Andra chansen – för vem och till vilket pris?

I somras skrev jag ett inlägg om att högskoleprovet inte verkar vara särskilt bra på att fånga framtida akademisk framgång. Nu har Björn Öckert på IFAU låtit mig ta del av en presentation där han fördjupar analysen av högskoleprovet som antagningsinstrument.

En spekulation som verkar stämma är att betygen fångar en betydligt bredare uppsättning förmågor än högskoleprovet. I figurerna nedan plottas betygen och resultaten på högskoleprovet mot de kognitiva och icke-kognitiva utvärderingarna från den militära mönstringen (alla mått är på skalan 1-100). Den icke-kognitiva utvärderingen fångar faktorer som ansvarstagande, stresstålighet och uthållighet; faktorer som är betydelsefulla för framtida framgång på arbetsmarknaden. Medan högskoleprovet förfaller vara ett renodlat intelligenstest så fångar betygen även andra viktiga egenskaper.

En annan intressant aspekt är att resultaten på högskoleprovet i genomsnitt förbättras markant för varje gång man skriver det. Till viss det beror detta på att man blivit äldre men till stor del är det en ren träningseffekt (den streckade linjen i den vänstra figuren nedan visar träningseffekten). Att ta provet fler gånger gör emellertid inte att examenssannolikheten ökar, vilket syns i den högra figuren. Givet att man tar hänsyn till gymnasiebetygen så är resultaten både på första och andra provtillfälllet orelaterade till sannolikheten att ta examen inom fem år efter att studierna inletts.

Det är alltså knappast förvånande att de flesta som uppnår höga resultat på högskoleprovet har skrivit provet flera gånger, vilket visas i den vänstra figuren nedan. Samtidigt är det betydligt vanligare att barn till högutbildade föräldrar skriver provet flera gånger, vilket syns till höger. Antagning baserad på högskoleprovet leder alltså till att studenterna blir äldre och att den sociala snedrekryteringen ökar. Samma mönster finner man för övrigt bland dem som läser upp sina betyg på komvux: en studie visar att konkurrenskompletteringarna är ren luft; det höjda meritvärdet är överhuvudtaget inte relaterat till förbättrade akademiska prestationer. En annan studie visar att betygskomplettering är betydligt vanligare bland barn till högutbildade.

Man skulle kunna tro att gymnasiebetygens goda prognosförmåga är ett svenskt fenomen som beror på att gymnasieutbildningarna och betygssättningen — trots skolval och betygsinflation — är relativt likvärdiga. I takt med att skolsystemet blir alltmer differentierat skulle då värdet av antagningsprov öka. Så förefaller emellertid inte vara fallet. I USA, där skillnaden i gymnasieskolornas kvalitet är mycket stor, finns en kritik mot användandet av SAT som antagningsinstrument, just då gymnasiebetygen verkar vara bättre på att förutspå akademisk framgång.

Även i Italien, ett land där betygen ytligt sett verkar kunna betyda vad som helst, verkar betyg vara bättre än antagningsprov. Figuren nedan visar i vilken utsträckning slutbetygen på Bocconi i Milano – Italiens motsvarighet till Handelshögskolan i Stockholm – kan förklaras av studenternas gymnasiebetyg och resultaten på universitetets eget antagningsprov. Visst har provet ett visst prognosvärde men det är begränsat i förhållande till betygens. (Michele Pellizzari vid Bocconi varit vänlig nog att ta fram dessa uppgifter, exklusivt för Ekonomistas läsare.)

Högskoleprov verkar alltså sakna prognosvärde, givet att man tar hänsyn till betygen. Dessutom leder det till att studiestarten försenas och till ökad social snedrekrytering, vilket även gäller konkurrenskompettering av betyg på komvux. Ovanpå detta är det troligt att möjligheten till en andra chans gör att studenterna anstränger sig mindre på gymnasiet, en mekanism man funnit belägg för i USA och som i Sverige sannolikt främst påverkar dem som skrivit bra på provet redan under gymnasiet.

Även om ett humant utbildningssystem bör ge människor som en gång valt fel väg en andra chans, så är det svårt att se det stora samhällsvärdet av denna ordning. En rimlig slutsats är därför att användandet av högskoleprovet bör hållas till ett minimum. Och att läsa upp betyg på komvux borde nog inte tillåtas alls.

Uppdatering: En viktig fråga är naturligtvis hur olika antagningsinstrument är relaterade till framtida arbetsmarknadsutfall. Medan betyg har ett starkare samband till framtida inkomster än resultat på högskoleprovet, så verkar inte avkastningen på en given utbildning vara nämnvärt relaterad till betyg eller provresultat. Om något är avkastningen större för personer med höga betyg, men skillnaderna är små. Alltså är det urvalsinstrumentens akademiska prognosförmåga som främst bör beaktas.

Comments

  1. Vilka var de icke-kognitiva testerna vid mönstringen? Psykologen?

    Till middagen idag läste jag avsnittet i Superfreakonomics om varför självmordsbombare borde ha en livförsäkring. En annan sak som tas upp i samma kapitel är den kraftiga underrepresentationen av topprestationer från de födda sent på året. Jag köper din poäng att man ska begränsa antagningsinstrumenten till de som fungerar men har du något förslag på hur man ska undvika det mänskliga resursslöseriet degraderingen av födda sent på året innebär?

    Min anekdotiska erfarenhet består i att jag är man, född i december, har skrivit HP två gånger (i 2:an resp 3:an på gymnasiet – 1,8 resp 2,0), fick högsta poäng på IK-provet på mönstringen (och ”tyvärr” på syn, hörsel och styrka också).

    Samtidigt hade jag mediokra betyg (fyra femmor i de ämnen jag intresserade mig för, Ma, Fy, Hi och SH) eftersom jag inte förstod varför jag skulle anstränga mig. Det förstod jag först efter ett antal år på universitet (Svaret? För att jag då för första gången läste en kul och intressant kurs, NE c-nivå faktiskt).

    Med andra ord: fram till att jag var 24 eller så lallade jag bara runt. Med 15-20 års perspektiv på högstadie och gymnasie kan jag också säga att jag var betydligt omognare (*) än många i min klass (numera är det nog jag som har överhanden när jag möter dessa svennebananer någon enstaka gång men det är så dags).

    Blev lite rörigt det här men frågan är väl egentligen: hur undviker vi ett annat slöseri – slöseriet med människor födda sent på året, ett slöseri belagt i mängder av forskning – i skola och på andra håll (tex elitidrott)?

    En relaterad fråga är också: hur undviker vi slöseriet med pojkar? Decemberbarn är ett år yngre än januaribarn men pojkar anses ju ligga ett par år efter jämnåriga flickor i sin utveckling. Problemet borde ju vara detsamma, eller kanske än starkare i fallet pojkar/flickor (vilket betygsstatistiken tydligt visar).

    * Det där är naturligtvis en grov förenkling. Jag hade betydligt bättre koll på världen i stort och smått än mina klasskamrater, oavsett om det handlade om indiepop, omdaningen i Sovjetunionen, årets litteraturpristagare eller nattklubbar i city. Samtidigt känner jag att jag brast på andra områden, kunde tex inte förstå vad man skulle med klassfester till (bygga relationer och sammanhållning i klassen?) eller poängen med att anpassa sig till någon slags normalitet.

