Från en strikt ekonomisk synvinkel uppvisar egenföretagare vissa märkliga drag. Å ena sidan verkar det i snitt vara mindre lönsamt att vara egenföretagare; man jobbar mer och tjänar mindre. Å andra sidan säger sig egenföretagare vara nöjdare med sin arbetssituation jämfört med anställda med liknande karakteristika.
En vanlig förklaring är att vissa personer helt enkelt gillar egenföretagandet i sig, de gillar t ex att vara “sin egen chef”. Baserat på detta och det faktum att personer som oväntat får mer pengar (t ex arv eller gåvor) i högre utsträckning blir entreprenörer (allt annat lika) samt att många i intervjuundersökningar säger att de skulle föredra att vara egenföretagare, har man tidigare dragit slutsatsen att skillnaden mellan anställda och egenföretagare i termer av hur nöjd man är beror på kreditmarknadsimperfektioner. Fler skulle helt enkelt välja att bli egenföretagare om de bara kunde få finansiering och ju sämre finansieringsmöjligheter desto större gap mellan de relativt sett nöjda egenföretagarna och andra.
I en ny artikel av Milo Bianchi visas på ett elegant sätt att det kan vara precis tvärtom. Han studerar relationen mellan finansiell utveckling, egenföretagande och hur nöjda entreprenörerna är jämfört med sina arbetande motsvarigheter. Under antagandet att personer faktiskt skiljer sig åt både i termer av hur lätt de kan få lån och i termer av hur mycket de skulle uppskatta att vara entreprenörer visar han först teoretiskt att när finansiella marknder funkar dåligt kommer för få (och fel) personer att bli entreprenörer av “rätt skäl”. Det kommer därför finnas få arbetstillfällen (för att det finns för få framgångsrika entreprenörer som kan anställa andra) och många tvingas till entreprenörskap i brist på jobb (som de annars skulle föredra).
Finansiell utveckling leder till en bättre matchning mellan individuell värdering av själva egenföretagandet och valet att starta eget. Antalet ofrivilliga entreprenörer minskar också. I takt med finansiell utveckling ökar konkurrensen och vinsterna bland entreprenörerna går ner, men samtidigt ökar andelen personer som värderar entreprenörskapet i sig. Sammantaget resulterar detta i att entreprenörerna som grupp blir mer nöjda trots att vinsterna går ner.
Empiriskt verkar detta också stämma. Med data från 46 länder över perioden 1981-2001 visar Milo att ju lägre grad av finansiell utveckling desto rikare är entreprenörerna jämfört med dem som jobbar men samtidigt är de mer missnöjda med sin situation. I takt med att finansiell utveckling blir bättre sjunker den relativa payoffen av att vara entreprenör samtidigt som entreprenörerna blir allt nöjdare med att vara just entreprenörer.
Ps. För den som är extra intresserad så presenterar Milo ett relaterat papper på ett lunchseminarium på HHS i morgon torsdag.
Ekonomistas 
Eftersom jag själv varit både egenföretagare samt varit med om start-ups så har jag funderat mycket kring hur det kan komma sig att det överhuvud taget finns människor som vill driva företag i Sverige med tanke på det extremt företagsovänliga skatte- och socialförsäkringsklimatet som råder. Jag lade ner min verksamhet 1997 och lämnade landet 2001.
Fåmans aktiebolag ägare, FÅAB ägare, (en skatterättslig term) har ca hälften av de sociala förmåner en anställd har per betald krona, de betalar ca 50 % högre skatt på samma uttag av lön och förmåner som en motsvarande anställd pga av 3:12 reglerna. Skatte och socialförsäkringsbyråkratin är helt och hållet byggd för storföretag. De lämnar dem i fred samtidigt som de med blåslampa jagar mindre och medelstora företag, den effektiva skattesatsen för storbolag är 21 % och för FÅAB 38 %.
Statistiken för Sverige och Danmark talar sitt tydliga språk. Ju högre skatterna är desto mindre nöjda är egenföretagarna. Ju mer korporatistiskt ett samhälle är desto mindre nöjda är småföretagare. Se tabell 2. 1982 nära skattemaxima i Sverige och Danmark, nöjdhet 0.3 och 1999 nära skatteminima nöjdhet 0,7-0,9.
