Felbeteendeekonomi

Nationalekonomen Richard Thaler har precis kommit ut med boken Misbehaving. Richard Thaler kan sägas vara en av de verkligt stora inom beteendekonomi, bland annat skrev han under många år under vinjetten ”anomalier” i Journal of Economic Perspectives om beteendeavvikelser från standardteorin. På senare år har Richard Thaler framförallt gjort sig känd för att tillsammans med Cass Sunstein myntat och populariserat begreppet ”nudge” (se till exempel mitt tidigare blogginlägg).

MisbehavingMisbehaving är Thalers personliga berättelse om sin egen forskargärning, men också om beteendekonomins framväxt och utveckling från 1970-talet och framåt. Thaler kan konsten att skriva, så boken fungerar också bra som en lättläst och underhållande introduktion till beteendeekonomi. Att boken dessutom innehåller en del inomvetenskapligt skvaller gör den inte mindre intressant.

Bokens titel Misbehaving har flera undertoner, men syftar bland annat på beteendekonomins roll inom nationalekonomin. Beteendeekonomerna har inte velat foga sig, utan har hela tiden utmanat standardteorin. Idag har lyckligtvis kampen mellan standardteori och beteendeekonomi blivit allt luddigare och gränsen vad som är ”behavioral” och inte blivit allt otydligare. Därför kan det finnas en risk att vi glömmer bort forna tiders bistra strider som bidragit till beteendeekonomins genomslag. Det skadar nog inte heller att påminna sig om en del av de dumheter i övrigt kloka personer har hållit fast vid enbart på basis av starka, teoretiskt grundade övertygelser.

Den nationalekonomiska standardteorin bygger på starkt, förenklande antaganden och det finns mycket som har utelämnats. Thaler kallar sådana faktorer som inte ska spela roll enligt standardteorin, men som gör det i praktiken, för ”supposedly irrelevant factors”, eller SIFs. Till exempel borde inte en föreslagen nivå för pensionssparandet ha någon effekt för rationella och välinformerade aktörer, men har visat sig ha en stor effekt för människor av kött och blod. Thaler har i sin forskargärning uppmärksammat en lång rad sådana SIFs och många av dem har med åren blivit en etablerad del av nationalekonomin.

Thaler liknar en del av de strider han utkämpat för dessa SIFs vid medeltida riddarspel där han med tiden lärt sig att bemöta samma, ständigt återkommande motargument: att ekonomiska modeller bara gäller ”som om” folk beter sig i enlighet med dem, att folk beter sig rationellt bara incitmenten är tillräckligt starka och att alla beteendeavvikelser försvinner med inlärning. Han tar också upp ”den osynliga handviftningen” som är hänvisningen till att marknadskrafterna ser till att eliminera icke-rationellt beteende. Denna uppfattning är särskilt stark inom finansiell ekonomi där den effektiva marknadshypotesen haft stort genomslag — trots detta är det paradoxalt nog inom finansiell ekonomi som beteendeekonomi snabbast fick sitt genombrott.

Lyckligtvis tycks dessa strider till stor del vara över. De flesta nationalekonomer tycks numer ha accepterat att människor är människor och därför inte alltid beter sig som de rationella egenintresserade aktörer som många av våra modeller bygger på. Framförallt är den dominerande inställningen numera att mänskligt beteende är vad det är oavsett vad teorierna säger. Empirisk forskning fått en betydligt mer framskjuten plats inom disciplinen. När Richard Thaler introducerade John Bates Clark-medaljören Raj Chetty påpekade han till och med att den bästa beteendeekonomin numera görs av nationalekonomer som inte ser sig som beteendeekonomer.

Thaler kan tyckas ha ett något ambivalent förhållande till nationalekonomi som akademisk disciplin. Å ena sidan har han varit verksam i Chicago under en stor del av sin forskarkarriär, samtidigt som det är Chicago-skolan som varit huvudsaklig måltavla. Han har skarpt kritiserat nationalekonomins huvudfåra, men är nu ordförande för amerikanska nationalekonomiföreningen AEA och ser väldigt positivt på ämnets utveckling. Framförallt är han förstås positivt inställt till beteendekonomi och har argumenterat för ”nudge” som en slags mild paternalisk politik som borde vara aptitlig för politiker av alla färger. I slutkapitlet påpekar han dock angående uppbyggnaden av den brittiska ”nudge-enheten” Behavioral Insights Team att beteendevetenskap mer allmänt borde få större inflytande och att nationalekonomer kanske till och med fått spela en alltför central roll för politiskt beslutsfattande:

The tools and insights come primarily from psychology and the other social sciences. The whole point of forming a Behavioral Insights Team is to utilize the findings of other social sciences to augment the usual advice being provided by economists. It is a slur to those other social sciences if people insist on calling any policy-related research some kind of economics.