  2. Per Krusell says:

    En fråga bara: var det slutliga prestationsmåttet som relaterades till betygen/provresultaten hur lång tid det tog att ta examen (eller slutbetyget)? I den mån information om hur det gick senare i livet (på arbetsmarknaden och i övrigt) inte togs hänsyn till kanske man ska vara försiktig med slutsatserna.

  3. Jarl says:

    Som lg är inne på så mognar individer olika fort, tom väldigt olika. Detta skall man nog ta i beaktande.

  4. lg och Jarl: Alla system kommer att ha sina ”lg:s” men det är ganska förmätet att utgå från att den person som inte fick lg:s utbildningsplats hade lyckats sämre i livet än lg. I snitt hade de lyckats ungefär lika bra men denna person hade, i förväntan, varit klart tidigare.

    Visst mognar människor olika snabbt och detta är delvis relaterat till när de är födda: skillnaden i gymnsiebetyg mellan personer födda i januari och december är ca 0,16 standardavvikelser. Detta hanterar man förslagsvis bäst genom att skolstart 2 ggr per år. Skillnaden mellan pojkar och flickor är för övrigt ca 0,4 standardavvikelser men decemberpojkar preseterar inte relativt sämre än decemberflickor (jag borde skriva ett inlägg om detta).

    Det vore utmärkt om det fanns en urvalsinstrument som kunde hitta dessa personer som mognar sent och därmed orättvist missgynnas av betygsantagning. Högskoleprovet är emellertid inte ett sådant instrument, åtminstone inte i sin nuvarande form och i sitt nuvarande användningssätt.

    • Jag skulle säga att problemet är föräldrarna: de vill inte att deras barn ska börja skolan ett år senare eftersom det indikerar något negativt om föräldrarnas intelligens, förmåga att vara föräldrar osv.

      Vad finns det egentligen för problem med skolstart vid säg 9 års ålder istället för 7? Jaha man är klart två år senare med gymnasium/universitet (fast i själva verket kanske man kunde hålla lite högre tempo med äldre och mer mogna barn/elever/studenter och på så sätt ta igen en del av den förlorade tiden) men vi ska ändå arbeta i 40 år eller så. Dessutom har ju sedan skolplikt och allmän pension infördes, tiden man lever som pensionär mångfaldigats, varför skulle inte tiden innan man börjar skolan kunna få vara lite längre också (och arbetslivet).

  5. Pierre says:

    ”men har du något förslag på hur man ska undvika det mänskliga resursslöseriet degraderingen av födda sent på året innebär?”

    Om detta resursslöseri beror på något genetiskt/medfött hos barn föda mellan okt-dec så finns där inget man kan göra. Men om det beror på att de facto är 6-12 månader yngre än sina övriga klasskamrater är lösningen lika enkel som genial. Låt barn födda mellan okt-dec vänta med skol start tills nästa års-kull. Enda problemet med denna lösning blir då att barn födda aug-okt kommer vara 6-12 yngre än sina övriga klasskamrater… och vi är tillbaka till ruta ett.

    Den generella lösningen är att om nu vet att barn födda sent på året har svårare att prestera i skolan är såklart att ge dessa barn lite mer resurser.

  6. Rikard says:

    Men om högskoleprovet har dålig prediktiv förmåga efter att man dragit bort korrelationen med betygen, men inte innan, så borde detta väl betyda att högskoleprovet är en rimlig approximation av betygen, eller?

    • Varför titta på approximationen när de riktiga betygen är de som har prediktiv kraft? Om personen i fråga inte kan uppvisa ett betyg så är det en annan femma.

      • Bengt says:

        Approximation, vad betyder det?
        Prediktiv kraft, vad betyder det?

  7. Olle Jansson says:

    En aspekt som däremot talar för högskoleprovet är betygsinflationen. Tillhörande den första årskullen som fick det rådande (?) betygssystemet i gymnasiet kan jag se hur mitt betyg gått från att vara hyfsat till riktigt mediokert. Efter att ha kollat på några slumpmässiga utbildningsprogram med hyfsat söktryck så ser jag att jag är långt ifrån att (hypotetiskt) komma in på mina betyg men skulle glida in med mitt högskoleprov.

    Fast detta är ju egentligen ett problem vid sidan av kärnfrågan. Tills systemet klarar av en viss stabilitet över iaf en tioårsperiod så är HP nödvändigt av rent pragmatiska skäl.

    • Jag håller med om att betygsinflation är ett allvarligt problem just genom att den undergräver legitimiteten (och troligtvis den prediktiva förmågan) hos det bästa urvalsinstrumentet. Att åtgärda betygsinflationen torde dock vara den bästa lösningen på detta problem. Ett annat skulle vara att anta personer inte på betyg, utan på årsvis standardiserade betyg. Då skulle vi de facto återinföra det relativa betygssystement men det skulle ske i smyg. Eftersom det förefaller svårt att lämna det målrelaterade betygssystemet kanske detta är lösingen.

  8. ”Även om ett humant utbildningssystem bör ge människor som en gång valt fel väg en andra chans, så är det svårt att se det stora samhällsvärdet av denna ordning.”

    Frågan är om det är individen som är till för ”samhällets” skull eller tvärtom.

    Min helt ovetenskapliga åsikt är att högskolor och universitet ska få bestämma intagningskraven till sina utbildningar själva, då de förmodligen är bäst lämpade att avgöra vad som krävs för att klara dem.

    • De personer som slås ut av dem som antas medelst högskoleprov är också människor.

      Även om högskolorna själva skulle välja urvalsinstrument skulle diskussionen kring vilka instrumment som funkar bäst vara viktig. Dessutom är det inte säkert att enskilda högskolor har samma målfuntion som finansiären av högskoleverksamheten.

      • Visst är det så. När någon tar en högskoleplats, så trängs en annan bort. Det är inte det jag har problem med. Min poäng är snarare att i grunden verkar detta egentligen handla om en avvägning mellan å ena sidan att optimera ”akademisk framgång” och å andra sidan ett samhälle där man ger människor, som kanske mognar senare än andra, en andra chans. I grund och botten handlar det alltså om vilken typ av samhällsordning man värderar högst. Personligen tycker jag då ett bra samhälle, är ett samhälle där man ger människor en andra chans. Att det sker på bekostnad av att graden av ”akademisk framgång” i samhället inte blir optimal, ställer jag mig ganska kallsinnig till. Det är ett pris jag lätt är villig att betala (även om jag förstår att man kan värdera annorlunda).

        Detta betyder inte heller att jag försvarar just högskoleprovet som antagningsmetod. Det jag argumenterar för är bara att samhället bör ge människor en andra chans att välja yrke. Hur detaljerna i ett uttagningssystem ska utformas kan man säkert fortsätta att diskutera.

  9. Det torde vara rättvist att säga att högskoleprovet mäter potential medan betygen mäter en blandning av potential, utnyttjande av potential, och externa omständigheter som påverkat resultatet.

    Detta är framförallt viktigt att tänka på när vi tittar på individer: Det kan tex vara att någon på gymnasiet har en dålig omgivning, inte stimuleras av ämnena, eller har två, tre ämnen där för låga betyg ges pga personligt ogillande från lärare—men att samma person blommar ut på universitetet med självt valda ämnen, större fordringar på hjärnan, och ett större avstånd till lärarna. Här måste man också betrakta faktorer som betygsinflation och hur ren flit blir viktigare jämfört med tankeförmåga ju längre ned i klasserna man går.

    Vi kan alltså diskutera vilka proportioner som skall användas mellan olika antagningsformer, men att högskoleprovet har ett starkt berättigande är klart.

