Skattepengar att vinna på mindre slappande efter gymnasiet

Svenska studenter är i genomsnitt 29 år när de tar examen från universitetet, vilket är ett par år äldre än i övriga Europa. Detta beror inte på att det tar längre tid att studera i Sverige, utan att den svenska studenter är betydligt äldre när han eller hon börjar plugga. I den första av tre bilagor till Långtidsutrdeningen 2011 räknar Roope Uusitalo (VATT i Helsingfors) ut vad detta kostar såväl studenten själv som oss övriga skattebetalare och det visar sig att det finns avsevärda pengar att tjäna på att försöka förkorta uppehållet mellan gymnasiet och universitetet.

Genom att skatta livsinkomsteffekter av examensålder på svenska data visar Roope att  en ettårig förskjutning av examensåldern kostar individen ungefär 80 000 kronor i disponibel livsinkomst. Givet att individen själv är välinformerad och inser detta så finns egentligen ingen anledning till intervention. Om individen väjler att ta ett sabbatsår så beror det nämligen i så fall på att hon bedömer nyttan av detta till mer än kostnaden.

Din jorden-runt-resa kan bli en dyr affär för skattebetalarna

Men historien slutar inte där. Eftersom den inkomst individen skulle tjäna om hon började studera ett år tidigare skulle beskattas så medför också den försenade examen minskade skatteintäkter och i många fall ökade transfereringar till individen. Roope beräknar dessa faktiskt är dubbelt så stora som de som belastar individen. Det finns alltså mycket att tjäna på att till exempel designa ett studiemedelssystem som premierar tidig examen. (se även tidigare inlägg på Ekonomistas om hur man ska designa antagningssystem)

Comments

  1. Roger says:

    Tycker den där bilagan väcker många frågor, här är några som dök upp i mitt huvud vid en snabb läsning:

    Ett grundantagande tycks vara att dagens pensionsålder kring 65 kommer att kvarstå även då dagens studenter går i pension. Håller det antagandet verkligen?

    Jag saknar en redogörelse för vilka åtgärder de länder som sänkt sina examensåldrar vidtagit. Där borde kunna finnas lärdomar?

    Finns det inte en uppenbar risk att tidigare studiestart leder till längre studietid pga sabbatsår under utbildningen i stället för innan?

    Hur påverkar den relativt höga andelen svenska studenter som studerar utomlands och inte alltid kan tillgodoräkna sina kurser i svenska examina?

    Finns det konjunktureffekter i siffrorna 2000 eller 2007 och hur har eller kan de beaktas?

    Finns ingen studie på vad svenska studenter gör mellan 18 och 22 års ålder när de inte pluggar (och varför)? Är inte det högst relevant för att beräkna kostnader både för samhälle och individer men även för att se vilka incitament som skulle kunna modifieras?

    Slutligen, jämförs likvärdiga examensnivåer? Om jag ska jämföra svenska studenter med brittiska när jag läste i UK år 2000 så var kursinnehållet på avancerad nivå där (sista kurserna som lästes föe examen) knappt på a-kursnivå om de skulle ha givits i Sverige. Mycket tack vare att de många gånger omogna 22-åriga studenterna inte kunde bidra aktivt vid seminarietillfällen etc så blev kurserna dåliga. Finns det kanske en koppling mellan ålder och kvalitet också?

  2. oskar ns says:

    Roger:

    Bra frågor.

    Ett grundantagande är att studenterna går i pension vid samma ålder oavsett hur länge de studerar, men inte att pensionsåldern stannar vid just 65.

    I rapporten finns en genomgång av forskning kring insatser som kan tänkas sänke examensåldern, men tyvärr är mängden studier ganska begränsade. Ekonomiska incitament, t ex studieavgifter, tycks dock minska studietiderna. Likaså begränsningar av tiden med studiemedel. Dock finns det än mindre om hur man snabbar på inträdet, men det argumenteras för att antagningssystemet spelar en roll.

    Vad gäller konjunktureffekter så är det så att svenska studenter börjar tidigare i lågkonjunktur, men dessa effekter är små i jämförelse med skillnaderna mellan länder.

    En fördel med studien är att den beaktar inkomster både före, under och efter studierna så för- och nackdelar med det man gör innan finns med i det hela, även om det inte analyseras explicit.

    När det gäller examensnivåer så är det alltid svårt att jämföra mellan länder, men studien använder åtminstone de mest jämförbara data som finns i alla fall. I kostnadsberäkningarna jämförs individer som läser samma inriktning inom Sverige så där är problemen mindre.

    En sak som är intressant är att effekterna kommer som ett tämligen direkt resultat av det faktum att man tjänar mer efter studierna än vad man gör före. Arbetslivserfarenhet efter studierna tycks också mer värdefullt än erfarenhet före eller under studierna (vilket även det känns rimligt).

    Det är alltså inte i huvudsak fråga subtila mekanismer vilket gör det lättare, åtminstone för mig, att tro på det hela…

  3. En fråga som tangerar lyckoforskning: väljer svenska ungdomar/unga vuxna utbildningar/yrken de trivs bättre eller sämre med senare i livet som en funktion av sin senare studiestart? Och följdfrågan är självklar: diskonterar undersökningen högre/lägre livskvalitet när priset för en senare examen beräknas?