I sitt arbete som rådgivare åt Behavioral Insights Team skriver Thaler att han med tiden kommit att upprepa två uppmaningar som ett mantra. Det ena är att man bör sträva efter att göra det lätt att göra rätt, t.ex. genom att välja ett vettigt standardalternativ. Det andra är att det behövs empirisk evidens, helst genom randomiserade kontrollstudier, för att utforma de effektivaste verktygen för att uppnå detta. ”We can’t do evidence-based policy without evidence.” Det sistnämnda kan jag inte nog hålla med om och tycker vi bör fundera mer på hur vi kan stödja en sådan utveckling, kanske framförallt på den politisk nivån där evidensbaseringen ofta förefaller högst frånvarande. Två intressanta intiativ i denna riktning är för övrigt ett nystartat nätverk för evidensbaserad policy och effektiv altruism-rörelsen.

Comments

  1. På min tid gällde det nyttomaximerande individer som agerade oberoende av varandra. Välfärdsteorin stoppade vid Paretooptimalitet. Mina lärare sade då att jag måste läsa mer nationalekonomi för att förstå.

    Så jag disputerade och så här 35 år senare känns det som om jag kastade bort mycket tid på en delvis idiotisk teori.

    • Per S says:

      Redan insikten om teorins brister gör att jag inte tror att tiden var helt bortkastad…

  2. Mats Persson says:

    > De flesta nationalekonomer tycks numer ha accepterat att människor är
    > människor och därför inte alltid beter sig som de rationella egenintresserade
    > aktörer som många av våra modeller bygger på.

    Måste man verkligen anta att folk är irrationella bara för att de inte beter sig så som standardteorin förutspår? Kan det inte i stället vara så, att de faktiskt är helt rationella och drivs av egenintresse – men deras nyttofunktioner är lite mer komplicerade än vad standardteorin förutsätter?

    • Jo, det håller jag helt med om, jag kanske uttryckte mig lite slarvigt. I en del fall är dock gränsdragningen mellan att maximera en märklig nyttofunktion och att inte maximera alls ganska otydlig (frågan är om det överhuvudtaget går att skilja dessa saker åt empiriskt).

      • Robert, bra inlägg, tack för det. Du väcker alltid min diskussionsnerv till liv.

        Angående ditt svar till Mats.

        Om det inte är en särskilt skarp skillnad mellan att maximera en underlig nyttofunktion och att misslyckas att maximera den är det svårt att förstå vad det fundamentalt nya med beteendeekonomi är. Hela Gary Beckers karriär gick ut på att trycka in saker i nyttofunktionen som hans kollegor i Chicago inte hade tänkt på tidigare (fritid, fördomar, barnkvalitet, reklam, etc.), men gör det honom till beteendeekonom?

        En av dina poänger i inlägget tycks ju vara att vi bör påminna oss om hur fundamentalt beteendeekonomin brutit med tidigare forskning, även om det numera är svårt att skilja beteendeekonomi från mainstreamforskning.

        Min spaning är att idéhistoriker om 100 år inte kommer uppfatta beteendeekonomin som särskilt revolutionerande inom nationalekonomin, utan mer som en impuls likt informationsekonomi, experimentell ekonomi eller friktions- och transaktionskostnadsekonomi. Delvis eftersom tidigare ”neoklassiska” forskare redan inkorporerat hyperbolisk diskontering, alutrism etc. i sina modeller, och delvis för att det faktiskt går alldeles utmärkt att använda typiskt neoklassiskt ”tänk” (alternativkostnad, marginalresonemang, etc.) för att analysera dessa frågor.

        Det finns dessutom en pedagogisk problematik i hårdsälja det nya i akademiska idéer. När jag började läsa nationalekonomi på 2000-talet var det extremt förvirrande när Krugman, Stiglitz och Sen i bloggar och självbiografier framhöll sig själva som radikala revolutionärer (och uppfattades som ”kritiker” till nationalekonomi). Deras modeller var ju inte bara inkorporerade i den nationalekonomi jag fick lära mig, utan framstod dessutom som standardmodeller — huvudförklaringar till arbetslöshet, handel mellan rika länder och försök att förstå fattigdom. Krugman var ju dessutom läroboksförfattare på A-kursen. Det tog ett tag innan jag fattade att kritiken mot ”standardmodellen” inom nationalekonomi inte syftade till det som lärs ut vid våra universitet, utan någon slags konstruerad berättelse om vad som lärdes ut vid Chicago år 1955.