    Jag själv hade 2.0 (med rejäl marginal) i första försöket, men bara ~4.3 i gymnasiebetyg (enligt systemet 1991–1994). Jag är långt från säker på att jag skulle ha kommit in dit jag ville (F på KTH) över betygen, men väl där var jag en av dem bästa, med bättre betyg än på gymnasiet och läsande kurser ur högre årgångar. (I mitt fall, om vi jämför med exemplen ovan, var intresset/motivationen att studera och proportionerna mellan tanke- och flitarbete de stora skillnaderna.)

  10. David Strömberg says:

    Intressant inlägg som vanligt.

    Det som man vill veta är ju om studieresultaten skulle förbättras om man tog in fler på betyg. Men det är ju en annan fråga, mer relaterad till de absoluta resultaten för dem som ligger på gränsen mellan att komma in eller inte på respektive metod. Det verkar det ju som om de som togs in på högskoleprov har en mycket hög icke-kognitiv förmåga överlag (jämfört med betygsdatan). Det måste ju ha något att göra med selektionen av dem som tar högskoleprovet.

    Resultaten från Bocconi verkar inte heller ha direkt bäring på frågan om vad man ska basera antagningen på. De visar sambanden mellan prov/betygsresultat bland dem som kom in, t ex liten korrelation mellan slutbetyg och antagningsprov. Men det kan ju vara så att alla som kom in på antagningsprov fick högsta betyg, så det spelade liten roll om de hade höga eller låga provresultat (givet att de var så höga att de kom in). Dessutom har man även här selektionsproblem, som kommer att vara olika i de olika grupperna beroende på var gränserna sätts.

    • Jag håller med om att resultaten från Bocconi inte är helt lätta att tolka men det lyftes fram för att visa att betyg verkar fånga dimensioner som är svåra att fånga med antagningsprov; även i ett land där betygssättningen inte är det minsta likvärdig mellan olika skolor.

      Det är sant att gruppen som skriver hskprovet är selekterade från den öövre delen av fördelningen av icke-kognitiva förmågor. Att skriva provet är alltså en bra signal medan resultatet på provet inte är det. Enligt Björns estimat skulle studieresultaten förbättras något om man utökade betygsantagningen. Efftekterna är dock ganska små och personligen anser jag nog att den sociala snedrekrytering och förseningarna av stadiestarten som hskprovet leder till är
      viktigare argument för betygsintagning.

      Djupare sett så betyder detta att skolans – ibland förhånade – uppgift att sortera eleverna är viktig och svår att ersätta med andra metoder. Genom att observera elever under lång tid är skolan unikt positionerad till att bedöma elevernas potential.

  11. Goda argument, men som vanligt med nationalekonomer saknas individen i denna typ av samhällsnytteanalyser.

    Är man dålig, ointresserad, eller inte kommer överens med läraren i ett eller två specifika ämnen som tilldelas stor vikt i slutbetyget från gymnasiet är man körd om man vill in på en bra utbildning. Högskoleprovet ger en chans att bevisa att man är smart och har de kunskaper som behövs för att studera vidare.

    Högskoleprovet passar därmed oss som är relativt smarta men som kanske var lite socialt omogna i början på gymnasiet eller hade problem med vissa ämnen och/eller lärare. Visst kan högskoleprovet vinna på att göras om eller anpassas till olika utbildningar, men att ta bort det bara för att det på aggregerad nivå inte korrelerar med examensbetyg tycker jag vore djupt orättvis mot många individer.

    /HHS-alumn med mediokra gymnasiebetyg men bra examensbetyg.

  12. Kristian Grönqvist says:

    Graham

    Jag undrar lite hur Du tänker? Är det för det mesta lärarens fel när elever inte kommer överens med dem?
    Är inte förutsättningen för lärdom, att man skiter i personfrågor och läser läxan?
    Finns det överhuvudtaget några garantier för att dropouts skulle avsluta eventuell universitetsstudier?
    Annat än Ditt ord?

    • Jag kan nu inte tala för Graham, men min tolkning av hans text (som liknar mina egna tankar ovan) verkar vara en helt annan än din. Framförallt så handlar problemet med relationerna till lärarna ur min sikt inte om att göra läxan eller inte, utan om man betyg sätts på ett rättvist sätt: Lärarens ogillande kan föra till ett sämre (eller gillande till ett bättre) betyg än förtjänat.

      Att dropouts avslutar universitetsstudier är heller inte frågan: En (gymnasie-)dropout har inte ens behörigheten att bli antagen utan kompletterande studier (och om dessa har klarats kan de vara en bättre indikator än gymnasiet). Här handlar det om personer som har betyg som inte återspeglar deras akademiska potential—av vilken orsak det än må vara. (Dessutom, jfr. min tidigare kommentar, är det inte sagt att dessa betyg ens var dåliga…)

    • Ja, det är faktiskt lärarens fel. Läraren är vuxen. På grundskolan och gymnasiet är eleverna barn eller ungdomar som är tvingade att vara där (de jure på grundskolan, de facto på gymnasiet). Givetvis faller då ansvaret för arbetsmiljön på läraren.

  13. Lovisa says:

    Också @Graham:
    Om det är individsyn du saknar kan vi väl lika gärna fokusera på de individer som faktiskt anstränger sig och får höga betyg i gymnasiet (precis som det finns de med högt snitt som fått enstaka omotiverat höga betyg tack vare personkemi eller dylikt finns det de med lågt snitt som på samma sätt får enstaka höga betyg, d.v.s. personkemi behöver inte nödvändigtvis verka till den ”stackars” lågsnittandes nackdel). Inget säger att inte de också ogillat lärare och/eller ämnen men bitit ihop för att få bra betyg. Varför deras ”bevis för att de är smarta” ska väga lättare, och de således ska behöva se sig utkonkurrerade till en högskoleutbildning för att det är mer ”synd” om de som inte visste/ansträngde sig under gymnasiet kan jag inte förstå. Precis som Jonas skriver är det väl inte rimligt att tro att de skulle göra sämre ifrån sig än de som mognat sent (=både individ- och samhällsintresse). Missförstå mig rätt; jag tycker att man ska ha chans att mogna/ändra sig/visa att man kan bättre, men att du eller någon annan med mediokra gymnasiebetyg är mer förtjänt av en högskoleplats (och skulle få bättre examensbetyg) än någon med bra gymnasiebetyg är väl ändå, som sagt, lite förmätet? (Dock, all heder åt din prestation!)

  14. Jag har skrivet ett eget inlägg där jag går in utförligare på min egen syn och en del andra kommentarer, inklusive vad som verkar vara inställningen att hur hårt man har ansträngt sig på gymnasiet skulle vara utslaggivande. Se http://michaeleriksson.wordpress.com/2010/10/02/admission-criteria-to-higher-education/

  15. Jakob says:

    Varfor göra diskussionen sa svart vit. Som jag har forstatt det kommer ca 60 procent in pa betyg, ca 30 procent pa hsk prov och resterande 10 procent pa andra kriterier – utlandska betyg’ folkskola etc. Jonas har sakert ratt att betyg ar battre som prediktion men borde inte resultatet vara att minska kvoten for hsk prov, inte att ta bort den helt. Da finns fortfarande mojligheten till en andra chans for de som skriver 2.0 med mediokra betyg. Dock borde upplasning av betyg post gymnasie minskas rejalt – maken till sloseri med resurser och tid ar svar att finna.