    För övrigt ogillar jag den kamerala Anders Borg-attityden ”medborgarna (ungdomare) ska arbeta (studera) inte supa (skaffa sig livserfarenhet)” vissa nationalekonomer uppvisar. Staten är till för medborgarna, inte vice versa och av det följer att vårt syfte med att leva inte primärt är att betala skatt utan i allmänhet något helt annat som ingen utomstående ska lägga sig i så länge det bara berör individen själv.

  4. Andreas says:

    29 år är nog en ganska missvisande siffra.. Stämmer nog inte om man tar bort outliers (på lite fint ekonomspråk)

  5. Om man bara ska se studier som ett sätt att öka inkomsterna för individen så är ju frågan vad man jämför med? Jämför man med att arbeta med ett okvalificerat jobb eller är det med att ligga på soffan hos föräldrarna och spela TV-spel?

    Om man jämför med ett okvalificerat jobb så är det ju aldrig lönsamt att utbilda sig om man inte får högre lön genom utbildningen. Detta är inte alltid fallet om man t.ex. ser på sjuksköterskor som istället hade kunnat arbeta på ICA och tjänat lika bra.

  6. oskar ns says:

    Medianåldern (som inte påverkas av outliers) är 27 år, men skillnaden mot andra länder ungefär densamma enligt rapporten.

    En poäng med det hela är väl att studenterna själva nog hade velat bli färdiga tidigare om vinsterna med detta tillfallit dem själva. I princip säger resultaten att studenterna hade kunnat strunta i att betala tillbaka studielånen utan att detta hade påverkat statskassan om de istället hade börjat tre år tidigare (som studenterna gör i en del andra länder).

  7. Det förvånar mig att ingen nationelekonom förslagit att man ska införa ett inflationsmål för betyg på t.ex. 2 procent. Därigenom skulle man ju rimligen få en snabbare övergång till högskolan eftersom gymnasiebetyget efterhand skulle tappa i värde.

    Ett ytterligare argument för ett sådant inflationsmål kunde vara att eftersom man tenderar att glömma så representerar ett gammalt betyg troligen inte samma kunnande som ett färskt.

    Om man därtill minskar Högskoleprovets orimligt stora betydelse (se http://www.newsmill.se/artikel/2010/11/29/l-t-h-gskoleprovet-vara-en-andra-chans) så skulle sannolikt andelen unga studerande öka och dessutom skulle de ha bättre förkunskaper.

  8. oskar ns says:

    KR:

    Det förslag som ges i bilagan är att man ska få extra credits om man ansöker tidigt efter gymnasiet, vilket faktiskt är nästan exakt detsamma som den deflation du föreslår – så åtminstone EN nationalekonom har faktiskt föreslagit det 🙂

  9. En sådan strukturell betygsinflation skulle framförallt påverka dem som söker till utbildningar med mycket höga antagningspoäng (läkare, journalister, Handels). I denna grupp är det emellertid mycket vanligt att studenterna betygskompletterar och skriver (om) högskoleprovet innan man kommer in. Vore det inte bättre att ta bort dessa tidsödande kompletteringsmöjligheter snarare än att ge denna typ av snabbhetspremier? Det ena utesluter inte det andra men om man inför en snabbhetspremie utan att ta bort dessa kompletteringsvägar så riskerar man att förlora på gungorna vad man tar igen på karusellen.

    Nackdelen med ett inflationssystem är att det i princip gör det omöjligt för dem som vill in på de mest attraktiva utbildningarna att göra något annat än att gå direkt från skola till högskola. Vissa kommer då att välja bort läkaryrket eller Handels-karriären för att i stället finna sig själv under en resa till Borneo. Andra kommer att välja bort självfinnandet och i stället gå rakt på utbildningen. Personligen skulle jag hellre behandlas av, eller styras av, personer i den förra gruppen än i den senare.

  10. oskar ns says:

    Jonas,
    Även en minskning av möjligheterna att antas via högskoleprovet föreslås i bilagan.

    Den korrekt formulerade frågan är förstås om du vill ha en läkare som varit på Borneo ett år eller en läkare som arbetat som läkare ytterligare ett år.

    Det är ju möjligt att det är bättre att bli behandlad av en läkare som varit på Borneo och funnit sig själv. Eller inte. Jag tror inte vi vet vilken som är att föredra generellt sett, och det kan väl kanske tänkas variera mellan patienter?

    Som tur är kan man ju räkna ut marknadsvärderingen från den typ av skattningar som diskuteras i bilagan. Om vi är beredda att tänka på lönen som någon form av mått på produktivitet, inklusive kvalitet i det man gör, så visar data att den läkare som börjat sina studier tidigare också i genomsnitt värderas som en bättre läkare. Anledningen är i huvudsak att denne i genomsnitt har mer arbetslivserfarenhet (som läkare) under sin yrkestid.

    Allt detta förstås baserat på att vi lite slentrianmässigt antar att resultaten är desamma för läkare som för det genomsnitt över vilket effekterna är skattade, vilket nog tills vidare får ses som den bästa gissningen….

