Hassler och Krusell: Byt spår i klimatförhandlingarna!

Det här är ett gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

FN:s klimatpanel fastslår att det är belagt bortom rimligt tvivel att människans utsläpp av växthusgaser, särskilt genom användning av fossila bränslen, påverkar klimatet. Även om dessa förändringar har både positiva och negativa effekter kan vi vara rimligt säkra på att de negativa effekterna dominerar. I ett globalt perspektiv är förmodligen inte effekterna katastrofala, åtminstone inte under innevarande århundrade, men de är ändå alldeles för stora för att ignoreras. Världen har alltså mycket att vinna på att motverka klimatförändringarna genom att minska utsläppen av växthusgaser.

Att minska utsläppen fordrar dock internationell samordning. De direkta kostnaderna av utsläppsminskningar drabbar de enskilda länderna medan värdet av mindre klimatförändringar sprids över världen. Om bara Sverige, eller bara EU, minskar sina utsläpp har det bara en helt marginell effekt för såväl världen som oss själva. En framgångsrik klimatstrategi måste därför bygga på att världens länder kommer överens om en gemensam, bindande strategi.

Hittills har de internationella klimatförhandlingarna byggt på att varje land ska göra åtaganden om utsläppsreduktioner på lång sikt. Denna strategi har ännu inte burit frukt, och vi ser inga tecken på att den kommer att lyckas inom överskådlig framtid heller. Det finns två huvudsakliga problem. För det första är det en stor utmaning för ett enskilt land att avgöra vad som är ett rimligt åtagande för just det landet. Behovet av energi och förutsättningarna för att hitta alternativa energikällor är svåra att prognosticera och ett alltför ambitiöst åtagande kan bli mycket kostsamt. Ta Kina som exempel. De genomgår en mycket kraftig strukturomvandling och deras tillväxt är av stor betydelse för invånarna. De politiska ledarna är därför särskilt ovilliga att binda sig vid kraftfulla begränsningar av koldioxidutsläppen. För det andra har förhandlingsupplägget också karaktären av ett nollsummespel: varje lands viktigaste ambition blir att inte köras över och att minimera sina egna åtaganden. Förhandlingsupplägget är alltså av förklarliga skäl dömt att misslyckas.

Det finns dock en alternativ strategi som vi tror skulle ha betydligt större förutsättningar att lyckas. Tanken är att få så många länder som möjligt att enas om införandet av en harmoniserad koldioxidskatt, en enhetlig skatt som alltså skulle tas ut i alla, eller i alla fall de flesta länder. Detta skulle kraftfullt skapa incitament att spara energi och att utveckla rena energialternativ och skulle därmed bromsa uppvärmningen på ett lämpligt sätt. Men skulle inte förhandlingar om en koldioxidskatt leda till samma starka oenighet som den om utsläppskvoterna? Vi har skäl att inte tro det.

Vi har i vår forskning visat att tre faktorer är fundamentala för hur stor skatten på ett ton koldioxid bör vara (se artikel i Econometrica eller sammanfattning på VoxEU eller i SNS Analys). De är 1) hur stora globala skador ett extra ton i atmosfären skapar per år, 2) hur många år ett utsläppt ton koldioxid blir kvar i atmosfären, och 3) hur stor vikt vi lägger på framtida generationers välfärd. Vår huvudsakliga poäng är att det bör finnas hyfsad samstämmighet bland världens länder vad gäller alla dessa tre faktorer. De första två faktorerna har varit föremål för betydande samhälls- och naturvetenskaplig forskning och vi har nu stor (men förstås inte helt fullständig) kunskap. Den tredje faktorn är i grunden en moralfilosofisk fråga där det kan finnas olika uppfattningar. Men liksom för de andra frågorna har vi inte anledning att tro att dessa skillnader är stora och systematiska mellan olika länder.

En viktig slutsats i vår forskning är också att skatten inte måste vara särskilt hög om den omfattar alla bränslen och gäller i en stor del av världen. Våra kalkyler visar att också om vi lägger en stor vikt på framtida generationer många hundra år in i framtiden så behöver inte skatten bli mer än motsvarande runt 2 kronor per liter bensin. Detta är en skatt som visserligen är ett mer betydande procentuellt påslag i länder med låga mackpriser, som t ex USA, men samtidigt vet vi att länder som Sverige klarat att hålla sig kvar högt upp i tillväxtligan även med skatter av den storleken. Med andra ord: vi kan vara säkra på att en rimligt satt koldioxidskatt inte är ett egentligt hot mot den ekonomiska tillväxten någonstans. De ekonomiska riskerna av att införa en koldioxidskatt är mindre och betydligt enklare att beräkna än riskerna förenat med åtaganden om utsläppsreduktioner, särskilt för länder som förändras snabbt.
Förhandlingar om nivån på en global koldioxidskatt har dessutom inte karaktären av nollsummespel. En kompromisslösning som är bra för alla utan att vara helt perfekt för någon borde därför vara möjlig att nå.

Vi har diskuterat denna fråga med Kinas högsta politiska ledning. Vi har förhoppningar om att Kina, som också skulle tjäna mycket på att begränsa sin kraftiga lokala luftförorening, ser ett speciellt värde av att ställa sig bakom en global skatt på koldioxid. Mot bakgrund av detta uppmanar vi regeringen att driva frågan om ett nytt spår i klimatförhandlingarna. Det vore särskilt lämpligt att göra detta i direkta samtal med Kinas ledare.

Sverige har en speciellt viktig roll som föregångsland på klimatområdet och som ett litet land utan några dolda agendor eller geopolitiska intressen. Istället för att fortsätta stånga pannan blodig skulle då Sverige kunna spela en avgörande roll i kampen mot klimatförändringarna.