Att jämföra ersättningsnivåer över tiden

Saneringen av de offentliga finanserna i Sverige under senare decennier har medfört att den offentliga sektorns utgifter (exklusive räntebetalningar) har sjunkit från i genomsnitt 54 procent av BNP under 1980-talet och en topp på 62 procent under krisåret 1993 till ungefär 50 procent i dag.

Ett inslag i denna finanspolitiska sanering har varit att hålla belopp i olika ersättningssystem nominellt oförändrade över tiden. Till exempel har taket och golvet i a-kassan inte ändrats sedan 2002. Och flera utspel (DN Debatt, Ekot) har under de senaste veckorna påpekat att bidragen till asylsökande har varit oförändrade ända sedan 1994 trots att prisnivån har stigit med 26 procent under dessa 18 år.

Låt mig göra två reflektioner kring detta. För det första är det tydligt att avsaknaden av indexering är politiskt viktig. Det är betydligt enklare att avstå från att höja ett nominellt fixerat belopp än att sänka en angiven ersättningsgrad, även om slutresultatet blir exakt detsamma. (Och detta gäller nog särskilt efter att vi lyckades etablera en låg inflationstakt så att oförändrade belopp inte blir orimliga från ett år till ett annat.) Det finns många som menar att detta är ett viktigt motiv för att inte indexera utgifter i välfärdssystemen. Jag har dock inte övertygats av deras argument. Beslutsprocessen skulle bli tydligare och ärligare om en fast ersättningsgrad var normen.

För det andra menar jag att det är fel att jämföra beloppens utveckling med ett prisindex. Det stämmer att priserna har ökat med 26 procent sedan 1994, men samtidigt har de genomsnittliga inkomsterna ökat med åtminstone 75 procent (BNP per capita har ökat med 95 procent). När inkomsterna stiger snabbare än priserna blir det allt svårare att klara sig på ett bidrag som endast kompenseras för prisstegringen. En orsak är att konsumtionsmönstren förändras. Till exempel kan inte alla varor i 1994 års konsumtionskorg köpas idag (försök att hitta en tio år begagnad Volvo 240). En annan orsak är att relativa inkomstnivåer har betydelse för välfärden (se diskussioner i tidigare inlägg här och här).

En eventuell indexering av bidrag och ersättningar borde alltså snarare ske till inkomstbasbeloppet än till prisbasbeloppet. Oavsett om man förespråkar indexering eller ej, bör inkomsternas utveckling lyftas fram när ersättningsnivåerna diskuteras.

Comments

  1. Peter Andersson says:

    Glöm inte inte att ta med alla bidrag tex föräldrapenningen, och skall man jämföra med något skall man kanske jämföra med lägsta pensionsbelopp
    för ålderspensinärer.

  2. Fast detta resonemang håller ju bara om bidragen var på en optimal nivå nār de sattes, något som väl knappast är självklart…

    • Nja, du missförstod nog vad jag försöker säga. Jag menar inte att bidragsnivån 1994 var optimal. Men om man tycker att bidragen var för höga bör en sänkning följas av ett aktivt politiskt beslut. Nu har man kunnat sänka bidragen utan att föra en politisk diskussion kring dessa frågor genom att hålla de nominella nivåerna konstanta i 18 år.

  3. Vi har ju haft tider då priserna steg snabbare än lönerna och då
    pensionerna var kopplade till priserna. Detta ansågs orimligt varför
    pensionerna indexerades mot lönerna. Allt beror således på vad man
    tror om framtiden.

  4. Niklas Bengtsson says:

    Ett vanligt anfört argument för ett inflationsmål på 2 procent är att det skulle förenkla reallönesänkningar. Är det också en otydlig och oärlig policy?

    • Ja, det kan man väl tycka är en otydlig policy. Men exemplet är inte helt symmetriskt med bidragsindexeringen.

      Att inte indexera bidrag underlättar för regeringen att ”i smyg” sänka ersättningsnivåerna. På samma sätt underlättar positiv inflation för företag att ”i smyg” sänka reallönerna för vissa individer.

      I det förra fallet fördunklar alltså regering sin egen politik i stället för att tydligt argumentera för att sänkta ersättningsnivåer är önskvärda.

      I det senare fallet hjälper regeringen företag att uppnå reallöneanpassningar när företagen inte orkar (eller får) sänka en anställds nominella lön. Det är alltså inte i första hand regeringens egen oförmåga att fatta svåra beslut som fördunklas i detta fall. Eftersom regeringen knappast kan tvinga företagen att föra en annan lönepolitik kan detta argument för positiv inflation nog vara giltigt som en ”second best”-lösning även om man tycker att bidrag bör indexeras.