    • Oskar: Det är alltid lite klurigt att använda sig av marknadsvärderingar i ett sammanhang där det saknas en marknad. Personligen har jag alltid funnit det besvärligt att inom ramen för vårt offentligfinansierade sjukvårdsystem ge tillräcklig monetär uppskattning till läkare som varit på Borneo. Och gudarna ska veta att jag har försökt.

      Detta sagt så har du naturligtvis rätt i att den jämförelse du anger är den korrekta och att folk kan ha olika värderingar av sina läkares äventyr i unga år.

    • Den korrekta frågan är om en läkare som varit på Borneo blir en bättre eller sämre (mer eller mindre motiverad) student. Marginalnyttan av tilltagande erfarenhet är snabbt fallande, däremot tror jag att marginalnyttan av en välmotiverad student/medarbetare som gör något han/hon har valt med viss eftertanke och med viss mognad och sedan trivs med är ökande.

  11. troll2 says:

    Det bästa vore förstås om samtliga medborgare direkt efter att ha fått 22.5 i betyg från en betygsinflaterad friskola går rakt in på Handels och sen ut i Powerpoint-produktion vid 23 års ålder!

    • Johan Varland says:

      Haha, fantastiskt träffande! ”Är du lönsam lille vän 2.0”

      // J – stressade inte genom Handels och hade helst sluppit producera powerpoints…

  12. Martin says:

    Bruttonationalprodukten före allt!

  13. Per S says:

    Jag menar att Uusitalos LU-bilaga missar två saker (om jag inte läst slarvigt):

    1. Valen av utbildningslängd och utbildningsinriktning tas för givna, vilket är starka antaganden givet hur de svenska högskole- och SYO-systemen fungerar. I princip borde de kunna testas. Mina fördomar säger mig att den som jobbat något år, allt annat lika, är mer insatt i vad han/hon vill med högskolestudierna och är mer benägen att avsluta dem snabbt. Att börja läsa löskurser för att komma på vad man vill bli – enligt min erfarenhet ett vanligt mönster kanske särskilt i större studentstäder – är samhällsekonomiskt sämre än att jobba ett år på lager och till och med mer tveksamt än att luffa i Ostindien.

    2. Studieintensiteten diskuteras knappt alls. I min värld är den första frågan varför man inte radikalt kortar ner de utbildningar där medianstudenterna lägger 10-20 timmar i veckan och höjer studieintensiteteten. Att göra kandidatprogram till masters- och magisterutbildningar innan man sett till att medianstudenten lägger minst 30 timmar i veckan är ett mer upprörande slöseri än att vissa delar ut post medan de funderar på om de ska läsa historia eller statsvetenskap.

    Dessutom bör vi med tanke på det personalförsörjningssystem vi valt för Försvaret vara rätt försiktiga med att alltför hårt diskontera meriterna hos dem som söker sig till högskolan i 23-24-årsåldern.

  14. Alex II says:

    Om jag förstått problemen rätt så finns det ett antal likartade problem för studenter:

    1. startar för sent
    2. tar för lång tid på sig, 1-2 år extra
    3. har för låg studieintensitet
    3. har för låg lön i förhållande till studieskuld

    Det finns ett antal sätt att lösa dessa problem

    a

    • Alex II says:

      a. Återinför hur det fungerade flr läne sedan. Betygen gäller bara i 5 år.

      b. Om examen tas innan 25 avskriv 25 % av studieskulden

      c. Om examen tas på utsatt tid enligt kursplan avskriv ytterligare 25 %.

      d. Inför avgifter för att studera så att det sätts en prislapp på ”lyxstudier”

      Problemen i inlägget löses som vanligt enklast med starka (monetära) incitament.

      • Du kan inte mena allvar? Helt absurt. Fattar du inte att din ”lösning” inför avsevärt mycket mer problem än vad du löser, eller iaf tror dig lösa?
        För en gångs skull håller jag helt med lg ovan.

        Dessutom måste svenska studenters eventuella senfärdighet ses i ljuset av hur andra områden i livet fungerar idag. Etableringsåldern är väsentligt högre, barn skaffas mycket senare i livet. Arbetsmarknad och bostadsmarknad ser ut som de gör. Det här påverkar. Hur ser ekvationen ut för Sverige i en europeisk jämförelse om en helhetsbild visas? Italien är inte direkt ett föredömme och skulle det vara så att deras studenter blir färdiga något år före svenska studenter så bemöts väl det bäst med en axelryckning.
        ”Monetära incitament”, puh! Se till att studenterna inte behöver vagabondera eftersom det saknas bostäder, se till att CSN inte kan bete sig som de gjort mot KTH:s studenter (poängfördelningen över terminer och krav på återbetalning), se till att studiemedlen faktiskt går att leva på även för som saknar välbärgade föräldrar. O.s.v.

      • Ska man införa en avgift för ”lyxstudier”, dvs. studier som innebär att man inte uppbär mer lön än innan man studerade? Inser du inte att detta skulle innebära att färre skulle välja vårdyrken där arbetskraften skulle bli en bristvara!

      • Alex II says:

        Jag glömde lägga till ”om man anser att detta är problem”.

