I detta gästinlägg diskuterar Niklas Blomqvist, doktorand vid Nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet den forskningen kring sysselsättningseffekterna av sänkta löner. Bland annat så ifrågasätts Arbetsmarknadspolitiska rådets (AER) slutsats att sänkta ingångslöner skulle ha betydande sysselsättningseffekter.
Sänkta ingångslöner som medel för att öka sysselsättningen för lågutbildade och nyanlända har åter börjat debatteras efter en rapport av AER och ett förslag om inträdesjobb från Alliansen. I det här inlägget ifrågasätter jag, utifrån ny forskning, bland annat AER:s slutsats att sänkta ingångslöner skulle ha stora sysselsättningseffekter.
Med tanke på att kostnaden för den som måste acceptera sänkt ingångslön är hög är det, från ett fördelningsperspektiv, viktigt att vara säker på att sysselsättningseffekterna är så pass stora att de positiva effekterna av sänkta löner väger över. Att i dag söka och erbjudas ett jobb som betalar 20 000 kronor i månaden är trots allt bättre än att erbjudas ett jobb som betalar 14 000 kronor i månaden. Det kan tyckas rimligt att dra slutsatsen att sänkta kostnader för att anställa kommer leda till att fler företag anställer och att sysselsättningen därmed borde öka. Utifrån nationalekonomisk teori finns det dock flera skäl att tro att sysselsättningseffekter av sänkta minimilöner kan utebli (Schmitt 2015). Frågan är därför vad den empiriska forskningen säger.
Det första som måste påpekas är att det finns dåligt med forskning på vad som händer med sysselsättningen om lönerna sänks. Det närmsta vi kan komma är den omfattande forskningen på effekten av höjda minimilöner. Här har konsensus i internationell forskning rört sig bort från att höjda minimilöner har stora negativa effekter på sysselsättningen mot antagandet att effekterna är nära noll. Nedan följer en sammanfattning av den senaste empiriska forskningen på området.
Cengiz m fl. (2018) använder sig av en ny metod där författarna jämför fördelningen av löner före och efter att minimilöner höjts. Resultaten visar att antalet sysselsatta inte påverkats av höjda minimilöner. En artikel från US Census Bureau visar att höjda minimilöner leder till ökade inkomster för den del av befolkningen som har lägst inkomster. Det innebär att den sammanvägda effekten, av (potentiella) förlorade jobb och höjda löner för de som fortsätter jobba, är positiv. Alegretto och Reich (2017) visar att höjda minimilöner inom restaurangbranschen leder till att restauranger kompenserar med höjda priser, snarare än minskat antal anställda. Det finns helt enkelt en stor mängd forskningsartiklar som inte hittar några sysselsättningseffekter av höjda minimilöner.
Det finns dock nyare forskning som hittar negativa sysselsättningseffekter av höjda minimilöner. En artikel av Jardim m fl. (2017) visar inga effekter av höjd minimilön från $9.5/timmen till $11/timmen i Seattle. När minimilönen i nästa steg höjs till $13/timmen minskar antalet arbetade timmar i låglönebranscher. Ytterligare en artikel av Neumark m fl. (2014) visar negativa sysselsättningseffekter av höjda minimilöner. Artikeln har dock kritiserats för att inte använda sig av korrekta kontrollgrupper och i ett svar visar Allegretto m fl. (2017) att effekterna av höjda minimilöner på sysselsättningen är nära noll.
Den mesta forskningen är gjord på amerikanska data, men även i forskning där OECD-länder studeras hittas ofta inga sysselsättningseffekter av höjda minimilöner. I de studier som trots allt finner negativa effekter bedöms dessa effekter inte som särskilt stora. Neumark m fl. (2014) anser att en elasticitet på -0,2 är rimlig. Det innebär att en sänkt minimilön med 30% skulle öka sysselsättningen med 6%. För en grupp som 15–24-åringar där sysselsättningsgraden är 44,8 % i Sverige i dag skulle sänkt lägstalön med 30% då öka sysselsättningen till 47,5 %, eller med 2,7 procentenheter.
