Det hänger på undervisningen

I dag släpps en IFAU-översikt av den svenska utbildningspolitiken och alla med ett intresse för utbildningsfrågor bör läsa den. Inte minst är det avslutande kapitlet där orsakerna till svenska elevers försämrade skolresultat diskuteras intressant. I stället för att som Skolverket bara räkna upp möjliga faktorer så försöker författarna dra mer långtgående slutsatser, bland annat genom att jämföra den svenska utvecklingen med den finska och norska. Medan elever i Finland presterar allt bättre i internationella jämförelser så ser den norska utvecklingen ut ungefär som den svenska.

Till att börja med konstaterar man att det går mycket bättre både för invandrare och icke-invandrare i den finska skolan än i den svenska varför invandringen inte haft en avgörande betydelse. Det hade inte heller resursneddragningarna under 1990-talet; även Finland genomgick en stor ekonomisk kris med stora neddragningar av skolresurserna, dock utan några försämringar av resultaten. Dessutom var aldrig nedskärningarna i Sverige så stora att de skulle kunna förklara mer än en liten del av försämringen.

Resursfördelningen verkar dock ha blivit mindre riktad mot att minska skillnader mellan olika grupper efter att skolan kommunaliserats. I kombination med ökad segregation och differentiering kan detta ha bidragit till ökad spridning och i genomsnitt försämrade resultat. De estimat som finns tyder dock på att detta inte kan förklara mer än en bråkdel av den totala nedgången.

En annan möjlig förklaring har att göra med förändringarna av lärarutbildningen, en större andel obehöriga lärare och att det är allt svårare att rekrytera toppstudenter till läraryrket (se även här). Detta håller dock inte som förklaring eftersom det främst är inflödet av nya lärare som påverkats medan stocken av verksammma lärare förändras för långsamt för att detta ska kunna vara en trovärdig förklaring.

I stället landar rapporten i att det är förändringarna av skolans arbetsformer som ligger bakom försämringarna. Lpo 94 betonade ett individualiserat arbetssätt och lärarens roll gick från att undervisa till att handleda. Alla vet hur det låter: “eftersom kunskap finns att hämta i överflöd [på nätet] och då dagens kunskap är förlegad i morgon så är det viktiga att barnen lär sig forska fram kunskapen på egen hand”. Eftersom den norska skolan influerades kraftigt av de svenska idéerna så stämmer denna förklaring väl överns med att utvecklingen i båda länderna varit likartat dålig.

Tyvärr har svenka pedagoger i allmänhet skytt kvantitativ forskning som pesten, annars hade det kanske inte behövt gå så illa. Denna visar nämligen — föga förvånande — att lärarnas undervisning är mycket viktig och när undervisning ersätts av eget arbete, då lär sig eleverna mindre. Exemplevis hänvisar rapportförfattarna till de försök med strukturerad helklassundervisning i läs- och skrivförståelse som genomförts i Storbritannien. Elever lärde sig betydligt mer när läraren talade om vad de skulle göra än när eleverna fick klura ut detta själva. Självfallet drabbas barn vars föräldrar har förutsättningar att hjälpa dem mindre negativt av detta individbaserade arbetssätt än de som har mindre hjälp att hämta hemifrån.

Det förändrade arbetssättet kan alltså förklara både den allmänna nedgången och den ökade spridningen i svenska elevers prestationer. Dessutom undrar jag om inte arbetssättet påverkat vilka som söker sig till läraryrket; det är trots allt en annan sak att undervisa än att vara coach eller mentor.

Någon kanske invänder att det är självklart att svenska elever presterar sämre på kunskapstester eftersom den svenska skolan fokuserar andra saker; de färdigheter svenska elever lär sig kan vara värdefullare än att ha huvudet fullt av förlegade fakta och meningslösa räkneregler. Så kan det vara, men för att föregripa en ostrylig diskussion vill jag till eventuella kritiker säga: visa mig evidensen, så kan vi prata sen.