Det spekuleras med jämna mellanrum kring vilka urvalsinstrument till högre studier som är bäst. I teorin är svaret att det instrument som bäst förutspår framgångsrika studier bör användas. I praktiken är det desto svårare inte minst då det är svårt att definiera vad som menas med “framgångsrika studier”. I IFAUs utbildningsöversikt undersöker man hur gymnasiebetyg och högskoleprov samvarierar med sannolikheten att ta en kandidatexamen inom fem år efter att man lämnat gymnasiet.
Figuren nedan visar att högskoleprovet inte har någon prediktiv kraft efter att man tagit hänsyn till gymnasiebetyget. Gymnasiebetyget har däremot god prediktiv förmåga efter att man tagit hänsyn till högskoleprovet. Detta är kanske inte så konstigt då flera lärares samlade bedömning troligen ger en mer exakt bild av elevens förmågor än vad ett prov kan göra. Dessutom visar det sig att man i genomsnitt blir bättre och bättre på högskoleprovet för varje gång man skriver det men det finns inget som tyder på att detta gör en till en duktigare student.
Slutsatsen är att ett välfungerande och rättvist betygssystem är av stort värde. Tyvärr tyder det mesta på att det svenska systemet havererade när vi gick över från ett relativt till ett målrelaterat betygssystem (se här, här och här). Så onödigt, kan man tycka.
Ekonomistas 
Har ni sett någon forskning kring problemet med att man i relativt unga år måste välja framtida yrkesbana? Har en väninnan som precis är klar med sin ST-tjänst och nu är färdig kirurg – och inte längre vill arbeta som läkare. Där kan man tala om mänskligt såväl som monetärt slöseri. Jag håller själv på att försöka byta bana i stort sett helt och hållet efter knappt tio år. Lyckligtvis har jag inte en så specifik utbildning som min kirurgväninna.
Kostar man på sig lite eftertanka i 30-årsåldern tror jag många inser att de har helt andra intressen, talanger och förmågor än de trodde när de var 19. Upptäcker man det redan när man är 23 förklarar det kanske en hel del oavslutade studier?
För övrigt är ju HP *giltigt* i fem år – borde man inte mäta fem år efter påbörjad utbildning snarare än fem år efter provtillfället? Jag skrev mitt HP i tvåan på gymnasiet och dröjde sedan drygt 3 år innan jag började på universitet så antagligen räknas jag som en drop-out i denna studie trots att jag har en examen.
Apropå detta
http://www.svd.se/naringsliv/manga-angrar-sitt-studieval_6399555.svd
Minns du varför vi gick upp till ett målstyrt betygssystem? Kolla upp forskningen. Finns knappast något betygssystem som är mer förödande för lärande än det normrelaterade.
Ööh nej? Jag gick i skolan med det relativa systemet och varken jag eller mina lärare hade några som helst problem med det.
Att “femmorna är slut” är en myt. Någon enstaka misslyckad lärare kan säkert ha uttryckt sig så men att därifrån extrapolera till att det var ett generellt problem är naivt och gravt felaktigt.
Oavsett hur många anekdoter du lägger fram för att visa att “varken du eller dina lärare hade några problem med det” så kvarstår faktumet att det relativa betygssystemet brottades med stora problem. Sedan är det nog en villfarelse att tro att det var för att minska problemen som vi bytte system utan snarare byttes system för att fokus rent politiskt hade skiftat från just betygens nytta som urvalsinstrument till betygen som potentiella instrument för kvalitetsutveckling inom skolan. Sedan handlade kanske debatten främst om “rättvisa” betyg, men det måste anses ha varit av underordnad betydelse när man bytte system, i själva verket infördes det relativa systemet från första början just därför att det ansågs omöjligt att utforma bra kriterier i ett målrelaterat system. Med andra ord var det här med målrelaterat betygssystem och svårigheterna med ett sådant kända redan när man valde att införa 1-5 betygen.