    • Jag kan förstå kritiken mot uppläsning av betyg, men varför ska barn bli lidande för att de är just barn och kanske inte så framåtblickande som vore idealt när de går högstadiet/gymnasiet?

      Problemet är väl att komvuxkurserna är så löjligt enkla. Jag lästa inte upp mina betyg på komvux men parallellt med min värnplikt läste jag några komvuxkurser för att ha något att göra (mycket dötid i försvaret). Utan att anstränga mig det minsta fick jag fem femmor. Samma ansträngning terminen innan (sista terminen N på gymnasiet) hade på sin höjd givit svaga treor.

      Nu är det länge sedan men det verkar som att det inte blivit bättre standard på komvux sedan dess. Då är väl problemet inte att folk läser upp betygen utan att de inte blir duktigare på resp ämne? Lös det problemet snarare än ta bort möjligheten helt och hållet.

  16. Roger says:

    Finns det inte en poäng i att ha flera olika antagningsmetoder till utbildningar när ingen metod är perfekt?

    Bara för att en metod bedöms vara samhällsekonomiskt något mer effektiv finns det kanske andra skäl till att ha flera vägar in?

    Sedan kan man ju alltid diskutera var det är mest effektivt att sålla – man kanske kan göra det redan i tredje/fjärde klass och därmed spara utbildningsresurser genom att låta de som saknar studiebegåvning lämna utbildningssystemet. Det är inte omöjligt att man skulle kunna bedöma vissa elevers förutsättningar redan i förskolan. Varför slösa resurser på dessa?

    Personligen ser jag gärna att högre utbildning ges till ett störra antal personer och att man därmed i mindre utsträckning betonar sållningen i utbildningssystemet. Den kan i stället med fördel ske på arbetsmarknaden…

  17. Någon gång måste man sålla men skolan har även andra uppgifter än att sålla (typ att utbilda befolkningen). Sedan är det sannolikt så att en viktig anledning till att skolan är bra på att sålla är just att sållningen inte sker för tidigt. Det tar sannolikt tid för skolan att lära sig vilka elever som är mest lämpliga. Om man däremot vill anta på intelligens (dvs hskprov) så kan man nog administrera ett par test i 6-10-års ålder och sedan låta dessa styra antagningen. Det ger säkert ungefär samma precision som hskprovet.

    Det vurmas mycket för dessa personer med usla betyg med fantastiska hskprovresultat. Min syn på detta är att om man är smart nog att skriva 2,0 men ändå har dåliga betyg så brister det i andra fundamentala egenskaper som är viktiga både vad gäler utbildning och arbetsliv. Allmänt sett tror jag att ren intelligens är en monumentalt överskattad egenskap. Klart att intelligensen är viktig i vissa sysselsättningar men utan en massa andra egenskaper blir det inte så mycket gjort.

    Sannolikt är det nog så att olika antagningsprov lämpar sig olika bra för olika utbildningar. Det finns dock inget som tyder på att det är denna typ av hänsyn som ligger bakom dagens antagningssystem och det återstår att visa att hhskprovet är särskilt bra i något sammanhang.

    • Det kan nog vara bra att få in intelligenta och kreativa individer på topphögskoleutbildningar, även om dessa individer även där känner sig begränsade av ”omognad” eller stela studiestrukturer så kanske de tillskansar sig selektivt tillräckligt med kunskaper för att agera kreativa entreprenörer i arbetslivet senare. Hur var Einsteins betyg?

      Brister i andra fundamentala egenskaper? Självkontroll, anknytning, oro/ångest, diciplin, avvikande- och uppskjutarbeteende? Varför inte sätta in insatser för att hjälpa intelligenta individer med dessa problem? Kanske det mest kostnadseffektiva för samhället.

      Jag tror att avvägningen mellan högskoleprov- och betygsintagning är ok idag.

    • Roger says:

      Om någon har allmän behörighet för högskolestudier borde man kanske kunna utgå från att betygen inte är usla?

      Problemet med gymnasiebetygen eller specifikt slutbetyget från sista terminen på gymnasiet är att det för många människor är en känslig period i livet. Du kan vara aldrig så skärpt, begåvad, studiemogen, flitig och talangfull men om din mamma får bröstcancer, din pojkvän är otrogen med din bästa kompis eller du blir utslagen ur juniorlaget i hockey så går det inte helt sällan ut över skolan och betygen.

      Det är måhända samhällsekonomiskt effektivt att dumpa tonåringar som går igenom en tuff period i ICA-kassan resten av livet – men det är jag väldigt tveksam till är så särskilt vettigt med lite perspektiv på tillvaron.

      Högskoleprovet är, som alla kompromisser, behäftat med vissa problem. Visst. Men så är det inte heller högskoleprovet som är det enda sättet att anta elever till högre utbildningar på. Det är inte heller någon som föreslår betygens slopande till förmån för enbart högskoleprovsintagning.

      Det är de som vill förkasta högskoleprovsintagningen som sitter med förklaringsbördan – vad skulle blir bättre med en mer likriktad antagning till universitet och högskolor? Någon procent färre avhopp spås det visst, baserat på att de individer som skulle betygsintas skulle likna dagens betygsintagna mer än vad de skull elikna dagens HP-intagna. Ganska svag argumentation tycker jag.

      Vilket problem i samhället är det denna ”reform” skulle lösa, egentligen?

    • Något ÄR konstigt says:

      Självklart är det så att intelligens och uppmätt studiefallenhet inte kan likställas med faktisk studieprestation. Än mindre med framgångsrik framtida yrkeskarriär och absolut inte med kunskapsbehållning (d.v.s. att man har förmåga att behålla kunskap och färdigheter i en väsentlig omfattning).

      Både betyg och högskoleprov fyller idag endast funktionen att rangordna sökanden i en konkurrenssituation. Kraven på typ av gymnasieutbildning och minsta betyg i vissa ämnen är helt basala inför respektive högskoleutbildning. Lämplighetstest finns ej. Aspiranter till läkar-, sjuksköterske- eller lärarutbildning lämplighetstestas ej. Däremot anses det självklart att både poliser, soldater och brandmän skall klara vissa fysiska/praktiska prov och uppfylla vissa kroppsliga villkor.

      Jag arbetar som tekniker på teknisk högskola. Varje arbetsdag ser jag blivande tekniska doktorer – som enligt alla vedertagna tester och uppfattningar är extremt inteligenta – begå misstag och felgrepp av praktisk karaktär som får nackhåren att resa sig. Det är för mig uppenbart att studieväsendet idag är sådant utformat att en viss typ av studenter premieras; de som är strålande duktiga på den rent intellektuella sidan av ett tekniskt/naturvetenskaplig område men som klart och tydligt saknar praktisk förmåga och initiativkraft. Det må kanske spela mindre roll inom en rent teoretisk (nåja i mina ögon iaf) vetenskapsgren som nationalekonomi, matematik eller teoretisk fysik (jmf ”Einstein”). Men det är förödande inom experimentell teknisk och naturvetenskaplig forskning.
      På samma sätt utarmas den tekniska allmänbildningen för varje år som går. Utexade civilingenjörer som kan det mesta om differentialekvationer, matematisk behandling av mekanik eller kristallstrukturer och en massa specialistprogramvara, men som inte vet hur elnätet i Sverige fungerar, inte har ens rudimentära kunskaper om hushållsel och inte vet hur en bil med förbränningsmotor är byggd och fungerar.