I Arbetsmarknadsekonomiska rådets rapport ”Dags för större lönespridning?” förespråkas lägre ingångslöner. Här pekar man i huvudsak på två punkter. Den första punkten är att en majoritet av den internationella forskningen visar på negativa sysselsättningseffekter av höjda minimilöner. Den andra punkten är att minimilönerna är högre i Sverige än i USA, och desto högre nivå på minimilönerna, desto större förväntad effekt av att ändra dem. Därför bör svensk forskning väga tyngre.
När det kommer till den första punkten, hävdar jag att den inte längre stämmer. Rapporten hänvisar till en metastudie av Neumark och Wascher (2007). Det finns dock andra metastudier (Schmitt 2015) som visar att forskningen, åtminstone efter 2000-talet, pekar mot sysselsättningseffekter nära noll. Detta gäller även äldre forskning om hänsyn tas till tidskrifters så kallade ”publication bias” där resultat som anses orimliga, det vill säga positiva sysselsättningseffekter, inte publiceras (Doucouliagos och Stanley 2009).
Den andra punkten, att minimilönerna är högre i Sverige, stämmer, men tyvärr är den svenska forskningen inte lika omfattande. Sverige har inte heller lokala minimilöner på samma sätt som USA, utan alla arbetare inom en yrkesgrupp har samma fackligt avtalade lägstalön, vilket gör det svårare att utvärdera frågan. Det är oavsett givetvis viktigt att även ha med forskning från Sverige när det är effekten av sänkta ingångslöner i Sverige som diskuteras. Här följer en kort sammanfattning av fyra svenska studier som citeras i ”Dags för större lönespridning?” (Eliason och Nordström Skans 2014, Forslund m fl. 2014, Skedinger 2006, Skedinger 2015).
Skedinger jämför i sina två artiklar arbetare med låg lön, vars lön förändras på grund av avtalade lägstalöner, med arbetare med något högre lön, vars lön inte påverkas av lägstalönen. Skedinger hittar i båda sina studier att antalet avslutade anställningar ökar för gruppen som får höjd lön. Samtidigt minskar antalet avslutade anställningar i gruppen arbetare med oförändrad lön i motsvarande grad. Beroende på hur mycket av den uppmätta effekten som beror på att arbetsgivaren växlar till att använda den relativt billigare arbetskraften kan elasticiteten vara noll eller -0,5. Den sammanlagda sysselsättningseffekten blir därmed svår att mäta.
Eliason och Nordström Skans hittar i sin genomgång av en engångslönehöjning för vissa grupper att nyanställningar och avslutade anställningar minskar, med en totalt sett negativ effekt på företagens storlek. Forslund m fl. (2014) hittar inga direkta effekter på avslutade anställningar eller arbetade timmar, men däremot en förändrad komposition av arbetare, där de med bättre arbetsmarknadsutsikter stannar längre och de med sämre lämnar. Sammantaget är effekterna på den totala sysselsättningen små, obefintliga eller svåra att mäta. Men resultaten i både Skedinger (2006, 2015) och Forslund m fl. (2014) pekar mot att höjda lägstalöner kan leda till att arbetare med sämre arbetsmarknadsutsikter förlorar till förmån för de med bättre (dock inom en grupp där alla har en förhållandevis svag koppling till arbetsmarknaden, ska nämnas).
Argumentet för sänkta ingångslöner som kan föras fram i ljuset av detta är att det, trots små effekter på total sysselsättning, sker en större omfördelning av arbeten. När minimilönerna höjs förlorar de som har svagast ställning på arbetsmarknaden jobb till förmån för individer med starkare ställning. På motsvarande sätt kan man misstänka att en sänkning av lägstalöner skulle gynna grupper med än särskilt svag ställning på arbetsmarknaden på bekostnad av grupper med något starkare ställning. När det kommer till denna fråga är det oklart varför det är bättre att en viss grupp får jobb till en lägre lön än att en annan grupp får jobben till en högre lön.
