Idealt sett ska betyg förmedla viktig information om en persons kunskapsnivå och kapacitet. Betygsinflation (som Jonas skrivit mycket om här, här, här och här) urholkar informationsinnehållet i dessa och gör dem mindre användbara. Att med ledning av betyg försöka hitta den bästa kandidaten till vidare utbildning eller ett jobb i ett sammanhang där alla har högsta betyg är inte särskilt relevant. Att alla bokstavligt talat har högsta betyg händer förstås inte så ofta men i vissa sammanhang kommer man så nära att man verkligen undrar vad betygen gör för nytta. I Boston Globe rapporterades för ett tag sedan att av alla Harvards studenter fick ca 15 procent betyget B+ eller bättre år 1950. 2007 fick mer än hälften A.
I senaste numret av Journal of Economic Perspectives finns en artikel om ett intressant försök att stävja betygsinflation vid Cornell där man i mitten av 1990-talet bestämde sig för att vid sidan av själva betyget även publicera medianbetyg på olika kurser (working paper versionen finns här). I ett första steg skulle information om alla enskilda kursers medianbetyg publiceras på nätet vilket man började med 1998. I ett andra steg är tanken att med början 2012 också publicera denna information på själva betyget som studenter får.
I nuläget har man alltså bara kunnat studera den första delen av reformen och utfallet är, för den som trodde att publiceringen av kursers medianbetyg på nätet skulle hejda betygsinflation, nedslående. Om något så har betygsinflationen ökat. Anledning tycks vara att informationen om vilka kurser som har höga respektive låga medianbetyg har resulterat i att (allt annat lika) så väljer fler studenter kurser där det är lättare att få bra betyg. Samtidigt tycks det finnas en selektion där högpresterande studenter relativt sett väljer kurser där betygskraven är högre (eller åtminstone där medianbetyget är lägre). På många sätt påminner detta resonemang om precis vad Jonas pekat på i den svenska gymnasiebetygsdebatten. Att skylta med att ”här får man höga betyg” kan vara ett sätt att attrahera studenter.
Personligen tror jag mer på den del av reformen som går ut på att publicera kursens medianbetyg (eller annan info som fångar prestationen relativt andra på kursen) på studentens betygsutdrag. Det är ju trots allt denna del som gör ett A till ett A bland andra A (och ett B till ett B bland andra C).
Ekonomistas 
Kan det möjligen vara en nackdel av att det då finns incitament att ens egna betyg är högt relativt andra? Det är alltså skadligt för mitt eget betyg att hjälpa andra, för då hjälper jag till att minska det relativa avståndet. Kanske leder detta i sin tur till en sämre inlärningmiljö med hätsk konkurrenshets. I bakhuvudet har jag lite skräckhistorier från landets juridiska utbildningar, där studenter till och med river ut sidor från referenslitteratur för att sabotera för andra.
Richard–> Jag har som jur stud inte mött sån hätsk konkurrens som du beskriver, dock var det väldigt stor konkurrens.
Ditt resonemang stöds av att, i alla fall på Sthlm Uni, det är meningen att ca 30% av studenterna ska hamna i varje betygskategori över underkänt (dvs 10% IG, 30% B, 30% BA, 30% AB). Det är ju någonslags medianmetod. Ett problem kanske är att det blir svårt att jämföra betyg mellan olika årskullar.
Richard,
En mer långsökt och kanske idealistisk tanke är att man faktiskt har incitament till att hjälpa andra. Dock måste vi anta att betyget speglar faktisk kunskap. Om fler med samma examen som jag kommer ut i arbetslivet med höga betyg, hög kompetens, signalerar detta att min utbildning är bland de bättre. Därför blir min examen mer värd, relativt andra lärosäten.
Pa NEK A och B maste vi ge ‘C’ som medelbetyg. Som sagt, det straffar duktiga kohorter, men med 300 studenter i varje klass ar variationen lag.
@Richard: “Hätsk hets”? Oh, dear…