        Lustigt nog är det fortfarande den berättelsen — sann eller ej — som nya impulser mäter sig mot. Det är som om ingenting har hänt när nya grepp ska saluföras. När Tomas Piketty lyckas vrida om hela kårens blick mot inkomstskillnader — den nya ”beteendeekonomin” rent trendmässigt — så använder han till exempel en typisk makroekonomisk tillväxtmodell för att förstå och extrapolera sina resultat. En modell som enligt dig ”ligger efter” i någon slags forskningsprogression. Men Piketty tycks inte ha tagit intryck av beteendeekonomin alls, lika lite som Thaler tycks ha tagit intryck av informationsekonomin eller transaktionskostnadsekonomin.

        Så länge alla nya riktningar i nationalekonomi mäter sig med den neoklassiska standardmodellen kommer den neoklassiska standardmodellen aldrig förlora relevans.

      • Med Piketty tycker jag det är svårt att veta när han använder en metod för att han själv anser att det är den mest korrekta och när han gör det instrumentellt för att kunna nå fram till många andra i ekonomiämnet och argumentera dem till en slutsats med hjälp av de utgångspunkter och metoder de är vana vid. Se t ex dessa citat från en intervju nyligen

        ”I think my book is as much a book of history as a book of economics. I view myself more as a social scientist than as an economist.”
        [—]
        ”I do not believe in the basic neoclassical model. But I think it is a language that is important to use in order to respond to those who believe that if the world worked that way everything would be fine. And one of the messages of my book is, first, it does not work that way, and second, even if it did, things would still be almost as bad.”
        [—]
        ”All I am saying to neoclassical economists is this: if you really want to stick to your standard model, very small departures from it like an elasticity of substitution slightly above 1 will be enough to generate what we observe in recent decades. But there are many other, and in my view more plausible, ways to explain it. You should be aware of the fact that even with your perfect competition and simplified one good assumption, things can still go wrong, in the sense that the capital share can rise, etc.”
        http://www.potemkinreview.com/pikettyinterview.html

      • Niklas: Jag tror du har helt rätt i din beskrivning av hur beteendeekonomin kommer att betraktas. Huruvida det är en liten eller stor sak låter jag vara osagt, men informationsekonomins betydelse för nationalekonomin är ju svår att underskatta kan jag tycka. Dessutom vill jag nog hålla fast vid att det kan vara nyttigt att dra sig till minnes hur stort motstånd nya idéer kan möta inom en disciplin.

        Angående Becker kan jag hålla med om att hans ansats i viss mån kan ses som beteendeekonomisk. Han var dock noga med att man ska förklara saker och ting med en stabil preferensordning — beteendeekonomin är mer flexibel och studerar t.ex. kontextberoende preferenser.

    • Anders Bergquist says:

      Det riskerar bli ett cirkelresonemang. Människor är rationella, därför är människors beslut rationella. Jag tror vi kan vara ense om att människor inte är rationella utifrån standardteorier. Det viktiga är att förstå hur individer beter sig i ekonomiska sammanhang utan att sätta etiketter som rationellt beteende på.

    • Andreas SO says:

      Om man agerar på ett sätt som varken gynnar en själv eller någon annan så är man ju irrationell?

      • gurrfield says:

        Men perceptionen om vad som gynnar vem är inte entydigt definierad. Det är rentav omöjligt att definiera eftersom folk anpassar sitt beteende för att få andra att bete sig på ett sätt som gynnar dem – och dessa beteenden bygger på antaganden om de andra människornas perception som mycket väl kan vara felaktiga.

  3. En bra recension av en bra bok. Men Robert när du skriver:

    ”Lyckligtvis tycks dessa strider till stor del vara över. De flesta nationalekonomer tycks numer ha accepterat att människor är människor och därför inte alltid beter sig som de rationella egenintresserade aktörer som många av våra modeller bygger på.”

    skulle det vara intressant att få ta del av dina funderingar om varför då ”våra” modeller fortfarande bygger på antaganden som vi sägs vara överens om ofta/st inte gäller …

    • Det finns många saker att säga om detta, men det är inte så att beteendeekonomer visat att standardmodellen alltid är fel — de flesta ser den dessutom som ett bra riktmärke som ibland funkar bra, ibland mindre bra. Väldigt mycket teoribildning numera handlar också om att utforska andra antaganden än standardantagandena.

