Politiska meningsskiljaktigheter förefaller ibland inte ha så mycket med grundläggande politiska värderingar att göra, utan verkar ofta snarare handla om olika syn på effekterna av olika politiska åtgärder. Jag tror dock att det finns skillnader även i grundläggande värderingar, till exempel när det gäller jämlikhet. En fråga där detta ställs på sin spets är värnskatten. Om vi ska lita på bland andra Bertil Holmlunds beräkningar skulle värnskattens avskaffande ha väldigt små effekter för skatteintäkterna. Detta innebär att värnskattens främsta resultat är att utjämna inkomster genom att göra de rika lite mindre rika.
Hur många är det egentligen som har så starka preferenser för jämlikhet? För att ta reda på den saken tänkte jag börja med Ekonomistas läsare och nedanstående fråga. Förmodligen beror svaret delvis på vilket sätt som de rikare skulle göras fattigare, så frågan handlar inte om just värnskatten utan är formulerad helt allmänt. Pengarna som fråntas de rika antas bara “försvinna”. Motivera gärna ditt svar i kommentarstråden!
Ekonomistas 
Nej, inte allt annat lika. Men om den höjda skatten för personer med höga inkomster skulle användas till att öka statens inkomster och därmed möjliggöra större statliga insatser inom viktiga områden, eller om den skulle användas till att sänka skatten för personer med lägre inkomster, då skulle jag rösta “ja”.
Ett mer jämlikt samhälle är bättre än ett mer ojämlikt, inte bara för de fattiga. Även de rika lever oftast bättre i mer jämlika samhällen. Brottsligheten blir mindre, den sociala sammnhållningen bli bättre, avundsjuka och missunnsamhet minskar.
Speciellt de rika har dessutom som regel betydligt större nytta av högre standard inom den offentliga sektorn än av ökad privat konsumtion. Visst kan man i viss utsträckning minska olägenheterna av exempelvis bristande vägunderhåll med en dyrare och bättre bil. Men man reser bättre i en Suzuki Alto för drygt 100 000 kr på en välplogad och nyasfalterad motorväg än man gör i en lyxmercedes för minst 500 000 kr på en gropig och oplogad grusväg.
Så jag ser hellre att miljarderna satsas på (exempelvis) bättre vägar än på ännu ett “jobbskatteavdrag”.
Björn Abelsson
(och ja, jag arbetar med trafikplanering)
Som Björn säger, det går inte att säga “allt annat lika” på en sådan här fråga. Det är väl bara riktigt inbitna maoister som ser jämlik inkomst som ett egenvärde. Jag röstade “nej” (och tjänar mindre än brytpunkten), men hade garanterat röstat “ja” om du strukit “allt annat lika” i frågan.
Instämmer med Björn och Joakim. Varför skulle jag avstå från inkomst om det inte hade något direkt syfte?
Ni har rätt att det där med “allt annat lika” är klurigt, i synnerhet eftersom man vet att en massa saker skulle förändras om pengar bara försvann för en viss grupp på detta sätt (priser skulle ju exempelvis påverkas). Anledningen till att jag skrev så var att jag ville försöka isolera den rena värderingsfrågan och särskilt inte ville att olika uppfattningar om effekterna av värnskattens avskaffande skulle spela roll för hur man svarade.
Jag har för övrigt själv inte röstat än, jag tänkte ta vägledning av kommentarerna här innan jag bestämmer mig.
“Allt annat lika” i Roberts fråga innebär att staten har möjlighet att köpa jämlikhet gratis, och det skulle väl inget av våra regeringsalternativ tacka nej till. Många utöver maoister hävdar att jämlikhet är ett självändamål.
Björn och Joakim: Är ni bara för jämlikhet när det är samhällsekonomiskt lönsamt? Är ni för ojämlikhet i de lägen det visar sig samhällsekonomiskt lönsamt?
Jag håller med om att en jämlikare inkomstfördelning har andra samhällsfördelar än rent ekonomiska, precis som Björn skriver i sitt inlägg ovan. Ett samhälle med stora klyftor är ett räddhågset, missunnsamt och egoistiskt samhälle. Men då är det ju inte “allt annat lika” längre, och det är just det som är den springande punkten i frågan.
Du får nog definiera “samhällsekonomiskt lönsamt” om du skall få ett svar på de frågorna.
Idag har jag lart mig valdigt mycket! Blandannat att ett “jämlikt samhälle är bättre än ett mer ojämlikt, inte bara för de fattiga. Även de rika lever oftast bättre i mer jämlika samhällen. Brottsligheten blir mindre, den sociala sammnhållningen bli bättre, avundsjuka och missunnsamhet minskar.” Och dessutom att ett “samhälle med stora klyftor är ett räddhågset, missunnsamt och egoistiskt samhälle”.
Dessutom ar alla dessa fordelar rena nettoeffekter eftersom “allt annat lika” inte existerar (eller “går inte att säga”).
