“Vad ska alla jobba med när maskiner och robotar tar över allt fler arbetsuppgifter?”, är en fråga nationalekonomer brukar småle åt. “Det är svårt att sia om, men arbetsuppgifter kommer alltid att finnas så det ska nog lösa sig”, lyder standardsvaret. Svaret är med stor sannolikhet sant — något kommer folk att göra — men också undanglidande. De samhällsekonomiska konsekvenserna av en tilltagande robotisering är dock för viktiga och intressanta för att glida undan.
Exakt vad “robotisering” innebär är egentligen oklart men kan beskrivas som två olika utvecklingar. Den ena att priset på realkapital som maskiner, datorer och mjukvara sjunker, den andra att det blir allt lättare att ersätta arbetskraft med detta kapital. Dessa fenomen är distinkta och behöver inte påverkas av varandra. Däremot beror de realekonomiska konsekvenserna på båda faktorerna: om priserna faller på kapital som i huvudsak kompletterar arbetskraft så ökar arbetskraftens inkomstandel, medan det motsatta gäller om kapitalet lätt kan ersätta arbetskraft.1)
Enligt en nypublicerad studie (gratisversion) av Karabarbounis och Neiman kan mycket riktigt billigare realkapital förklara ungefär hälften av arbetskraftens fallande inkomstandel (globalt sett) under de senaste decennierna. Eftersom arbetskraftens inkomstandel länge sågs som konstant så är den utveckling som avbildas i figuren nedan ganska dramatisk. Om vi förväntar oss att den teknologiska utvecklingen gör att kapital i allt högre grad kommer att kunna ersätta arbetskraft så lär arbetskraftens inkomstandel falla ytterligare.
Teknologisk utveckling som denna diskuteras bland annat av forskare som Brynjolfsson och McAfee i boken The Second Machine Age och det finns ingen anledning att tro att utvecklingen kommer att stanna av. Förändringarna i produktionsteknologi kan därför leda till ungefär samma utveckling av inkomstfördelningen mellan arbete och kapital som Thomas Piketty ser framför sig; världen blir rikare men inkomsterna koncentreras i allt högre grad till kapitalägarna.2) Naturligtvis kommer även en del anställda med användbara kunskaper och förmågor att få del av överskottet, men på det stora hela ser framtiden ut att vara kapitalägarnas.
Att arbete förlorar relativt kapital innebär inte nödvändigtvis att arbetskraftens inkomster faller absolut sett. Däremot kan utvecklingen mycket väl resultera i genomsnittliga reallönesänkningar, även om ekonomin växer. I slutändan beror detta på hur den relativa produktiviteten hos arbete och kapital förändras. Är den teknologiska utvecklingen tillräckligt kraftigt till kapitalets fördel så kommer reallönerna att falla; om robotar är bättre på att göra i princip allt så kommer lönerna att pressas ner inom de fåtal områden där människor trots allt har en konkurrensfördel.
På många sätt är den värld som Brynjolfsson och McAfee beskriver dystrare än den som beskrivs av Piketty. I Pikettys värld koncentreras inkomsterna hos kapitalägarna, men de flesta får det trots allt bättre. I en värld där robotarna blir allt effektivare kan kapitalägarnas ökande inkomstandel mycket väl gå hand i hand med fallande inkomster för det stora flertalet.
Den utveckling som beskrivs har pågått ett tag och erfarenheten visar att det inte någon anledning att ta den teknologiska utvecklingens riktning för given. Under flera decennier föreföll teknologin att komplettera högkvalificerad arbetskraft, med ökad lönespridning som följd. Sedan en tid verkar dock efterfrågeökningen på högkvalificerad arbetskraft att ha bedarrat och lönepremien kopplad till högskoleutbildning har åtminstone i USA inte ökat sen ungefär 2000.