Möjligtvis har denna omfördelning olika långsiktiga sysselsättningseffekter. Men sådana spekulationer vet jag inte om forskningen har något svar på. Det bör också tilläggas att om sänkta ingångslöner inte har några direkta sysselsättningseffekter, utan är ett sätt att omfördela arbeten så måste kostnaden för detta vägas mot andra arbetsmarknadspolitiska insatser. De lågavlönade jobben innebär lägre skatteintäkter och om de dessutom kompenseras med, exempelvis, ett riktat jobbskatteavdrag eller borttagen arbetsgivaravgift, innebär det trots allt en kostnad för staten jämfört med att inte röra lägstalönerna.
Forskare är ännu inte överens i denna fråga, men som genomgången ovan visar är begynnande konsensus att sysselsättningseffekter av förändrade minimilöner är små. Som jag skrev inledningsvis är sänkt lön kostsamt för de som drabbas. Som svar på detta har jag sett motargumentet att ingen får sänkt lön om ingångslönerna sänks, eftersom det endast är personer som annars skulle varit arbetslösa som påverkas.
Det är inte en korrekt beskrivning av sänkta ingångslöner eller minimilöner. Lagstadgas det om sänkta ingångslöner kommer även de som skulle fått jobb utan en lönesänkning drabbas. Dessutom finns det risk för spridningseffekter. Artikeln av Cengiz m fl. (2018) visar att när minimilönen höjs ökar antalet arbetare som tjänar mer än den nya miniminivån. Potentiellt för att företagen vill ha en viss lönespridning mellan sina anställda. Det är troligt att liknande spridningseffekt, men åt motsatt håll, skulle finnas för lönesänkningar. Men lönesänkningar för en grupp kan även ge positiva spridningseffekter för arbetare som inte direkt konkurrerar om samma jobb. Hur stora dessa spridningseffekter kan vara är osäkert. Från den nationalekonomiska forskningens sida går det därför att konstatera att kostnaderna av sänkta ingångslöner är höga medan vinsterna är högst osäkra.
Referenser
Allegretto, Sylvia, Dube, Arindrajit, Reich, Michael, Zipperer, Ben, (2017), “Credible Research Designs for Minimum Wage Studies: A Response to Neumark, Salas, and Wascher”, ILR Review, Vol 70, Issue 3, pp. 559 – 592.
Allegretto, Sylvia, Reich, Michael, (2017), “Are Local Minimum Wages Absorbed by Price Increases? Estimates from Internet-Based Restaurant Menus,” ILR Review, Vol 71, Issue 1, pp. 35 – 63.
Cengiz, Doruk, Dube, Arindrajit, Lindner, Attila and Zipperer, Ben, (2018), “The Effect of Minimum Wages on Low-Wage Jobs: Evidence from the United States Using a Bunching Estimator,” CEP Discussion Papers, Centre for Economic Performance, LSE.
Doucouliagos, Hristos, Stanley, T. D. (2009), “Publication Selection Bias in Minimum-Wage Research? A Meta-Regression Analysis,” British Journal of Industrial Relations, Vol. 47 Issue 2, p406-428.
Eliasson, T. och Nordström Skans, O. (2014), ”Negotiated Wage Increases and the Labor Market Outcomes of Low-wage Workers: Evidence from the Swedish Public Sector”, Working Paper 2014:10, IFAU, Uppsala.
Forslund, A., Hensvik, L., Nordström Skans, O, Westerberg, A., Eliasson, T. (2014), ”Avtalslöner, löner och sysselsättning”, Rapport 2014:8, IFAU, Uppsala.
