Felbeteendeekonomi

Nationalekonomen Richard Thaler har precis kommit ut med boken Misbehaving. Richard Thaler kan sägas vara en av de verkligt stora inom beteendekonomi, bland annat skrev han under många år under vinjetten “anomalier” i Journal of Economic Perspectives om beteendeavvikelser från standardteorin. På senare år har Richard Thaler framförallt gjort sig känd för att tillsammans med Cass Sunstein myntat och populariserat begreppet “nudge” (se till exempel mitt tidigare blogginlägg).

Misbehaving är Thalers personliga berättelse om sin egen forskargärning, men också om beteendekonomins framväxt och utveckling från 1970-talet och framåt. Thaler kan konsten att skriva, så boken fungerar också bra som en lättläst och underhållande introduktion till beteendeekonomi. Att boken dessutom innehåller en del inomvetenskapligt skvaller gör den inte mindre intressant.

Bokens titel Misbehaving har flera undertoner, men syftar bland annat på beteendekonomins roll inom nationalekonomin. Beteendeekonomerna har inte velat foga sig, utan har hela tiden utmanat standardteorin. Idag har lyckligtvis kampen mellan standardteori och beteendeekonomi blivit allt luddigare och gränsen vad som är “behavioral” och inte blivit allt otydligare. Därför kan det finnas en risk att vi glömmer bort forna tiders bistra strider som bidragit till beteendeekonomins genomslag. Det skadar nog inte heller att påminna sig om en del av de dumheter i övrigt kloka personer har hållit fast vid enbart på basis av starka, teoretiskt grundade övertygelser.

Den nationalekonomiska standardteorin bygger på starkt, förenklande antaganden och det finns mycket som har utelämnats. Thaler kallar sådana faktorer som inte ska spela roll enligt standardteorin, men som gör det i praktiken, för “supposedly irrelevant factors”, eller SIFs. Till exempel borde inte en föreslagen nivå för pensionssparandet ha någon effekt för rationella och välinformerade aktörer, men har visat sig ha en stor effekt för människor av kött och blod. Thaler har i sin forskargärning uppmärksammat en lång rad sådana SIFs och många av dem har med åren blivit en etablerad del av nationalekonomin.

Thaler liknar en del av de strider han utkämpat för dessa SIFs vid medeltida riddarspel där han med tiden lärt sig att bemöta samma, ständigt återkommande motargument: att ekonomiska modeller bara gäller “som om” folk beter sig i enlighet med dem, att folk beter sig rationellt bara incitmenten är tillräckligt starka och att alla beteendeavvikelser försvinner med inlärning. Han tar också upp “den osynliga handviftningen” som är hänvisningen till att marknadskrafterna ser till att eliminera icke-rationellt beteende. Denna uppfattning är särskilt stark inom finansiell ekonomi där den effektiva marknadshypotesen haft stort genomslag — trots detta är det paradoxalt nog inom finansiell ekonomi som beteendeekonomi snabbast fick sitt genombrott.

Lyckligtvis tycks dessa strider till stor del vara över. De flesta nationalekonomer tycks numer ha accepterat att människor är människor och därför inte alltid beter sig som de rationella egenintresserade aktörer som många av våra modeller bygger på. Framförallt är den dominerande inställningen numera att mänskligt beteende är vad det är oavsett vad teorierna säger. Empirisk forskning fått en betydligt mer framskjuten plats inom disciplinen. När Richard Thaler introducerade John Bates Clark-medaljören Raj Chetty påpekade han till och med att den bästa beteendeekonomin numera görs av nationalekonomer som inte ser sig som beteendeekonomer.

Thaler kan tyckas ha ett något ambivalent förhållande till nationalekonomi som akademisk disciplin. Å ena sidan har han varit verksam i Chicago under en stor del av sin forskarkarriär, samtidigt som det är Chicago-skolan som varit huvudsaklig måltavla. Han har skarpt kritiserat nationalekonomins huvudfåra, men är nu ordförande för amerikanska nationalekonomiföreningen AEA och ser väldigt positivt på ämnets utveckling. Framförallt är han förstås positivt inställt till beteendekonomi och har argumenterat för “nudge” som en slags mild paternalisk politik som borde vara aptitlig för politiker av alla färger. I slutkapitlet påpekar han dock angående uppbyggnaden av den brittiska “nudge-enheten” Behavioral Insights Team att beteendevetenskap mer allmänt borde få större inflytande och att nationalekonomer kanske till och med fått spela en alltför central roll för politiskt beslutsfattande:

The tools and insights come primarily from psychology and the other social sciences. The whole point of forming a Behavioral Insights Team is to utilize the findings of other social sciences to augment the usual advice being provided by economists. It is a slur to those other social sciences if people insist on calling any policy-related research some kind of economics.

I sitt arbete som rådgivare åt Behavioral Insights Team skriver Thaler att han med tiden kommit att upprepa två uppmaningar som ett mantra. Det ena är att man bör sträva efter att göra det lätt att göra rätt, t.ex. genom att välja ett vettigt standardalternativ. Det andra är att det behövs empirisk evidens, helst genom randomiserade kontrollstudier, för att utforma de effektivaste verktygen för att uppnå detta. “We can’t do evidence-based policy without evidence.” Det sistnämnda kan jag inte nog hålla med om och tycker vi bör fundera mer på hur vi kan stödja en sådan utveckling, kanske framförallt på den politisk nivån där evidensbaseringen ofta förefaller högst frånvarande. Två intressanta intiativ i denna riktning är för övrigt ett nystartat nätverk för evidensbaserad policy och effektiv altruism-rörelsen.