        Om det anses vara ett samhällsekonomiskt problem som medför negativa ekonomiska konsekvenser så är det väl inte fel att i god svensk samhällsingejörs tradition påverka studenter att studera fortare.

        Att studera på högskola är ingen rättighet, den finansieras av alla skattebetalare. Den som finansierar har rätt att ställa krav. I synnerhet som resurserna inom vård, skola och omsorgs området i Sverige kommer att bli extremt knappa de kommande 20 åren. Det kommer att krävas mycket hårda prioriteringen i samhällsekonomin för att kunna betala Rekordgenerationens vård i livets slutskede. Sverige har då inte längre lyxen att låta alla studera vad de vill, hur länge de vill med obegränsad finansiering.

        Det måste till effektiviseringar för att minska kostnaderna för samhällsekonomisk icke lönsamma utbildningar, att se till att studietiden blir effektiv och så kort som möjligt samt att minska förlusten för skattebetalarna pga av att studenter sent i livet kommer in skattebetalar kollektivet.

        Det jag föreslog är inget speciellt radiklat. Men det finns ju en uppsjö mycket goda nationalekonomer på dessa sidor och de kanske har några goda förslag?

        Med ”lyxutbildningar” förstår jag med de som inte är samhällsekonomiskt lönsamma. Detta är dock upp till den politiska majoriteten att bestämma vad de anser ska finansieras. Personligen anser jag att om du vill utbilda dig till arkeolog, konservator, balett dansör, operasångare, konstnär etc. får du göra det på egna pengar, inte våra gemensamma.

      • Alex II says:

        I England infördes just en extrem höjning av avgifterna till universiteten samt en 25 % nedskärning av anslagen. Se artikel nedan.

        Själv har jag aldrig riktigt förstått varför den övre medelklassens barn, vilka är ca 10 % av populationen upptar ca 50 % av högskoleplatserna, ska ha sin utbildning betald av skattebetalarna när deras föräldrar kan betala den. Förmodligen är det skälet till den engelska reformen, på samma sätt som de nu tog bort barnbidragen för medelklassen. Det är bortkastade pengar, ren rundgång i systemet, och stora besparingar kan göras.

        ”University course fee increases ‘could deter students'”

        http://www.bbc.co.uk/news/education-11557370

        ”Nicola Dandridge, chief executive of Universities UK, disagreed with claims that students’ subject choices could be affected.

        She said: ”I don’t think they will be swayed to take a different course because of costs.

        ”Partly because of the protection that’s built into the system, which means they will only repay if they have a certain income.

        ”Also because students will often choose what they genuinely want to do – because what university’s all about is skills for life, it’s not skills for a job.””

      • Alex.

        ”Att studera på högskola är ingen rättighet, den finansieras av alla skattebetalare. Den som finansierar har rätt att ställa krav. I synnerhet som resurserna inom vård, skola och omsorgs området i Sverige kommer att bli extremt knappa de kommande 20 åren. Det kommer att krävas mycket hårda prioriteringen i samhällsekonomin för att kunna betala Rekordgenerationens vård i livets slutskede. Sverige har då inte längre lyxen att låta alla studera vad de vill, hur länge de vill med obegränsad finansiering. ”

        Men vad är detta? Skulle vi inte ha råd att utbilda på universitet såväl som att utbilda vårdperonal på gymnasienivå, eller? Samhället har stadigt blivit rikare i Sverige. Huruvida det finns medel i en generell välfärdskontext till vård, skola och omsorg är en rent politisk fördelningsfråga. Det är inte en reusursfråga. Eller sitter du inne med särskild info om naturkatastrofer eller liknande som kommer att drabba Sverige i framtiden?

        Det är faktiskt svårt att ta dig på allvar. ”Rekordgeneration”? Vi kunde vårda tidigare generationer med en betydligt lägre produktivitet i vården än vad vi har idag. Nog kan vi vårda generationstoppar, allt annat är apokalyptiskt larv. Vad är problemet?

        Jag ska tala om vad vi INTE har råd med: Det är att skita i att utbilda människor, och skita att vårda människor, med bss-motiveringar om att vi inte har råd!

      • bss-motiveringar skall naturligtvis vara bs-motiveringar

      • ”Själv har jag aldrig riktigt förstått varför den övre medelklassens barn, vilka är ca 10 % av populationen upptar ca 50 % av högskoleplatserna, ska ha sin utbildning betald av skattebetalarna när deras föräldrar kan betala den. Förmodligen är det skälet till den engelska reformen, på samma sätt som de nu tog bort barnbidragen för medelklassen. Det är bortkastade pengar, ren rundgång i systemet, och stora besparingar kan göras. ”

        Eftersom den övre medelklassen har ekonomiska medel (har de inte de defintitionsmässigt?) och de upptar 50% av platserna så skall vi införa avgifter? Hur tänkte du då att de som är under övre medelklass skall finansiera studierna?

        Jag själv hade garanterat inte haft den tjänst (på högskola) jag har idag med ditt förslag. Den tjänsten har jag fått på mina egna meriter inte p.g.a. de ekonomiska villkoren under min uppväxt (vilka jag inte kunnat påverka).

      • … Ett sätt att finansiera sina studier är med studielån.

      • Jonas.