      Ibland tänker jag i sådana här banor: Världen är materiellt sett mer komplex och omfattande än någonsin. Teknik i verkligheten, inte i boken, ställer krav på en kombinerad förmåga av tanke, handlag och experimentlusta. Ändå får 1800-talsmatematikern stå som förebild för den högsta typ av studie- och vetenskapsförmåga: Extremt nischad och (nästan) utan praktisk koppling till den s.k. verkligheten. Varför?

      Det finns naturligtvis områden där man omöjligt kan leva på teoretiska färdigheter endast. En stor del av bio- och kemivetenskaperna är goda exempel. Där är fokus långt bort från den ”matematiska” intelligensen. Jag hoppas att andra discipliner på sikt kan dra lärdom av det.

      • Strålande inlägg (och håller helt med). Dagens skola och betygssystem är ju i mångt och mycket upplagt för att premiera de som har läggning för att bli universitetslektor eller liknande. Teoretiskt och logiskt begåvade individer. Inget fel med det, men det behövs andra typer också.

        Även om inte korrelationen är negativt för dessa ”läggningar” med kreativitet, initiativkraft, entreprenörsförmåga, nödvändiga sociala förmågar, så är min uppfattning att korrelationen är alldeles för svag. Det gör att skolan ”sorterar bort” många individer med viktiga begåvningar som inte råkar passa perfekt in i mallen för hur begåvning mäts i skolan.

        Och när kritiken mot ”flumskolan” blir stark (ofta med rätta), så verkar ”lösningen” vara att försöka göra skolan så lik 1950-talets skola som möjligt. Vad som nu blir så mycket bättre av det…

    • > Det vurmas mycket för dessa personer med usla betyg med
      > fantastiska hskprovresultat. Min syn på detta är att om man
      > är smart nog att skriva 2,0 men ändå har dåliga betyg så
      > brister det i andra fundamentala egenskaper som är viktiga
      > både vad gäler utbildning och arbetsliv.

      Absolut och den bristen stavas m-o-g-n-a-d.

      För övrigt undrar om det gjorts någon omvänd studie: hur har de med toppbetyg klarat högskoleprovet? Återigen min anekdotiska erfarenhet är att många som kom in på läkarlinjen ofta skrev ganska mediokra HP, i nivån 1,0-1,5.

      Å andra sidan brukade de som gick natur på gymnasiet alltid skriva bättre än de som gick samhälle/humanistisk/ekonomisk – och det indikerar väl en god prediktiv förmåga? Naturarna klarade sig väl i allmänhet bäst på universitetet?

  18. Andreas says:

    Intelligensen är nog viktig i väldigt många sysselsättningar skulle jag vilja påstå.. Hur många timmar man spenderar på jobbet är helt frivilligt. Hur många poäng man får på ett IQ-test kan man inte göra något åt.

  19. @Jonas Här har jag nästan genomgående en annan syn:

    1. När man ska sålla kan man diskutera. (Jag har ingen fast uppfattning.) Men:

    o Skolan sållar inte idag. Sållningen sker mellan gymnasiet och högskolan, till mindre del mellan högstadiet och gymnasiet—och det är elever, föräldrar, och högskolor som sållar. Det enda skolan gör är att ställa ett mätvärde (betygen) till förfogande.

    o Den svenska skolan är extremt ”egalistisk” och gör ett för dåligt jobb på att internt skilja ut starka och svaga elever—och att ge dem individuellt stöd och individuella utvecklingsmöjligheter.

    o Om vi utgår från en tidig sållning, så vore självklart att denna inte skulle vara permanent, utan att en regelmässig omprövning och möjlighet till nyval skulle finnas.

    2. Vem har pratat om usla betyg och 2.0? Detta låter som en strawman. Det handlar framförallt om elever med 2.0 och betyg som antingen inte återspeglar deras förmåga (vilket inte alls heter att betygen vore usla) eller som har betyg som är mycket bra—men inte tillräckligt bra för att komma in på dem mest begärda utbildningarna.

    Om någon nu har usla betyg och 2.0 vore det också fel att automtiskt sluta till att något annat är fel på eleven. Troligare är det skolan eller omgivningen som är problematisk. (De som är intresserade kan läsa om sådana frågor på tex http://www.hoagiesgifted.org/ )

    3. Mitt intryck av intelligensens inskattningen är det omvända: Den är monumentalt underskattad, ofta även politiskt inkorrekt att ens använda som argument. Många andra egenskaper är viktiga—ja. Dock är många av dessa till en mycket stor del situationsbetingade, inklusive motivation och flit. Att någon inte är motiverad i ett visst sammanhang innebär inte med automatik att han saknar motivation i ett annat. (Visst kan man sedan tala om att bita ihop, men är den som biter ihop och lever ett olyckligt liv bättre än den som är lycklig och inte biter ihop…)

    Var förövrigt försiktig att inte förväxla intelligens och IQ.

    4. Varför högskoleprovet är bra har redan förklarats, framförallt skillnaden mellan individer och grupper.

  20. Om vi inte pratar om IQ (dvs det man mäter med IQ-test) så kan vi lika gärna sluta prata. Vi talar om trots allt om mätbara antagningsinstrument och mer specifikt om högskoleprovet. Om någon kunde konstruera ett antagningssstem som på ett bra sätt fångade ett mer mångfacetterat intelligens/kreativitets/uthållighetsbegrepp så vore det utmärkt. Idagsläget tyder dock det mesta på att betygen är bättre på att fånga just detta än, exempelvis, högskoleprovet (notera att betygen korrelerar starkt med uppmätt IQ).

    Att alla andra nödvändiga personliga egenskaper är något som skolan (relativt enkelt?) kan påverka medan intelligensen ligger bortom skolans inflytande är ett antagande som jag gärna skulle vilja se några belägg för.

    Även om det inte i alla sammanhang är pk att tala om intelligens så är det något nästan alla tillmäter enorm vikt relativt alla andra viktiga förmågor. För att ta en annan typ av begåvning: även en person med Zlatans talang blir bara en medelmåttig fotbollsspelare utan en enorm träningsvilja, ambition och psykisk styrka.

    Visst missar säkert betygen vissa talanger men du glömmer att hskprovet felaktigt pekar ut vissa personer som talanger (på marginalen har vissa personer tur). Dessa hskprovstalanger kommer då att tränga ut vissa betygstalanger från attraktiva utbildning.

    Det vore även bra om synpunkten om att hskprovet är bra kunde substantieras på något sätt. Hur mäts ”bra”? Är verkligen hskprovet bättre än betyg på att predicera detta ”bra”?

    Slutligen finns det troligen en motsättning mellan rättssäkerhet/rättvisa och god prognosförmåga. Högskoleprovet är enkelt att rätta och alla kan rangordnas på ett naturligt och transparent sätt. Betyg innehåller, och måste innehålla, ett mått av godtycke just då de försöker fånga kompexa egenskaper som inte lätt kan mätas.

    • Roger says:

      Är det inte bättre att sålla ut folk från högskoleutbildningarna genom att göra studierna svårare att klara de första terminerna, t.ex.?

      • Den stora nackdelen med ett sådant system är att det är väldigt kostsamt. Man slösar bort människors tid, man slösar bort skattebetalarnas pengar och troligen kommer också kvaliteten på de första terminernas högskoleutbildningar att förämras. Men därutöver är det möjligt attt det skulle fungera bra.