      Däremot så släpar makroekonomerna efter, vilket jag inte tror är en slump. Förändringens vind började blåsa först inom finansiell ekonomi där datatillgången är bäst, därefter inom mikroekonomi, men i makro är det mycket svårare att testa teorier empiriskt och därmed finns större utrymme att hålla fast vid gamla invanda trosföreställningar.

      • Det har också rimligen att göra med ett dimensionalitetsproblem redan i makroekonomisk teori. Tre representativa hushåll i stället för ett i en allmän jämviktsmodell är groteskt mycket klurigare att lösa, såväl analytiskt som teoretiskt.

  4. Rationella beslut baserar sig på en emotionell grund.

  5. Hans Bäckström says:

    Det här med barnet och badvattnet … det är rätt uppenbart att den enskilde konsumenten i många fall agerar irrationellt, om man ser till hur människor faktiskt beter sig i vardagen. Men att alla individer då och då fattar irrationella beslut behöver ju inte innebära att ”irrationalitet” är det genomsnittliga eller ”aggregerade” beteendet. Dels behöver det inte vara fel att behålla ett grundantagande om att den enskilda konsumenten beter sig hyfsat rationellt om man ser till hans eller hennes agerande över en längre tid – man kan ju anses huvudsakligen (inte perfekt) rationell trots att man då och då gör sina misstag och tar sina snedsteg. Dels, om man ser till konsumentkollektivet i stort, kan man också tänka sig att misstag och feltänk hos olika individer i någon mening tar ut varandra. Det faktum att ett
    mindre antal individer konsekvent beter sig objektivt korkat, och att alla andra då och då fattar mindre klyftiga beslut, innebär alltså inte nödvändigtvis att ”irrationalitet” ska ses som det karaktäristiska och genomsnittliga beteendet. Sen är det förstås dessutom så att irrationella drag har olika stort spelrum inom olika frågor och olika områden. Rationaliteten och irrationaliteten lever sida vid sida, alltså.

    • Att diskutera det här i allmänna termer riskerar lätt att bli en diskussion om glaset är halvfullt eller halvtomt, i specifika frågor går det dock att komma vidare genom att luta sig mot empirisk evidens.

      Huruvida man bör bry sig om diverse misstag människor begår beror dels på om dessa misstag är systematiska eller ej, dels vilken fråga man är intresserad av. För penningpolitiken kanske diverse misstag på mikronivån inte har någon betydelse, medan om man är intresserad av att utforma konsumentskydd ska man nog fundera på vilka misstag enskilda människor kan tänkas begå och hur kostsamma dessa misstag kan bli.

      • Hans Bäckström says:

        Instämmer. Det är när man för diskussionen i (alltför) allmänna termer som det kan bli tokigt. Däremot blir det intressant och produktivt när man går in på specifika frågor och problem

  6. pesod says:

    Det är bra att nationalekonomer vidgar sina perspektiv genom samarbete med psykologer och företrädare för annan samhällsvetenskap. Beteendeekonomi kan ses som en öppning men det räcker inte. Nationalekonomi har alltid ett ideologiskt innehåll (jfr Gunnar Myrdal om värderingarnas roll) och då räcker det inte att modifiera den neoklassiska teorin. Vi måste öppna för olika modeller av människa, organisation, marknad, beslutsfattande, beslutsunderlag osv. Institutionell ekonomi i Gunnar Myrdals anda har ett delvis annat ideologiskt innehåll än neoklassisk teori. I en demokrati kan nationalekonomiska universitetsinstitutioner inte begränsa sig till ett teoretiskt och därmed ideologiskt perspektiv. Nationalekonomin bör med andra ord demokratiseras.
    Beteendeteori handlar i första hand om förklaringar om hur människor beter sig i olika situationer. Detta är inte ointressant men den första uppgiften för nationalekonomin är att utveckla en begreppsapparat som hjälper oss att hantera dagens utmaningar t ex klimatfrågan och andra aspekter av hållbar utveckling.