        Om vi i Sverige införde ett system där både studielivet och studierna (avgifter) skulle finansieras med lån för dem som inte kan få studielivet hel- eller delfinansierat av föräldrar så skulle det få två konsekvenser omgående. För det första skulle förvärvsarbetande parallellt med studierna öka och det i sin tur fördröja examen ytterligare. För det andra skulle en rent ut sagt jävla massa studenter från svagare socioekonomiska grupper (relativt sett) falla bort. Undrar hur det skulle gå för vårdhögskolan?

        Jag ser inte den nationalekonomiska vinsten. Man kan lika gärna börja yra om att det är för dyrt med gymnasieutbildning och att vi borde införa avgifter där, och att de elever som inte har råd (eller snarare föräldrar) får lånefinansiera gymnasiestudierna. Noll vinst eller besparingar – kostnaderna för att utbilda kvarstår – samt en ytterligare cementering av socioekonomiska strukturer.

      • … (har du lust att använde en uttalbar signatur?)

        Det är inte alls ett nollsummespel att sänka skatter (eller låta bli att höja dem) och införa avgifter istället. Sänkta skatter leder till minskade dödviktsförluster, något man får lära sig på grundkursen i NE.

        För övrigt, du borde ställa dina föräldrar till svars för att de uppenbarligen inte kunde försörja dig på en rimlig nivå under din uppväxt. Har du gjort det? Vad får du till svar?

      • …: Ditt argument bygger på att folk från nedre medelklassen skulle vara mer avgiftskänsliga än de från övre medelklassen — även om det finns möjligheter att låna till avgiften. Detta är ett empiriskt påstående som kan undersökas. Av naturliga skäl finns det inga svenska studier kring detta (vi har ju inga avgifter) men i Storbritannien diskuteras frågan som bekant friskt. Nicholas Barr har exempelvis visat att för ett givet studieresultat så skiljer sig inte deltagandet i högre studier nämnvärt mellan barn från olika social bakgrund.

        Det verkar alltså som om hela gapet i studiedeltagande mellan personer med olika social bakgrund kan förklaras genom att den övre medelklassen presterar bättre i skolan än den undre. Om politiken syftar till att förbättre den undre medelklassens access till högre studier så är det bättre att lägga resurserna på att förbättra utbildningen på lägre nivå. Det är betydligt träffsäkrare än att subventionera högre utbildning som ju främst gynnar den övre medelklassen.

        Nu är det inte säkert att den brittiska erfarenheter gäller i Sverige men samtidigt ska man ha i åtanke att det nog finns få andra subventioner som är fördelningsmässigt så regressiva som de till högre utbildning (bankstödet är nog värre, men därutöver). Bevisbördan på att avgifter verkligen skulle snedvrida rekryteringen ytterligare torde därför ligga på den som förespråkar subventioner.

        För övrigt ser jag inte varför avgifter skulle få folk att dra ut ytterligare på studietiden. Är inte det rimliga att det blir precis tvärtom; med avgifter torde man få bråttom ut i yrkeslivet så att man kan börja tjäna pengar.

      • troll2 says:

        lg: ”Sänkta skatter leder till minskade dödviktsförluster, något man får lära sig på grundkursen i NE.”

        Med tanke på att 99% av det man lär sig i en grundkurs i nek är en 1) lögn 2) verkar vettigt i ett diagram men inte på grekiska 3) bygger på ett av de där konstiga antagandena som står på sidan tre i boken och sedan aldrig diskuteras, så är inte det gamla grundkurs-argumentet så hett.

      • troll2 says:

        ”Själv har jag aldrig riktigt förstått varför den övre medelklassens barn, vilka är ca 10 % av populationen upptar ca 50 % av högskoleplatserna, ska ha sin utbildning betald av skattebetalarna när deras föräldrar kan betala den.”

        En invändning är att just de 10% av populationen antagligen står för betydligt mer än 10% av skatteintäkten och därför tycker att de redan betalat sina barns skolavgift. Vi pysslar ju inte speciellt mycket med omfördelning i Sverige.

      • Alex II says:

        @……

        När det gäller graden av fördelning är det givetvis en ren och skär politisk fråga. Det jag menar är dock att fördelning som minskar BNP inte bör ske, dvs att kakan som ska fördelas blir mindre pga av fördelningen. Det verkar finnas ett samband mellan den offentliga sektorn storlek och negativ BNP tillväxt.

        Sverige mellan 1968-1993 är i mina ögon ett klart och tydligt exempel på vad som händer när inkomstutjämning och satsning på vård, skola och omsorg sätts före bibehållen tillväxt (tillväxten är ju det som ger möjlighet till att omfördela). Sverige gick att staten stod för ca 35 % av BNP till 70 % år 1993. Skattetrycket var över 60 % av BNP och marginalskatterna på egenföretagare var 102 %. Minns Astrid Lindgrens famösa saga Pomperipossa i Monismanien. Sverige förlorade ca 30-40 % av sin BNP tillväxt. (En enkel jämförelse är med Schweiz, två nästintill identiska länder med samma förutsättningar efter andra världskriget men som valde vitt skilda vägar runt 1968). Jag tror inte att det finns någon politiker, förutom inom V och MP som vill tillbaka till de extremt destruktiva åren mellan 1968-1993 vilket kulminerade i krisen 1993 då Sverige i princip var i bankrutt, Bildt och Göran Persson ska ha en eloge för den sanering de åstadkom och minskning av de statliga utgifterna till dagens nivåer, en mer än 25 % reduktion av de statliga utgifterna.

