För tio månader sedan presenterade jag siffror över andelen studenter som gått ut gymnasiet med betyget 20.0 i snitt. Nu har jag uppdaterat dessa beräkningar och kan meddela att ökningen fortsätter. Sedan 1997 har andelen elever som går ut med absoluta toppbetyg nu tjugoåttafaldigats. Och notera, detta är avgångsbetyg som inte inkluderar de eventuella betygskompletteringar som Jan Björklund nu vill begränsa.
Förutom avskaffandet av kompletteringsmöjligheterna finns det tyvärr inte mycket i det nya skollagsförslaget som kan råda bot på betygsinflationen i gymnasieskolan. Eftersom man ska hålla fast vid kursvisa betyg frånhänder man sig möjligheten att ha ett fungerande system av nationella prov. De nationella prov som trots allt ges ska även fortsättningsvis rättas lokalt och resultaten ska inte heller i framtiden samlas in på ett systematiskt sätt.
I grunden beror problemet på att betygen är viktiga vid antagningen till högre studier. Detta ger elever och föräldrar incitament att söka upp skolor som är generösa i betygssättningen. Samtidigt är gymnasieskolan konkurrensutsatt och då brukar kunderna få vad de efterfrågar. För att kunna motverka betygsinflationen krävs en gedigen kontroll av skolornas betygsättning, vilket är omöjligt inom dagens system.
Bättre än ökad kontroll vore dock att ändra kundernas incitament. Det kan göras genom att införa en gammeldags studentexamen som får ligga till grund för högskoleantagningen. Alternativt kan man låta högskolorna ta in studenter efter eget huvud. Då vet inte längre gymnasisterna exakt vad som kommer att gälla och den säkra vägen blir då att efterfråga en gedigen utbildning. Frågan är varför regeringen förefaller blind för gymnasieskolans problem?
Ekonomistas 
Jag håller med dig om att nationella prov som rättas externt kan vara ett fruktbart sätt att komma åt orättvisorna i gymnasieskolan.
Det kan vara så att regeringen tror/hoppas att de nya, mer konkreta, kursplanerna och betygskriterierna ska kunna förhindra en fortsatt betygsinflation. De nya kriterierna kommer att införas i och med att det nya gymnasiet införs läsåret 11/12.
Personligen är jag av åsikten att de mekanismer Jonas pekar på i inlägget är så pass starka att enbart konkreta mål inte kan åtgärda problemet.
Jag har svårt att se hur bättre studieresultat är ett problem.
Ja du, JemyM. Om man verkligen trodde att denna 28-faldiga ökning motsvarades av en motsvarande kunskapsökning vore det kanske inte så farligt. Men det finns inget som tyder på att kunskaperna bland dem som lämnar gymnasiet ökat. I stället är det troliga att utvecklingen beror på alltmer frikostiga och godtyckligt satta betyg. Detta hindrar jämförbarheten när betygen ligger till grund för högskoleantagningen vilket är ett stort rättviseproblem.
Dessutom gör betygsinflationen i sig att eleverna lär sig mindre: ligger man redan på MVG-nivå finns ingen anledning att antsränga sig mer.
MVG nivå motsvarar inte så mycket reell kunskap i åtminstone humaniora/samhällsvetenskapliga ämnen. MVG nivå motsvarar intresse, kritiskt tänkande och djupgående förståelse. Det i sig är en personlighetsutveckling som blir mer relevant i det snabbt förändrande samhället.
Faktum är att mängden tillgänglig kunskap idag är annorlunda än vad den var för 20 år sedan. Idag är forskning och utveckling i många områden så snabb att kunskap förvaltad i ett ämne kan vara fullständigt inaktuell och dessutom felaktig efter bara några år. Där skiljer sig MVG över VG. Det är idag viktigare att motivera attityden och metoden till att inhämta och söka kunskap, än vad kunskapen är i sig. Självklart finns det baskunskaper men du läser långt mer än baskunskaper i dagens gymnasieskola.