Jag skulle vilja säga att problemen med betygen snarast är att oavsett vilket system vi väljer så är det väldigt svårt att implementera systemet på det sätt som det är tänkt att fungera eftersom lärare och rektorer inte “fattar” systemet. Och det är absolut INTE ett problem med att enstaka lärare är korkade i bollen utan ett strukturellt problem som relaterar till skolans arbetssätt och skolans tröga organisation.
Carl: Finns det några kvantitativa belägg för att det målrelaterade systemet haft de positiva pedagogiska effekter som man hoppades på (eller empiriska studier från andra liknande system som visar på sådana positiva effekter)?
I övrigt är det oklart vilka problem det relativa systemet brottades med. Som du skriver var det väl främst en politisk/pedagogisk idé som låg bakom förändringen.
Är inte den riktiga läxan av det mesta som hänt i skolan, betygssystemet inte minst, att “don’t fix what’s aint broken”?
Jonas: Det normrelaterade betygssystemets stora problem, om detta är bedömningsforskningen enig, är att dess syfte är att rangordna elever i relation till varandra, inte till något mål. Med ett mål/kunskapsrelaterat system kan det för eleverna bli tydligt vad de skall uppnå, något som har positiv inverkan på lärandet. Jag tror att det stora problemet med dagens system är att det inte används som det ska.
Bland annat Hattie och Tmperley tar upp hur viktigt det är att arbeta med tydliga mål i undervisningen.
http://rer.sagepub.com/content/77/1/81.abstract
David: Min fråga var en annan och skulle till dig kunna omformuleras till “finns det någon forskning som pekar på att ett målrelaterat betygssystem leder till mer och bättre feedback än ett normbaserat”? Som vi vet går det utmärkt att ge bra och dålig feedback inom alla system och det är en öppen fråga om kvaliteten på feedbacken höjs i ett målrelaterat system.
Sedan anser jag det vara fullständigt självklart att de stora problemen med det målrelaterade systemet ligger i själva implementeringen. Det är helt enkelt ytterest svårt att hantera denna typ av system eftersom det är svårt att sätta upp vettiga mål och få alla att tolka dem på samma sätt. Att bedömningspridningen ökat i och med det målrelaterade systemets införande är alltså helt förväntat.
Sedan finns faktiskt möjligheten att den faktiska bedömningen blir mer lokalt relativ i ett målsyrt system än i ett relativt system (där man mäts mot en nationell norm). Lärare vänjer sig vid sitt elevmaterial och anpassar troligen sina normer efter den verklighet man möter varje dag.
Problemet med ett normrelaterat system är du inte har några mål att ge feed back i relation till, i alla fall inte några mål som är gemensamma för alla.
Jag känner inte till någon forskning om lärandet är bättre eller sämre i ett norm- än i ett målrelaterat system. Dock verkar det finnas konsensus om att det rangordnande syftet i ett normrelaterat system leder till tester som skall vara just rangordnande. Sådana tester är till sin natur atomistiska, mäter det enkelt mätbara, och driver då undervisningen mot att behandla bara ytliga faktakunskaper.
David: Läroplanen anger väl målen med undervisningen även om betygen är relativa så det borde vara möjligt att ge feedback i förhållande till denna. Sedan måste väl alltid läraren sätta upp mängder av interimsmål och utnyttja andra möjligheter till feedback, oavsett system.
Vad gäller tester etc så går det utmärkt att ha sådana även i ett målrelaterat system. Faktum är att jag anser det helt öppet om det krävs mer eller mindre av standardiserat testande i ett normbaserat än i ett målrelaterat system (givet att man vill att betygen ska vara jämförbara mellan skolor och elever, alltså).
Det faktum att betygen används som instrument för sortering till högre studier gör att de har en inneboende relativ uppgift. Detta kan i vissa avseenden vara negativa för undervisningen men samtidigt finns ett behov av sådan rangordning och frågan är vilken institution som annars ska ansvara för denna uppgift? När man har ett medel som ska användas till flera mål uppstår alltid målkonflikter.
