Genom att anordna en internationell konferens om skolfrågor lär man sig hur svårt det är att prata om skolsystem över nationsgränserna. För en amerikan är det självklart att elever genomför standardiserade prov regelbundet under hela sin skoltid. Provresultaten ligger till grund för både statliga interventioner och — på sina håll — för lärarnas lönesättning. I Sverige diskuterar vi i stället hur själva testandet påverkar barnen och i framgångslandet Finland ställer man sig frågande till hela diskussionen; det går ju så bra utan några prov.
Sanningen är väl den att testandet inte i sig spelar någon större roll. Visst, några elever kanske skärper sig medan andra tappar sugen, men att fokusera på dessa effekter leder tanken fel. Provens värde ligger i stället i att de ger en grund för extern och intern kontroll av skolornas verksamhet.
Utan jämförbara tester är det omöjligt för politiker, byråkrater, föräldrar, elever och rektorer att utvärdera vad de håller på med. Funkar det bra att ha eleverna i åldersblandade klasser? Ska vi ha halvklass eller två lärare i ett och samma klassrum? Ska man börja med engelska i ettan eller i trean? Utan tester är det svårt ens för de ansvariga lärarna att få ett hum om svaret på dessa frågor. Än svårare är det att lära av varandra och hjulet måste uppfinnas gång på gång.
Problemet med att testa ligger i att man riskerar ett överdrivet fokus på just det som går att testa medan mer svårmätbara kvalitetsmål kan trängas undan. Det är per definition svårt att ha en empiriskt grundad åsikt om hur allvarliga dessa problem är, men jag skulle vilja påstå att Skol-Sverige är i stort behov av ökad extern kontroll.
Anledningen är att den svenska skolan är väldigt decentraliserad. Dels ligger huvudansvaret för skolan på kommunal nivå, dels har vi ett nästan världsunikt skolpengssystem som ger mycket makt till enskilda föräldrar, elever och skolor. Decentraliseringen kan vara en styrka eftersom olika skolor och kommuner både kan konkurrera med och lära av varandra men makten kan också missbrukas. Standardiserade prov vore en dellösning på problemet, inte minst då dessa ger föräldrar och elever en reell möjlighet att jämföra skolor. Ändrad högskoleantagning är en annan möjlig väg, som dock inte skulle påverka skolans lägre årskurser.
De amerikanska konferensdeltagarna häpnade inför beskrivningen av den svenska skolan. “What about checks and balances?”, frågade de med konfunderade miner. Min gissning är att de har en viktigare poäng i detta sammanhang än när de analyserar fotboll.
Ekonomistas 
Jag håller helt med om att införandet av externa prov är en nödvändigt reform i det svenska skolsystemet. Som Jonas har påpekat i tidigare inlägg är det också viktigt att bedömningen av proven sker externt vilket inte är fallet med dagens nationella prov.
För att externa prov ska vara nyttiga är det viktigt att man inte väljer lätträttade provtyper (flervalsfrågor) med ett innehåll som är lätt att mäta (antal ledamöter i Sveriges riksdag). Resurser måste satsas på att ta fram prov som verkligen mäter det som finns i kursmål och betygskriterier.
Jonas, för att spinna vidare på gratisåkningen… du skriver att “dels har vi ett nästan världsunikt skolpengssystem som ger mycket makt till enskilda föräldrar, elever och skolor. ” Det verkar som du har koll på hur skolans finansiering ser ut i andra länder, vilket jag haft mycket svårt att hitta info om. Kan du ge mig nåt lästips?
David: Som vanligt håller jag med dig i denna fråga. Nationella prov bör rättas nationellt. Dessutom kan välkostruerade prov mildra de negativa konsekvenser som mer testande kan föra med sig.
Camilo: Tyvärr har jag ingen översikt tillhands. Jag går bara på vad andra brukar säga om den svenska skolpengen. Även Chile har ett liknande system och Miguel Urquiola vid Columbia har skrivit flera papper som analyserar detta.
Frågan är om den svenska skolan är “så väldigt decentraliserad” i praktiken. Funderingar kring detta finns ganska väl sammanfattat av Michael Sandström i Ekonomisk debatt, nr 4 2005 (sid 78)
Länk: http://www.ne.su.se/ed/pdf/33-4-ms.pdf
Dessutom: Kan det vara så att skolpengsystemet endast används fullt ut i delar av storstadsregionerna, där det finns ett tillräckligt stort elevunderlag för konkurrens och där den ideologiska jordmånen är den rätta? Detta skulle i så fall innebära att merparten av den svenska skolan (resten) styrs på delvis andra sätt.
Thomas: För det första kan även kommunala skolor beskrivas som decentraliserade. Dels ligger ansvaret på inte på staten, dels har de enskilda rektorerna ett stort inflytande över verksamheten. För att väljarna ska kunna avgöra om de lokala skolpolitikerna gör ett bra jobb och för att kommunerna ska kunna utvärdera hur skolorna sköter sig så behövs något att stämma av mot.