JemyM: Eftersom jag var vid medveten ålder på den medeltid du beskriver (dvs för 20 år sedan) så kan jag meddela att det inte heller då fanns någon brist på kunskap att tillägna sig. Inte heller då upplevde vi det som att gymnasiekurserna täckte in huvuddelen av den mänskliga erfarenheten.
Det är klart att man kan hävda att den 28-faldiga ökningen av toppstudenter har sin förklaring i att eleverna blivit enormt mycket bättre. Men då måste de blivit bättre i just precis de dimensioner som man inte kan mäta. Med bara ett uns av det kritiska tänkade som dagens gymnasieskola ska förmedla inser man snabbt att en sådan utveckling är, om inte omöjlig, så ändock orimlig.
Lite mindre vetenskapligt kan jag (och många av mina kollegor) även meddela att dagens nyblivna universitetsstudenter har häpnadsväckande svårt att Googla fram de enklaste av uppgifter. Så om det är det skolan har som målsättning så har den inte lyckats särskilt bra.
Ett sätt att komma åt problemet med betygsinflation är att göra högskoleprovet obligatoriskt. Betyg plus högskoleprov viktas lika.
Högskoleprovet mäter förmåga, kunskap och betyget mäter fliten, nedlagd energi.
Jag tror inte att högskoleprovets resultat har 28-faldigats över samma tid.
Alex, se gärna detta pressmedelande från högskoleverket:
http://www.hsv.se/publikationerarkiv/pressmeddelanden/2009/daligtforbereddastudenterutmaningforhogskolan.5.1dbd1f9a120d72e05717ffe3819.html
Högskoleprovet mäter logiskt tänkande, läsförståelse på Svenska och Engelska och skärpthet under stress. Dessutom mäter det hur förberedd du är på hur provet skall skrivas, en förmåga vissa övar upp genom att skriva flera prov. På så sätt tycker jag högskoleprovet påminner om Mensas IQ test. Det mäter kvicktänkthet, vilket är en bra talang för framtida studier, men inte kunskap, allmänbildning eller förkompetenser för de program du skall gå. Det finns dessutom många aspekter av det kognitiva spektrumet provet inte avläser som är relevanta i vissa yrken så som förmågan att kvickt avläsa en miljö, något som kvinnor traditionellt är effektivare på, eller förmågan att behandla objekt 3dimensionellt, något som män traditionellt är effektivare på.
På det hela taget ser jag inte att högskoleprovet mäter varesig kunskap, flit eller energi.
Jonas Vlachos, alltså du tar upp ganska viktiga saker som kan vara värda att forska i, men jag känner att jag skulle behöva bredare faktaunderlag för att bilda mig någon uppfattning om dessa förhållanden. Du kan mycket väl ha rätt, men just nu känner jag hur vi är två som utgår från vår egen privata induktion snarare än gediget forskningsarbete.
JemyM, vilka metoder anser du bör styra antagning till högskolan, lottning?
De metoder som finns idag är högskoleprov eller betyg samt kvotering. Kvotering, positiv diskriminering* tar jag helt avstånd ifrån.
Högskoleprovet mäter egenskaper som är viktiga för att klara av högre studier. Att några har svårt förminska inte högskoleprovets värde. Om man som i USA kombinerar högskoleprov med betyg samt gör antagningen beroende av en viktning av båda så erhålls en bättre bild av individen. Proven mäter kognitiv förmåga och betygen mäter fliten, den tid eleven är villig att lägga ner på studier.
* Jag har sett med stor glädje att svenskt rättsväsende upprätthåller Europakonventionens krav på likabehandling och underkänner diskriminering. Det är vad du kan som är intressant, inte vilken hudfärg eller kön du har. Centrum för Rättvisa gör ett mycket gott.
Alex, jag värdesätter endast uppvisade kunskaper, dvs betyg.