Exakt vad som kommer att ske framöver går inte att med säkerhet svara på och som Richard Freeman diskuterar rymmer utvecklingen naturligtvis både positiva och negativa aspekter. Att en bred uppsättning arbetsuppgifter kommer att ersättas av maskiner förefaller dock troligt, liksom att inkomsterna i än högre grad kommer att koncentreras till kapitalägare. Mer oklart är om breda grupper även kommer att se reallönerna stagnera eller falla. Så har visserligen skett i USA de senaste decennierna, men detta verkar åtminstone delvis bero på den utbudschock av billig arbetskraft som Kinas inträde på världsmarknaden inneburit.
En viktig fråga är hur beskattning och fördelningspolitik kan utformas i en kapitalintensiv värld där maskiner sköter mycket av det produktiva arbetet. Traditionellt beskattas arbete hårt och omfördelning sker från personer med höga löneinkomster till dem med låga. Om kapitalinkomster blir allt viktigare finns det anledning att utforma skattesystemet så att inte kapitalinkomsttagare blir ett skattefrälse. Eftersom kapital kan vara svårt att beskatta lär därför konsumtion och fastigheter bli allt viktigare skattebaser framöver. Man kan även föreställa sig ett ökat statligt kapitalägande som potentiell offentlig inkomstkälla. Det finns alltså all anledning att återigen påtala behovet av en översyn skattesystemet och då särskilt lyfta frågan om kapitalinkomsternas ökande inkomstandel.
1) Om substitutionselasticiteten mellan arbete och kapital som är större än ett så leder fallande priser på kapital till en fallande inkomstandel för arbetskraft. Karabarbounis och Neiman skattar denna elasticitetet till ca 1,25.
2) Även Pikettys analys bygger på att substitutionselasticiteten mellan arbete och kapital är större än ett. Om så är fallet så kommer avkastningen på kapital att falla mindre än proportionellt när kapital ackumuleras vilket gör att kapitalets inkomstandel ökar.
Ekonomistas 
Men vad händer med entreprörernas och landägarnas inkomstandelar? Är dessa inkluderade i något av dina mått?
Löneandelen är helt enkelt lönekostnader/BNP vilket dock skapar problem eftersom gränserna mellan olika inkomstslag är flytande. Huvuddelen av Karabarbounis och Neimans analys baseras dock på företagssektorn vilket exkluderar egenföretagare och inkomster från privatägda fastigheter (för företagssektorn är löneandelen definierad som lönekostnader/value added). En viktig anledning till att Karabarbounis och Neiman fokuserar på företagssektorn är att klassificeringsproblemen av olika inkomstslag är mindre där än i ekonomin som helhet.
Väl uppmärksammat och beskrivet. Den här debatten verkar vara mycket mer igång internationellt än i Sverige. Även om Stefan Fölster och Andreas Bergh gjort en del för att lyfta den.
Vad anser du om McAfee/Brynjolfsson föreslagna lösning med ovillkorad basinkomst, att staten på sikt står för del av medborgarnas försörjning?
Om man tänker i mer hemmavana termer, kan vi nå likartade effekter med höjt grundavdrag eller fler jobbskatteavdrag?
Jag anser absolut att denna typ av åtgärder – både grundlön och sänkta löneskatter via avdrag och subventioner – kan ses som åtgärder som kan hantera vissa problem. Frågan är dock varifrån skatteintäkterna till detta ska komma eftersom löneskatter är en betydande andel av de totala skatteintäkterna idag.
Det finns mycket stora praktiska problem med hur man utformar en “medborgarlön” (eller vad man nu vill kalla den).
Om den är rak och enkel (typ “varje medborgare över 18 år får x kr/månad) finns det ett väldigt långt intervall där den ger noll incitament för unga människor att jobba, men samtidigt är helt otillräcklig för en medelålders person med försörjningsansvar för barn som t.ex. blir för sjuk för att jobba. Och om den inte ersätter alla andra socialförsäkringssystem utan bara blir ytterligare ett ovanpå de andra blir det dyrt, komplicerat och godtyckligt.
Hur hög ska nivån vara för att ge rimliga incitament till Kalle, 19 år och bor hos föräldrarna, att arbeta, men samtidigt ge Pelle, 47 och ensamstående försörjare för LIsa,7 och Alva, 9 när han blir cancersjuk?