      • Roger says:

        Som anpassat lämplighetsprov vore det ju svårslaget – och när ryktet väl satt sig om svårigheterna den första terminen väljer nog relativt få lycksökare att testa, kanske? Studiemedlen är ju inte oändliga, och inte tiden heller…

      • Helena says:

        En annan nackdel med ett sånt system är att det kan vara ganska enkelt att göra en utbildning svår utan att den blir bra. Vi är väl många som har haft lärare som satt en stolthet i att underkänna så många som möjligt. Visst kan det vara en kick att klara en sån kurs, men frågan är vad man egentligen har lärt sig? Som sagts tidigare, skolan har andra uppgifter än att sålla.

  21. o Högskoleprovet har en alltför svag ”g-loading” för att kunna gälla som IQ test. I varje fall när jag skrev provet (1993?) bestod en hel del av innehållet av allmänbildning och ordkunskap. En sektion på engelska var mycket stark påverkad av språkkunskaper. Sålunda testar man en annan undermängd av intelligens än IQ (om än med överlappning). De amerikanska SATs har på motsvarande sätt ett starkt inflytande av ordförståelse. Att märka är att det i mellantiden har funnits ett tryck att minska gs inflytande ytterligare.

    Högskoleprovet verkar dock fortfarande korrelera bättre med IQ än vad betygen gör, vilket tex kan ses på dina två första diagram.

    (Kanske skulle man tom ställa den omvända frågan, om inte problemet med högskoleprovet kunde vara en för låg g-loading…)

    o ”Att alla andra nödvändiga personliga egenskaper […]”

    Ännu en strawman. Detta har jag inte hävdat, inte heller ser jag att någon annan sagt det. Däremot finns det många faktorer som skolan kan påverka, framförallt i negativ riktning. Härutöver är IQ och (framförallt) g, något som verkar till stor del vara medfött. (Märk än en gång skillnaden mellan intelligens och IQ.)

    o Ditt exempel med Zlatan påvisar än en gång skillnad mellan potential och utnyttjande av potential. Därutöver är utsagan alltför hårddragen: Även en betydligt latare Zlatan hade troligen blivit en bättre fotbollsspelare än du och jag—hur hårt vi än hade satsat.

    o Vilka skulle högskoleprovet felaktigt utpeka som talanger? Bortsett från fusk och oförskämd tur, kan man säkert säga att någon som skriver 1.8–2.0 har ett gott huvud. Här kan man sedan diskutera vilket värde på vilken skala som ska ges företräde, men haken med betygen är just att de ger mer utrymme för tex flitarbetare på bekostnad av talangerna. Högskoleprovet leder således till en förbättring av möjligheterna att göra ett val som hittar talangerna, jämfört med ett system med bara betyg.

    o Din diskussion om ”bra” blandar två helt olika betydelser: a. Om högskoleprovet är bra eller inte. b. Vad som definierar en bra student. Den första betydelsen har upprepade gånger förklarats för dig—sluta tjata om att du vill ha en förklaring. Den andra betydelsen är naturligtvis en subjektiv fråga. Jag skulle förespråka att ge universiteten ett självbestämmande här. Om vi vill ha ett nationellt system, bör vi naturligtvis titta på hur studieframgångarna förutsägs—men på ett sätt som fokuserar på individer, inte grupper. (I USA kunde man tex annars använda tumregeln att inte anta några svarta så länge det fanns vita kandidater, osv.) Om betyg är en bättre indikator för grupper kanske man behöver ändra på pool-storlekarna—men man kan inte sluta att högskoleprovet bör avskaffas. (Av grunder som redan har förklarats.)

    o Som en detalj: Betygen försöker inte att fånga ”komplexa egenskaper”. De gör detta som en biverkning och är bara indirekta mått.

    • Om du vill ha ett IQ-test som antagningsprov så förstår jag inte varför du argumenterar för en dålig version av ett sådant test. Du verkar hävda att ett riktigt bra intelligenstest hade varit en bra prediktor av framtida prestationer. Det återstår att bevisa och du har inte visat att så är fallet. Och som sagt, om man tror att det är denna förmåga som är avgörande så kan man lika gärna testa i 6-10-årsåldern (förmågan var ju medfödd) och sedan ta in på basis av detta. Man kanske till och med bör basera antagningen på tidiga tester eftersom skolan ännu inte hunnit förstöra de riktiga högpresterarnas förmågor.

      Vad som talar mot din hypotes är att om betygen har ännu lägre g-loading än hskprovet (vilket du verkar hävda) så är det svårt att förstå varför betygen är bättre prediktorer för akademisk framgång än hskproven. Men det kanske finns stora icke-linjariteter i hur väl g-faktorn korrelerar med akademisk prestation?

      Vad gäller Zlatan så kan vi nog enas om att även en extrem talang inte kommer särskilt långt utan ett stort mått av driv. Att tjafsa om exakt hur lång förefaller inte särskilt fruktbart.

      Man förbättrar sig i snitt ca 0,4 standaraavvikelser mellan första och tredje provtillfället (som synes i figuren). Det finns dessutom en stor literatur kring ”coachning” inför SAT etc som visar att resultaten kan förbättras kraftigt av sådan träning. Förbättringen beror dock inte på att man blir mer lämpad för högre studier. Alltså är det knappast en marginell risk baserad på extrem tur eller fusk om någon hskprovstalang slår ut en betygstalang.

      Vad det än är betygen fångar så verkar de kunna fånga viktiga egenskaper. Då spelar det kanske inte så stor roll om betygen försker göra detta eller om det är en biverkan. Men på ett plan kann jag hålla med dig (tror jag): om målen i ett målstyrt betygsystem blir för tydliga så kommer antagligen dessa viktiga ”bieffekter” att fångas i allt lägre grad.

      • o Jag hävder att ett IQ test är mycket bra på att mäta potential. (För skillnaden mellan potential och result, se tidigare inlägg.) Däremot har jag aldrig sagt att jag vill ha ett IQ-test för högskoleantagningen, utan nämner detta som en spekulation i en parentes.

        o Om IQ är det vi ska testa, dock, så är ett dåligt test bättre än inget test alls. Som kan ses av dina egna diagram verkar högskoleprovet också vara det bättre måttet på IQ—något som jag också hävdar baserande på elementära överläggningar.

        o En lägre g-loading på betygen är inte en motsägelse vad angår senare framgång (se här framförallt mitt eget blogginlägg). Därutöver vore en strävan efter en högre g-loading på högskoleprovet inte automatiskt en motsägelse: Din tes är att högskoleprovet inte ger en ytterligare urskiljningsförmåga efter att man har tittat på betygen, vilket kunde förklaras med att de båda kriterierna är för lika. Om man vill ta reda på vem som är längst (utan möjligheten till en direkt jämförelse) så är vitsen med att jämföra både hand- och skostorleken liten. Bättre vore då att ta tex skostorlek och föräldrarnas längd, eftersom det senare måttet tillför mer ny information än vad handstorleken gör.

        o Hur långt Zlatan hade kommit är högrelevant i analogin: Det handlar nämligen om huruvida det stora talangen eller flitarbetaren lyckas bättre i olika sammanhang.

        o Coaching av SAT är en branch med dåligt rykte och gäller som till största delen tomma löften. Att man förbättrar sig vid upprepade högskoleprov tyder på ett implementeringsproblem med provet (tex att g-loadning är för liten…). Härutöver bör man beakta att den som lyckats bra vid ett provtillfälle med mindre sannolikhet skriver om provet. Att utan korrektioner titta på ”recidivister” innebär alltså ett systematiskt fel som ger en skenförbättring. (Därmed inte sagt att hela skillnaden beror på detta.)