Reellt behöver du en förståelse för ämnet du skall utbilda dig till. Betygen mäter den kunskap du har då betyget avgörs, hur du förvaltat dem visar inte betyget, inte heller är det ett mått på t.ex. flitighet.
Betyg skall sättas på varierande uppgifter, muntligt, skriftligt, förståelse, memorisering, men i vissa fall är det vitalt att du begriper hur t.ex. vetenskaplig metod fungerar, din förmåga att kunna tänka källkritiskt, din förmåga till kunskapssökande m.m. För att på bästa sätt testa en elev behövs ett brett spektrum av olika discipliner, det är därför vi har kärnämnen.
Dessa förvaltade kunskaper är inte bara ett intagningskrav till högskolan, utan bygger på en högre medvetenhet och kognitiv utveckling. Jag har själv en relativt hög IQ nivå (tillhör övre 2%) men sett före och efter min utbildning kan jag säga att kognitiv förmåga är mindre betydelsefull än genuin kunskap. Det är så att säga skräp in, skräp ut, och den med bättre kognitiv förmåga kan visserligen skyffla skräp snabbare och mer effektivt men det är fortfarande skräp. Du måste mata apparaten med fakta för att få vettigt ut av den, det gäller även i fall där apparaten är långsammare.
JemyM: Att betyg på många sätt kan vara en bättre kunskapsmätare än andra måttstockar innebär inte alltid att de är det. Även en betygsvurmare borde ju misstänka att det är något skumt när andelen studenter med toppbetyg ökar 28 ggr på 10 år. Inte minst som denna ökning inte märks i några andra kunskapsdimensioner. Betygen innehåller stora mått av godtycke, vilket alla lärare kan vittna om. Att utgå från att betygen är optimala förefaller vara en tveksam utgångspunkt för en diskussion.
Jenny – HP mäter tveklöst språkkunskaper. Man måste ha mycket bra på språkdelarna för att få en hög totalpoäng. Tre av fem (?) delmoment är språkberoende och svenska orddelen ger ungefär dubbelt så många poäng som övriga moment = ca 2/3-delar av poängen beroende av goda språkkunskaper.
Dessutom, ett gott språk förutsätter att man läst mycket så det skulle kunna fungera som ett indirekt tecken på hyfsad kunskap även om det inte säger så mycket om vilket ämne(n) man kan bra.
Jonas: Hur ser graferna ut om man plottar dem för andra betygsnivåer(< 19.00, <18.00 etc.)? Finns den datan?
Fredrik: Det är lite meckande men jag kan meddela att genomsnittsbetygen planat ut under de senaste åren. Andelen som har har minst 19,5 har ökat från 0.3 procent 1997 till 3 procent 2007, dvs 10 ggr. Andelen med 19.o och däröver har gått från 0.9 procent till 5.6 procent. Dvs för 10 år sedan var det ungefär lika vanligt att få minst 19.0 som det idag är att få 20.0.
När det gäller elitklasser och betygshets. Livet är inte rättvist och inte heller verkar det kunna göras mer rättvist genom social ingenjörskonst.
Alex: Jag har väldigt svårt att se relevansen av denna kommentar i sammanhanget. Skulle det faktum att livets förståndsgåvor är ojämt fördelade vara ett argument för godtycklighet i betygssättningen? Vi har skapat ett system där elever tvingas göra en bedömning av vad som är viktigast: höga betyg eller gedigna kunskaper. En sådan avvägning skulle man inte behöva tvingas till.
Min lösning på problemet, att låta högskolorna själva avgöra på vilka grunder de ska anta studenterna, kan knappast klassificeras som social ingenjörskonst. Däremot kan dagens system där man av antagningstekniska skäl låtsas att alla betyg är likvärdiga, lätt klassificeras som sådan.
Så vad var din poäng?