Jardim, Ekaterina, Long, Mark, Plotnick, Robert, van Inwegen, Emma , Vigdor, Jacob and Wething, Hilary, (2017), “Minimum Wage Increases, Wages, and Low-Wage Employment: Evidence from Seattle,” No 23532, NBER Working Papers, National Bureau of Economic Research, Inc.
Neumark, David; Wascher, William L, (2007) “Minimum Wages and Employment: A Review of Evidence from the New Minimum Wage Research,” Foundations and Trends in Microeconomics, Vol 3, Issue 1-2, pp. 1-182.
Neumark, David, Salas, Ian J. M., Wascher, William L, (2014), “Revisiting the Minimum Wage—Employment Debate: Throwing Out the Baby with the Bathwater?,” ILR Review, Vol 67, Issue 3, pp. 608 – 648.
Reich, Michael, Allegretto, Sylvia, Godoey, Anna, (2017), “Seattle’s Minimum Wage Experience 2015-16,” Policy Brief, IRLE.
Rinz, Kevin, Voorheis, John, (2018), “The Distributional Effects of Minimum Wages: Evidence from Linked Survey and Administrative Data,” United States Census Bureau, Working Paper Number: CARRA-WP-2018-02.
Schmitt, John, (2015), “Explaining the Small Employment Effects of the Minimum Wage in the United States, Industrial Relations,” Vol. 54 Issue 4, p547-581.
Skedinger, Per, (2006), “Minimum Wages and Employment in Swedish Hotels and Restaurants,” Labour Economics 13(2), 259–290.
Skedinger, Per, (2015), “Employment Effects of Union-Bargained Minimum Wages: Evidence from Sweden’s Retail Sector,” International Journal of Manpower, 36(5), 694–710.
Sturn, Simon, 2017, “Do Minimum Wages Lead to Job Losses? Evidence from OECD Countries on Low-Skilled and Youth Employment,” ILR Review, Vol 71, Issue 3, pp. 647 – 675.
Ekonomistas 
Intressant inlägg. Dock bör lönekostnadens inverkan på sysselsättningen sättas in i ett större sammanhang. Arbetsmarknaden påverkas som alla marknader av efterfrågan och utbud, men det finns några saker som gör arbetsmarknaden skiljer sig från en del andra marknader. Dels är det kollektivavtalen som gör att relationen mellan utbud och efterfrågan inte styrs av varje säljare respektive köpare utan genom en kollektiv relation mellan säljare och köpare. Dels är det det faktum att arbetsmarknaden är en undermarknad till andra marknader i den meningen att lönekostnaden är en del av totalkostnaden för varan eller tjänsten som slutgiltigt ska bedömas av marknaden, det vill säga pris/prestanda relationen.
Ju större del av produktens slutpris som utgörs av lönekostnaden, desto starkare påverkan på pris/prestanda relationen. Det innebär rimligen att elasticiteten för hur mycket lönekostnaden påverkar marknadens val att köpa produkten eller ej, skiljer sig år markant mellan olika områden.
Hushållsnära tjänster är ett exempel på detta. När slutprodukten får ett pris som överstiger den prestanda som kunden är villig att betala för, avstår kunden från att köpa, alternativt väljer en annan lösning, kanske att köpa hjälp vid sidan av skattesystemet. Den sämsta lösningen ur flera aspekter är naturligtvis svarta marknader. De är dåliga för dem som utför tjänsten då de inte får något ekonomiskt skydd vid sjukdom och arbetslöshet, inte heller pensionsavsättningar. För samhället är det också en dålig lösning, då skatteunderlaget minskar.
Lönekostnadens inverkan på sysselsättningen bör ju ses i hela det perspektivet, vilka ”vita” delmarknader kan skapas respektive försvinna genom en prissättning – där lönekostnaden är en del – som marknaden upplever som prisvärd eller icke prisvärd? I vilken utsträckning fångar forskningen upp dessa effekter av priselasticitetens avseende lönekostnadens betydelse för sysselsättningen?