        Jag kommer troligen att låta den här delen av diskussion ligga efter detta inlägg.

      • Bara ett par klargöranden. Analysen som visar hur resultaten förbättras visar progressionen bland provtagare som tagit provet 5 ggr. Det är inte helt problemfritt att göra på detta sätt men det rensar för den mest uppenbara bortfalls-biasen. Å andra sidan är det inte uppenbart hur representativa dessa provtagare är. Även analyser av SAT verkar dock ge vid handen att träningseffekterna är rätt stora.

        Även om det låter bestickande att två test skulle kunna ge bättre information än betyg så bygger det på att båda testen har någon grad av oberoende information som relateras till det man vill predicera. Hela grunden bakom inlägget var att hskprovet inte verkar ha vidare informationsvärde vad gäller sannolikheten att slutföra studierna i tid eller avkastningen på den utbildning man genomgått. Om det är så att betyg och hskprov är för lika för att hitta skillnader så är det onödigt att ha hskprovet; det försenar bara studiestarten och ökar den sociala snedrekryteringen.

        Visst är Zlatan-analogin relevant men att vi ska gissa hur långt han kommit utan hård och idog träning förefaller fruktlöst.

      • Är det verkligen så att förbättring av HP inte indikerar en bättre akademisk förmåga? Jag har roat mig med att göra ord- och engelskadelarna ett par gånger efter att jag började plugga och efter något år med akademiska texter på engelska blev jag märkbart bättre på båda. Vilket knappast är förvånande – att läsa akademisk text kräver övning.

        Menar du att det inte skulle påverka min prestation på universitet att jag numera kan läsa och förstå akademisk text med betydligt mindre motstånd än när jag kom från gymnasiet? Det låter ointuitivt. Det är väl uppenbart att man får det lättare om man är duktig på engelska än om man knappt kan räkna till tio!

  22. Old Whig says:

    Jonas du kanske ska läsa denna artikel om debatten kring den amerikansk motsvarigheten till högskoleprovet, SAT

    I den påvisas att högskoleprov, betyg eller andra tester i princip mäter samma akademiska förmåga.

    Professor Rebecca Zwick, professor vid University of California, Santa Barbara skriver frankt att

    – det är ”omöjligt att hitta ett mått på akademisk förmåga som inte är kopplat till familjeinkomst.”

    Jag skulle tro att om IFAU hade gjort sin utvärdering på samma sätt hade det kommit fram till samma sak.

    ”Högskoleprovet och dess fiender – rädsla och äckel vid högskoleantagningen”

    (mitt referat av Andrew Fergusons artikel nedan)

    En av de argaste kritikerna till högskole provet Wake Forest’s styrelseordförande Nathan O. Hatch noterade efter att de avskaffat högskoleprovet vid antagningen att studenter från höginkomstagarfamiljer får i genomsnitt bättre resultat en elever från socialekonomiskt svaga grupper på högskoleprovet. Andre Ferguson påpekar att det Hatch glömde bort att säga var att elever med asiatisk bakgrund och låg socioekonomisk bakgrund hade bättre testresultat än vita höginkomstagar elever, vita hade bättre resultat än Hispanics och Hispanics bättre än svarta. I matte delen av provet var män bättre än kvinnor. Hatch menar att alla skillnader mellan olika grupper i testresultat är skäl nog för att inte använda högskoleprovet.

    Enligt Ferguson existerar det idag många ”sanningar” inom högre utbildning att de aldrig ifrågasätts även om Hatch syn är en relativt nytt påfund. Skillnaderna mellan etniska grupper och mellan olika socioekonomisk grupper var lika hög för 40 år sedan men då försvarade den progressiva vänstern dessa tester. Vid den tiden var konsensus, här uttryckt I boken “The Academic Revolution, 1968, av sociologerna Christopher Jencks och David Riesman

    – ”De som tittar snett på högskoletester borde inte basera sin argumentation på den simplistiska frasen att högskoletest “ är orättvisa gentemot de fattiga” de skrev ”Livet för fattiga är orättvist. Högskoletesten är bara en måttstock på denna orättvisa.”

    Dessa sociologer och vänsterprogressiva ansåg att högskoleprovet var ett sätt att demokratisera antagningsprocessen vilken tidigare var fylld av godtycke, korruption, nepotism och politisk favörer. Användandet av tester gav de som skötte antagningen en möjlighet att göra val utan att behöva ta hänsyn till klass, rikedom eller inflytande.

    Men kritikerna v högskoleprovet har inte givit upp istället har deras kritik nått ett öronbedövande crescendo. De menar att de skillnader som skrevs om ovan mellan män, kvinnor, svart och vita mm helt och hållet underkänner högskoleprovets validitet.

    Andrew Ferguson skriver i artikeln att du kan angripa problemet med skillnader på tre sätt:

    Alterntiv 1 är att fråga vilken relevans grupper resultat har att göra i ett skolsystem som baseras på meriter och individers resultat.

    Alternativ 2 är att notera att vissa individer – pga deras skolor, familjesituation, bostadsområden, tillgång till socialtjänst, föräldrar och omgivnings förväntningar- har blivit sämre förberedda för högskolestudier än andra som tar högskoleprovet.

    Alternativ 3 är att säga att det är fel på testet.

    Högskoleprovets motståndare valde alternativ 3, de ville avskaffa måttstocken.

    Högskoleprovets kritiker har stora problem pga av att klyftorna i samhället går långt utöver bara högskoleprov resultat. Rebecca Zwick, professor vid University of California, Santa Barbara skriver frankt att

    – det är ”omöjligt att hitta ett mått på akademisk förmåga som inte är kopplat till familjeinkomst.”

    Dessa andra markörer korrelerar i lika hög grad med social status och familjeinkomst, i vissa fall ännu mer. Betyg är en mycket bra indikator för elever från den den övre medelklassen men betygens prediktionsförmåga sjunker radikalt när det gäller elever från höginkomsttagare familjer.

    Elevers förmåga är i princip densamma oavsett hur den mäts. Testat på förmåga, testat på uppnådda resultat, gymnasiebetyg, test som mäter den skriftliga verbala förmågan, om individen har tagit svårare kurser. Inget verkar rubba övervikten för de med bättre social status och inkomst.

    Varför fortsätter då kriget kring högskoleprovet?

    Utöver de rent ideologiska skälen finns det mycket starka institutionella skäl. Om högskole provet tas bort och istället andra kriterier ska mätas så kommer antagnings byråkratin att svälla och rektorerna kan anställa fler individer. Vidare ger det en en en möjlighet att manipulera de ranking system som finns inom högskolevärlden. Ju mindre hårda värden som mäts desto fler studenter kommer att söka samma antal platser, universiteten kommer att se mycket mer exklusiva ut. Vidare kliver skolan upp i rankingen eftersom de som har låga resultat på högskoleprovet tas in på annat sätt och deras resultat drar då inte ner skolans genomsnitt.

    Men bäst av allt skriver Ferguson att det låter ett system som inte använder högskoleprov skolan använda mjuka värden för sin antagning,dvs skolan och dessa kollegium kan själva bestämma vem de vill anta och på vilka grunder.

    Istället för på objektiva grunder lika för alla vilket var själva grunden till att använda högskoleprovet. Cirkeln är sluten. Det sker nu en återgång till godtycke, korruption, nepotism och politisk favörer.