Jonas sätter fingret på ett systemfel. Enligt nuvarande system är man kund i utbildningssystemet, vilket givetvis leder till att skolan gör exakt som eleven önskar – annars förlorar den skolpengen. Min fru, som är lärare, har berättat om att hon vid vissa tillfällen har velat sänka ett betyg eftersom eleven inte kan visa upp tillräckliga kunskaper, men fått bassning av rektorn som inte vill förlora en elev.
Jag har frågat utbildningsministern hur han tror sig kunna disciplinera en kund, men bara fått plattityder och struntsnack tillbaka.
Det enda rimliga borde vara att avskaffa betygen som urvalsinstrument (de kan förstås vara kvar som info till eleven, fast bör kanske då vara mer mångdimensionella). Låt högre utbildningar anordna intagningsprov istället.
Jonas Vlachos, du har bra argument, och du kan ha rätt. Anledningen till att betygen ökat kan man diskutera om, men jag vill personligen inte argumentera varesig för eller emot. Jag skulle istället föredra genuin forskning i frågan då den är viktig, och bestämma sig för ett svar utan så bra underlag vi kan få är nog inte så bra.
Jan Wiklund, det finns en stark skiljelinje mellan huruvida skolan är valfri eller ej.
Jag tror att den obligatoriska skolan har till uppgift att höja elevens medvetande upp till en viss nivå, och också anpassa denne till ett liv i Sverige, vilket bl.a. innefattar förståelse för demokratins funktion (disciplinera om du så vill), och dessutom besitta de baskunskaper en medelsvenson behöver om samhällets mittenpelare (hur fungerar skatt, vad är vetenskaplig metod, vilka religioner och politiska ideologier finns i samhället och vad vill dom, hur pratar du engelska, hur räknar man ekonomi etc). Jag tror att avsaknaden av sådan skola skulle leda till problem, samhället skulle degradera till en primitivare nivå.
Komvux och högskola är en vald skola, så utbildningsformen är helt annorlunda.
JemyM: Denna studie visar att konkurrensutsättning driver upp betyg utan motsvarande kunskapsökning. Liknande resultat fast från Norge finns här. Denna studie visar att betygsökningen inom ramen för det målrelaterade systemet enbart består av “luft”, dvs inte motsvaras av någon kunskapsökning.
JemyM, kunskap är inget värd utan kognitiv förmåga att använda den. Utan kognitiv förmåga har du vidare mycket svårt att inhämta kunskap. Kognitiv förmåga mäts hittills bäste genom betyg och högskoleprov. Vidare har du helt fel i att betyg inte mäter flit. Den som inte studerar hårt för inte högsta betyg 20,0. Jag har själv gått i skolor där många av mina vänner nått 5.0, nu 20,0. De pluggade stenhårt. Betyg i nivån MVG visar i högsta grad på hårt arbete.
Jag håller helt med dig i din syn på behovet av utbildning. Du delar min och Murrays syn att utbildning bör separeras så att alla olika grupper får den utbildning de behöver. Du har helt rätt att alla inte behöver utbildas så att de kan nå högre studier. Ett av de största problemen med det svenska utbildningssystemet är att de kräver av alla att de ska nå högskolekompetens när endast 10-20 % har denna kapacitet. Dessa individer luras att tro att de kan nå ett ouppnåeligt mål, de avkrävs något de aldrig kan nå. Vidare får individer som du själv alldeles för lite krav och utmaningar.
Samhället satsar sina utbildningsresurser helt fel.
Jonas, se mitt svar till JemyM vad jag menade med mitt tidigare inlägg om Bryan Caplan. Det är dags att sluta vara utbildnings romantiker och istället koncentrera sig på de problem som kan åtgärdas, inte de man ideologiskt vill åtgärda.
Jag håller med dig, jag anser att högskolorna själva ska bestämma vilka de de vill anta. De ska ta hänsyn till betyg, högskoleprov och andra kompetenser men inte till socioekonomisk status, kön, ras/nationalitet, sexualitet etc. Det är den kognitiva förmågan att inhämta kunskapen som ska styra, inga andra ovidkommande skäl.