  7. pesod says:

    Till Robert: Neoklassisk teori hare ett specifikt ideologiskt innehåll och samma sak gäller t ex för den ekologiska ekonomi jag företräder. Den neoklassiska teorins fokusering på marknader och på monetär dimension är exempel. Cost-Benefit analys (CBA) är kanske det ”mest ideologiska” i neoklassisk teori. Man dikterar korrekta priser för olika effekter vid samhällsekonomiska bedömningar. För övrigt håller jag med Villy Bergström i bedömningen att det finns en liberal (som jag ser det t.o.m. neoliberal) tendens i läroböcker t ex av Gregory Mankiw.
    Men detta skulle inte vara så problematiskt om nationalekonomin varit ett pluralistiskt ämnesområde med olika skolbildningar företrädda i grundutbildning och forskning. Läs gärna ”Die Illusion wertfreier Ökonomi. Eine Untersuchung der Normativität heterodoxer Theorien” av Tanja von Egan-Krieger (Campus Verlag, Frankfurt 2014). Ofta är det inte bara vetenskapligt utan också ideologiskt engagemang som driver forskare inom feministisk ekonomi, institutionell ekonomi och ekologisk ekonomi att utveckla alternativ till neoklassisk teori.
    I stället för att tänka i termer av alternativ som utesluter varandra och ”paradigm-shift” vill jag sedan länge se ”paradigm co-existence” som normalfall. Fortfarande kan ett teoretiskt perspektiv dominera men att utgå från att det bara kan finnas en sann och korrekt nationalekonomi är olyckligt..
    Vi skall ”övertyga nationalekonomer med deras egna verktyg” skriver du. Ja, det är fullt tillåtet men inte min strategi. Kraven på följsamhet inom nationalekonomisk forskning och utbildning är stora som vi alla vet. Det är bland annat detta som gör att såväl studenter som forskare reagerar. Studenter vid Handels i Göteborg och Lunds universitet har t ex skrivit under ett internationellt upprop med krav på pluralism i nationalekonomi (www.isipe.net/open-letter). Varför råder tystnad vid andra svenska universitet?

    • pesod: Jag inser att jag nog blandade ihop två saker. Det jag menade med ”genomslag” var mitt pragmatiska svar på vad som i praktiken krävs för att påverka nationalekonomins forskningsinriktning. När det gäller undervisningen tycker jag det vore önskvärt att det finns en bredd, t.ex. genom att inkludera ekonomisk historia och doktrinhistoria. Det ingick i min egen utbildning och jag tyckte det var mycket värdefullt.

      Varför är CBA-analys i sig så förskräckligt ideologiskt? Det förstår jag helt enkelt inte. Däremot kan man förstås enkelt göra en CBA-analys ideologisk genom att ändra värderingen av sådant som är svårt att värdera monetärt, såsom hälsa och miljö, och kanske är det så att vi värdesätter detta felaktigt i dagens CBA-analyser.

  8. pesod says:

    Till Robert Ö.: Beslutsunderlag på samhällsnivå handlar om en spänning mellan teknokrati och demokrati. CBA är en extremt teknokratisk metod. Experten gör anspråk på att veta hur olika deleffekter skall prissättas för att nå fram till en aggregerad bästa lösning. Ezra Mishan (som kanske är mest känd för en bok där han kritiserar ekonomisk tillväxt som samhällsmål) har skrivit en lärobok om CBA (1971) men har senare ifrågasatt samma metod eftersom den förutsätter en konsensus i samhället om de värderingsregler som finns inbyggda i CBA. Eftersom en sådan konsensus inte föreligger och knappast kan väntas, t ex i relation till miljöfrågorna blir det orimligt ur demokratisk synvinkel att använda CBA. Inom ekologisk ekonomi förordas olika multimålmetoder varav positionsanalysen är en. Expertrollen blir då inte lika extrem. I stället blir det frågan om villkorliga slutsatser, t ex rangordning i relation till alternativa varianter av ideologisk orientering som bedöms relevanta för aktuella beslutsfattare och andra intressenter.
    För att i någon mån återvända till beteendeekonomi anser jag att generella modeller som förklarar människors ekonomiska beteende är måttligt intressanta. Det känns viktigare att förstå enskilda individer som aktörer och hur de skiljer sig åt. Hur tolkas hållbar utveckling av aktör A och hur påverkas aktör A:s beteende av denna tolkning? För denna typ av studier behöver vi en annan begreppsapparat och ett annat språk än vad som erbjuds i neoklassisk teori. Det är kanske t o m så att vi kan lära av andra delar av psykologi och socialpsykologi än de som betonas av Daniel Kahneman med flera.

    • Anders says:

      Problemet med CB är att de är en teoretisk animali. De bygger på aggregering av individers ordinala nyttofunktioner, vilket är en omöjlighet.
      Sedan har beteendeekonomisk forsknkng visat att individer inte kan värdera händelser tiotals år i framtiden.

Trackbacks

  1. […] teori inte särskilt användbar. Richard Thaler påpekar därför i sin bok Misbehaving (som jag recenserade förra veckan) att insikter från andra beteendevetenskaper är värdefulla. Dessutom krävs förstås en idé om […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 8 281 andra följare