i dag. Och jag hävdar att den som har den motsatta ståndpunkten är lika politisk som jag.

        Men diskussionen om ett socialförsäkringssystem separerat från resten av statsbudgeten pågår i Sverige i dag, vad jag förstår.

      • Per S: Jag har ingenstans sagt att staten skulle avskaffa socialförsäkringarna (eller förbjuda privata försäkringar). Vad det handlar om är att de skulle skäras ner när skatteintäkterna minskade. Som motåtgärd skulle en klok medborgare skaffa sig eget sparkapital och/eller en kompletterande privat sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring.

        Eftersom statens lånebehov i ett sådant scenario inte skulle orsaka uträngningseffekter gentemot den privata sektorns behov av lån skulle ekonomin bli betydligt mer kapitaliserad -> mer pengar till nyinvesteringar -> ökad tillväxt.

        Martin: bristen på empiri borde väl vara ett stort problem i de här fallet? Man kan väl tänka sig att man håller skattenivån fast över tid medan man justerar utgiftsnivån. Då slipper man problemet du beskriver där folk anpassar sig varje gång skatten ändras.

      • Per S says:

        Och det jag har sagt är (i) att det vore väldigt en regressiv (och förmodligen ineffektiv) åtgärd att privatisera sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar, och ännu mer ineffektiv att ålägga dem årliga balanskrav, samt (ii) att sparandet i en värld utan dessa försäkringar givetvis vore högre än i dag, men att detta vore ineffektivt. Det senare har jag försökt illustrera med vad som skulle hända om man avskaffade andra försäkringar.

        Till (ii) föranleder mig lg:s senaste inlägg att foga den givna observationen att det sparande som för hushållens del ska ersätta försäkringar inte kommer att vara särskilt riskvilligt. Ska man klara ett halvårs arbetslöshet eller en stulen bil bör man inte ha pengarna på börsen, och ännu mindre i grannens företag.

        För ekonomer är välfärdspoängen med försäkringar – även socialförsäkringar – teoretiska elementa. Likaså att staten kan ha en viktig roll i att inrätta försäkringsobligatorier eller att medelst automatiska stabilisatorer föra en konjunkturpolitik rationella individuella agenter inte kan.
        För tebjudningsfolk och andra människor som av religiösa eller psykologiska orsaker har problem också med demokratiska och icke-korrupta stater förstår jag att läget är ett annat. Men det finns teoribildningar för dem också, bortom nationalekonomin.

  14. Micka Lin says:

    Jag skrev följande på ett tradingforum:

    Strictly looking within the US market. The US economy will stagnate in terms of real production as a result of this relationship: US economy is based on consumption, which is/has been heavily reliant on debt. Debt going south means the economy will go south. People do not borrow any more (empirically observed today); they repay debt; they can’t afford things. Deflation pressure! When people can’t buy things businesses will fall. US production goes down. Imports (remember how import dependent the US is) will get more expensive (explained further down) – fuel on fire. Businesses cannot make profit when input prices goes up. Less production!

    We see prices go down (deflation) but much SLOWER than production goes down. On the forex market this should mean that if US produces less, the dollar is worth less. Weaker dollar – high import costs and squeezed businesses. It would not matter that Fed prints money and buys treasuries if the purchasing power of the US consumer keeps getting weaker. We would see deflation AND a lower USD – contigent on production dropping faster than prices.

    HOWEVER, IF the US government finds a bogus reason to give people money – which I see as the most likely case. People will buy things with monopoly (printing press) money, businesses will survive and decline on monopoly money, but input (much from imports) will get ever more expensive for this monopoly money currency. Hyperinflation will result. Production goes down in the hyperinflation as well.

    Think of what is happening at the moment. Fed launches QE1&2. Commodity prices are up, dollar is down. At the moment it is not ”giving” away money literally (but they will!), but it is very keen on not taking any money either: government is at the moment keeping tax cuts and high social security spending. GDP has stalled because private spending is dropping, it has not imploded because the government is still increasing its debt.

  15. Micka Lin says:

    Ett annat inlägg:

    To mention the timetable of any event.