Vi har många idag och historiskt ledande genier som inte klarade skolan, personer med väldigt hög kognitiv förmåga. Högpresterande hålls tillbaka av systemet, ofta eftersom hastigheten inte sätts efter deras förmåga, därför tappar de ofta intresset. Det finns en hel del i föreningen mensa som inte klarade skolan för att den inte var utmanande nog för att göra den intressant.
Att ta vara på dem tycker jag är lika viktigt som att hjälpa den med handikapp.
Men du behöver inte vara geni för att lyckas på gymnasiet och du kan vara geni och misslyckas med gymnasiet ändå.
Jag tror att prestation i åldern 15-18 har ytterst lite att göra med individens biologiska förmågor. Förutsättningarna för studieresultatet sätts i första hand i hemmiljön.
Har man MOTIVATION till att få resultat och METODERNA för att göra det, så är det mer avgörande än något annat.
Vilken attityd man har till studier fås ofta av föräldrarna. Ett barn som lever upp med akademiskt inriktade föräldrar som anser att bra utbildning och tidigt ger barnet känsla av att kunskap är viktigt, ger ett resultat som kan döpas med “flitighet”. Föräldrar som inte bryr sig eller inte begär mer än medelmåttiga betyg eller är rent av antiakademiska kommer att skapa ett barn därefter.
Den attityden kan i vissa fall skifta när denne byter miljö och det är fel att straffa barnet för vad deras föräldrar lärde dem.
Det här med centralt rättade nationella prov är intressant.
Jag kan dock konstatera att centralt rättade prov i viss mån står i motsats till de mål undervisningen har, åtminstone i vissa ämnen.
Jag har haft fördelen att få medverka i utprovningen av nationella prov i biologi för grundskolan, och tja, ska man mäta mål som:
\”Eleven redovisar med exempel kunskaper om hur vardagliga problem bearbetas till frågeställningar som kan undersökas vetenskapligt samt utvärderar slutsatser av en undersökning i relation till hypotesen och undersökningens uppläggning.\”
så får man provformer som svårligen låter sig rättas centralt.
Nu när även ämnen som Idrott och hälsa ska ha nationella prov antar jag att central rättning inte är så högt prioriterat. (och varför ska idrott ha nationella prov? jo, för att visa att ämnet är viktigt)
Själv står jag på de centralt rättade provens sida, men det beror på att jag tycker att grundskolans kursplaner borde sänka sin ambition betydligt, vilket också skulle möjliggöra större mätbarhet.
När man skrev kursplanerna på nittiotalet var man väldigt influerad av kvalitativa skillnader i kunskap, och dessa kvalitativa skillnader är högst intressanta och reella fenomen.
När man började plocka de kvalitativa saker som utmärker expertkunskap inom ett område, sänka nivån så mycket man kunde för att ändå ha kvar den kvalitativa skillnaden och sedan göra det till kriterier för främst MVG hamnade man dock i mitt tycke ganska snett.
Exemplet ovan är talande. Ta bort \”vardagligt\” och liknande och du har en beskrivning av något som man hade varit nöjd med om biologistudenter på kandidatnivå klarade av.
Släpper vi sådana missriktade ambitioner kan vi på köpet införa centralt rättade nationella prov.
Markus: Jag tror inte att ett nationellt prov kan mäta alla målen som finns för ett visst ämne/kurs, det skulle i många fall bli väldigt omfattande prov. I dagens nationella prov mäter man bara ett urval av målen, i alla fall på gymnasiet.
Att mål/kriterier för kurser och ämnen ska vara realistiska håller jag med om och att nationella prov ska rättas externt anser jag vara en förutsättning likvärdighet och elevernas rättssäkerhet.