Tomas
Du missar att ytterligare aspekten att lönen utgör konsumtionsutrymme för den som arbetar. Det är det som gör att resultaten på forskningen spretar och är oklar. Människor går ju i praktiken mellan näringar, städar de inte längre (för att lönerna blivit för höga för det) så flyttar de till en annan näring som är mer produktiv. Därmed blir vi alla rikare, men de rika får det lite smutsigare hemma hos sig. Minskar sysselsättningen efter lönehöjning funkar inte överflyttningen, är den stabil flyter det på helt ok. Sen kan den öka om det innebär att befolkningen som helhet börjar konsumera mera (om fler blir medelklassiga).
Med lägre lägstalön så kommer fler att kunna kunna bli anställda och försörja sig mer eller mindre. Den aggregerade bidragsmängden minskar och skatten kan sänkas. BNP ökar.
Man kan tänka sig motsatt förändring. Dvs facken höjer lägstalönerna. Då kommer priserna i samhället öka och konsumtionen minska varvid fler blir arbetslösa. Skatten måste då höjas för att omfördela till de arbetslösa. BNP rasar.
(Någon kan säker här invända att konsumtionen inte minskar. Det kommer den dock att göra i och med att annars konsumenterna skulle behöva öka omsatt penningmängd, vilket kräver att de ger upp sina besparingar. Den som nu menar att det är troligt, bör fråga sig varför folket skulle vilja konsumera upp sina besparingar bara för att priserna stiger).
Tittar vi på länder med mer fri arbetsmarknad, där löner sätts av tillgång och efterfrågan ser vi genomgående låg arbetslöshet. Hongkong innan det kinesiska övertagandet är kanske det bästa exemplet. Även Singapore, och i viss mån Schweiz kan vara värt att observera.
Där kan man också se att arbetslösheten kan tillfälligt stiga vid en kris, men clearas ganska snabbt. Det finns en dynamik i prissättningen i de “oreglerade” samhällena som gör att folk arbetar oavsett konjunktur.
En komplikation som Sverige dessutom har är arbetsmarknadslagarna. Arbetsgivare vågar helt enkelt inte anställa folk, därför att man blir sittande med dom permanent. Och de kan visa sig vara direkt olämpliga personer. (Som kanske orsakar att andra värdefulla anställda slutar).
Tog man bort arbetsmarknadslagarna så skulle vi se fler bli anställda. Då skulle arbetsgivarna våga anställa eftersom det blir möjligt att avsluta anställningen. Detta skulle också göra att folk som idag inte blir anställda kommer in i arbetslivet och lär sig hur man uppträder och att man får betalt för att leverera värde.
Idag rundas arbetsmarknadslagarna av en del som hamnar under det arbetslöshets-skapande lönegolvet, med att arbeta i eget företag. Det har facket svårt att stoppa (om det inte gäller byggnads som kan sätta byggen i blockad och orsaka enorma skador på samhället). Men alla som är arbetslösa har inte förmågan att starta egen firma. För att minska ned utanförskap, nogo zoner och kriminalitet behöver vi få bort arbetsmarknadslagar, kollektivavtal, och bidrag. Så länge vi har kvar det kommer kriminalitet och problemen vara kvar. De som sitter fast där har bara kriminalitet som sätt att förbättra sin situation. Facken och staten har stoppat de andra alternativen.
Om du har en kiosk och vill anställa två medarbetare, skulle du vara mer eller mindre benägen att anställa dem om priset sjönk med en tredjedel?
“För en grupp som 15–24-åringar där sysselsättningsgraden är 44,8 % i Sverige i dag skulle sänkt lägstalön med 30% då öka sysselsättningen till 47,5 %, eller med 2,7 procentenheter.” (Se 6:e stycket i NBs inlägg.)
Menar du att sänkta ingångslöner är ett bra förslag oavsett hur stor effekten på sysselsättningen är?