        Min poäng är att Sverige är en anomali idag i världsamfundet med sitt skattetryck och statliga utgifter på nära 50 % av BNP. Det finns inget utrymme för någon form av skatteökning, inte heller finns det någon politisk vilja att öka de statliga utgifterna med mera reformer eller fokus på inkomstutjämning. Problemet Sverige och västvärlden har är att Rekordgenerationen är en anomali, efter den finns det inga problem att finansiera välfärdsstaten med nuvarande förmåner men enligt utredningar kommer deras sjukvård att kräva skatteökningar på 10-20 % av BNP, se Gunnar Wetterberg mfl, detta kommer att undantränga resurser till annat och då kommer samhällelig ”lyxkonsumtion, överkonsumtion” såsom barnbidrag, finansiering av medelklassens högre utbildning, konst, mm att först få stryka på foten.

        Pga finanskrisen 2008 kommer de flesta länder runt 2011-2012 att genomföra drakoniska nedskärningar i de allmänna välfärdssystemen. Det som händer i England med en nedskärning på 25 % kommer att framstå som en västanfläkt. Så även Sverige, inget land kommer idag att tillåta någon form av utökning av sina budget underskott eller en ökning av den offentliga sektorns utgifter.

        Jag påkallar inga domedagsscenarier utan påvisar den faktiska verkligheten.

        Sverige har hittills lyckats att undvika dessa drakoniska nedskärningar genom partiöverskridande överenskommelser där S-C-M-FP alla har fått kompromissa och svälja den beska medicinen. Pensionsreformen var ett lysande exempel och borde ha följts upp med en reform av svensk sjukvård i allmänhet och svensk långtidssjukvård i synnerhet byggd på samma principer, raka rör mellan avgifter och förmåner med möjlighet till privata vårdkonton på toppen. Helst utformad efter franskt mönster.

        På skolområdet tror jag att Sverige kommer att följa det engelska exemplet, medelklassen kommer att få betala mer av sin ”överkonsumtion” av högre utbildning med egna medel (avgifter), vidare kommer det sannolikt (vilket alltid skett i Sverige) ett större fokus på utbildningar som bidrar till högre skatteintäkter och högre produktivitet. Andra former av utbildningar kommer att få självfinansieras, finansieras via lån eller helt enkelt läggas ner.

        Grundprincipen i den ”generella välfärdspolitiken” är nog bruten, dvs att medelklassen ska omfattas av samma förmåner som alla andra. Teorin är att för att upprätthålla den generella välfärdspolitikens legitimitet hos medelklassen krävs att medelklassen känner att de för någon form av valuta för de skattepengar de betalar.

      • Alex.

        Jag kan inte ta det där på riktigt allvar, det känns som åsikter från någon som fastnade i tiden 1985. Jag ser inte skatteuttaget som (det stora) problemet. Snarare vad man gör med skattesmedlen. Sverige förvaltas dåligt helt enkelt, och offentliga investeringar är för få och dåligt utförda. Läs t.ex. debattartikeln av sekoordföranden om järnvägsunderhållet i Aftonbladet. 1500 färre människor arbetar med bannunderhåll nu än för 12 år sedan trots att trafiken ökat. Är det en produktivitetshöjning? Varför har då de som administrerar blivit fler? (Och varför är resultatet katastrofalt?). Jag tror inte järnsvägen är det enda exemplet. Som Stockholmare ser man varje dag enkla saker som förvanlats till otroligt svåra aktiviteter. Det är svårt att röja snö idag, städa utemiljön, o.s.v. För att inte tala om uteblivna investeringar. En extrem bostadsbrist. En kollektivtrafik som i princip har stått still de senaste 25 åren.

        När man gör det till en politisk sanning att det offentliga inte kan vara effektivt, investera ochh driva samhället framåt, ja då blir det en självuppfyllande profetia.

      • Alex II says:

        @……

        Jag talade inte om skattetrycket utan om storleken på den offentliga sektorn, hur stor del av ekonomin som staten styr och dirigerar (här talar jag inte om den indirekta styrningen via olika former av tillsynsmyndigheter odyl. )

        Skattetrycket är en ren funktion av hur stor andel som staten använder av de gemensamma resusrseran. Står staten för 50 % av BNP så behöver i princip skattetrycket var 50 %. (Hur dessa tas in är sedan en annan fråga.)

        Det jag menar är att det finns en korrelation och kanske även en kausalitet mellan storleken på den offentliga sektorn samt negativ BNP tillväxt, vid en viss nivå på statens andel av BNP så sjunker tillväxten. Det syns främst genom den sk Laffer effekten, vid en viss punkt sjunker skatteintäktern även om skattetrycket ökar.

        Sverige är ett typ exempel under åren 1968-1993. Något bättre men inte mycket därefter.