David: Att ETT nationellt prov inte kan mäta alla mål är sant, men om det nationella provsystemet inte kan mäta den absoluta majoriteten av målen är det problematiskt.
En stark poäng med nationella prov är att utvärdera skolan, och om det nationella provsystemet systematiskt mäter vissa kunskapsmål men inte andra får vi nog räkna med att skolorna anpassar sig och lär ut vad som krävs för de nationella proven snarare än vad som krävs av kursplanen.
Detta är ett stort problem och man kommer inte runt det, man måste bara med öppna ögon bestämma vad man vill offra.
Det behöver heller inte vara likadant för alla ämnen. I matte har man goda möjligheter att ha centralrättade prov, utan att störa vad som i mitt tycke vore en bra kursplan. Men centralrättade prov i moderna språk tror jag oundvikligen innebär ytterligare en nedprioritering av muntlig kommunikation till fördel för skriftlig, och jag köper nog inte det.
“/–/centralrättade prov i moderna språk tror jag oundvikligen innebär ytterligare en nedprioritering av muntlig kommunikation till fördel för skriftlig/–/ ”
Helt ohållbart resonemang! Hade förmånen att i decennier i förra seklet (!) i gymnasiet eng/fr få använda sådana . Utmärkt! De prövade läs- och hörförståelse, och vad gäller den skriftliga förmågan, faktiskt aldrig med krav över den grundläggande nivå, som behövs även för meningsfull MUNTLIG kommunikation . CP-proven lade ut ett tillförlitligt ‘betygs-nät’, med var aldrig ngn ‘kursplans-indikator’.
Markus: Jag håller med om din beskrivning av att kontroll baserat på nationella prov har sina svagheter (se även här). Problemet är bara att ett system utan extern kontroll också har svagheter. Inte minst om verksamheten är tämligen avreglerad och konkurrensutsatt.
Dessutom lider även vanlig betygssättning av vissa problem. Att två lärare ska tolka “Eleven redovisar med exempel kunskaper om hur vardagliga problem bearbetas till frågeställningar som kan undersökas vetenskapligt samt utvärderar slutsatser av en undersökning i relation till hypotesen och undersökningens uppläggning” på samma sätt förefaller osannolikt.
Jonas: Satan vad mina elever ska gråta över min otydlighet.
“Detta är ett stort problem och man kommer inte runt det, man måste bara med öppna ögon bestämma vad man vill offra.”
Detta syftade på hela grejen, prov, mål, hit och dit, central rättning eller ej och vad jag ville få fram var just det du säger, det blir problem hursom.
Det gäller bara att vara medveten om vilka problem som finns med de val man gör, eftersom det inte finns någon silverkula som dräper monstret en gång för alla.
Så här strax innan midsommarruset infinner sig vill jag göra ett litet påpekande. Jonas skrev i en kommentar ovan följande:
“Lite mindre vetenskapligt kan jag (och många av mina kollegor) även meddela att dagens nyblivna universitetsstudenter har häpnadsväckande svårt att Googla fram de enklaste av uppgifter. Så om det är det skolan har som målsättning så har den inte lyckats särskilt bra.”
Jag tycker att det i texten nämnda företaget bör sköta sin marknadsföring utan att ekonomistas skribenter använder det som ett X (visst finns det ett begrepp för varumärken som identifieras så starkt med en produkttyp att man använder varumärkesnamnet som beteckning för hela produkttypen? (exemplet birkenstock)).
Jag föreslår istället skrivningen “…universitetsstudenter har häpnadsväckande svårt att på internet hitta de enklaste av uppgifter.”
David: Även om jag i princip håller med dig så måste man som skribent ibland använda sig av stilistiska knep. I sammanhanget låter “Googla” lite mer nedsättande och arrogant än “söka på internet”. Anledningen är att det även innehåller en tvekan om huruvida studenterna har kännedom om det dominerande sökverktyget.