      • Krille says:

        I ett land där 1/3 av arbetskraften är anställd i offentlig sektor så kan man nog med fog hävda att det är just regeringens (och landsting/kommuners) ”oförmåga att fatta svåra beslut som fördunklas” även i detta fall.

        Personligen tycker jag ju inte att det fördunklas alls. Jag tror du undervärderar folks förståelse för inflation och misstar frånvaron av hetsig debatt och högt tonläge för oärlighet och otydlighet.

  5. Bengt Assarsson says:

    En fördjupning i Konjunkturläget i juni 2012, se http://www.konj.se/download/18.2e23b662137d88fc6f7129f/Konjunkturlaget_juni_2012.pdf s.75, visar att lägre ersättningskvoter kan höja försiktighetssparandet och således även påverka konjunkturen. Förutom att de arbetslösas välfärd sänks.

  6. Krille says:

    Jag ser faktiskt ingen särskild diskussion om de relativa inkomstnivåernas betydelse för välfärden i de två länkade inläggen? Det är två inlägg som handlar om svårigheten i att definiera ett fattigdomsbegrepp.

    Att det finns en sådan dynamik ifrågasätter jag dock inte – givetvis har bidragsnivåer en inverkan på välfärden – särskilt för de som omfattas av bidragen… men det var märkligt valda länkar om man så att säga vill argumentera för inkomstindexerade bidragsnivåer.

    Utöver detta har jag svårt att förstå på vilket sätt absolutbeloppen gör beslutsprocessen otydlig. Alla vet att inflationen finns och därmed urholkar absolutbelopp. Det är möjligt att det är politiskt bekvämare med dagens ordning – men det är knappast otydligt eller problematiskt som det fungerar idag. Att det inte skulle vara debatt kring de alltmer urholkade nivåerna stämmer ju helt enkelt inte – måhända är debatten mindre än den som skulle utlösas av nominellt sänkta belopp, men att uppskruvat tonläge i debatten ska jämställas med ärlighet och tydlighet tycker nog inte de flesta.

    • De två inläggen diskuterar om fattigdom ska mätas i absoluta termer (dvs med ett mått som indexeras till inflationen) eller i relativa termer (dvs med ett mått som indexeras till ett inkomstindex). Därför tycker jag att resonemangen är relevanta för det jag skriver, men jag kan hålla med om att de äldre inläggen inte nödvändigtvis ger stöd för mina argument.

      • Krille says:

        En sak som jag inte riktigt förstår i din argumentation för att knyta bidrag och ersättningar till inkomstbasbeloppet är ju att för de flesta bidrag och ersättningar så är ambitionen att golven i systemen ska ersätta på eller lite under nivån av en låginkomsttagare (socialbidrag, golvet i a-kassan/föräldrapenning mm.)

        Nu har jag i och för sig inte kollat upp statistiken men det är mitt intryck från den allmänna debatten att inkomstutvecklingen hos de låginkomsttagargrupper som dessa system utgår ifrån inte har varit tillnärmelsevis lika god som de genomsnittliga inkomsterna?

        Om golven i socialförsäkringssystemen ska inkomstindexeras så borde det väl rimligen göras mot den lägsta decentilens inkomstutveckling för heltidsarbetande eller något dylikt?

        Att väga det mot hela löntagarkollektivets inkomstutveckling hade ju tämligen snart lett till att bidragsnivåerna vida överstiger de lägst betalda arbetena?

      • Jag håller med om din poäng — en jämförelse eller eventuell indexering bör nog inte göras mot den genomsnittliga inkomsten utan hellre mot medianinkomsten eller kanske något mått på inkomsten i de lägre decilerna bland dem som arbetar.

        Jag tror dock inte att skillnaden blir dramatiskt stor. Det stämmer att de med lägst inkomster har släpat efter. Enligt SCBs och Medlingsinstitutets statistik har eftersläpningen dock varit liten under de år där data redovisas. Mellan 2000 och 2011 ökade genomsnittet med 43 procent medan ökningen i den lägsta decilen var 41 procent. Löneskillnaderna ökade tydligare under 1990-talet, men jag hittar inga uppgifter på lägsta decilens löner för den tidsperioden.

      • Krille says:

        Intressant och tackar för att du letade upp statistiken. Jag hade faktiskt trott att utvecklingen skilt sig mer mellan låginkomsttagare och andra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s