Allt annat lika var det som avgjorde för min del också. Det känns helt enkelt som för stort slöseri att bara elda upp pengarna trots att de annars till viss del kommer att användas till saker som är negativt för mig. Dels personligen i form av betalningsvilja för “positional goods” som jag också vill ha, dels i form av makt. Det är förstås trevligt att några har en hög med “f**k-you money” som fördel i en massa olika förhandlingssituationer, men det gynnar inte nödvändigtvis mig.
Jag är definitivt inte bara för jämlikhet när det är samhällsekonomiskt lönsamt. Men det finns också gränser för hur mycket den får “kosta”. Men det går ju inte avgöra genom att titta på enskilda skattesatser. Det kanske är ok att alla inte har råd med utlandssemester medan det inte är ok att man ska behöva gå utan tandvård. De gränserna är svåra (eller går inte) dra på grundval av studier av folks genomsnittliga betalningsvilja.
Utan att mena det som kritik, utan som en uppriktig fråga: Hur hanterar man med den utgångspunkten att värde är subjektivt? I ditt exempel skulle det kunna motsvara att vissa kanske föredrar en utlandsresa om året framför förstklassig tandvård, när de själva får välja? Är det (kanske?) OK att de har ett val? Eller ska valet att prioritera tandvården framför resan göras av någon annan åt dem?
Det är skrämmande om man svarar något annat än Nej på den frågan.. Snacka om Jantementalitet.
Hej!
Jag skulle vilja vädra frågorna lite.
Tjänade tidigare mer än 47.000:- idag tjänar jag 1/3 del av det men känner mig rikare, observera att detta är en medveten omställning till ett jämställt rikare liv.
Medverkan till jämlikhet och sammanhållning är för politiken en innovationsutmaning. Mänsklighetens övergång från överlevnad till att leva är en accelererande innovationen
Människan påstår sig sträva jämstäldhet men först nu börja hon förstå att omställning till familjär livshållning och livssyn ger jämlikhet.
Samhälliga konsekvenser av skuldsättning är exempel på sådant som människan börjar förstå. Skuldernas handbojor och piskor som fått så mycket vidare konsekvenser än vad “svensson” tidigare förstod.
Ökade insikter hos gemene man:
* Medborgaren lånar ut sina pengar till banken som berättigar banken att skapa mer pengar via utlåning, skulder som förslavar medborgare.
* Staten använder skattemedel (medborgares pengar) för att rädda banken, orsaken sägs vara att banken är motorn i ekonomin. För människan likställs motorn med ett skuldfängelse, ett statligt fängelse som förpliktar att leverera.
Förpliktelserna att leverera upplevs som ekonomiskt slaveri. Skulden som handboja låser fast händer och tanken till ett normaltillstånd, men vem är egentligen skyldig vem?
Svensson har förstått att något inte stämmer, den sovande fårskocken som glömt vad frihet är har börjat vakna.
Dagens jämlikhetssystem är inte skapt för jämlikhet, att likt en avatar födas till ett personnumret som förpliktar att leverera enligt systemets lagar och regler ifrågasätts. Samhället, dvs. personnummer som för samhället är “personföretag” ansätts hårt till brådska och prestationshysteri, vilket blivit sättet att överleva, samhället kräver och kväver för mycket just nu.
Utvecklingen med pengar som drivkraft spelar på rädsla för överlevnad, något som gör att de som vaknat upp ur drömtillståndet illusion av verklighetsbilder alltmer utmanar etablissemanget. Informationskriget och insikten om vår haltande demokrati och vårt samhälle, tar nya former, former av tid för att leva jämlikt.
Ovan förändring ser den som har tid att titta efter, en bra artikel som beskriver vidare…
http://torbjornsassersson.com/2011/03/dromtillstandet-och-informationskriget/
Socialister vill att de rika blir fattigare. Borgare vill att de fattiga blir rikare. Jag vet vad jag tycker är mest sympatiskt.
Ja så är det ju alla gånger.
Jag ser ingen anledning för att ta ifrån andra bara för att vissa är avundsjuk på deras rikedom.
Ni har glömt två svarsalternativ: ja/nej – och jag tjänar (ungefär) 47 000:-.
Ni kanske ska ta och läsa denna blogg post från Danne Nordling som är en replik till en artikel av Roland Poirer Martinsson.
Jag, innan jag läste Nordling, att det fanns endast två moraliska paradigm när det gäller synen på “jämlikhet” (med det verkar förstås inkomstjämlikhet enl GINI, dvs att alla ska ha så lika slutresultat som möjligt) samt å andra sida Nozick (där alla ska ha samma start möjligheter utifrån sin egen kapacitet men ingen förändring av slutresultat bör ske).
Jag har inte läst Dworkin men finner dennes intressant eftersom denne till skillnad från Rawls anser att den ambitiöse och hårt arbetande har rätt att få behålla sina pengar.