Carl, David mfl: vad är problemet med att rangordna eleverna? Universiteten kommer vilja ta in de bästa eleverna, arbetsgivarna kommer vilja ta in de bästa osv. Arbetsgivare/universitet kanske har önskemål om en viss kunskapsnivå men saknas “råvaran” får de anpassa sig till vad som erbjuds.
Sedan kan man uppnå kunskapsmål genom den centrala nationella jämförelsen helt enkelt genom att kräva en viss kunskapsnivå för ett givet betyg.
TJ: Det målrelaterade systemet har resulterat i betygsinflation vilket med största sannolikhet leder till att elever med bäst förutsättningar lär sig mindre (om det är lätt att nå högsta betyg anstränger man sig mindre). Dessutom har det lett till utslagning av elever mindre studiemotiverade elever (mer om det i morgon). Under perioden med målrelaterade betyg har svenska elevers kunskapsnivå sjunkit, hur denna än mäts. Jag skulle vilja hävda att betygsbördan ligger på den som hävdar det målrelaterade systemets förträfflighet. Men, som vanligt, refereras svepande till “forskningen”. Jag skulle vilja se den forskning som visar att normrelaterade betyg är “förödande” för lärandet.
lg: Det är som sagt svårt att veta exakt hur man ska definera “framgångsrika studier”. Eftersom det inte finns något som tyder på att de som väljer vid högre ålder preseterar bättre eller ångrar sig mindre så anser jag att IFAU-forskarnas val är välmotiverat. Att vi alla “känner någon som” är mindre relevant.
Javisst, det anekdotiska är just anekdotisk. Det var mer en reflektion kring att man gör val när man är 19 (eller tom 15) som man måste leva med resten av livet. Alla vet hur bra val man gör i den åldern och även som lite mer vuxna är nog de flesta inkapabla att göra genomtänkta val där man måste leva med konsekvenserna i 40-45 år framåt. Bara se på hur framgångsrik framtidsforskningen har varit…
Dessa mindre bra eller genomtänkta val borde leda till stora dödviktsförluster. Hur man minimerar sådana ineffektiviteter borde väl vara minst lika relevant att forska på som det artikeln denna postning berör?
System som får studenterna att systematiskt skjuta upp studierna tenderar att vara väldigt kostsamma samhälllsekonomiskt. Samtidigt är det självfallet inte bra att låsa in människor i för tidiga val (detta är för övrigt det viktigaste argumentet mot tidig nivågruppering i skolan). Någon gång måste emellertid valen göras och det är själklart att det blir fel för en del. Däremot finns det inget som tyder på att de som väljer utbildningsväg senare gör systematiskt bättre val elller är mer studiemotiverade än andra (denna svårutredda fråga försöker man tackla i rapporten).
Lite tillspetsat (ok då, ganska mycket) så kan man säga att högskoleprovet visar grad av begåvning och att betyg visar grad av flitighet. Givetvis kan detta påstående kritiseras utifrån en mängd synpunkter, exempelvis att ingen begåvning i världen fixar ett bra HP-resultat om man aldrig kommer i kontakt med de områden som HP testar, men till stora delar tror jag att HP testar kombinationen av allmän “vighet i tanken” samt förmåga att observera och memorera det man i olika sammanhang stöter på genom livet, vilket knappast kan sägas om betygen som snarast mäter hur ambitiöst man orkar trycka in några särskilt anvisade kapitel till ett visst tillfälle.
Detta är dock inte samma sak som att man borde sortera studenter främst utifrån HP-resultat, eftersom det faktiskt är så att flit på de flesta högskolelinjer lönar sig bättre än “naturlig begåvning”.
Detsamma gäller inte sällan i arbetslivet, låt vara att flitigheten inte sällan behöver kombineras med ett visst mått av begåvning.
Det vore intressant att testa min teori enligt ovan genom att jämföra korrelationen för HP-resultat/resultat på juristlinjen, betyg/resultat på juristlinjen med HP-resultat/resultat på teknisk fysik, betyg/resultat på teknisk fysik. Enligt min teori skulle nämligen HP-resultat utgöra den bättre predikatorn för resultaten på teknisk fysik och betygen den bättre predikatorn för resultaten på juristlinjen.