Värt att beakta i diskussionen kring behovsprövade bidrag: på den tiden bostadsbidrag var allmänt förekommande gick ca 50% av pengarna till själva bidraget och 50% till administrationen. För barnbidraget som inte är behovsprövat är fördelningen ungefär 99% bidrag och 1% administration.
Frågorna ovan är inte retoriska, utan väldigt praktiska. Medborgarlön har teoretiska poänger. The devil is in the details. Som vanligt.
Tack för dessa kommentarer. Jag tror dock att vi sparar diskussionen om medborgarlönens eventuella utformning till andra inlägg. Hur intressant det än är så är det lite off-topic i detta inlägg.
@Jonas
Glöm inte heller bort att om “alla” från 18 års ålder får en medborgarlön så kommer antalet människor som vill ägna sig åt volontärarbete att öka radikalt. Dessa kommer då att volontärarbeta gratis inom en lång rad sektorer där det även finns de som försöker bedriva handel med konkurrensutsatta vanliga marknadsmässiga villkor.
Volontärarbete kommer då att trycka ner priset enormt på “arbete”, eftersom dessa människor anser att de arbetar för ett gott syfte, medan arbetsmarknaden inom dessa områden kommer att utsättas för “volontärarbetarnas lönekonkurrens”, gratisarbete.
Tänk vad skönt att jobba med vad man vill, få pengar från staten och sedan “sälja” eventuellt överskott från ens verksamhet (med noll i lönebudget) och under många år kunna göra bara precis så mycket som man själv känner för.
Gott Nytt År!
Mycket intressant. Jag tror också att det kommer finnas jobb på kort sikt. På lång sikt har vi emellertid inga skäl att tro att det finns några arbetsuppgifter som inte robotar kan göra bättre än oss. Vi är själva i en mening maskiner, som skapats av evolutionen, och det finns därför inga skäl att tro att mänskligt konstruerade maskiner, eller maskiner skapade av andra maskiner, inte kan komma att göra allt det vi kan göra. Det finns heller inga skäl att tro att vi inte kommer kunna skapa sådana maskiner, om vi inte medvetet beslutar oss för att avbryta utvecklingen (t ex för att vi är rädda för att tappa kontrollen över maskinerna; något som bl a diskuteras i Nick Bostroms bok Superintelligence).
Vad “lång sikt” innebär i konkreta termer är naturligtvis mycket svårt att sia om, men jag tycker ändå att detta är viktigt att komma ihåg. Att tro att det alltid kommer skapas nya jobb i framtiden för att det alltid skett i det förflutna är att resonera lite som Russells höna/kalkon:
http://www.noogenesis.com/pineapple/Russell/chicken.html
Ja, att det löst sig hittills innebär inte att det kommer att lösa sig i framtiden. Sen kan man också fråga sig vad det betyder att det “löst sig”. Forskningen är inte helt entydig, men mycket tyder exempelvis på att reallönerna sjönk under ganska lång tid i samband med industriella revolutionen. Då löste det sig dock på lite längre sikt. Sen tror jag ekonomhistorikern Fogel visat att en ansenlig del av befolkningen var för lågproduktiv för att göra annat än tigga: energiåtgången vid arbete var så hög att de gick back i kalorier räknat av att jobba. Under 90-talskrisen slogs också en del av srbetskraften ut (de längst ner i diverse fördelningar av produktiva förmågor). Motsvarande grupper har än idag mycket svårt att komma in på arbetsmarknaden så det verkar inte heller ha löst sig.
Så Russell har nog rätt i att vi inte ska vifta undan dessa farhågor.
Fogel diskuterade förresten medeltiden om jag inte missminner mig.
Intressanta exempel ur historien! Ja, diskussionen om dessa frågor blir ofta alltför svepande.
Som du skriver ovan så finns det ju en kraftig motverkande effekt, när kostnaden för kapital minskar så ökar den relativa efterfrågan på arbetskraft. Därför kommer det nog alltid att finns “tillräckligt med arbete” för de flesta.