Jag menar att de här undersökningarna är för begränsade, oftat tittar på tillfälliga åtgärder, etc. Om man släppte den svenska modellen och lät ingångslönerna röra sig fritt, och de lägsta då sjönk till 70% av dagens (nära reservationslön f bidrag etc), så är jag övertygad om att den svenska arbetslösheten med tiden skulle alignera mer med den amerikanska och sjunka ned mot en friktionsarbetslöshet på ca 4-5%. Detsamma gäller övriga Europa. Det är inte en naturlag att den europeiska eller svenska arbetslösheten måste ligga flera procentenheter över den amerikanska.
Om du har en kiosk utan anställda så anställer du oavsett lönenivå eller säljer/lägger ner kiosken. Kostnaderna kompenserar du med prissättningen. Efterfrågan på kioskens utbud avgör om det funkar eller inte. Det är väl den effekten som dominerar enligt artikelförfattaren även om du i teorin har rätt naturligtvis.
Ja, har jag ingen anställd, så får jag givetvis finna mig i den lönenivå som står till buds eller lägga ned. Resultatet blir i så fall att fler kiosker aldrig kommer till stånd i Sverige, än i t ex USA, med högre arbetslöshet som följd. Har jag en anställd, så avstår kag istället från att expandera. Med högre arbetslöshet som följd.
Det finns ett stort problem som dyker upp i de flesta diskussioner om arbetsmarknadspolitik och det är att debattörer och åhörare börjar tala om arbetslöshet och arbetslösa istället för sysselsättning och sysselsatta. Fokuset på arbetslöshet tar inte hänsyn till personer utanför arbetskraften vilket är nog så viktigt. Om vi ska jämföra Sverige/USA så har vi följande statistik från OECD (avseende år 2016):
NEET 20-24 (2016): SWE: 10,8% USA: 15,3%
Sysselsättning 25-54 (2016): SWE 86,0% USA: 77,8%
Sysselsättning 55-64 (2016): SWE 75,5% USA: 61,8%
Hours/worker (2016): SWE 1621 h USA: 1783 h
Arbetslöshet (2016): SWE 6,6% USA: 4,1%
Harmoniserad arbetslöshet (2016): SWE 6,7% USA 4,3%
Av de här 6 indikatorerna så är det fördel Sverige på de första tre och fördel USA på de sista två. Men sysselsättning och andelen unga som varken är sysselsatta eller i studier är betydligt bättre indikatorer för arbetsmarknaden än arbetslöshetsmåtten vilka som sagt var inte fångar andelen som är utanför arbetskraften. En hög sysselsättning är ett betydligt bättre mål än en låg arbetslöshet.
Det är inte relevant med dessa ögonblicksjämförelser – du återgår till tunnelseende och statistik med två decimalers noggrannhet.
Det finns en uppsjö av skillnader mellan USA och Sverige. Bl a har medelklassen betydligt högre lön och betydligt lägre skatt. En del kvinnor väljer att vara hemma istället för att arbeta. Sedan har man haft omställningsproblem i Rust Belt, en stor påfyllning av socialt konservativa katolska mexikaner söderifrån, m m. Collegestudenter tar ofta ett gap year och reser t Europa/Asien mellan 20-24, etc.
Men allt det där är ändå irrelevant: det enda som är relevant, är om fler skulle komma i arbete i Sverige, särskilt bland lågproduktiva personer från utvecklingsländer, om vi släppte lönebildningen mer fri nedåt. Mitt svar är ja. Det stöds också av de lägre arbetslöshetssiffrorna i USA, GB, m fl, särskilt över tid. Det stöds också av det allmänna resonemanget ovan om kiosken. Ofrivillig ’arbetsfrihet’ är det vi borde komma till rätta med. Frivillig arbetsfrihet är inte ett problem så länge den inte finansieras av det offentliga.