Eller på ren svenska – på teknisk fysik behöver man vara smart, på juristlinjen behöver man vara flitig.
Om jag har läst teknisk fysik?
Nä… juristlinjen.
Ett mycket intressant ämne det här, och ett intressant inlägg. Till att börja med måste jag dock fråga angående studiens premisser, i din text Jonas står nämligen:
“I IFAUs utbildningsöversikt undersöker man hur gymnasiebetyg och högskoleprov samvarierar med sannolikheten att ta en kandidatexamen inom fem år efter att man lämnat gymnasiet.”
Medan figurrubriken lyder:
“Andelen med minst kandidatexamen efter fem år på högskolan.”
Om jag tolkar denna rubrik (som är en smula otydlig) rätt refererar den till andelen studenter som läst minst fem år vid högskolan och tagit ut en kandidatexamen eller annan examen med minst lika höga krav. Men om jag tolkar din text rätt (på samma sätt som lg) så refererar den till studenter som antingen gått ut gymnasiet eller gjort högskoleprovet. Vad gällde i undersökningen, och varför?
För mig tycks ett rimligare tillvägagångssätt för att jämföra betygsintag kontra provsintag vara att titta på betingade sannolikheter för examen givet exempelvis lärosäte (för de påbörjade högskolestudierna) och programinriktning för studenter som verkligen påbörjat studier vid högskolan. Här skall givetvis någon sakkunnig införa de kovariat som anses väsentliga, men poängen är att man på så vis bör erhålla en betydligt mer mångfasetterad bild av urvalsmetoderna. Detta måste väl ha gjorts någon gång också?
Såsom jag förstått undersökningen utifrån texten så kan skillnaderna i urvalsmetodernas prediktionsegenskaper tilldelas andra förklaringar än att den ena urvalsmetoden är sämre än den andra.
Kan man säga att enbart betygsintag vore bättre än att ha kvar flera vägar in?
Själv hade jag aldrig kommit in på enbart betyg (pga fel gymnasieval vid 15 års ålder och låg motivation) men hade inga problem att ta examen trots mina 2.0 på hp. Vore det samhällsekonomiskt bättre om jag hade jobbat kvar i kassan på Konsum i stället för att nu ha ett hyfsat kvalificerat jobb?
Jag är inte helt säker på det…
Gunnar: Figurrubriken är något tvetydig. Man har tittat på samtliga personer som har både HP-resultat och gymnasiebetyg och undersökt sannolikheten för att ha en kandidatexamen inom 5 år efter gymnasieexamen. Samtidigt finns det vissa metodproblem med denna ansats eftersom de som inte skriver högskoleprovet är en selekterad grupp och de som skrivit bra på provet redan under gymnasiet kan tänkas jobba mindre för sina betyg. Att betinga på lärosäte är dock inte rimligt eftersom val av lärosäte beror på betyg och provresultat.
Det har gjorts ett antal utvärderingar av olika urvalsinstrument och dessa studier refereras i rapporten (s 287). Även om alla säkerligen har sina metodproblem så ger alla samma svar; högskoleprovet har marginell prediktiv kraft vad gälller högskoleframgång medan betyg funkar rätt bra. Samma sak gäller för övrigt även i USA (trots den variation i high school-kvalitet som finns där). Enligt en studie är gymnasiebetygen fyra gånger så bra som SAT på att förutspå akademisk framgång och detta samband gäller både för selektiva och mindre selektiva högskolor.
Naturligtvis betyder detta inte att det inte ska finnas andra vägar in på högskolan än gymnasiebetygen. Även om dessa är bäst i genomsnitt inser nog alla att det kan finnas ett värde med fler vägar in. Däremot kanske det vore rimligt att fundera över huruvida högskoleprovet är ett lämpligt sätt att välja ut dessa studenter. Att säga “det gick bra för mig” är för övrigt inte särskilt upplysande för vi vet inte hur det gick för den som inte fick platsen. Kanske jobbar denna person på Konsum idag?