Jag har personligen väldigt svårt att se hur 90% av arbetskraften kommer att ersättas av robotar, när man tittar på vad personer faktiskt jobbar med i Sverige. Stigande välstånd och högre kostnader för arbetskraft kommer säkert tvinga fram ytterligare rationaliseringar. Dvs saker som ökad sjävscanning i butiker, färre servitörer på resturanger, större klasser på universiteten, jag ser dock inte detta som att robotarna tar över. Om detta mot förmodan är fel, och utbudet av billig arbetskraft kommer att öka, så kommer vi väl bara istället att vi får se mer av de arbeten man hittar i länder som USA med lägre kostnad för arbetskraft (typ personer som packar dina matkassar).
Märkligt att denna diskussion är så närvarande i ett land som ligger högt i Sysselsättning medan i de länder som har hög arbetslöshet så är den som bortblåst. Detta är en “lys” som Sverige besitter, men den dag Sverige inte klarar diskussionen så kommer teknologin och maskinerna att vandra till andra länder.
Globalt har ju det förekommit en enormt förskjutning av två faktorer. För första gången i historien pensionssparar människor i sådan utsträckning att den samlade mängden kapital (på lång sikt) stiger. Det har tillkommit en miljard (eller fler) nya medarbetare på den internationella arbetsmarknaden. Detta innebär såklart förskjutningar längs kurvorna för kapital och arbetare.
Det är då fullt naturligt att mekanisering medför att lönernas andel av de totala kostnaderna sjunker.
1900 till nu rationaliseringarna är enorma mer än 90% av arbetarna skulle vara arbetslösa om maskiner och robotar verkligen minskar sysselsättningen totalt sett.
Arbetslösheten är nästan konstant under hela tidsperioden.
Detta kan ses som ett bevis för att robotar inte tar jobb totalt sett.
Den som påstår att robotar tar jobb måste förklara varför vi nu inte har 99% arbetslöshet.
Om en vara produceras billigare med en maskin så har jag sparat pengar och med dom sparade pengarna köper jag något annat och det kräver arbetskraft.
Totalt sett så minskar inte jobben, vi förändrar bara vad arbetarna jobbar med.
Industrin är redan automatiserad sen länge, verkstadsmaskiner kan göra alt utan någon som rör delarna.
Arbetarna får övervaka maskinerna och arbetare få bygga verkstadsmaskiner och robotar.
Skitjobben byts ut till bra jobb vi ska vara glada över maskinerna och robotarna.
Robotgräsklippare som är modernt nu skapar jobb.
En handgräsklippare cylinderklippare kräver inget mer än vår tid, ingen bensin och dom håller nästan livet ut.
En lie håller i flera generationer grästrimmer håller i 10-20 år nu byts dom ut till batteridrivna, många arbetare krävs för att tillverka redskapen.
I framtiden kan vi köpa en riktig robot som sköter vår gräsmatta (går runt med batteritrimmern.)
Robotklippare skapar jobb, teorin om att robotar tar jobb är totalt felaktig.
När kommer städning av kontor och affärslokaler att göras av robotar?
Vilka står för konsumtion när arbetskraftens inkomster faller ? i limes när arbetstagarnas inkomster går mot noll, borde avsättningen för de produkter som produceras enbart mha kapital, ha minskat ?
Eller konsumerar vi baserat på att vi alla till viss del också är kapitalägare ?
Varför tillskriver man produktivitet inom en lång rad tjänstesektorer till noll?
Men produkter kommer väl bli i princip gratis? Det finns ju trots allt flera kapitalägare som konkurrerar med varandra. Det kan ju till och med bli så att robotar blir i princip gratis och då försvinner ju kapitalägarnas fördel helt och hållet
De största problemet är att kapitalägarna tar en allt större andel av de totala inkomsterna utan att det kommer det stora flertalet människor till godo genom ökade investeringar i näringsverksamhet och ökad sysselsättning. Automatiseringen är bara en delförklaring. Allt mer investeras istället i finansiell verksamhet där avkastningen är bättre. Med tanke på hur skuldsatta de svenska hushållen är, vilket delvis beror på utebliven inkomstutveckling för stora grupper, är utvecklingen logisk.
Humans ned not apply – https://m.youtube.com/watch?v=7Pq-S557XQU
*need