Häromdagen var jag på SCB:s Välfärdsdag. I år var temat “Fattigdom” och en av de återkommande frågorna var: hur ska fattigdomen mätas? Just denna fråga diskuterades redan i somras här på Ekonomistas, dvs om vi ska ha ett absolut mått (hur många når inte upp till en viss grundstandardnivå) eller ett relativt mått (hur många hänger inte med medianstandarden). Vi visade då amerikanska siffror av vilka det framgick att fattigdomens nivå och trender skiljer sig markant mellan dessa mått. Men hur ser det ut i Sverige?
I Socialstyrelsens Social Rapport 2010 besvaras denna fråga. Kapitel 3 handlar om fattigdomens utveckling i Sverige. Det är skrivet av tre framstående sociologforskare vid SOFI, varav en av dem, Erik Bihagen, var på Välfärdsdagen och presenterade sina resultat.
Bilden nedan visar de tre kanske viktigaste måtten på fattigdom och deras nivå i Sverige under perioden 1991-2008 (tyvärr saknas data för senare år varför effekten av krisen ännu inte kan studeras). Siffrorna kommer från Socialstyrelsen och gäller personer 20-64 år. Liksom i USA skiljer sig utvecklingen mellan å ena sidan det relativa inkomstfattigdomsmåttet och å andras sidan det absoluta måttet samt ett mått över andelen personer som får ekonomiskt bistånd.
Rapporten presenterar dessutom liknande serier över andelen personer med tillräcklig kontantmängd för oförutsedda händelser, hur risken att bli fattig förändrats för olika grupper samt hur stor andel som befinner sig i långvarig fattigdom. Jag kan varmt rekommendera kapitlet för alla som är intresserade av att lära sig mer om denna fråga.
Vilken är då den övergripande slutsatsen vad gäller fattigdomen i Sverige? Vilket av måtten i bilden ovan är mest användbart för att beskriva fattigdomen i vårt land? Sociologen Bihagen anser att för en så kort period som den sedan 1990-talet är det absoluta måttet mest relevant för att beskriva fattigdomen i Sverige. Under denna period har svenskarnas realinkomster har ökat mycket kraftigt (ca 45%), andelen som får socialbidrag eller saknar kontantmaringal har minskat stadigt. Det relativa måttet är i detta sammanhang mer ett mått på inkomsternas spridning, dvs den inkomstojämlikheten, än ett mått på fattigdom.
Slutsatsen är därmed att fattigdomen faktiskt har minskat i Sverige sedan slutet av 1990-talet.
Ekonomistas 
Ska med stort intresse läsa denna!
I USA har jag läst liknande rapporter och statisk. I dessa finns det ett antal intressanta iakttagelser, jag undrar om de är likadana i Sverige?
I USA så har alla grupper fått det bättre om man räknar bort illegala immigranter samt de mest nytillkomna Mexikanerna. Både fattiga svarta och fattiga vitas levnadstandrad har ökat, om jag inte kommer ihåg fel, både relativt och absolut.
Så frågan är hur det svenska diagrammet ser ut om man tar bort gruppen icke Europeiska invandrare? Är det så att Sverige som USA har “importerat” fattigdom men på samma gång utrotat den “inhemska” fattigdomen?
Census Bureau (den amerikanska varianten av SCB) rapport:
Income, Poverty, and Health Insurance Coverage in the United States: 2006
En kommentar till rapporten av Robert J. Samuelson den 5 September, 2007 i Washington Post.
Importing Poverty,
Jag är faktiskt ibland bekymrad över att siffrorna inte mäter företeelser som staten undviker att göra.
Ett exempel på detta skulle tex vara underhåll på olika typer av verksamheter som har med energipolitik att göra, logistik och försämrad äldreomsorg. Säkert finns det en hel del andra områden, där nyinvesteringsviljan är begränsad, vilket leder till en stukturell fattigdom på bekostnad av den personliga. Finns det bra studier på detta?
Finns den svarta sektorn med i beräkningen?
Nej, det gör den inte. Statistiken bygger på inkomster från kontrolluppgifter och andra register.
Tror du att bilden skulle påverkas om den svarta sektorn på något sätt inkluderades? Om så, på vilket sätt och varför?
Om man antar att svartarbete är vanligare bland dem som har låga vita inkomster så överdriver dessa siffror både den absoluta och relativa fattigdomen.
Ja, jag tror detsamma. Kanske inte minst bland utrikes födda, som har egna nätverk, oftare äger familjeföretag i servicesektorn etc. Men jag var nyfiken på att höra hur andra än vi generaliserande nek-forskare trodde om detta.
Jag tror det är helt försumbart. Dessutom, de allra fattigaste stackarna är de som uteslutande arbetar svart, saknar papper och öht inte dyker upp i någon statistik.
Intressant! Jag noterar dock att hela slutsatsen i inlägget bygger på följande argument: “Sociologen Bihagen anser att för en så kort period som den sedan 1990-talet är det absoluta måttet mest relevant för att beskriva fattigdomen i Sverige.”
Varför är det så?