En parallell (för oss lite äldre) skulle kunna vara att säga “använda telefonkatalogen” snarare än “leta reda på telefonnummer”. Att “leta” kräver att man kan hantera en katalog med uppgifter i bokstavsordning. Att direkt hänvisa till “telefonkatalogen” innebär att man ställer sig tvivlande till om vederbörande ens har kännedom om detta sökverktyg.
Trevlig midsommar!
mag emerita: Vad bra!
Fram för centralt rättade nationella prov även o moderna språk, således.
mag. emerita: Efter en lunchdiskussion med kollegor som undervisat i moderna språk under åttiotalet så måste jag nog återvända till min pessimism angående muntlig kommunikation och centralt rättade prov.
Att centralt rättade prov används för att som du säger lägga ut ett betygsnät ger inte alls de problem man riskerar att få om de används som allmän kvalitetsindikator.
Jag har inga som helst problem med att se att ett skriftligt prov kan vara en mycket god indikator på muntlig kommunikationsförmåga, så länge som inte verksamheten den muntliga kommunikationsförmågan ska utvecklas i huvudsakligen utvärderas med skriftliga prov.
Det är den där klassikern, utvärderingens osäkerhetsprincip, planekonomens förbannelse, eller vad annat det nu kallas. Ett mått säger mycket tills man börjar använda det för styrning och de man försöker styra omformar verksamheten så att måttet inte längre är lika användbart.
Marcus + lunchdiskuterande friends! Näppeligen läge här för nga djupdykningar i språkpedagogik, men medan ni sysslade med annat, har helt klart den notoriska pendeln svängt rejält åt motsatt håll.
Ingalunda mer ngn skräck för “/–/ytterligare en nedprioritering av muntlig kommunikation till fördel för skriftlig /–/”. Tvärtom! I studien ‘Dåligtförbereddastudenter’ från Högskoleverket 2009-06-04 (se ovan), framför de t.o.m. en generell sammanfattning:
“/–/Den största förkunskapsbristen, och mest märkbara försämring som ägt rum under senare år, har att göra med studenternas skrivförmåga. Alldeles för många har inte de språkfärdigheter som krävs för att de ska kunna uttrycka sig korrekt i skrift. Den här bristen betonas i samtliga ämnen.”
Gäller alltså även för mod.språk ( läs: engelska, övriga allt mer marginella.) Det våras för språkriktighet! Det vildvuxna , torftigt repetitiva ‘ytflytet’ imponerar inte längre.
Det rapporteras även om diagn.tester i eng. som genomförts vid högskolor. Utfall: “total överlappning mellan
betygen. Ett gymnasiebetyg kan stå för nästan vilka testresultat som helst” . Ghrrr! Dessa ‘betyg’ användes som urval!
Nu är jag lite osäker på vad du menar med sysslade med annat, men de kollegor (tre personer) jag talade med under lunchen arbetade alltså som lärare i moderna språk (engelska, tyska, spanska) på åttiotalet och gör det fortfarande.
Generellt gillar de nationella prov som stöd för betygssättning, de skulle gärna se att proven rättas centralt, men de är bekymrade för en eventuell kombination av centralt rättade prov och att provens främsta syfte blir utvärdering, snarare än stöd för betygsättning.
Skräck är nu ett starkt ord, men de ansåg generellt att undervisning i moderna språk har en slagsida mot skrift och läsning. Själv tror jag inte denna (eventuella) slagsida beror på vad vi värderar utan på vilken undervisning som är praktisk att bedriva.
Ytterligare i “ytterligare en nedprioritering” ska alltså inte tolkas som ännu en nedprioritering i dessa tider av nedprioriteringar, utan ytterligare en nedprioritering i ett mönster av nedprioritering. Mönstret är alltså inte förankrat i våra föränderliga idéer om skolan utan i skolans betydligt mindre föränderliga praktik och ekonomi.