För det andra så bor minst 50% av Sveriges elever i storstadsregioner. Så även om det bara vore storstadsproblem så är det ganska viktigt.
Debatten om tester är mycket intressant. Det är dock inte så enkelt att i USA är de för tester. Skoletablissemanget lärarhögskolor och lärarfacket samt stora delar av den vad som i USA kallas “Liberals”, i Sverige motsvaras de av vänster socialdemokrater, MP och V är extremt emot testning överhuvudtaget.
Läs gärna denna mycket intressanta artikel nedan om synen på testning i allmänhet i USA och om SAT testet, deras motsvarightet till det svenska högskoleprovet, i synnerhet.
USA lägger mest pengar per capita relativt eller absolut av alla länder i hela världen, resultaten förskräcker. De som kritiserar tester och belöningssystem har en och endast en lösning, högre skatter, mer resurser till skolan samt högre löner för lärare. USA och Sverige sitter aungeför i samma båt. Samma medicin har applicerats i åver 40 år. Resultaten är skrämmande.
Det är därför dag att försöka oss på något nytt både i USA och Sverige. Det går inte att forstätta som förut. Idag är lärartätheten högre än någonsin och de resurser, skattemedel som satsas har aldrig varit högre. Resultaten däremot har i princip aldrig varit sämre.
The SAT and Its Enemies: Fear and loathing in college admissions. by Andrew Ferguson
Alex: Även om det finns en debatt om tester i USA så används de ändå nästan överallt i skolan, alltså är det knappast frånvaron av tester som orsakat USAs skolproblem. SAT är tämligen ointressant i sammanhanget eftersom det är högskolornas sätt att sortera studenterna inför antagningen. Det har med andra ord ingenting med testandet i själva skolan att göra.
För övrigt förstår jag inte din kritik på denna punkt heller: har den amerikanska skolan problem för att det finns en kritik mot SAT? För om SAT är lösningen så borde det inte finnas några problem i USA eftersom SAT används överallt. Dessutom finns en kritik mot SAT även från andra än mjukisliberalerna. Bland andra Charles Murray — mannen vars analyser du lyft fram i andra sammanhang — har fört fram hård kritik; inte beroende på att testet skulle vara dåligt utan för att det inte är rimligt att IQ-testa hela befolkningen. Och ett IQ-test är ungefär vad SAT fungerar som.
Av någon anledning försöker du likställa skolpolitiken i USA med den svenska på basis av att man kan finna likartade argument i debatten. Om man i stället ser på verkligheten så används tester systematiskt i USA men inte i Sverige. Båda länderna har sina problem med skolväsendet men har dessa problem verkligen samma orsaker? Är argumentet att mjukisliberalerna påverkar allt i negativ riktning oavsett om deras idéer implementeras eller ej? Förlorar testen sitt värde om det finns en kritik mot dem? Är det själva existensen av mjukisliberaler som förstör skolan? Vad är då de skolpolitiska rekommendationerna om så skulle vara fallet?
Nog för att jag är för mer tester i den svenska skolan men det är knappast någon mirakelkur. I Finland testar man ingenting och använder sig inte av någon incitamentsstyrning — lönespridningen mellan lärarna är i princip obefintlig. Ändå (eller kanske därför) är de bäst i världen i PISA-jämförelserna.
Jag vill även framhålla att den av dig misstänkliggjorde Roland Fryer är en av de främsta förespråkarna för att ekonomiska incitament är värda att pröva i skolan. Däremot är han ingen fundamentalist vad gäller detta utan vill låta de empiriska evidensen tala. Givet att det faktiskt finns ganska uppenbara problem med starka ekonomiska incitament i skolan så förefaller det vara en klok ståndpunkt.
Slutligen kan det mycket väl vara så att vi lägger alldeles för lite pengar på utbildning just genom att ha den offentligt finansierad. I Sverige finns så starka incitament att inte lämna systemet att nästan ingen skola gör det. Däremot är det ingenting som säger att ett privatfinansierat system utan restriktioner skulle vara billigare. Om jag får gissa skulle du inte ha något emot om människor frivilligt la 20% av BNP på utbildning om de så önskade. Alltså är det inte mer resurser i sig du har något emot (ursäkta att jag lägger åsikter i din mun) utan den offentliga finansieringen av skolan. Då tycker jag du kan säga det rakt ut. Du vet, VDN-märkning och sånt.
Det är alltid lika intressant att diskutera betyg och nationella prov…. men för mig reser artikeln frågan om vad det är som testas—
I Sverige verkar vi för ofta att gå rakt på inviden. Vi vill veta vilka kunskaper hon har så att man kan kontrollera att hon får rätt betyg. Och sedan vill vi, enligt artikeln, också använda tester för att få henne att “skärpa sig”.
Den andra möjligheten är att det vi förutsätter att vi testar läraren och dennes utbildning, lärarkollegiet och skolan, klimatet i klassen, läroböckerna, familjens och skolans stöd till läxläsning etc dvs hela det system som eleverna ska använda i sitt lärande. Då lägger man fokus på lärandet istället för på individen.
