På senare tid har varningarna för att Riksbankens lågräntepolitik bidrar till en bostadsbubbla duggat allt tätare. Många som framför denna oro menar att Riksbanken för att motverka bubblor måste börja höja reporäntan redan nu, eller åtminstone tidigare än de nu planerar.¹

Andra, bl a Riksbanken, menar att reporäntan är ett trubbigt instrument för att påverka bopriserna, och att olika regleringar eller finanspolitiska åtgärder är mer lämpliga. Bland förslagen nämns då ändrade kapitaltäckningskrav för bankerna, höjd fastighetsskatt, höjd stämpelskatt, och minskade möjligheter till ränteavdrag, kanske i kombination med ändrad skatt på kapitalinkomster.²

Jag är skeptisk till samtliga dessa förslag. Den låga räntenivån är önskvärd för att bidra till en konjunkturåterhämtning, och det skulle vara olyckligt om utvecklingen på bostadsmarknaden förhindrar denna konjunkturpolitik. Alltså är det rimligt att liksom Riksbanken försöka se alternativa åtgärder för att motverka bobubblor. Men de förslag som nämnts är knappast lämpliga.

Bankerna verkar redan ha blivit försiktiga vid sin kreditgivning. De verkar t ex kräva att hushållen klarar av betydligt högre räntenivåer än dagens korta räntor. Nyutlåningen ger därför knappast upphov till något orimligt risktagande från bankernas sida, och högre kapitaltäckningskrav verkar därför omotiverat.

Höjd fastighets- och stämpelskatt skulle främst påverka småhuspriser, men missa bostadsrätterna. Dessutom är stämpelskatten i sig en mycket ineffektiv skatt som definitivt inte bör höjas ens tillfälligt. Även kapitalinkomstskatten verkar vara ett trubbigt instrument för att komma åt bostadspriserna. De husköpare som förvirras av de nuvarande låga räntenivåerna kanske inte heller inser effekterna av ändrad kapitalinkomstskatt. Skatten kan dessutom nog bara ändras under ett helt kalenderår, och det är förmodligen redan för sent att ändra den under 2010.

Så, finns det inga bra lösningar? Låt oss till att börja med fundera på vilket grundläggande problem vi vill lösa. Det eventuella problemet verkar vara att vissa hushåll (och kankse även bostadsrättsföreningar) inte inser att de framtida räntorna kommer att vara betydligt högre än dagens korta räntor. Förmodligen kommer de flesta hushållen att kunna betala högre räntor, men det finns en risk för att de som inte planerat för räntehöjningar kommer att tvingas strama åt sin konsumtion kraftigt och kanske även för att fallande bostadspriser ytterligare ska bromsa upp den ekonomiska återhämtningen.

Om detta är källan till vår oro för bopriserna bör vi försöka angripa problemen just där. Och då tror jag att ett tillfälligt förbud mot nyutlåning med korta räntebindningstider kan vara en lämplig lösning.³ Ett sådant förbud skulle tvinga hushållen att fokusera mer långsiktigt. Dessutom är åtgärden robust för felbedömningar av tillgångsprisernas ”korrekta” nivå. Om hushållen gör riktiga bedömningar av den framtida räntebanan (dvs om vi nu inte har en bobubbla) bör denna åtgärd inte ha någon större effekt, förutom att den innebär en inskränkning av hushållens valfrihet och dessutom kanske tvingar fram något högre genomsnittliga lånekostnader.⁴ I princip borde även en sådan lagstiftning kunna införas snabbt, även om jag misstänker att det i praktiken kan vara svårt att lagstifta om en fråga som denna.

Länkar: DN

—————

¹⁾ Se t ex tidigare diskussioner på Ekonomistas här, här och här. Frågan om centralbanker bör reagera på tillgångspriser diskuterades även före den nuvarande krisen, men i krisens spår har denna diskussion blivit allt livligare (Kapitel 3 i IMFs senaste World Economic Outlook ger en bra överblick).
²⁾ Se t ex fördjupningsruta i Riksbankens Penningpolitiska rapport (oktober 2009), anförande av vice riksbankschef Lars E.O. Svensson (september 2009), samt utfrågning av Stefan Ingves i finansutskottet. Robert Boije och Hovick Shahnazarian beskrev i Penning och Valutapolitik för några år sedan hur variationer i kapitalinkomstskattesatsen kan användas i stabiliseringspolitiskt syfte, i linje med det Dagens Industris ledare 24 oktober argumenterade för.
³⁾ Ett sådant förbud behöver nog kompletteras med en ändring av konsumentkreditlagen så att räntekompensationen vid förtida inlösen av lån blir symmetrisk (se här).
⁴⁾ Det kan vara värt att påpeka att jag själv enbart har rörliga (tremånaders-) räntor och att jag i tidigare inlägg har argumenterat för att det är dyrt att binda räntan. Men förhoppningsvis skulle marknaden för långa bindningstider börja fungera lite bättre om den blev mer omfattande.