        Det jag menar är att en offentlig sektor, sannolikt över 45 %, inte fungerar. Jag tror att det optimala ligger någonstans kring 25-35 % (1)

        Grundproblemt i Sverige är inte att staten är inneffektiv utan att staten är alldeles för stor, störst i västvärlden. Ingen annan stans står staten för 90 % av produktionen av välfärdstjänster. (Danmark möjligen, men de har fler privata producenter som utför tjänsterna åt staten)

        ++++++++++++++++++++++

        (1) Detta dock under förutsättningen att statens byråkrati är effektiv och det inte försvinner pengar på vägen. Att Sverige klarar av, om än knappt, att ha en statlg sektor på 50 % av BNP beror uteslutande på att den svenska byråkratin är extremt slimmad, extremt effektiv och extremt icke korrumperad (i ett internationellt perspektiv). Jag håller därför inte inte med dig om att den svenska staten är ineffektiv.

      • Sverige förvaltas dåligt helt enkelt, och offentliga investeringar är för få och dåligt utförda. Läs t.ex. debattartikeln av sekoordföranden om järnvägsunderhållet i Aftonbladet. 1500 färre människor arbetar med bannunderhåll nu än för 12 år sedan trots att trafiken ökat.

        Vad jämför du med? Sverige hade inte kunnat ha sitt höga skattetryck om inte byråkratin varit jämförelsevis effektiv. Rent anekdotiskt har jag hört från i princip samtliga utländska kollegor etc att det är väldigt enkelt och smidigt att leva i Sverige. Ta med passet till ett skattekontor så får du ett personnummer medan du väntar och sedan kan man göra i stort sett allt.

        Det finns två undantag: Systembolaget och hyresregleringen – men samtidigt har alla länder sina quirks. I Frankrike kan man bara köpa cigaretter hos tobakshandlare och de har inte öppet på söndagar. I Tyskland är det mesta helt stängt på söndagar. I England behöver men en elräkning (!) för att kunna teckna olika abonnemang. Danmark är som Tyskland och rätt stängt på söndagar. Norska barer får bara servera treor (folk köper då en reguljär drink och så ytterligare en ”shot” som de häller i sin drink) osv.

        (Tyvärr) är svensk skatteuppbörd rätt effektiv och jag tror inte svenska politiker är värre än andra på att att strössla pengar över sina favoritprojekt.

        Vad gäller 1200 färre järnvägsarbetare: av hur många? Jag är övertygad om att det är en produktivitetsförbättring tex via växlar som behöver mindre underhåll, bättre snöskottningsutrustning osv. Dessutom, läs http://publikationer.tillvaxtverket.se/Download.aspx?ID=1000 sidan 106-107. Sverige har alltså investerat mindre än det europeiska snittet i infrastruktur 24 av de senaste 26 åren. Klart att det påverkar kvaliteten.

        Som Stockholmare ser man varje dag enkla saker som förvanlats till otroligt svåra aktiviteter. Det är svårt att röja snö idag, städa utemiljön, o.s.v. För att inte tala om uteblivna investeringar. En extrem bostadsbrist. En kollektivtrafik som i princip har stått still de senaste 25 åren.

        Gör man? Har du några siffror som stöder ditt tyckande? Och vadå extrem bostadsbrist, du kan köpa en lägenhet och flytta in på en vecka.

        När man gör det till en politisk sanning att det offentliga inte kan vara effektivt, investera ochh driva samhället framåt, ja då blir det en självuppfyllande

        Definiera ”driva framåt”.

  15. Det blev ett litet fel ovan i länken om Högskoleprovet Här är den rätta
    http://www.newsmill.se/artikel/2010/11/29/l-t-h-gskoleprovet-vara-en-andra-chans

  16. Claes R says:

    ”med avgifter torde man få bråttom ut i yrkeslivet så att man kan börja tjäna pengar.”

    Ja, och det vore förfärligt enligt mig. Måste alla andra värden än ekonomi – t.ex. bildning, demokrati, kritiskt tänkande, personlig mognad – utrotas? Ibland låter det så när Jonas Vlachos skriver om skola och utbildning.

    • Det är möjligt, jag tror inget särskilt om detta, men man måste hur som helst avgöra om avgifter leder till snabbare eller långsammare studietakt. Huruvida en sådan är bra eller dålig är en annan fråga.

      Kanske kan vi se en diskussionen mellan Claes och … på temat ”mina belägg för att avgifter leder till högre/lägre studietakt”?

      • Högre avgifter kommer att öka antalet studenter som helt eller delvis finansierar studierna genom förvärvsarbete. Dessa kommer inte bli klara tidigare utan senare. De studenter som lånefinansierar eller för den delen får föräldrafinansiering kommer inte i motsvarande grad öka studietakten. Hur gör man f.ö. det om man läser till läkare eller civing?

        Men som postat tidigare; jag ser inte senfärdigheten hos svenska studenter som ett problem i sig om man sätter det i ett större sammanhang. Snarare är det logiskt med tanke på att alla ”vuxenattribut” är sjukt sena idag. Det större sammanhanget är visserligen ett problem, men att gnälla över något år hit eller dit för universitetsstudenter när etableringsålder och barnaskaffande skjutits framåt med flera år, ja det känns bara löjligt.