Det ena uteluster givetvis inte det andra.
Betyg borde för övrigt kopplas till kunskap och inte till sådana kriterier som används idag. Där finns tyvärr ett inbyggt godtycke
Marie: Med “tester” menar jag prov av elevernas kunskap inom olika ämnen. Anledningen är att det fångar hur bra skolan lyckas totalt sett, utan att man behöver ha någon explicit åsikt om den riktiga vägen till dessa mål. Visst kan man tänka sig att testa annat men då måste man även ha en idé om hur det påverkar eleven i slutändan.
Däremot kan det vara önskvärt att även följa skolor över tiden i andra avseenden än elevernas studieprestationer; psykisk hälsa, mobbning, trivsel etc är absolut viktiga variabler. Tyvärr görs de flesta undersökningar i dagsläget bara på ett fåtal skolor och då bara vid en enskild tidpunkt vilket gör det svårt att undersöka hur olika sorters förändringsarbete egentligen fungerar.
Problemet är att det kan vara nästinitll meningslöst att jämföra reultat från sådana levande och interaktiva proceser som psykisk hälsa, mobbing, trvisel etc. Sådana begrepp kan definieras olika i olika undesökningar. Man kan få göra omfattande antaganden både för att kunna mäta och för att kunna använda resultaten. Sådana jämförelser som du efterlyser kan därför vila på svag grund.
Att mäta psykosiala fenomen i levande processer är sedan en konst i sig. Många gånger är det bäst att vara i eller nära den avsedda processen och att jämföra den med sig själv med korta tider mellan mätning, resultat och åtgärd. Det gäller ju att inte komma för sent med fel åtgärder!
Marie: Men då får man väl se till att fråga på samma sätt varje gång och inte ändra definitioner hela tiden… Utvärdering är en konst som föregås av konsten att samla in data. Där finns tyvärr brister, troligen beroende på myndigheternas kortsiktighet: man tänker inte på att det material vi samlar in idag ska ligga tillgrund för undersökningar över tiden.
Tyvärr måste vi i dagens svenska skola genomföra utvärderingar behäftade med de metodproblem du pekar på, utan tillgång på vettig data. Risken att komma försent med fel åtgärder torde inte bli mindre om vi inte mäter något alls. I dagens skolsystem görs hela tiden en massa experiment som inte utvärderas på annat sätt än de närmast sörjandes maggropskänsla. Det innebär även att de skolor som har fungerande strategier för att hela tiden utveckla sina metoder inte kan förmedla detta till omgivningen.
Problemen med mätfel i undersökningarna ska inte heller övereskattas. Om dessa mätfel inte är systematiska på så sätt att det vi egentligen är intresserade av är negativt relaterat till det vi faktiskt kan mäta så minskar mätningar och utvärderingar risken att träffa fel.
Jonas, jag har inget emot offentlig finansiering som sådant.
Om du lägger ihop offentlig och privat finansiering av vård, skola och omsorg i alla OECD länder lägger de i princip lika mycket på detta. Det som skiljer är att i Sverige är finansieringen 90/10 och i USA 30/70. Jag anser att i Sverige läggs det alldeles för mycket fokus på offentlig finansiering och att det pga av ideologi inte går att diskutera ökad privat finansiering. I USA är det tvärtom, det är för låg andel offentlig finansiering.
För mig är inte finansieringsformen i sig intressant utan effektiviteten, dvs valuta för skattepengarna. Enligt Tanzi et al ECB studie har Sverige den sämsta effektivitetskvoten av alla länder, nästa 40 % av de offentliga resurserna “försvinner”. Av detta tycker jag att Sverige behöver mycket mer privat finansiering. Svensk välfärd kommer inte runt år 2020 att kunna finansieras som idag 90/10. Det kommer att krävas en mycket högre grad av privat finansiering, det första som måste åtgärdas är långvården av 40 talisterna.
När det gäller tester är det ett av de få instrument som finns tillgängliga för att utvärdera både elever och lärare. De är mycket bristfälliga men de är bättre än att fortsätta som idag. Alltså behövs det mer tester inte mindre.
Vidare anser jag inte att Murray har rätt i sak, men väl rätt i sin kritik. Det går inte att få alla att nå högskolekompetens, det är inte ens önskvärt. Vidare håller jag med om att i Sverige och USA krövs att politiker inser att hälften är under genomsnittet. Murray tes att vi då inte bör hjälpa den understa decilen håller jag itne med om utan anser att allas nivå kan höjas men de metoder som används idag är fel. Fryer kan ha rätt i stort men i praktiken han vet inte vilka metoder som ska användas. Den amerikanska skolan behöver mycket mer “Direct Instruction” och “Deliberate Practice”. Men det går inte som idag att satsa enorma resurser på den helt felaktiga illussionen att den understa decilen kan komma att konkurerra på samma villkor som de översta decilen bara mer resurser satsas.