    I looked at the estimates of the budget:
    http://www.cbo.gov/ftpdocs/121xx/doc12130/04-15-AnalysisPresidentsBudget.pdf

    It’s fairly optimistic to think that the revenue side will increase around 50 % in just 3-4 years and double around 2018. Consider the recent revisions (and retroactive revisions) to prognoses of the economy.

    Surely some last minute panicky front-loaded spending cuts could emerge, but we should balance that against that revenues most probably won’t be near projected numbers.

    The estimated deficits looking three years forward will total 2.8 trn USD. Considering that Foreign over time built up holdings in US treasuries of 3 trn (China 1 trn). Who’s going to absorb that debt? Certainly stocks and other assets will sell-off as prospects seems worse (much like the movement we see today, S&P down and treasury yields down as well) and that money will park in treasuries.

    Anyone know the total market cap of stocks in the US?

    Can markets today absorb 3 trn USD over three years? Can the rest of the world buy 3 trn in its current shape (EZ problems)?
    A lot of money is needed for the world’s biggest economy to go from 100 to 120 % debt/gdp.

    There will be a powerful upwards pressure on treasury yields (not necessarily due to sell-off) coming from the future treasuries needed to be sold. Markets can alleviate pressure for a while and Foreign too (but they most likely will demand change to the projected debt path).

    I believe that within two years we will have seen: Fed propping all new deficit debt (aka QE3 – perhaps disguised as rate target), default or cold turkey spending cuts?

  16. Oskar S says:

    Hej, en fundering: Drösvis med Nationalekonomer verkar förespråka högre inflation för att hjälpa stater och privatpersoner/institutioner att komma till rätta med skuldbördan. Jag tvivlar inte på att det fungerar, men:

    Om krisen till stor del beror på att diverse entiteter lånat som om det inte fanns en morgondag, och sedan ”räddas” av plötsligt ökande inflation, vad är det som hindrar samma entiteter att låna perverst mycker igen och skapa en ny kris? Dvs, finns det inte ett inslag av moral hazard här? För privatpersoner krävs tex att man lever på existensminimum ett antal år för att kunna göra en skuldsanering just för att undvika denna fara som jag tolkar det.

    Är detta något som inflationsförespråkarna diskuterat? Jag skulle gärna ta del av något sådant resonemang. (och nej, jag tvivlar på att basel sjuttioelva löser problemet även om de borde förbättra situationen)

  17. Oskar: Jag tror nog att Grekland som nation och många amerikanska bolånekunder trots dessa massiva räddningsaktioner önskar att de inte hade försatt sig i den här situationen.

    Jag håller ändå med om att moral hazard-problematiken finns där och att den förvärras påtagligt av räddningsaktionerna. Men jag tycker nog att det är något som diskuteras ganska flitigt (se t ex mitt inlägg om hur tyska skattebetalare drabbas av räddningsaktionerna.

    Tyvärr har vi ju hamnat i ett läge där det inte finns några bra lösningar. Rogoff är ganska explicit med att argumentera för att vi (=Fed och ECB) bör ge upp en del trovärdighet i nuläget för att mildra de kortsiktiga kriseffekterna.

  18. Sant, nu önskar de såklart att allt vore ogjort. Men frågan är om de under lånande-fasen räknade med att blir räddade eller inte, det är väl förmodligen omöjligt att veta.

    Luis Garicano, en spansk ekonom som jag tycker verkar skriva vettiga saker, menade nyligen att när ekonomer föreslår lösningar på krisen måste man dels betänka de ekonomiska aspekterna, dels effekterna på samhällets förtroendekapital. Det förstnämnda är ekonomer duktiga på, men Garicano menar (och jag håller med) att de ofta undervärderar värdet av det sistnämnda. Dvs det räcker inte att genomföra aldrig så lyckade räddningsaktioner av ekonomin om stora delar av befolkningen uppfattar det som att en orätt har begåtts, och stora delar av förtroendekapitalet för demokratin riskerar att raseras.

Trackbacks

  1. […] Kommentarer « Finns det en amerikansk kreditrisk? […]

  2. […] Se t ex mina inlägg förra veckan om högre inflation samt ECB och räddningsfonden som lender of last resort. TwitterFacebookE-postSkriv […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s