    • Naturligtvis är det så att alla antagningsprov tenderar att korrelera med socioekonomisk status, just då akademiska förmågor tenderar att korrelera med socioekonomisk status. Detta är ingen anledning att välja ett sämre antagningsinstrument som korrelerar än mer med socioekonomisk status. Enda anledningen till varför man skulle vilja göra det är om man vill ge just elever med hög socioekonomisk status en ytterligare fördel än de dessa redan har. En fördel som då inte är kopplad till elevernas akademiska förmåga.

      Vad gäller dina andra utläggningar så vet jag inte vem du argumenterar med eller mot.

      • Här förutsätter du att en starkare korrelation leder till en mer orättvis inskattning. Detta är dock inte givet i förhand.

      • Nej, det är inte givet på förhand. Det är givet av den analysen av faktiska data som presenterades ovan.

      • Du verkar dock inte visa på något annat än de med hög SES förehåller sig annorlunda till provet, framförallt genom att skriva om provet oftare. Detta är dock inte en utsaga om att provet i sig skulle gynna dem med hög SES. Det står alla fritt att visa upp samma beteende. (I kontrast vore ett prov som fokuserade på segeljakter och golf kanske orättvist. Sedan får man fråga sig varför omskrivningen sker: Att tex ha två läkarföräldrar som piskar eleven att komma in på KI är inte nödvändigtvis en fördel i livet—han vore kanske lyckligare med att ta det första resultatet och läsa literaturvetenskap.)

        Vid behov räcker det med att ändra dem externa modaliteterna, tex så att man bara får ta provet två gånger eller genom att ge en avgiftsrabatt till dem som har ont av provavgiften.

      • Jonas Vlachos says:

        Precis, jag har inte heller hävdat att hskprovet i sig gynnar dessa elever. Det kan vara så och en del resultat gällande SAT tyder på att det är så men det är inget jag hävdat. Inte medvetet i varje fall men jag kan ha uttryckt mig slarvigt.

        Klart man kan fråga sig varför men ditt exempel tyder ju snarast på att det stackars läkarbarnet skulle mått bättre av en renodlad betygsintagning.

        Det vore kanske en förbättring att bara tillåta två prov men man skulle då troligen få ett än mer utbrett förberande och coachande inför dessa båda tillfällen. De som skulle skrivit 2,0 från början kanske då inte vågar chansa utan drar på sig en förberedelsetermin innan det första försöket, vilket vore olyckligt.

        För att kompsensera för SES-skillnader skulle det alltså inte räcka att bjuda på provkostnaden utan snart skulle krav resas på att coachnings-företagens kurser skulle vara skattefinansierade och studiemedelsberättigade.

        Om jag drev ett universitet med egen antaging och högt söktryck skulle jag reservera en relativt liten kvot för personer med höga (men inte topp) betyg och toppresultat på ett prov av kskprovskarakatär. Men jag skulle vilja titta på hur många prov studenten hade tagit och försöka justera för detta.

  23. markus says:

    Ett anekdotiskt belägg för vad Jonas skriver om att högskoleprov leder till mindre ansträngningar på gymnasiet. Jag hade ok betyg (strax över 19) de två första åren på gymnasiet. Våren i tvåan skrev jag högskoleprovet. Sen gick jag på lektioner som roade mig (de flesta) och medelbetyget för sista året blev strax under 17.

    Men ni behöver inte oroa er för att jag slagit ut någon bättre lämpad med mitt högskoleprovsresultat, för jag har blivit ma/no-lärare och har följdaktligen aldrig gått en enda högskolekurs som det inte funnits platser över på.

  24. Andreas says:

    Sen när är det bara ”ok” att få strax över 19…

  25. Fredrik says:

    Jag tog studenten med värdelösa betyg men lyckades komma in på en bra utbildning tack vare 1,9 på högskoleprovet. Nu är jag i färd med att börja doktorera. Att jag skrev provet hela fyra gånger är dessutom bevis på att jag besitter icke-kognitiva färdigheter som ansvarstagande och uthållighet 🙂

  26. Catharina says:

    Har du kontrollerat för att ”sannolikheten att ha tagit examen inom 5 år” verkligen är ett bra mått på att lyckas akademiskt.

    De frågor jag spontant ställer mig är:

    En eventuell tendens att de som lyckats i högskoleprovet får jobb innan examen och aldrig tar ut den, eller tar ut den ett par år senare.

    Hur är det med doktorandplats? måste man alltid tagit ut sin examen innan man blivit antagen. Kanske är doktorander lite långsammare om de inte behöver sin examen direkt.

    Om en utbildning är femårig och det normalt tar examensenheten fyra månader att ge examen så åker automatiskt alla långa utbildningar utanför måttet. Läkarutbildningen tex.

    Kort sagt, när det gäller att få ut en examen i tid så gynnas treåriga utbildningar framför de som tar en master eller läser en femårig utbildning.

    Rent anekdotiskt är det lite segt att få examensenheterna att ge ut examina och att kurserna är avklarade går enkelt att visa med ett registerutdrag. Har man sedan jobbet är det lätt att det går ngt år extra.

    • Vad som undersökts är kandidatexamen eller motsvarande antal högskolepoäng inom fem år varför just benägenheten att ta ut examen eller utbildningens längd inte spelar någon roll. Sedan är det ett väletablerat faktum i forskningsliteraturen att betyg är överlägsna prov på att förutspå akademisk framgång. Se exempelvis referenserna i avsnitt 10.3.1 i denna rapport.

      För övrigt är det inte jag som gjort denna analys utan jag presenterar andras forskning kring frågorna vilket torde framgå av inlägget.

  27. Marcus says:

    ”..att läsa upp betyg på komvux borde nog inte tillåtas alls.”

    Ursäkta att jag gräver upp ett så pass gammalt inlägg av Jonas Vlachos, men jag undrar om den här rapporten från docent Anders Stenberg, kan ge skäl till att omvärdera den drastiska hållningen ovan?

    http://www.sns.se/forlag/att-valja-utbildning-betydelse-individ-och-samhalle-studievagledning-gymnasieval-vuxenutbildn

    • Det kanske var otydligt (inlägget skrevs ju för ett tag sedan) men jag menade möjligheten att konkurrenskomplettera godkända betyg. Vad Stenberg skriver om är möjligheten att läsa in en gymnasieutbildning senare i livet, vilket är en annan sak.

Trackbacks

  1. […] tjäna på att till exempel designa ett studiemedelssystem som premierar tidig examen. (se även tidigare inlägg på Ekonomistas om hur man ska designa […]

  2. […] betydelselösa provresultat har bäst prediktionskraft i olika sammanhang. Efter vad vi vet om betyg och prov så gissar jag att de betydelslösa proven är viktigare för att avgöra akademisk framgång men […]

  3. […] som används förmår att välja ut de elever som bäst gynnas av att gå på en elitskola (se detta inlägg om värdet av betygsintagning)? En annan är om man verkligen fångar relevanta elevutfall med […]

  4. […] Proven bör ges i slutet av Åk 3, 6, 9 samt i slutet på gymnasiet. Då syftet med proven är utvärderande och betygsnormerande är det viktigt att proven ges så sent som möjligt så att det är den samlade undervisningen som utvärderas. Detta innebär att systemet med kursbetyg på gymnasiet måste ersättas av ämnesbetyg. Att öka likvärdigheten i betygssättningen på gymnasiet är för övrigt avgörande för att betygen ska kunna fortsätta vara huvudinstrumentet för urval till vidare studier (se inlägg). […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s