        Förr försvann ett år för killarna i värnplikten. Kan vara värt att komma ihåg.

  17. Per S says:

    @ Claes R:

    Om du visar att lägre studietakt leder till de positiva konsekvenser du talar om så lyssnar nog både Jonas och jag. Intill dess tror åtminstone jag att intensivare studier ger mer bildning, större personlig mognad och bättre förutsättningar för kritiskt tänkande och ett demokratiskt samtal. Jag har alla fall inte sett tecken på motsatsen.

  18. Kristian Grönqvist says:

    Det här är en typisk fråga med multiverksamma incitament.
    Vi har än så länge ingen aning om hur de olika incitamenten slår. Om tex ett antal praktiskt begåvade människor blir utslagna av en högre studietakt, vad är då garantin för att de överhuvudtaget producerar skatt i förlängningen och medverkar till ett stabilt samhälle?

    Det rör också genast en värdering av olika utbildningar tex nationalekonomers ”nytta” i samhället överhuvudtaget, genusteoretikers framtida nytta, en åsikt som kan tillskrivas befattningar av diverse sk intellektuella slag på humaniora, etc.

    Producerar tex filosofi något överhuvudtaget i gengäld till andelen studieår?

    Jag tror personligen att värdering av nytta i studieproduktion enbart kan mätas i ökad kunskap, vilket i sin tur kan påverka samhället i plus/minustermer beroende på vem som tolkar siffrorna…

    Men vem är jag att veta…?

  19. Kristian Grönqvist says:

    Jag kan exemplet med en gatsopare.
    Finns det någo utredning som visar att gatsopare gör ett bättre och mer lönsamt arbete om samhållet bekostar honom fri tandvård hela livet?
    Finns det ens någon utredning som skulle visa att det är ekonomiskt lönsamt att överhuvudtaget ge honom dyr tandvård och ifall den investeringen på sikt är lönsam?
    Om inte, så tycker jag att någon räknenisse skall fundera på det, eftersom det kan hända, att vi kastar pärlor till svinen…
    Är det kanske inte ens lönsamt att sätta honom på skolbänken?
    Svåra frågor…

    • Per S says:

      Du blandar ihop äpplen och päron. Att samhället i viss grad subventionerar tandvård är en försäkring. Helsubventionerad högre utbildning är svår att motivera med försäkringsargument, utan behöver argument som att den är nyttig för samhället, att varje individ har någon principiell rätt att utveckla sin teoretiska studiepotential eller så.

      För övrigt är jag säker på att man i de allra flesta skrivbordsyrken har nytta av en filosofisk, nationalekonomisk eller genusteoretisk eller annan humanistisk/samhällsvetenskaplig utbildning som lärt en att under viss tidspress inhämta samt logiskt analysera, strukturera och presentera stora mängder information. De utbildningar som inte lär ut det kan man däremot ifrågasätta.

  20. Jonas.

    Ja, jag är helt övertygad om det (första meningen i din post).

    I övrigt håller väl jag med dig. Speciellt den tidigare skolgången och åtgärder där.

  21. ricky says:

    grönkvist,

    Du var antropolog va?
    Haf håller isf med din sista ironiska mening.

    Det är bara ekonomer som förstår sig på detta eftersom det är ekonomer som förstår sig på de ”riktiga” värdena, dvs dödviktsförluster, incitament, effektivitet, marknadsprinciper etc. Allt annat är ju bara skitsnacka! Tex hur vi egentligen _mår_ av de olika alternativen är ju skitsamma.

  22. Anders says:

    Livsinkomsten är väl en sak, men det kan även vara intressant för den enskilde att maximera sin inkomst upp till 25 år, eller upp till 30 år, än att man har några tusenlappar mer i månaden när man är 57 år. Pengar sägs ju betyda mer för den fattige. I enklare yrken når man snabbare sin maxlön, så det man tjänar på att jobba tre år efter gymnasiet är inte nödvändigtvis lägre än de tre första åren efter universitetet, vilket gör att man vid 30 kanske tjänat på att jobba innan studierna, även om man förlorar på det sett över hela livet.

    Om man jobbar ihop till dator, TV, slalomskidor, MC, resa, konst eller vad det nu kan vara tidigt i livet så har man längre tid att avnjuta det på. Nyttoeffekten av en ryggsäcksresa sitter i längre än de månader man var borta.

    Nu när jag närmar mig 50 med stormsteg känner jag begränsad nytta av ytterligare en tusenlapp, jag har redan det mesta av vad jag verkligen behöver och resandet begränsas mer av bekvämlighet och tid än pengar, men när jag var under 30 hade det inte varit så dumt med lite mer pengar.

  23. Per S says:

    Senaste analysen från HSV verkar dessvärre antyda att LU byggt tankarna på ett lite olyckligt genomsnitt av infödda nybörjare och utländska mastersstudenter. HSV:s siffror visar att ”medianåldern bland de svenska nybörjarna var rekordlåg förra läsåret; 20,2 år”.

    Här är länken (kolla annars nyheter från 24 maj 2011): http://hsv.se/nyheter/2011/alltyngresvenskanyborjareihogskolan.5.26bbcb2713020a5795d800073.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s