Så ska jag sammanfatta min lunchdiskussion, oreserverat ja till åttiotalets centrala prov i åttiotalets centralstyrda skola men skepsis inför vissa typer av centrala prov i våra tiders decentraliserade skola, då incitamenten förändrats rejält.
Marcus. Missförstånd! Då du skrev “kollegor som undervisat i moderna språk under åttiotalet “, drog jag av diverse skäl slutsatsen, att dessa inte senare hade varit verksamma inom området. De traditionella CP-proven fortsatte ju exempelvis ytterligare ett halvt decennium, till Lpf 94 jämte utfasningperiod,
och din “pessimism angående muntlig kommunikation” synes mig snarast genererad av inte helt aktuella föhållanden.
Drömmen om att inom ramen för nga få ynka skol-vtr
kunna åstadkomma en effektiv språkinlärning medelst övervägande ‘oral approach’ har ju hägrat för språkpedagoger sedan minst 60-talet men (av goda skäl!) aldrig testats fullt ut. Som framhålls i den citerade rapporten fr HSV , har NU gymn.skolans språkundervisning fått en klar ‘ inriktning mot muntlig framställning och vardagskommunikation’.
Allt frid och fröjd då? Ingalunda. Studenterna “har bättre muntlig förmåga än tidigare och god hörförståelse” men de har blivit generellt sämre på ungefär allt övrigt. “Samtidigt har den skriftliga förmågan försämrats, ordförrådet är mer begränsat och kunskaperna i grammatik räcker inte till. Många saknar så grundläggande färdigheter som att kunna stava—” etc. etc. etc. Dyster läsning!
Om en återgång till centralrättade prov skulle innebära en (viss) “nedprioritering av muntlig kommunikation till fördel för skriftlig”, för att använda dina egna ord, skulle det i dagsläget nog inte vara helt fel…
Att det sedan, i dagens decentraliserade skola med dödskonkurrens om elever etc. skulle vara svårt att parera alla negativa påfund, som kunde tänkas uppstå, är säkert en riktig aspekt.
En fundering:
Hur ser kritiken ut mot din statistik? Det måste ju finnas faktorer som förmildrar den sensationella 28-faldiga ökningen. Hur såg det ut innan 1997? Vilka förändringar i systemet skulle kunna förmildra? Finns det några svagheter i din faktainhämtning?
Var finns den fullständiga uppsatsen att läsa?
Vänliga hälsningar,
Filip.
Statistiken finns inte redovisad i någon uppsats men jag funderar på att skriva något om det. Det hela är dock ganska enkelt; hur stor andel av alla som tar studenten ett visst år går ut med 20,0? 1997 är valt som startår då det är det första året då eleverna både antogs och gick ut inom ramen för den nya gymnasieskolan. En sak som delvis skulle kunna förklara siffrorna är att fler hoppar av gymnasiet. Dock krävs det ganska massiva avhopp för att detta skulle förklara ökningen. Inte heller är det uppenbart att betygen var korrekta från början men poängen med denna statistik är att visa på det enorma godtycke som finns i betygssättningen.
Det vore absolut intressant att läsa en fullständig uppsats kring statistiken. Utan analys är den i vissa fall intetsägande. För att dra slutsatsen (vilket du ju gör) att betygssystemet havererat krävs mer än ensam statistik. Ett lärarperspektiv kanske?
Exempelvis är det väl rimligt att den påstådda inflationen till stor del är korrektioner av systemets diverse barnsjukdomar. (Här hade lärarintervjuer kunnat reda ut ett och annat.)
Dessutom; räknar man från år 2000, alltså borträknat tre uppstartsår har andelen ‘endast’ femfaldigats.
Den diskussion du avser skapa gynnas om den startas med lite mer kött på benen. Nu blir den fruktansvärt spretig, och, skulle jag säga, legitimerar människors latenta betygsogillande i allmänhet.
(Ja, jag tog just studenten med 20,0 och kanske är något partisk i frågan.)