Saken är nämligen den att jag har bringats att förstå att Sverige ligger absolut sist i underhållet på Järnvägar i Europa, i energipolitiken ligger de investeringsmässigt ljusår från tex Finland och att man genom att prvatisera dessa delar har bidragit till att underhållet och nyinvesteringsviljan har bringats till ett minimum. Det syns naturligtvis inte i siffrorna, men hur kommer det att inverka på synen på fattigdom på ett tag?
Kristian, jag vet inte om jag förstår din poäng rätt, men jag tycker att du tar upp en viktig aspekt som ofta glöms bort: hur står det till med nationalförmögenheten (och dess fördelning) i Sverige? Även om det kan tyckas långsökt att dra paralleller mellan järnvägsnätets kapital och fattigdomen (i termer av ägande), så handlar det om frågan om hur rika eller fattiga vi egentligen är.
Faktum är att svensk statistisk över nationalförmögenheten är i stort sett obefintlig. SCB lade ned detta område på 90-talet och vi vet väldigt lite om tillgångar och skulder för olika sektorer i Sverige eftersom ingen systematisk statistik förs. Tidigare i år publicerade den numera pensionerade nestorn inom SCBs finansräkenskaper, Bo Bergman, tillsammans med Olle Djref och Anders Lindström en bok om just detta: Tillgångar, skulder och kapitalvinster — Balansräkningarnas roll underskattas i statistik och analys. Jag ämnar återkomma i denna viktiga fråga i inlägg framöver.
Daniel
Naturligtvis förstod Du precis vad jag menade. Jag ser fram emot ett utvecklande av resonemanget.
Både relativ och absolut fattigdom är rimligen intressanta och viktiga begrepp men jag förstår inte heller vad Bihagen grundar sin slutsats på.
En intressant fråga som vi varit inne på här tidigare är vilken grupp som det är lämpligt att jämföra med när man pratar om relativ fattigdom. Ska man jämföra med världen, nationen, regionen, kommunen, kvarteret eller arbetsplatsen? Att leva vid den (relativa) fattigdomsgränsen är rimligen socialt värre om man gör det i Stockholm än om man gör det i Dorotea.
Även om vi inte vet exakt vilka nivåer som är relevanta – och troligen är flera nivåer viktiga – så betyder detta att den geografiska spridningen av (relativ) fattigdom inom landet också är relevant för att bedöma de sociala implikationerna av utvecklingen; om stora delar av vissa landsändar klassificeras som (relativt) fattiga då inkomsterna där är låga är ju situationen en helt annan än om dessa (relativt) fattiga bor i dyra områden med många höginkomsttagare. Vet Daniel eller någon annan något om vad som hänt med denna spridning som för övrigt även borde ha relevans för måtten på absolut fattigdom? Man borde PPP-justera på något sätt.
Har tyvärr missat denna debatt till nu (trots att Daniel Waldenström tipsade mig i förväg) så ett litet sent inlägg. Jo, jag tycker att både relativa och absoluta fattigdomsmått är relevanta. Det är säkert så att den generella anspråksnivån höjs i ett land med stigande realinkomster. Därmed blir det konstigt att inte uppdatera fattigdomsmått över tid. Men då det gäller korta tidsperioder med kraftigt stigande realinkomster tycker jag
att relativa mått kan bli missvisande för fattigdomens utveckling. Under en tidsperiod då de med avsaknad av kontantmarginal minskar, andelen socialbidragstagare minskar och köpkraften ökar för de med lägst inkomster, tycker jag att slutsatsen rimligtvis bör vara att fattigdomen minskar. Det vore ju dock intressant att veta mer om hur anspråksnivån över tid hänger samman med medianinkomstens utveckling. Är det tex ungefär lika stor andel som upplever ekonomiska bekymmer bland de relativt fattiga 1996 och 2008, trots att den senare gruppen har större köpkraft?
Förresten, Jan Jonsson och Carina Mood är de andra författarna till
kapitlet.
Vad debatten i det offentliga rummet, som jag uppfattar det, gäller är att en stor grupp hävdar att endast ett absolut mått på fattigdom ska användas, så att fattigdomsbegreppet endast ska reserveras för de som har någon dollar om dagen att leva på. Fattigdomsbegreppet ska alltså inte – hävdar denna grupp bestämt – inte alls användas i Sverige eftersom ingen i här har så låga inkomster att leva på. De vänder sig därför starkt emot att exempelvis Rädda Barnen talar om fattiga barn. Det finns inga fattiga i Sverige hävdar de. Sedan finns det en annan grupp som jag själv tillhör som hävdar att det är rimligt och gängse att även använda ett relativt mått, det gör exempelvis både EU och OECD.
Landade här av någon anledning.
Rädda barnen drev en kampanj som med relativ fattigdom som sågades.
I dagarna kom en rapport som pratade om att den relativa fattigdomen ökat men att det var många färre familjer som uppfattade det som att de inte hade råd med det nödvändigaste. Det där med relativ fattigdom känns som ett begrepp som allt mer och mer saknar relativ innebörd i takt med att reallönerna ökar. Förr när vi hade hög inflation var begreppet mer “relevant” eftersom det var svårt att leva allt för långt under medianen, vilket det inte är idag.