Rimligen krävs olika förmågor på olika utbildningar och det är därför troligt att det optimala antagningsinstrumentet ser olika ut på olika utbildningar. Jag tror dock inte det är så enkelt som att betyg mäter flit medan HP mäter begåvning. Dessutom tror jag att flit är en ganska viktig egenskap på teknisk fysik, för alla utom en väldigt liten grupp.
Den viktigaste läxan anser jag vara att vi bör värnna om ett fungerande betygssystem så att vi kan fortsätta använda betygen som antagningsinstrument. Detta innebär emellertid inte att betygen ska vara det enda sorteringsinstrumentet.
OK, jag håller med om att betygen nog, generellt sätt, är det bästa urvalsinstrumentet. Men bristerna i betygsaantagningen är så många att man nog behöver fler vägar in.
Vore det inte intressant att jämföra några sådana alternativa vägar, t.ex antagningsprov (lokala och centrala), intervjuer, HP, kanske något form av basår, och kanske något mer?
Slutligen – bör man inte räkna med att ha en del avhopp från högre utbildningar? Unga människor ändrar sig, dessutom vet man sällan vad utbildningarna innebär före det man läst några terminer?
Jag tror att det är den tyska (jurist-?)utbildningen som har ett sållningssteg efter två år – det är då man gör den verkliga antagningen. Säkert väldigt bra för slutkvalitet men samtidigt väldig kostsamt både ekonomiskt och personligt för dem som sållas bort.
Kan man inte ifrågasätta behovet att alls sålla så hårt? Kan man inte ha stora överintag och så krav på att ha tillgodogjort sig studierna för att få läsa vidare? Idag är det ju bara csn som ställer krav, och de godtar ju poäng vilka som helst även sådana som inte kan tillgodoräknas i en examen…
Lite pladdrigt, ber om ursäkt för det. Ämnet är intressant.
Ett klargörande (jag hade missförstått ansatsen något): Figuren visar skattningar av andelen som uppnår minst kandidatexamen (examen eller poäng) efter fem år från högskolestarten. Analysen omfattar både personer som antagits och de som inte antagits till högskolan. Sannolikheten att ta examen har predicerats för alla personer med hjälp av betyg och provresultat för dem som har antagits. Analysen tar hänsyn till skillnader i sannolikheten att ta examen med avseende på interaktionen mellan kön, år, lärosäte och program/ämne.
Ah, det här var väldigt klargörande. Då har undersökningen gjorts på ett betydligt bättre sätt än vad jag först fick intryck av. Skall läsa rapporten när jag får tid i helgen, det är ju som sagt ett mycket intressant ämne.
Funderar förresten lite på det som lg är inne på med tidiga val, inte minst i ljuset av de gymnasieutbildningar som inte ger högskolebehörighet längre (dem införs väl nu, eller var det redan 2009?). Visst har man haft sådana tidiga skolval (ett “akademiskt spår” eller ett “yrkesförberedande spår”) i Tyskland rätt länge? Det vore intressant att läsa en studie om deras erfarenheter av den typen av skolsystem.
@Gunnar B.
Det är rätt avskräckande erfarenheter som Tyskland har av det tidiga valet. Jämför deras resultat på OECD:s PISA-undersökning, med t ex Finland och begrunda faktumet att tdiga val är rätt oklokt.
När OECD drar slutsatser av PISA är en av de få säkra slutsatser som de brukar dra att tidiga val är av ondo.
Gunnar och JFE
den tidiga sållningen har diskuterats länge i Tyskland och man har konstaterat från alla politiska håll att systemet inte är bra. Detta har lett till att Tyskland har en låg andel högskoleutbildade i befolkningen (även om det inte riktigt kan jämföras rakt av, tex anses inte sjuksköterskeutbildningen vara en högskoleutbildning, men sjuksköterskeyrket är inte lika kvalificerat som i Sverige). Men det är helt enkelt en alltför het politisk potatis att förändra någonting så djupt inrotat i ett i grunden konservativt samhälle.