“Jämlikhet som instrument för lyckan”
http://danne-nordling.blogspot.com/2011/04/jamlikhet-som-instrument-for-lyckan.html
“Att läsa Martinssons kolumn är som om filosoferna John Rawls, Robert Nozick ochRonald Dworkin aldrig existerat. Jämlikhet i meningen kraftig ekonomisk utjämning, som författarna till Jämlikhetsanden förordar, är inte något grundläggande värde för filosoferna.
.Rawls vill ha så stor ojämlikhet att situationen för de sämst ställda maximeras.
Nozick anser att alla skillnader som uppstått legitimt är rättvisa.
Och Dworkin menar att skillnader till följd av olika medfödda talanger är orättvisa medan ojämlikheter som beror på skillnader i ambition är rättvisa.
Detta öppnar intressanta möjligheter att problematisera t ex poolägarens och den plåtskjulsboendes relation. För Nozick skulle det knappast vara något problem – staten har ingen rätt att omfördela. För Rawls skulle det däremot vara mer problematiskt. Om poolägaren var rik för att han hade en lönsam talang skulle Rawls inte kunna förorda omfördelning om detta ledde till att han då skulle bli ointresserad av att slå mynt av sin talang och därmed försämra för de fattiga. Inte heller skulle han förorda omfördelning om den nuvarande rikedomen var en följd av tidigare insatser som också gynnat de sämst ställda.
Däremot skulle Rawls vilja ingripa med omfördelning mot poolägaren om han fortsatte att utnyttja sin talang trots att det mesta av det ekonomiska resultatet togs ifrån honom. Rawls skulle också förorda att den oambitiöse “drönaren” fick det nästan lika bra som den hårt arbetande villaägaren. Det skulle emellertid Dworkin inte vilja. Omfördelningsprincipen måste vara ambitionskänslig. Den som inte använder sin förmåga att tjäna pengar ska inte få förmåner på andras bekostnad. Och den som har talang att tjäna pengar utan större ansträngning ska inte heller leva bättre än andra med låga ambitioner.”
En viktig aspekt har glömts bort i ovan diskussion. Hur många av de som svarat “Nej (och jag tjänar själv mindre än 47000)” förväntar sig att tjäna >47000kr/mån i framtiden?
Förmodligen är fler och fler för en progressivare och progressivare skatt beroende på hur långt bort inkomstnivåerna man pratar om ligger från ens egna förväntningar om framtida inkomster.
Som ekonomisats visar i https://ekonomistas.se/2010/07/07/john-hassler-och-per-krusell-battre-att-branna-sedlar-an-gitarrer/ så är pengabränning inflationsdämpande.
Diskussionen ovan visar att redan ojämlika inkomster är en fråga som tål att diskuteras. Personligen ansluter jag mig i huvudsak till Dworkins (socialistiska) ståndpunkt: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter insats. Jag anser således att den som anstränger sig mer är värd en högre lön än den som bara gör minsta nödvändiga. Hur mycket mer är förstås fortfarande en öppen fråga.
Mer problematiskt än ojämlika inkomster är dock ojämlikt ägande och därav följande arv. Att den som genom egna värdefulla insatser blivit rik kan anses vara värd sin belöning är det nog många som kan argumentera för. Men är det egentligen möjligt att argumentera för att den som råkar födas av rika föräldrar ska ha rätt till en tillvaro i lyx och överflöd, utan att behöva anstränga sig mer än vad han eller hon finner angenämnt? Och är det möjligt att argumentera för att den som äger mycket också i kraft av sitt ägande ska ha rätt att bestämma över andra människors liv och leverne?
Björn Abelsson
Robert och andra, inte heller jag vill ge ett tydligt svar på vad jag skulle välja (delvis beroende på vad man kan tänkas mena med “allting annat lika”).
Däremot vill jag påpeka att man inte alls behöver ha några okonventionella moralfilosofiska åsikter för att välja Ja, utan att vanlig hederlig utilitarism kan leda till denna slutsats.
Det är enkelt att visa att om individen antingen har en nyttofunktion som beror positivt på både absolut och relativ konsumtion, eller som utöver absolut konsumtion beror negativt på ojämlikheten i samhället, så kan det vara bättre för samhället i termer av den aggregerade nyttan att ta 1000 kr per månad för en person över en viss inkomst och slänga tusenlapern i sjön, än att inte göra det (bortsett från alla indirekta effekter, så klart).
För den intresserade så demonstreras att brytpunkten för vid vilken inkomstnivå detta kan tänkas ske inte behöver vara särskilt hög, som visas i ett EJ-papper av mig, Dinky Daruvala och Fredrik Carlsson från 2002 (baserat på relativ konsumtion), samt i ett papper i Economica från 2005 av samma författare (baserat på preferenser för jämlikhet).
Artiklarna kan laddas hem från min hemsida för den intresserade:
http://www.hgu.gu.se/item.aspx?id=2927
Finns det någon forskning som visar på att individer har en “nyttofunktion som beror positivt på relativ konsumtion” eller som “beror negativt på ojämlikheten i samhället”?
Både ett tidigare exempel av Ekonomistas samt Waldenströms och Berghs forskningssammanfattning visar ju snarare på motsatsen.