Behöver Sverige en “nudge unit”?

När jag för sex år sedan recenserade Richard Thaler och Cass Sunsteins bok Nudge här på Ekonomistas skrev jag att det var en viktig bok. Det skrev jag nog dock mest som en ursäkt för att skriva en lång recension och jag tror inte riktigt jag då förstod vilket inflytande boken skulle få. Barack Obama tog direkt idéerna till sig och inrättade Office of Information and Regulatory Affairs (OIRA) där Cass Sunstein själv var chef 2009-2012. (I uppföljaren Simpler diskuterar Sunstein bland annat erfarenheter därifrån, se Jespers recension.) I Storbritannien inrättades Behavioral Insights Team (BIT) med Richard Thaler som främsta rådgivare. EU har inrättat en särskild enhet som ägnar sig åt beteendeekonomi. I Danmark och Norge finns i stället fristående organisationer, iNudgeYou och GreeNudge som fungerar som rådgivare och konsulter åt regering och myndigheter.

I Sverige har dock intresset varit ganska svalt och det har mig veterligen inte förts på tal  att inrätta en särskild “nugde unit”. I  en läsvärd färsk rapport från Naturvårdsverket diskuteras erfarenheterna av nudging från andra länder och vilken roll nudging skulle kunna spela på miljöområdet i Sverige.

Nudging innebär ett slags suggestivt tillrättavisande av beteende utan att man begränsar valmöjligheterna. Detta kan göras både för människors egen skull och för att uppnå något annat syfte, till exempel mer miljövänligt beteende. (Företag har naturligtvis länge ägnat sig åt “nudging” för att öka lönsamheten, t.ex. genom placeringen av produkter i butiker.) Om alla vore välinformerade, fullt uppmärksamma och rationella skulle nudging sakna betydelse, men nu är ju inte riktigt alla av oss det och därmed kan informationen och valsituationens utformning påverka vårt beteende. En åtgärd som i många fall tycks ha stora effekter är att förändra vilket som är standardalternativet. Min före detta doktorand Mathias Ekström har till exempel visat att det kan innebär en stor pappersbesparing att ändra skrivarens standardinställning från enkel- till dubbelsidig utskrift. Ett annat exempel är det svenska PPM-valet där många “väljer” soffliggaralternativet Sjunde AP-fonden.

En anledning till att intresset för nudging varit relativt svalt i Sverige är förmodligen att just den försiktiga slags paternalism som nudging innebär är lite väl tam i svensk kontext. Om vi har problem med att människor snubblar när de dansar på en bar, förbjuder vi dans i stället för att försöka komma på nåt sätt att “puffa” folk att dansa mindre (varningskyltar om snubblingsrisk eller upplysta rum?). I USA råder snarare det omvända förhållandet  — många tycker att nudging är alltför paternalistiskt. En annan anledning är att “nudge-tänk” redan tycks ligga i den svenska statsapparatens DNA. Redan på 50-talet infördes till exempel ett särskilt ungdomssparande där möjligheten fanns att låta arbetsgivaren automatiskt sätta in pengar på kontot och att begränsa uttag. Svenska myndigheter förefaller överlag ganska bra på att kommunicera tydligt och lättfattligt och kontakten med myndigheter fungerar ofta smidigt — att det är möjligt att deklarera genom att skicka ett enda sms är ett tecken på detta.

Ingenting är naturligtvis så bra att det inte kan bli bättre. “Nudge-tänk” är förmodligen bra att ha i bagaget när det gäller allt från att skattesystemet bör vara transparent och lättförståeligt till hur märkning av produkter bäst utformas. Politik och myndighetsutövning bör kort sagt inte bara utformas med en rationell och välinformerad medborgare i åtanke, utan även anpassas för oss slarviga, lata och okunniga medborgare.

Behövs det då en särskild myndighet som granskar nya lagar och regleringar samt myndigheters åtgärder utifrån ett nudge-perspektiv? Jag lutar åt att svaret är nej. Nudging är kontextspecifikt och det saknas ett enhetligt teoretiskt ramverk för hur nudging bäst utformas. I stället handlar det om att testa och se vad som funkar och inte funkar i olika situationer. Ofta görs detta med hjälp av experiment och randomiserade kontrollstudier, vilket naturligtvis är mycket positivt. Men om den främsta styrkan med nudging är att det utgör en slags evidensbaserad politik för människor av kött och blod är det nog snarare starkare institutioner för utvärdering av politiska åtgärder som behövs (kanske något i stil med den forsknings- och utvärderingsombudsman jag föreslagit i ett tidigare inlägg).