Denna artikel visar att höga punitiva skatter samt korporatism (gynnande av storföretag och fack föreningar av den politiska makten) är av ondo. Korporatismen var sannolikt skälet till varför det inte fanns några entreprenörsföretag i Sverige, endast enmansföretag. Sverige mellan 1968-1993 var typexemplet med samtidigt är Sverige från 1993 till idag speciellt sedan 2006 ett lysande exempel på hur en sjunkande skepp kan vändas. Företagsklimatet är fortfarande mycket dåligt för FÅAB ägare och medelstora företag så på den punkten behövs det stora förändringar, det måste införas en neutralitet i synen på företagare och anställda framför allt i socialförsäkringssystem. Vidare bör 3:12 reglerna avskaffas.
När det sedan gäller den inre motivationen så har det inte bara att göra med att landets ekonomi blir bättre, de flesta entreprenörer har som jag ett extremt behov av individuell och ekonomisk frihet. De flest av oss värderar ekonomisk frihet långt mycket högre än tex akademiker. Ekonomisk frihet, dvs rätten att behålla det du skapat är för oss det högsta moraliska värdet. Detta moraliska värde har samma dignitet som värdet jämlikhet.
Det är inte få ord du lägger i andras munnar. Kan du inte presentera dina åsikter som just dina åsikter?
När det gäller företagsklimat så är väl Sverige i samma gäng som övriga Norden, Beneluxländerna och Tyskland. Det är länder som gör rätt bra ifrån sig om man säger så. Att storföretagen dikterar villkoren ser inte jag som speciellt konstigt när själva ägandet är så fruktansvärt ojämnt fördelat. Det ses dock sällan som ett problem av dem som har åsikter om skatter, fackföreningar, m.m. Oligopolsverige med ett mindre antal ägargäng i bakgrunden ser jag som det stora problemet. Är företagarklimatet bra eller dåligt när ICA-handlarna kör Ferrari och om tycker det är dålit, beror det då på skatter och fackföreningar?
I en internationell jämförelse måste man väl också ta hänsyn till andra parametrar som påverkar företagsklimatet. Graden av fungerande infrastruktur, utbildningsväsende, grad av korruption, m.m.
Jag arbetar på teknisk högskola och ser startuppföretag komma och gå. De finansieras med riskkapital. Det lustiga är att riskkapital verkar ha blivit något annat de senaste 10 åren. Utanför min lilla ankdam så handlar riskkapital mer om att köpa befintliga verksamheter och “spara” in förtjänsten. D.v.s. inte investera i något som faktiskt blir något nytt. T.ex. bygga en fabrik. Jmf med Apoteket och riskkapitalbolag.
Du verkar hänvisa till en artikel(?) Hänvisa/länka gärna till den så är det lättare för alla att förstå vad du menar och vad du baserar det på.
Nu var det inte riktigt Sverige som ett bra eller dåligt land för entreprenörer som var huvudtemat i vad jag skrev. Men eftersom kommentarerna nu handlar om det så kan jag inte låta bli att länka till en artikel som jag (tillsammans med Magnus Henrekson) skrev på temat för några år sedan.
Click to access EntrepWelfareStateWP653.pdf
På det hela taget håller jag med om beskrivningen att skattestruktur och andra regler kraftigt gynnade storföretag och missgynnade mindreföretag speciellt på 60-70 talen (detta var en ganska uttalad strategi då man var av uppfattningen att småföretag inte var så viktiga). Samtidigt har många saker blivit mycket bättre för småföretagarna de senaste decennierna.
Samtidigt tycker jag att fokuset på bara skattetryck är olyckligt. Helt klart kan skatter vara “för höga” men det är sannolikt inte så att skatters effekt är linjär i bemärkelsen “ju lägre skatter desto bättre”. (Tvärtom vilket jag kommenterade i ett inlägg härom veckan).
https://ekonomistas.se/2010/10/07/skatter-och-utveckling/
Hej Jesper,
Intressant. Men länken till Bianchis artikel verkar inte funka. Kan du titta på det när du får en stund över?