Ett problem med de tidiga urvalen är att de förefaller leda till en starkare selektion på socioekonomisk bakgrund – begåvningar från outbildade hem sållas bort. (Det kan vara att dessa barn mognar intellektuellt senare eftersom de får mindre stimulans tidigt och att det behövs fler år i skolan för att kompensera för svagt stöd hemifrån?) Detta är också en intressant fråga. Betyg korrelerar väldigt väl med föräldrarnas utbildningsnivå. Kan det vara så att det helt enkelt är olika grupper som tas in på de olika sätten och att HP fångar upp fler studenter från missgynnade förhållanden; Studenter som inte skulle studerat om de inte fått chansen via HP, och som inte har riktigt samma förutsättningar som de med akademikerbakgrund och höga betyg (vilka ändå kommer ändå att ta examen) Jag skulle vilja veta vad HP innebär för att minska den sociala snedrekryteringen.
När jag läste ar det många som valde att vänta någon eller några terminer med att ta ut examen, oftast för att man valde att läsa kurser som inte skulle in i examen men som skulle ha betydelse för jobbchanser – t.ex. var det en del civing-studenter som läste företagsekonomi för att kunna komma in på traineeprogram och jurister som läste ekonomi, statsvetenskap eller psykologi för att få tingstjänstgöring direkt efter examen.
Tittar man på läkarlinjen är det fem år som är snabbast möjliga väg – många tar inte den av andra skäl än att studierna går dåligt.
Är det sådana faktorer man tar hänsyn till i analysen?
Roger: Har du 120 poäng så räknas det som “examen” oavsett om du tagit ut denna eller inte. Samma sak gäller om du läser en lång utbildning; det är sannolikheten att nå upp till 120 poäng inom 5 år efter start som skattas.
I Tyskland väljer man spår redan i 10-11 års ålder vilket tenderar att kraftigt befästa ens sociala arv. Även om ingen objektiv betraktare anser detta vara ett bra system så verkar det vara svårt att ändra.
Jag bekymrar mig lite för att vi öppnat en väg för en utveckling mot tidigare val i svensk skola.
Med nya skollagen ska urvalsprov till grundskolor av allmän typ tillåtas, tidigare har det varit tillåtet med urvalsprov för grundskolor med inriktningar inom idrott och konstnärlig verksamhet. Dessa har varit randfenomen som knappast skadat skolsystemet i stort, och så kan det mycket väl komma att bli med de nya urvalsproven också, men jag hade gärna sett någon typ av garantier för detta.
Om urvalsprov blir vanligt förekommande, säg att 25% av högstadieeleverna går på skolor eller i klasser de gjort urvalsprov för att få tillträde till så tror jag att vi har skadat svensk grundskola allvarligt och att det kan bli svårt att rulla tillbaka reformen.
Markus: Jag håller med om att detta är ett mycket oroande inslag i den nya skollagen som diskuterats alldeles för litet.
Delar helt denna oro som ju dessutom förstärks kraftigt av den allmänt ökande valfriheten på skolområdet, vilken förefaller ha ökat segregationen i flera dimensioner.
Totalt sett får barn till höginkomstföräldrar idag en skola av mycket högre kvalitet än barn till låginkomstföräldrar, i genomsnitt, när man skulle kunna argumentera för att det omvända borde vara fallet av fördelningsskäl.
Vi lär se följden av allt detta i form av ökande löneklyftor i framtiden.
Det kan man väl rimligen inte alls argumentera för. Det förutsätter att skolkvalitet är ett nollsummespel, vilket det troligen inte är.
Det som vore önskvärt är att låginkomsttagarbarnen var lika medvetna i sina skolval som höginkomsttagarbarnen.
För övrigt, apropå det jag skrivit om arvsskatten här https://ekonomistas.se/2010/06/20/aterinfor-arvsskatten/#comment-9236 borde låginkomsttagarföräldrar kunna hållas ansvariga av sina barn (eller möjligen samhället) för att de brustit i sitt engagemang i sina barns skolgång.
Lås in dem (när barnen blivit vuxna) om de i onödan försvårat barnens utbildning.
Det förutsätter inte alls att “skolkvalitet är ett nollsummespel”; det är f ö inget spel alls.
Jo, det är precis vad du gör när du säger att vissa ska få sämre möjligheter för att andra ska få bättre möjligheter.
Givet att målet att alla ska ha lika möjligheter när det gäller livschanser så är detta en oroande utveckling.
Det som skulle behövas är ett livschans index som mäter detta på ett godtagbart sätt och att man utvecklar policy instrument utifrån detta.
Vore en valvinnande fråga om något block går ut och lovar att man kommer att införa detta policy instrument.
För egen del tycker jag att föräldrar vars barn föds i slutet av året borde få stå för den årslön deras barn tappar i förhållande till de tidigt födda. Med ränta på ränta borde det räcka med säg tiotusen som de måste deponera för att få ut sitt barn från BB. Lite mer i december, lite mindre i oktober.
Fast skolvalsreglerna borde nog kunna driva upp den summan ett litet stycke till. Ta de skolor som tillämpar kötid och tillåter kötid från barnens födelse. Är skolan tillräckligt populär, som exempelvis den stora friskolan i Umeå, Minervaskolan, så innebär det att endast barn födda tidigt på året har möjlighet att få plats.
Därför tycker jag att just i Umeå och på andra platser med liknande situation kan man gott lägga på 15% på summan som måste deponeras till framtida skadestånd.
En annan reform som i sammanhanget borde övervägas är att tillåta handel med köplatser.
Tänk dig att en höginkomsttagare av någon svårbegriplig anledning inte förmått planera sin graviditet så telningen kan gå på Minerva. Då borde det ju vara paretooptimalt om hon kunde köpa en köplats från någon dumslug låginkomsttagare som råkat glömma p-pillren i april. Kanske kan man till och med tänka sig att köpesumman får dras av från skadeståndsdeponin?
Om jag har förstått undersökningen rätt så ställs förmågan hos de två kategorier av studenter som antagits via betyg respektive högskoleprov mot varandra. Redan i och med denna infallsvinkel faller hela konceptet då det rör sig om att jämföra två heterogena grupper. Detta kan omöjligen mäta högskoleprovets validitet som urvalsinstrument. Vill man göra en seriös studie bör man gå tillväga på följande vis: samma urval av betygsantagna studenter med sinsemellan olika högskoleprovsresultat bör jämföras med varandra för att avgöra om de med bäst högskoleprovsresultat klarar de studier de föresatt sig att bedriva. Endast så kan en förutsägelse om provets egentliga validitet göras. Enligt min egen mening är betyg i skolan helt överflödiga då de ofta tenderar att vara godtyckliga och har en förmåga att förflytta fokus från det skolan och lärarna egentligen borde ägna sig åt: att göra sig överflödiga genom att genom vägledning göra eleven så självständig att den på egen väg kan inhämta, värdera och omsätta kunskap. Betygsättning eller bedömning bör endast utföras av externa examinatorer. Allra helst skulle jag dock se riktade prov till alla utbildningar. I brist på detta tror jag att högskoleprovet är ett instrument vida överlägset betygen när det kommer till att bedöma individens intelligens och förmåga till kunskapsinhämtning och logiskt tänkande.
/Per
Per: Du har missuppfattat ansatsen. Se min kommentar här. Se även detta inlägg som berör frågan.
Det verkar alltså som om antagningsprov överallt har sämre prognosförmåga än betyg, även i länder där betygen uppvisar betydligt högre grad av godtycke än i Sverige. Det finns dessutom goda skäl till detta: logiskt tänkande är inte allt.
Medan jag håller med om att betygen på en skola bör förankras med hjälp av externa examinatorer på ett eller annat sätt så ligger troligen betygens värde i att läraren genom flerårig kontakt med elev har en god kännedom om förmågor och prestatationer.
Jag tror det finns en viss motsättning mellan ett bra och ett rättvist urvalsinstrument.